Nuläge

Nu var det länge sedan jag skrev så tänkte att det är dags för en liten uppdatering.

Egentligen är det inte jättemycket som hänt eller förändrats, vilket jag tycker är skönt, de senaste två åren har varit tillräckligt omtumlande ändå, så nu njuter man mest av att återgå till något slags normalläge tror jag.

Jag jobbar mycket, och det i sig är inga problem då jag tycker mig ha tillräckligt med fritid på dagarna innan jag åker iväg på jobb. Vill jag åka och bada eller göra en utflykt hinner jag det även om jag jobbar den kvällen. Men fysiskt har jag börjat bli lite trött, och det slog mig att jag nog inte låtit kroppen vila på väldigt länge. Jag promenerar alltid och den senaste månaden har det blivit lite mer än vanligt rentav. Jag har snittat cirka 15000 steg om dagen hela året. Men ibland kanske man kan låta de stackars benen vila lite med, så det försöker jag göra idag. 😁 Så idag tar jag det lugnt, tvättar lite, äter glass och läser bloggar.

Beträffande rensningen hemma börjar jag nog nå ett slags slutfas. Förra veckan rensade jag ut några lådor från vinden med prylar, och sedan var det verkligen inte mycket kvar där.

Det känns riktigt bra. Även skåp och lådor i köket har jag rensat ur ytterligare. Nu har jag nästan bara det mest väsentliga kvar. Och för några veckor sedan just medan jag rensade i köket slogs jag av en sak.

Jag har alltid varit en ganska ”fast paced” person. Pratar snabbt, rör mig snabbt, tänker snabbt, agerar snabbt… Och jag har nog alltid varit lite ”messy”. Men vad som slog mig var att det ändrats lite på sistone. Nu när jag har så snyggt och städat hemma och jag vill behålla det så, har jag börjat röra mig mer långsamt för att inte skapa så mycket oreda. Och det intressanta är att detta har gjort att jag även känner mig lugnare. Att fysiskt sakta ner funkade på sinnesstämningen med. Det kan säkert även finnas fler orsaker till detta, som mindre stressigt jobb, bra balans mellan jobb och fritid och helt enkelt att livet går i ett lugnare tempo och jag känner mig tillfreds. Men jag tycker det är intressant. Att hela grejen att göra sig av med en massa gammalt jox kan ge en ett helt nytt inre lugn. Hörde någon på Youtube nyligen som satte ord på det:

Physical clutter and physical material can create mental clutter

Precis så känns det! Som att mycket stress, irritation och mentalt clutter försvann med alla de där prylarna och ett nytt lugn infann sig. När man har mindre grejer börjar man dessutom uppskatta de man har desto mer, eftersom de alla har en funktion eller betyder något för en.

Tänk om fler upptäckte detta? Att minimalism kan vara en effektiv anti-stress. Att hela det här konsumtionssamhället skapar inte bara dålig ekonomi utan mental stress.

För om man vänder på det, ju mer prylar man vill ha, desto mer måste man jobba för att kunna betala dem, ju större hem behöver man för att kunna husera dem, man måste spendera mer pengar och således (iaf för en del) få mindre pengar över till annat. För att inte nämna att många prylar behöver rengöras, servas, underhållas, och inte minst lagras någonstans, så man behöver köpa nya möbler och prylar för att kunna ta hand om dem. Dessutom påkallar de där sakerna ens uppmärksamhet även när de bara ligger där, det påverkar en liksom på ett undermedvetet plan att se alla de där grejerna och tänka att man borde tvätta dem, slänga dem, lämna tillbaks dem eller andra tankar som är kopplade till varje pryl. Och så håller det på. Inte undra på att man känner sig stressad när de påminner en om allt man borde göra.

Jag tror inte jag är helt färdig med min rensning än. En del saker kräver sin tid innan man kan göra sig av med dem, men redan nu njuter jag av att ha ett rent, organiserat och välstädat hem och ett mindre stressfyllt liv. Dessutom är det sommar! 😀

Ha en glad sommar!

Två tankar


Det har inte varit mycket från mig denna månad, vilket har sina rutiga skäl och randiga orsaker (eller är det tvärtom?).

Månaden började med att jag slutligen besegrades av viruset. Tror det måste ha varit Omikron-varianten för den var mildare än jag hade vågat hoppas på. Fattade inte ens först att det var det (men höll mig ändå hemma och avbokade alla jobb pga misstanken) förrän smak och luktsinnet försvann i slutskedet. Jag skulle ha fått tredje dosen samma dag som jag insjuknade så det var ju lite taskig tajming.

Det hela höll i sig i knappt en vecka, sedan ansåg jag mig återställd och var symptom- och feberfri. Smaken och lukt kom lyckligtvis tillbaks efter ytterligare cirka en vecka. Så nu har jag haft den tillslut. Hoppas man är immun ett tag nu. 😜 Resten av månaden har gått åt till att jobba lite extra för att få en hyfsad lön.

Under konvalescensen hängde jag en hel del på sociala medier och där hamnade jag i en diskussion angående modernisering av språket. Vederbörande berättade att hans kids inte förstått vad han menade när han använde ordet ”skivomslag”, för de hade aldrig sett en skiva och hade således inget att relatera till när han sa det. Därför undrade han om det kanske var dags för en uppdatering av vissa ord. 

Jag slog såklart bakut. Har man inte i sådana här lägen ett ansvar som förälder att ge sina barn en historielektion och förklara att världen inte alltid varit digital och så teknologisk som den är idag? Berätta hur saker funkade förr? Att internet inte alltid funnits? Kanske förklara hur man konsumerade musik? Jag kan nog tycka att det tillhör allmänbildning att veta det för dagens kids. De verkade inte vara jättesmå barn för de använde själva ett annat ord för skivomslag som var mer avancerat språkmässigt än det ursprungliga. Och just med tanke på det verkar det lite märkligt att de aldrig sett vare sig en cd-skiva eller en LP-dito. 

Jag undrade i mitt stilla sinne om han verkligen menade att man skulle skriva om språket för varje ny generation eller hur han tänkte sig det. För visst finns det ord idag som man har lärt sig trots att ursprunget inte är jättemodernt. Som pakethållare.  Nattygsbord/nattduksbord. Örngott. Griffeltavla. Stövelknekt. Listan kan göras lång. Men vi har lyckats lära oss dem i alla fall, trots att vi inte fattade kopplingen mellan örnar och kuddfodral. 😉 Kanske är det dags att sluta curla ungarna istället?

Dessutom uppstår ju frågan om vem det egentligen är som ska anpassa sig efter vem… Är det de nya som föds som ska slussas in i den befintliga världen? Eller ska vi ömsa skinn för varje ny generation och sudda ut det gamla tills vi inte har någon historia kvar längre? Är det den sortens samhälle vi vill ha? Det är ju samma sak egentligen som med immigration. Det är de som kommer till ett land som ska anpassa sig till de regler och förhållanden som råder där, inte landet självt. Helt enkelt för att ska man böja sig för varje enskild individs särkrav kommer det sluta i total förvirring. Bättre och mer logiskt då att ha en gemensam standard, oavsett om det gäller kultur, språk eller sociala umgängesregler. Som folk helt enkelt får lära sig.

Den andra tanken som uppstod rör något jag gått och tänkt på länge, men även det tog sin kulmen i en konversation på Twitter. Någon uttryckte en frustration över att livet med sina futtiga antal timmar på dygnet och dagar i veckan inte räckte till för allt han ville göra. Och det slog mig som ett så extremt uttalande. Jag är nog lite av ett särfall åt andra hållet. För mig har livet aldrig handlat om att allt ska vara ett enda stort äventyr, att jag vill leva livet till max, känna att jag lever med olika typer av stimulans och att allt ska ske i 190 km/h. Faktiskt blir jag matt bara jag tänker på det. 😅 

Jag har nog aldrig varit speciellt äventyrslysten, jag försöker snarare undvika det mesta av den där sortens spontana äventyr som bristande planering ofta kan resultera i. Visst, det kan säkert leda till kul och oväntade möten och situationer men jag blir stressad av den tanken med. Kontrollfreak kan man nog kalla mig. Jag försöker hellre se det stora i det lilla, för livet är faktiskt fullt av roligheter om man zoomar ut lite och ser på sin situation på lite avstånd. Inte behöver jag ett adrenalinpåslag stup i kvarten för att känna att jag lever. 

Det räcker gott med att känna vårsolen mot ansiktet efter ett par mörka och grå månader, att gå till jobbet klockan halv sex en morgon och se fram emot det, eller att tänka på hur långt man faktiskt kommit under en valfri tidsperiod. Mitt liv har förändrats ganska mycket bara de senaste två åren. Det mesta var dock små ändringar som fick stora effekter på min situation och livskvalitet. Som att slippa bitchiga kollegor och bli sin egen chef.

Så jag har lite svårt att sätta mig in i den känslan men tänker att det är faktiskt inte konstigt att så många upplever stress-syndrom, om de hela tiden går omkring med en känsla av att livet inte räcker till för att leva.

Hur tänker ni kring dessa saker?

Om att inte skriva

Eva-Lisa skriver så träffande idag om varför hon inte skriver längre. Och jag känner så himla väl igen mig i det mesta, det är nämligen ungefär samma anledningar till varför jag inte skriver med. Känslan av att ha slut på ideer, eller iaf nya ideer, för i mitt fall är det min allra första berättelse som lever kvar i mitt huvud, den där som aldrig blev utgiven, men som var anledningen till att jag började skriva öht. Nu i en ny moderniserad tappning med den mognad jag själv genomgått med sedan dess (har haft denna story med mig sedan tonåren typ) inbakad. Det är ganska trivsamt att liksom dagdrömma sin berättelse på fritiden istället för att sätta sig ner och skriva, man behöver aldrig bry sig om formuleringar eller om man gestaltade det bra nu eller hur dialogerna låter, men ibland redigerar jag lite i huvudet och gör något slags omtagning, haha. Som en regissör.

Jag utesluter heller inte att jag skulle kunna ta upp det en dag om jag skulle vilja, men just nu känns det iaf inte så troligt. Jag får mitt kreativa utlopp via fotografin och bildredigering istället, och till skillnad från skrivandet så är det något jag aldrig behövt ha ångest eller känna några negativa känslor typ prestationsångest för. Jag har gett skrivandet så många år av mitt liv och kom tillslut till en punkt där jag kände att jag ville och behövde göra något annat. Kanske passar detta mig helt enkelt bättre? 🙂

Gott nytt år!

Jag har överlevt julen! I dessa tider känns det inte som något självklart så man är ju lite tacksam. 🙂 Nu stundar nyår och iom det börjar man planera för nästa år, sätta upp mål och fundera över hur man ska nå dit.

Jag vet att många tycker det varit ett förskräckligt år, och i flera avseenden har det nog det. Folk har blivit sjuka, fått långtgående biverkningar av viruset, äldre har isolerats, hemarbete har avskaffats och återinförts igen… man skulle kunna fortsätta ett bra tag. Men jag tycket ändå det har varit ett bra år på det stora hela.

Jag har haft jobb, tillräckligt mycket för att försörja mig, har fått börja lite smått med dagfoto och fått ett vad det verkar som stående erbjudande om att fortsätta med det vilket jag än så länge avvaktar med. Jag har fått nya kunder, lärt mig mer, och dessutom läst många böcker om ämnen jag finner intressanta och utvecklats med det. Jag har fått flera nya intresseområden jag har fördjupat mig i. Jag kom t.o.m iväg till Italien en sväng. 🙂 Även på förlagssidan har det varit ett fint år med två spännande och bra böcker i utgivningen. Fysiskt sett känner jag mig i bra form med, och med en vikt jag trivs med.

Inför nästa år har jag inte satt upp några tydliga mål än, men av de jag hade för 2021 så kan jag bocka av 9 av 12, vilket känns fullt godkänt. 🙂

Nu är det bara ett par dagar kvar på året. Jag längtar till nästa vecka då mina jobb drar igång igen för året, efter en månad med endast fem arbetsdagar… 🙂 Vad har ni för planer och önskningar inför nästa år?

Ett återseende med sensommaren

Så jag åkte iaf, och det ångrar jag inte!
Alassio var förvisso lite mulet några dagar och en hel dag regnade bort men det var betydligt behagligare än här, med mellan 15 och 20 grader i skuggan. Det roliga är ju att folk gick i vinterkläder där iaf, så även jag som hade en lättare täckjacka.

De första 4-5 dagarna promenerade jag runt 100K steg, så när dagen kom då det regnade hela dagen var det nästan skönt att vila lite. 🙂 Det var ett sånt där sydeuropeiskt oväder med regn i sidled hela dagen, halv storm och uschligt i största allmänhet. Jag hade med mig extremt lite packning för att kunna slippa checka in något bagage, så jag hade bara ett par skor, och ville inte gärna dränka ner dem med regn.

Åt gott gjorde jag med, men mest i egen regi. Men två pizzor hann jag med iaf. 🙂

Här är en liten bildkavalkad:

På väg över Alperna mot Milano
Pizza utan ost
Många och långa promenader blev det på en i stort sett öde strand. Så härligt! ☺️
En liten bergsby som jag såg från piren när jag fotade en dag, tror det är Garlenda. såg den på närmare håll en dag när jag var uppe och klättade i bergen.
Piren i Alassio
Dagen efter regnovädret. sand har spolats och blåst upp på hela strandpromenaden.
Folk kämpar för att mota tillbaks stranden ner från gågatan.
Båtar upptagna för vintern i närliggande byn Laigueglia.
Laigueglias pir med utsikt över staden och stranden.
På utflykt i Finale Ligure. En väldigt fin liten stad.
Piren i Alassio sedd från stranden.
Inflygning över Stockholm City på väg hem. Första gången jag faktiskt såg innerstaden från planet, med Globen och Tele2 arena där nere.
Väldigt lite folk på planet, speciellt på hemresan. Tror vi var 49 passagerare. Personalen var väldigt trevlig. Jag valde stategiskt en plats ensam längst bak där det var lätt att hålla avstånd. 😀

Det var det. Väldigt välbehövlig semester bort från allt kaos, Alassio är ingen stor stad och så här års var det nog bara ortsborna där. 🙂

Vi får se om och när man kan resa någonstans igen. 🙂

/Katarina

Vad hände med tiden?

Foto av Maria pu00e5 Pexels.com

Som författare tyckte jag alltid att jag inte hade tillräckligt med tid att skriva. Det var nog egentligen inte så mycket jobbet som inkräktade, stora delar av de senaste säg 9 åren har jag även arbetat deltid, det handlade snarare om att jag inte bara kunde gå från jobbet, åka hem och sätta mig i skrivbordsstolen och skriva. Nej, det krävdes en slags mental förberedelse i form av att ställa in sig på att skriva, fundera på vad jag skulle skriva, och liksom gå från praktiskt arbetande till att arbeta med hjärnan istället för med händerna. Från en social en som pratar med kunderna om ditt och datt till att liksom rikta fokus inåt huvudet och samla tankarna tillräckligt för att få ner det jag ville på pappret. (det digitala pappret 😀 )

Sedan jag slutade skriva (så känns det i alla fall nu, vem vet om jag tar upp det igen vad det lider) så har jag plötsligt fått oceaner av TID, en helt ny upplevelse. Det har såklart även med att göra att mina dagar är upplagda helt annorlunda nu mot när man gick till jobbet på morgonen, jobbade sina timmar och kom i bästa fall hem lite efter 15 (började kl 06) och numera jobbar jag dels fler dagar i månaden (läs: varje) och dels färre timmar per dag, i alla fall med själva fotodelen, sedan ska det ju bokas in jobb, sköta mailväxling, fakturera och allt det där andra som tar tid, plus att förlaget under delar av året tar mer tid med, både i form av mailhantering, manusläsning, manusbearbetning, leveranser plus det praktiska kring att publicera en bok.

Men de dagar jag inte jobbar med fotot infinner sig ofta en lite tom känsla: ”Jaha, vad ska jag göra nu då?”

Hela dagen tappar liksom lite riktning och framför allt kvällen, då jag brukar vara sysselsatt med först fotograferingen sedan redigeringen, blir väldigt lång. Ingen teve har jag ju heller, vilket man förvisso kan lösa med Play men jag har liksom lagt av mig vanan att glo på teve när jag började skriva mer ambitiöst, just först få loss mer TID.

Är det fler än jag som upplever att begreppet tid har ändrats de senaste åren, kanske i samband med ändrade arbetsrutiner, ambitioner eller drömmar? När man ser sig omkring är det försvinnande få som ”klagar” (jag klagar inte, bara konstaterar) på att de har mer tid än de kan fylla. 😀 Nu i vinter kommer jag dessutom ha färre jobb och ambitionen är som vanligt att vara ute och promenera mer under de ljusa timmarna när vädret inte är alltför pissigt/kallt/ovänligt. Men ändå konstigt. Jag jobbar numera så gott som varje dag. ändå har jag mer ledig tid? Vilken skön känsla ändå! Å andra sidan går tiden som helhet, åren, allt fortare!

(Jag tror även att minimalismen har en stor del i det hela, på vilket sätt har jag inte riktigt blivit klar i, för jag kan inte påstå att jag ägnade oceaner av tid åt att städa innan 😉 Men känslan infann sig någonstans när jag gick över till den livsstilen.)

Man kanske skulle ta och gå en kurs i något intressant? Typ bara sådär för nöje skull. Typ en språkkurs eller något annat intressant. Jag har under en längre tid förkovrat mig i olika ämnen via facklitteratur men nu har liksom ämnena uttömts även där. Det senaste jag läste var en jätteintressant bok om The Blue Zones, dvs några områden i olika delar av världen där människor lever längre och friskare än på andra ställen och som har en högre koncentration av 100-någonting-åringar i förhållande till folkmängd.

Youtube är ju ett kanonbra forum för att fördjupa sig i saker med eller lära sig nya grejer, så det skulle man också kunna ägna lite tid åt, om man kommer på något bra. Så sent som igår såg jag en längre föreläsning om hur socker påverkar kroppen. Mycket intressant. En ”pediatrician” som hävdade att det i själva verket är ett Gift! Jag gillar verkligen detta. Var det inte den här känslan man saknade som anställd? Eller som författare. Tiden att förkovra sig i egna intressen? Jag hade bara inte trott att ett enda intresse som skrivande ju var, tog upp en så stor portion av mitt liv att det skulle bli ett void efteråt. Men jag gillar det! Friheten att spendera sin tid som man vill. 🙂

Det börjar skönjas…

En resa av något slag inom en hyfsat nära framtid ligger och lurar i bakhuvudet. Jag har ringat in vart jag vill åka, vilken period jag skulle kunna åka (en ganska bred period för vet inte hur det ser ut med åtaganden som måste avklaras innan dess) samt lite hur rutten dit skulle kunna se ut. Jag vet inte varför det liksom tar emot. 

Dels är det väl lite pandemisituationen, man (läs jag) är så pandemiskadad att man nästan ställt in sig på att aldrig kunna resa någonstans igen till den punkt där det börjar kännas läskigt och riskabelt att resa någonstans alls utanför sin hemstad, jag har faktiskt inte lämnat Stockholm på typ 18 månader nu vilket betyder att det verkligen är dags. 😂 Och det har gjort att jag liksom ställt in mig på att det inte kommer ske, så nu måste jag typ peppa mig igen. Trots att jag inte gjort annat i minst ett år nu. Fast då var det liksom med insikten att det inte skulle bli av än på ett tag. Det kändes inte aktuellt.

Jag har i alla fall tagit reda på vad man behöver skaffa och göra innan avresa. Jag har kollat flyg (kan flyga till Milano, yay, så kanske jag hinner med ett snabbt återseende av mitt kära Milano innan jag drar vidare till den egentliga destinationen. :), men inte bokat något än. 

Här blir jag alltid lite villrådig. Vad ska man boka först? Flyg, medan det finns biljetter kvar? Boende så man vet att man har någonstans att bo? Jag fick i alla fall min flygbussbiljett förlängd idag, köpte av någon anledning en för en tid sedan men den förfaller imorgon, varpå jag frågade dem om den gick att förlänga då den inte var returnerbar pga rabatt, vilket de så generöst gjorde ☺️ så resan till Arlanda är också fixad, haha! 

Det är bara det där med att komma till skott. Jämföra lite boendealternativ. Egentligen är det kanske bäst att boka hotell först då de ofta är avbokningsbara numera, vilket inte flygbiljetten är, utan bara ombokningsbar… under tiden jag väntar på att avklara det som ska fixas innan samt jobb, vi väntar bland annat ett lass med böcker till förlaget, så kan jag peppa mig lite till hehe. För att inte nämna att jag hinner vänja mig vid tanken. 🙂

De senaste dagarna har jag haft flera jobb som jag blivit så nöjd med, och även fått positiv feedback på, vilket känns jättekul. Fick även ett erbjudande att börja fota mer dagfoto, något jag redan gjort i väldigt liten skala, men nu börjar jag bli tveksam. Mina dagar blir så himla stressiga när jag ska klämma in ett till jobb eller två, min dagliga motion uteblir för den blir svår att hinna med när man är tvungen att sitta hela dagen vid datorn och redigera, och alla rutiner går åt pipsvängen. Jag börjar handla färdigmat istället för att laga mat själv, bara det är ju ohållbart. 😀 Allt blir liksom lidande av det, utom saldot på kontot, hehe. Men jag har ju så jag klarar mig, så det känns ju ganska onödigt egentligen. Jag tror jag blir vid min läst. 🙂 Trivs så bra med min tillvaro ändå så känns som det enda uppenbara svaret.

/Katarina

Milano senast jag var där, sommaren -19. Tre landmärken i ett:
Spårvagnar, Castello Sforzesco i bakgrunden och Porta Sempione med den fina bågen
(vad kallar man dem på svenska?)

Recension – Ikigai

Jag har länge varit intresserad av olika länders matkulturer, en del mer än andras. Japan är en sådan. Även om jag inte alls gillar själva maten så är jag intresserad av vad som får dem att leva så länge, vara så friska och hålla sig så slanka hela livet. Det kan ju inte bara vara maten tänker jag utan måste vara något mer som genomsyrar hela kulturen.

Så när jag svischade förbi en bok som hette Ikigai – Hitta din väg till ett långt och lyckligt liv, (författare Hector Garcia och Francesc Miralles) så fångade den mitt intresse. Den handlar helt enkelt om just det. Mer specifikt om en by på ön Okinawa där man lever längre och det finns fler hundraåringar än någon annanstans i världen. Boken ger en inblick i hur dessa lever och vad som får dem att vara så friska och pigga långt upp i åren.

Det handlar självklart delvis om maten, japansk mat i allmänhet är ju känd för att vara väldigt sund, men långt ifrån enbart. Författaren tar även upp saker som hur de motionerar, hur de spenderar sina dagar, hur de möter motgångar i livet, lite livsfilosofi och hur man hanterar stress för att hålla sig frisk och lycklig. Och lite till. Framför allt om att hitta sin Ikigai, vilket översätts till ett brinnande intresse och något som ger tillfredsställelse, lycka och innebörd åt livet. Lite som att ha en passion och mening med livet kanske om man så vill.

Främst det här med stressen tyckte jag var speciellt intressant då detta är ett så vanligt problem hos oss i väst. Författaren nämner stress som en stark orsak till de allra flesta hälsoproblem. Det får en att åldras snabbare och bryter ner kroppen. Och det var nog detta kapitel som gav mig mest eftertanke. Jag är nog inte en jättestressad människa överlag, men jag inser när jag läser detta att jag nog utifrån sett kan verka så. Och definitivt mer stressad än jag behöver vara. I perioder är nog de flesta mer stressade än vanligt, så det var intressant att få ta del av tips på hur man kan hantera det.

Just när det gäller matsituationen var det kanske den där jag kände att jag redan kommit längst på väg, vilket var kul. För även om man inte äter japanskt finns det ju principer att ta till sig som man kan applicera även om de specifika livsmedlen är lite annorlunda. Själv äter jag (på läkares inrådan) en mer medelhavsinspirerad kost som på senare tid modifierats lite ytterligare. Men principen tror jag finns kvar och en del liknar även den japanska, tex mycket fisk, bara lite kött, mycket grönsaker och frukt. Sedan skiljer de sig åt på områden som tex mejeriprodukter (som jag själv äter jättemycket av men som här avråds från helt) och tex kaffe istället för te samt sötsaker och hur man tillagar maten rent allmänt.

Överlag var det en väldigt intressant och snabbläst bok som gärna hade fått vara lite längre än sina 175 sidor, och som innehöll många nya sätt att se på saker som man kanske tidigare inte tänkt på. Men jag kan varmt rekommendera den för den som känner att de behöver  se över sina levnadsvanor för att bli friskare, lugnare och – förhoppningsvis – leva längre. Eller som present till någon ni känner som skulle behöva detta.

Goals

När jag 2014 jobbade i en trädgårdsbutik under sommarsäsongen, hade jag en kollega som var väldigt intressant. Han hade ett minst sagt speciellt upplägg för sitt liv. 

Han jobbade där under sommarsäsongerna, tror han började i april, kanske tom i mars, och jobbade hela sommaren och en bit in på hösten tills de stängde för vintern, lär ha varit i oktober-november. Under tiden sparade han undan en del pengar av sin lön, så pass att han under vintern kunde dra söderöver, han hade en bostad i något annat land, minns nu ej var det var, men där tillbringade han vintrarna åt att odla sin konstnärliga sida. 

Det där både inspirerade och imponerade på mig, så pass att jag började drömma om att en dag kunna göra något liknande, kanske med lite variation. 

För problemsökare som jag är såg jag genast potentiella problem. Tex:

  • Hur lösa det med ens bostad under tiden? Hyra ut? Tjäna ännu lite mer så man kan betala för att låta den stå tom under tiden? Får jag ens tillstånd att hyra ut?
  • Det skulle ju kräva att man i stort sett måste kunna spara minst halva sin lön. Hur ska det gå till? Just då kunde jag inte se det som en möjlighet att kunna spara så mycket. Visst sparade jag lite varje månad, men halva lönen?

Jag har även en fd kollega från ännu längre bak i tiden som åkte utomlands minst en månad under sommaren och ett par, tre veckor under vintern med, (fråga mig inte hur hon fick loss så mycket semester… 🤔 ) till Kanarieöarna, hyrde samma lägenhet, vars ägare hon känner, och njöt av livet. Hon verkade inte leva något överdrivet slösaktigt liv hemma annars heller, men tjänade förmodligen mer än ok iom heltidsjobb plus extrajobb på helgerna, året om. Det var nog det som finansierade lite guldkant i form av extra semesterveckor. Och det kan man väl nästan vara värd när man jobbar alla dagar i månaden utom två?

Sånt där tycker jag är superintressant. Hur folk definierar vilket slags liv de vill leva, och hittar ett sätt att realisera det. Hur de vill det så mycket att de ser till att göra det möjligt. Oavsett vilket slags liv de drömmer om. En del jobbar på fiskebåt i Norge några månader och drar sedan iväg till Thailand, drömmen kan se olika ut men den finns där.

Min dröm är nog att en dag kunna göra något liknande, även om i mindre skala, kanske under någon/några månader till en början, under den tid på året då jag har mindre jobb. Det hade ju varit helt underbart! Resa runt lite i Italien, stanna några veckor på varje ställe. Det finns så många ställen jag vill se bara i Italien, jag har långt ifrån sett allt och dessutom vill jag återvända till platser jag besökt och gillat.

Jag tror det var killen på trädgårdsbutiker som öppnade min hjärna för möjligheterna, det har varit en återkommande dröm sedan dess, även om jag inte vetat riktigt hur det skulle gå till i praktiken. För som butiksanställd tjänade jag inte så mycket, tyckte jag iaf, att jag kunde lägga undan så mkt, eller velat jobba typ 150% för att kunna tillåta mig det. (Speciellt inte sedan jag dessutom började tröttna på mitt gamla jobb). Jag har heller inte kunnat dra ner på utgifterna så pass att det blev så mycket över av min redan låga lön.

Men att identifiera problemen är steg ett för att lösa dem. En dag ska jag göra’t, jag med. 🙂 Det är iaf tanken.

Har ni någon slags drömbild av en typ av liv ni målmedvetet eller mindre uttalat strävar emot? Eller en plan för hur och var ni vill tillbringa er tid den dag ni säger tack och hej till arbetslivet?

Hösttankar

Tillbaks igen efter en rolig sommar fylld av jobb och inget resande. Men jag är glad ändå. Dock funderar jag på om man snart kanske törs resa igen i alla fall. Kanske? Munskydd har jag ju överallt här hemma med; i mataffären, i alla övriga butiker, i kollektivtrafiken, restauranger går jag inte på (tänkte mig någon form av självhushåll om jag reser), går jag på cafe/bageri tar jag med mig kaffet eller vad det är och äter någon annanstans… Jag får intrycket att många åker utomlands och tänker ”nu ska vi koppla bort allt det här med munskydd och restriktioner, vi har ju semester”, och så blir de kanske mindre försiktiga än vad de skulle ha varit hemma… Men lite tar det fortfarande emot att åka. Vad skadad man blivit!

På förlagssidan är det full fart sedan vi släppte Hämndens ansikte för ett par veckor sedan. Boken har gått som tåget, vi har haft fullt sjå att skicka böcker både hit och dit, jätteskoj!

På hemmafronten har jag gjort min kvartalsvisa utrensning av lägenheten. Lustigt hur mycket man fortfarande kan slänga. Denna gång trodde jag inte jag skulle få ihop så mkt, för redan vid de två andra gångerna i år tänkte jag att ”nu har jag typ inget mer att slänga”. Det är ju två år snart sedan jag började min resa mot mindre prylar och gjorde den stora utrensningen. Men ändå! Fick ihop en full ikeakasse plus två vanliga papperskassar. Denna gång har jag inte brytt mig om att gå till stadsmissionen med sakerna, det gör bara att man drar på det och det var för tungt, dessutom är min dramaten utlånad. Men däremot har jag lämnat tillbaks lite saker till andra personer som egentligen var deras, som tex lite verktyg som egentligen var min pappas.

Dessutom gick jag lite hårdare fram i köket, och tänkte ”jag behöver inte två decilitermått, dubletter av vissa köksredskap” osv. Dessutom slängde jag ut matlådorna i plast. Har gjort en annan förändring sedan senast och börjat laga all mat i antingen kastrull eller mammas gamla gjutjärnsstekpanna. Jag rengjorde den och oljade in den och nu fungerar den superfint. Mina tidigare erfarenheter av gjutjärn har inte varit lysande, men nu vet jag bättre hur jag ska sköta om dem. Och absolut inget diskmedel! Så jag kunde även fimpa mina två teflonpannor och där försvann som sagt även matlådorna i plast, i en önskan att avplastifiera mitt hem. Någonstans tror jag inte det är så himla bra med alla plastbyttor man förvarar maten i… Vem vet egentligen hur den där plasten påverkar innehållet?

Så nu är jag lite saker lättare igen. Sedan möblerade jag om i sovrummet och fick ett stort tomt utrymme på en vägg, varpå jag började leta och hittade en jättebra fåtölj. Den kommer levereras i nästa vecka hoppas jag. Jag har ju varken soffa eller teve sedan tidigare men en liten avkopplingsmöbel ville jag ändå ha. Nästa vända (i typ december) ska jag gå igenom lite lådor med papper och dokument, jag hittade faktiskt en stor låda med en massa gamla dokument jag kunde slänga nästan allt av. En massa gamla anställningspapper sedan gud vet när, dokument från italien när jag var där osv. Jag borde kanske ha fortsatt även med resten men jag brukar ha som regel att beta av allt jag kan på en dag och dagen led mot sitt slut.

Men härnäst blir det alltså en massa gamla dokument och pappersjox.Hittade också ett nästan oanvänt hemarkiv jag kan sortera kvarvarande papper i. Topp! 🙂 Om andan faller på kanske jag tar lite av det en annan dag innan dess dock. Jag blev riktigt sugen på att sätta tänderna i dem. 😀

Den senaste veckan har jag dessutom jobbat som en galning, med tre dagar av ett extra jobb per dag vilket resulterade i många extra timmars redigeringsarbete, totalt cirka 14h jobb x dag, vilket definitivt kändes lite i överkant. Jag tror jag hädanefter inte ska boka in mer än max två dagjobb på en vecka och helst inte dagarna efter varandra då. Men det var kul, roligt att få arbeta med dagsljus, och mer interiörer än utomhusmiljöer, det ställer ju helt andra krav på komposition, exponering, arbete med tillgängligt ljus osv. Jag gillar det med. Plus att redigeringen är helt annorlunda med.

Jag fattar verkligen inte hur en del kollegor hinner med flera sådana jobb x dag och sedan redigera själva, jag måste nog hitta ett bättre arbetsflöde hehe. Det kanske kommer med rutinen, eller så får man bara upp farten? Men det är definitivt annorlunda att arbeta med kanske 30+ bilder, mot vanligtvis mellan 7-15 (kan bli mer vid enstaka tillfällen dock) på kvällsfotograferingarna.

Jag insåg att det nog vart lite mycket dock, när jag kände en antydan till mina gamla problem med extraslag som jag haft länge länge, men som numera är helt borta. Jag vill inte ha tillbaks dem. De dök alltid upp när jag skulle lägga mig och så var den nattsömnen störd. Jag har mycket hellre mina nuvarande arbetsrutiner med färre timmar per dag och ett lugnare tempo även om jag arbetar varje dag, det är helt frivilligt, jag måste inte på något vis. Jag skulle kunna betala räkningarna även om jag var ledig på helgerna, jag gör det för att jag tycker det är kul! Och för att kunna lägga undan lite mer pengar i slutet av månaden.

Men jag tänker inte dra det så långt att hälsa och välbefinnande får stryka på foten. Är det något man blir bra på med åren är det väl att sätta sådana saker före mer pengar, status eller karriärmöjligheter. Jag har hört många som säger ”när jag var yngre kunde jag utan problem jobba 60-80h i veckan men nu skulle jag aldrig göra det.” Det är nog inte bara det att man får andra prioriteringar, kroppen börjar säga ifrån med efter ett tag. Och det är väl naturligt, antar jag.

Det var lite om vad jag gjort. Hur har hösten börjat för er? Har den börjat? Eller är ni fortfarande i sommar-MODE? 🙂

/Katarina