…på att få veta om det blev någon sallad kan jag här förgylla er dag med lite bilder på grönsaksbebisarna. 😁🌱
En del verkar lite mer livskraftiga än andra, jag planterade om dem från deras lilla fröbädd till individuella krukor nyligen och somliga har inte riktigt acklimatiserat sig än. Men de är på väg. Blir spännande att se om det blir något att skörda. Jag har ingen aning om jag planterat för mycket tillsammans eller ej, jag förutsatte helt krasst att det skulle bli lite svinn vid omplaceringen eller att alla inte skulle komma upp ens, så det är lite av ett experiment.
Det ska vara en rödbladig sallad (vilket man kan se en antydan till på en del blad) samt en vanlig, eller tror det var en småbladig mix eller något sådant. Odlar ni något i vår?
Jag har en ledig dag idag, vilket känns skönt efter 25 dagar non stop jobbande. Har också börjat på in fler förfrågningar om dagfoto, vilket är kul, så jag kan dela med mig av en bild från den senaste:
Har också haft en annan rolig fotografering nyligen med hejdundrande utsikt över södermalm från 16:e våningen:
Som fotograf är det svårt att inte bli alldeles 🤩🤩🤩 över en sådan utsikt, speciellt när man stå redo med kamera och allt. Som skarp kontrast fotade jag igår skymning av en villa mitt i regnet. Hade ett litet behändigt paraply monterat på kameran, så den skulle hålla sig torr. Själv blev jag rätt dränkt, för hade inte tid att fippla med ett paraply för egen räkning, behöver ju händerna för att justera kameran, stativet mm. Men det blev fint och syntes inte mycket av vätan på bilderna.
Idag är det 3 år sedan jag gjorde min sista dag på mitt gamla brödjobb (pun intended) och gick egenföretagare på heltid. Då hade jag två företag, nu är det ett och jag är inne på mitt fjärde (snart går vi in i det femte) år med samma uppdragsgivare. Jag kan inte fatta hur fort den här tiden gått. Eller har den egentligen det? Eller är det bara så att det alltid känns så i retrospektiv?
Igår kväll blev jag som vanligt kreativ runt elvatiden så jag började min årliga utrensning (brukar göra minst två, en vår och en höst) och detta är vad som blev:
Ett par gamla skor och lite tomma förpackningar.
Det tog knappt en timme att gå igenom hela lägenheten samt städa och torka rent lite där det behövdes. Det blev mest tomma förpackningar, ett par slitna gamla skor, lite överflödiga bestick samt två saxar jag inte använder längre i botten. Det var allt jag fick ihop, så man kan nog anse mitt hem ganska slimmat nu 😀
De ska iaf ut idag. För övrigt är jag ledig idag igen pga avbokningar, vilket är lite trist, men man kan förstå, vi har haft hemskt väder den senaste veckan så folk tappade väl sugen att fota i snörusket.
Emellanåt har det varit korta stunder av sol…
Idag vet jag inte vad det blir för väder än, det verkar väldigt apriligt redan nu… Och ingen resa bokad ännu. 😀 Däremot har jag fått ett sånt sug efter att odla lite ätbara grödor, så köpte lite salladsfröer och började odla lite på fönsterbrädan. Får se om det kommer upp något ätbart. Kanske var det mest ett sätt att pigga upp sig när snön viner runt öronen?
Idag nåddes jag av beskedet att en fd kollega har gått bort, 51 år gammal. Tidigare i år var det en annan vän från Italien och som var central för mig när jag var där, som också gick bort. Hon måste ha varit runt 75-76 någonstans.
Innan dem läste jag, av en slump nästan, om en författare som jag ofta sett skriva inlägg i den författargrupp jag är med i, som också har gått bort alldeles för ung efter en tids sjukdom. När folk runt omkring en börjar försvinna på det sättet och då inte naturligt, av ålder, så börjar man onekligen fundera lite. Det där gamla vanliga ”det hade lika gärna kunnat vara jag…”
Tankar börjar dyka upp, som ‘Hur lever jag mitt liv?’ ‘Gör jag det jag vill göra?’ ‘Eller skjuter jag upp saker på framtiden som jag egentligen hade velat – och kunnat – göra nu?’ Man vet inte hur lång tid man har kvar och det är ju samtidigt både bra och dåligt. Man går inte och har ångest för att man snart ska dö och hur, men samtidigt kanske man lämnar alldeles för många drömmar ouppfyllda och saker outsagda för att man någonstans trodde man skulle leva tills man blev 100 och hade oceaner av tid på sig.
Det föder även tankar på vad som kommer att hända med allt och alla man lämnar efter sig. I dessa tider av post pandemi så undrar jag ibland hur många man varit i kontakt med i olika sammanhang som faktiskt dog av Corona utan att man vet om det. På sociala medier är det ju inte alltid så att folk får veta när något hänt en, och har man ingen vän/anhörig som kan posta åt en så kanske ens tidslinje bara en dag slutar uppdateras och ingen vet varför. Tunga tankar, jag vet, det är lite sinnesstämningen just idag.
Jag har tidigare varit rätt aktiv i att uppfylla mina gamla drömmar, men det var när jag var yngre, nu tror jag att jag blivit lite försiktigare, man har börjat omvärdera vissa drömmar och planer. Börjar syna dem i sömmarna för att kanske inse att det inte vore så enkelt som man kanske trodde. Det hindrar mig inte från att fortsätta målmedvetet sträva mot dem, däremot kanske man får rita om planlösningen lite allt eftersom.
Båda dessa två första personer har för mig varit lite av inspirationskällor i att leva sina drömliv. Den första har jag tidigare skrivit om här på bloggen, en kollega som jobbade alla dagar i månaden utom två för att finansiera ett liv där hon kunde tillbringa ett par månadslånga vistelser på Kanarieöarna som hon gillade samt att åka på kryssning regelbundet. Den andra slutade jobba i en vad jag förstod även med italienska mått tidig ålder för att flytta till ett hus i syditalien. Hon var även en väldigt ekonomiskt savvy person som sett till att sörja för sig själv och sin familj.
Båda verkade ha skräddarsytt ett liv för sig själva som bröt lite mot normerna, och lyckats. Så att just dessa två nu gått bort på kort tid skakade om mig lite. Mycket tankar som snurrar i huvudet.
I en mer positiv anda var Instagram-kontot jag hittade via en annan Facebookgrupp, som efter utbrändhet, diverse sjukdomar samt depression, sålde av huset och för pengarna köpte en husbil och numera tillbringar dagarna i Spanien, gjorde en early retirement helt enkelt, så det ska bli spännande att följa för att se hur det går på sikt. Nu vet jag inte hur långt vederbörande har kvar till den riktiga pensionen, kanske är det inte jättelångt. Det låter iaf som ett härligt och stressfritt liv. Visst kan saker hända som man måste åtgärda iaf, som fel på bilen eller så, men har man ett redan i grunden avstressat liv gissar jag att man lättare kan handskas med dessa små incidenter, och de dränerar en kanske inte på samma sätt som de skulle ha gjort innan.
Just den sortens bloggar, om folk som gjort – eller vill göra, en early retirement, och lämnar ekorrhjulet för ett annat slags liv, tycker jag är väldigt kul och inspirerande att läsa. Inte sällan kommer minimalism och eventuellt ett frugalt leverne in i den ekvationen med vilket gör det extra intressant, då det oftast är kul att läsa om folks resa. Så där tillbringar jag en del tid nu. Samt med att försöka övertala mig att komma till skott och boka den där resan i vår.
Vad gör ni i tider som dessa och har ni påverkats av inflationen m.m?
En dag har jag planer på att resa lite mer och upptäcka fler delar av italien jag ännu inte utforskat. Jag skulle även vilja se lite av Portugal, kanske, då främst Lissabon, eventuellt Algarvekusten samt Madeira eller Azorerna. De senare två är jag egentligen inte helt säker på om jag skulle tycka om, det verkar vara en lite mer exotisk version av typ England eller Irland, lol, lika regntungt. Dramatiska klippformationer och utsikter. Mycket hav och grönska. Men det vore kul. Men först är det fler ställen i Italien jag vill se närmast.
Madeira
Hittills har Alassio varit mitt eget lilla guldkorn, en liten söt klassisk badort som inte ens min italienska kompis kände till. Men det är verkligen en gullig plats. Dock är Ligurien nog en av de lite dyrare regionerna i Italien och jag vet att det finns mycket mer att utforska söderöver, eller vad sägs om Sicilien, eller Puglia, där på klacken? Jag lärde känna fler sicilianare och Pugliesi i Milano, och de var väl som folk är mest, en del trevliga och härliga, en del lite mindre så. Maten på Sicilien är fantastisk, det minns jag av mitt hittills enda besök där, i Cefalu för en evighet sedan.
Alassio på Italienska Rivieran
Min mamma brukade berätta om resor hon gjorde till Sicilien innan jag föddes, och då tex Taormina och Giardini-Naxos som ligger nära varandra. Och jag har väl aldrig tänkt mer på det, tills jag sprang på en YouTube video från just Taormina, och hjälp vad vackert!!! 😮 Så nu är jag supersugen på att resa dit. Men innan jag upptäckte det ville jag gärna besöka Puglia med, då kanske någon stad som antingen Lecce eller Bari, eller en lite mindre ort som Polignano a Mare eller Monopoli. Gärna med besök i staden med alla Trulli, Alberobello.
Trulli
Så nu står jag där och undrar om jag ska våga boka något redan nu innan jag ens vet om och hur mycket pengar jag kommer ha, eller vänta och helt kallt boka en sista minuten? Jag lutar åt det sista. 😀
Jag har alltid varit så himla välplanerad när det kommer till resande, även när jag var yngre. Det mest vågade jag gjorde var att säga upp min lägenhet och dra iväg till Italien ett tag. 🙂 Och det var iofs rätt vågat, men när det kommer till semester har jag aldrig varit speciellt äventyrlig. Men senast när jag var iväg kände jag att jag kanske behöver lite mer krydda i mitt resande. Så det kanske skulle vara kul att bara se vad som finns, boka något och sticka med kort varsel? SÅ skulle man helt säkert även spara pengar.
En galen sak jag gjorde i höstas då SAS krisade som mest och konkurshotet hängde som ett stort, tungt moln över både dem och oss resenärer, var att boka en till flygbiljett att ha utifall SAS hann konka innan avresan. Så skulle iaf inte pengarna för boendet behöva brinna inne med och jag bli kvar hemma. Så jag bokade en hyfsat billig biljett med ett annat bolag, som jag som tur var aldrig behövde. 😀 Så om sig och kring sig är jag. 😀
Tyvärr är SAS fortfarande det bästa alternativet om man vill flyga reguljärt till italien, både prismässigt och i utbud av både tider och destinationer. Jag har nästan alltid flugit med SAS till Milano för då hamnar man på Linate som praktiskt taget ligger I stan, det tar en kvart ungefär och en bussbiljett för 1,50 (tror jag) med lolakbussen in till smeten. Att jämföra med att landa på Malpensa som ligger långt ute i hojtahejti, (tänk Skavsta) och sedan ska man ta antingen en flygbuss för en mkt dyrare penning eller ett snabbtåg för en ännu dyrare penning… Så det är lite knepigt att hitta en värdig ersättare. Det var så jag började fundera på charter, som jag inte rest med på många år nu.
Så jag browsar och drömmer vidare tills jag ser hur ekonomin och jobbsituationen ser ut.
När brukar ni föredra att resa utomlands, och hur nära eller långt före börjar ni fundera över alternativen och boka?
Den här bloggen befinner sig som ni kanske märkt i en existensiell kris. Främst pga att inriktningen inte längre känns helt aktuell. Skrivande skriver jag inte om längre, fotograferandet finns heller inte mycket att skriva om som jag ser det. Intressena är många men jag har inte riktigt hittat hur jag ska kombinera det med den här bloggen. Eller om intresset ens finns för de sakerna. Det finns redan massor av bloggar på de ämnena, vad kan ens lilla jag tillföra? Förslag mottages tacksamt. 🙂 Tills vidare nöjer jag mig med att läsa era bloggar.
Hittade ett så bra inlägg nyligen, när jag funderade på varför alla är så himla missnöjda hela tiden trots att vi har det bättre än någonsin om man ser ut ett historiskt perspektiv och utgår från livskvaliteten. Om att vi hela tiden måste ”unna oss” saker för att kompensera oss för…vad? Vi har allt våra förfäder bara kunde drömma och och mycket mer därtill. Folk är missnöjda med sina hem, sitt välbetalda jobb, sina relationer, sina (eller sin brist på) fritidsintressen, sin ekonomi, sin garderob, sitt utseende… https://minimalisterna.se/den-underskattade-fornojsamheten/
Tycker den slog an en sträng av något slag, det kanske är så det är tänkt, men samtidigt borde ju inte samhället kunna styra över hur vi prioriterar eller vad vi värdesätter… Så någonstans verkar ju folk bli utsatta för något slags kollektiv hjärntvätt. Samtidigt kan man undra hur världens resurser ska räcka om alla ska konsumera sig blå varje månad av varje år, hela livet? Hur många tänker på att det inte bara handlar om att få ekonomin att rulla utan jorden ska kanske helst inte översvämmas av avfall heller, och vattnen förgiftas av utsläpp, liksom luften vi andas.
Nej, lite mer förnöjsamhet tror jag är precis vad som behövs faktiskt. Och att folk slutar tro att de har rätt till allt, utan ansträngning. Sluta ta lån för att köpa grejer du inte har råd med. Live below your means. Det är faktiskt inte speciellt svårt, men det kräver ett nyktert öga på sitt kontoutdrag och en ärlig översikt över vad man egentligen spenderar sina surt förvärvade slantar på.
Själv tänker jag låta 2023 bli förnöjsamhetens år och försöka spendera så lite som möjligt på icke nödvändiga ting. Använda upp det jag har innan jag köper nytt. Samt fundera över om det jag vill köpa verkligen är ett behov eller ett vill-ha. Någonstans måste man börja. 😌
Nu var det ett tag sedan senast, men så värst mycket har egentligen inte hänt, därav frånvaron. Jobben gick på högvarv hela hösten till november som var lite lugnare och nu i december är det väldigt tyst på jobbfronten. Så tyst att jag blev själaglad när det var en mäklare som hörde av sig idag. Jag hade redan räknat bort december. 😅
I slutänden blev det dock inget jobb, kunden ville vänta till efter jul. Jag tillbringar dagarna med att fundera på julklappar, äta och promenera massor.
Inför nästa år är jag beredd på lite vad som helst. Som bostadsmarknaden ser ut är det väldigt svårt att sia om något alls. Men den där lilla fina preliminärskattsuträkningen skall ändå göras, vilket jag har gjort, men kan ju justera den om man börjar misstänka att den är helt åt skogen. Mycket av utgången inför nästa år, tror jag, beror på vart boräntorna tar vägen. Det i kombination med bostadspriserna… potentiellt explosiv kombo. De senaste åren var gynnsamma för både säljare och (verkade det) köpare, nu är läget ett annat.
Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta året. Det rullade mest på, även om i ganska högt tempo, vilket var ganska skönt efter hur omtumlande det varit de två åren dessförinnan. Jag har haft mycket jobb och ägnat en hel del tid åt att planera för framtiden.
Jag tror framtiden mer än nuet har varit mitt fokus för i år. Jag förbereder mig på den, fysiskt och mentalt, jag tänker på den, men jag är inte riktigt redo att ta steget in i den förändringen än känns det som. Faktiskt skulle det vara rätt skönt om allt fick rulla på som nu några år till. Utan förändringar helst. Men livet är ju sällan sådant, så jag förväntar mig inte det.
Jag är så tacksam för att jag fick chansen, där 2020, att byta bana i yrkeslivet, för det var precis vad jag behövde för att återfå balansen i livet, glädjen i att arbeta och en slags hopp om livet för att inte glömma att det gynnade min hälsa på flera plan. Nu när jag ser tillbaka känns det inte ett dugg lockande att någonsin återgå till det slags arbete jag hade innan. Jag är också tacksam för att jag, under samma år, mitt i sorgen efter min mamma som plötsligt gick bort det året, hittade ett sätt att se framåt och något nytt att jobba emot. Jag tror det var till stor hjälp. Det kanske verkar konstigt att fortfarande prata om 2020 två år senare, men det året var avgörande för mig på så många plan och effekterna av det är fortfarande närvarande även två år senare.
Inför en lågkonja har jag faktiskt tittat på lite olika sätt att hitta fler inkomstkällor, och t.o.m. sökt två jobb, båda fotorelaterade och båda inom något jag skulle kunna fixa både med tanke på erfarenhet och teknisk utrustning. Beroende på hur året börjar nästa år kanske jag intensifierar sökandet, eller inte. Just nu kollar jag mest på möjligheten att fördela mina ägg på fler korgar. Man vet ju heller inte om det ens kommer finnas några sådana jobb nästa år…
Den efterlängtade semestern kom tillslut. Trots konkurshotat flygbolag och coronatopp i Italien under sommaren så kom jag iväg tillsist. Rapallo var jättefint, och en precis lagom stor stad med sina cirka 30000 invånare (plus turister, som dock inte kändes övermånga såhär års.). Innan jag skulle åka såg vädret ut att bli regn och åska hela veckan. Kul, 😏 tänkte jag och packade inte ens något strandlakan utan vigde platsen åt en regnponcho istället. Jag reste för övrigt ganska minimalistiskt med en kabinväska och en liten kasse med småsaker istället för handväska (som inte ingick i biljetten 🧐). När jag kom fram regnade det mycket riktigt, men sedan var det faktiskt fint väder hela veckan. Dock vart det ändå inte mycket badat, dels för att badvattnet och stränderna just i Rapallo inte var så jättefräscha, (däremot en bit utanför stan i intilliggande byar och städer såg det bättre ut) och dels för att jag redan dag två började känna mig lite krasslig. Så resten av veckan gick lite på halvfart med ngt slags förkylningsinfektion i kroppen. Men trots det hann jag besöka de ställen jag längtat mest efter att se:
Camogli Stranden i CamogliSkål för Lifvet! 🥂Bra att de talar om var flyktvägen finns 😀Kort stopp i grannstaden Santa Margherita på väg hemAnkomstdagens kvällMorgonpromenad vid soluppgångUtsikten från mitt boendeMin balkongVackra byggnader i pastelliga färgerKul saker man kan hitta på stanSestri LevanteBoccadasseLämnar Milano
Det var det hela! Nu planerar jag som bäst vart nästa lilla resa ska gå, kanske redan i december då mitt jobb brukar gå på halvfart. 🙂 Jag har några på önskelistan…
Nu var det länge sedan jag skrev så tänkte att det är dags för en liten uppdatering.
Egentligen är det inte jättemycket som hänt eller förändrats, vilket jag tycker är skönt, de senaste två åren har varit tillräckligt omtumlande ändå, så nu njuter man mest av att återgå till något slags normalläge tror jag.
Jag jobbar mycket, och det i sig är inga problem då jag tycker mig ha tillräckligt med fritid på dagarna innan jag åker iväg på jobb. Vill jag åka och bada eller göra en utflykt hinner jag det även om jag jobbar den kvällen. Men fysiskt har jag börjat bli lite trött, och det slog mig att jag nog inte låtit kroppen vila på väldigt länge. Jag promenerar alltid och den senaste månaden har det blivit lite mer än vanligt rentav. Jag har snittat cirka 15000 steg om dagen hela året. Men ibland kanske man kan låta de stackars benen vila lite med, så det försöker jag göra idag. 😁 Så idag tar jag det lugnt, tvättar lite, äter glass och läser bloggar.
Beträffande rensningen hemma börjar jag nog nå ett slags slutfas. Förra veckan rensade jag ut några lådor från vinden med prylar, och sedan var det verkligen inte mycket kvar där.
Det känns riktigt bra. Även skåp och lådor i köket har jag rensat ur ytterligare. Nu har jag nästan bara det mest väsentliga kvar. Och för några veckor sedan just medan jag rensade i köket slogs jag av en sak.
Jag har alltid varit en ganska ”fast paced” person. Pratar snabbt, rör mig snabbt, tänker snabbt, agerar snabbt… Och jag har nog alltid varit lite ”messy”. Men vad som slog mig var att det ändrats lite på sistone. Nu när jag har så snyggt och städat hemma och jag vill behålla det så, har jag börjat röra mig mer långsamt för att inte skapa så mycket oreda. Och det intressanta är att detta har gjort att jag även känner mig lugnare. Att fysiskt sakta ner funkade på sinnesstämningen med. Det kan säkert även finnas fler orsaker till detta, som mindre stressigt jobb, bra balans mellan jobb och fritid och helt enkelt att livet går i ett lugnare tempo och jag känner mig tillfreds. Men jag tycker det är intressant. Att hela grejen att göra sig av med en massa gammalt jox kan ge en ett helt nytt inre lugn. Hörde någon på Youtube nyligen som satte ord på det:
Physical clutter and physical material can create mental clutter
Precis så känns det! Som att mycket stress, irritation och mentalt clutter försvann med alla de där prylarna och ett nytt lugn infann sig. När man har mindre grejer börjar man dessutom uppskatta de man har desto mer, eftersom de alla har en funktion eller betyder något för en.
Tänk om fler upptäckte detta? Att minimalism kan vara en effektiv anti-stress. Att hela det här konsumtionssamhället skapar inte bara dålig ekonomi utan mental stress.
För om man vänder på det, ju mer prylar man vill ha, desto mer måste man jobba för att kunna betala dem, ju större hem behöver man för att kunna husera dem, man måste spendera mer pengar och således (iaf för en del) få mindre pengar över till annat. För att inte nämna att många prylar behöver rengöras, servas, underhållas, och inte minst lagras någonstans, så man behöver köpa nya möbler och prylar för att kunna ta hand om dem. Dessutom påkallar de där sakerna ens uppmärksamhet även när de bara ligger där, det påverkar en liksom på ett undermedvetet plan att se alla de där grejerna och tänka att man borde tvätta dem, slänga dem, lämna tillbaks dem eller andra tankar som är kopplade till varje pryl. Och så håller det på. Inte undra på att man känner sig stressad när de påminner en om allt man borde göra.
Jag tror inte jag är helt färdig med min rensning än. En del saker kräver sin tid innan man kan göra sig av med dem, men redan nu njuter jag av att ha ett rent, organiserat och välstädat hem och ett mindre stressfyllt liv. Dessutom är det sommar! 😀
Det har inte varit mycket från mig denna månad, vilket har sina rutiga skäl och randiga orsaker (eller är det tvärtom?).
Månaden började med att jag slutligen besegrades av viruset. Tror det måste ha varit Omikron-varianten för den var mildare än jag hade vågat hoppas på. Fattade inte ens först att det var det (men höll mig ändå hemma och avbokade alla jobb pga misstanken) förrän smak och luktsinnet försvann i slutskedet. Jag skulle ha fått tredje dosen samma dag som jag insjuknade så det var ju lite taskig tajming.
Det hela höll i sig i knappt en vecka, sedan ansåg jag mig återställd och var symptom- och feberfri. Smaken och lukt kom lyckligtvis tillbaks efter ytterligare cirka en vecka. Så nu har jag haft den tillslut. Hoppas man är immun ett tag nu. 😜 Resten av månaden har gått åt till att jobba lite extra för att få en hyfsad lön.
Under konvalescensen hängde jag en hel del på sociala medier och där hamnade jag i en diskussion angående modernisering av språket. Vederbörande berättade att hans kids inte förstått vad han menade när han använde ordet ”skivomslag”, för de hade aldrig sett en skiva och hade således inget att relatera till när han sa det. Därför undrade han om det kanske var dags för en uppdatering av vissa ord.
Jag slog såklart bakut. Har man inte i sådana här lägen ett ansvar som förälder att ge sina barn en historielektion och förklara att världen inte alltid varit digital och så teknologisk som den är idag? Berätta hur saker funkade förr? Att internet inte alltid funnits? Kanske förklara hur man konsumerade musik? Jag kan nog tycka att det tillhör allmänbildning att veta det för dagens kids. De verkade inte vara jättesmå barn för de använde själva ett annat ord för skivomslag som var mer avancerat språkmässigt än det ursprungliga. Och just med tanke på det verkar det lite märkligt att de aldrig sett vare sig en cd-skiva eller en LP-dito.
Jag undrade i mitt stilla sinne om han verkligen menade att man skulle skriva om språket för varje ny generation eller hur han tänkte sig det. För visst finns det ord idag som man har lärt sig trots att ursprunget inte är jättemodernt. Som pakethållare. Nattygsbord/nattduksbord. Örngott. Griffeltavla. Stövelknekt. Listan kan göras lång. Men vi har lyckats lära oss dem i alla fall, trots att vi inte fattade kopplingen mellan örnar och kuddfodral. 😉 Kanske är det dags att sluta curla ungarna istället?
Dessutom uppstår ju frågan om vem det egentligen är som ska anpassa sig efter vem… Är det de nya som föds som ska slussas in i den befintliga världen? Eller ska vi ömsa skinn för varje ny generation och sudda ut det gamla tills vi inte har någon historia kvar längre? Är det den sortens samhälle vi vill ha? Det är ju samma sak egentligen som med immigration. Det är de som kommer till ett land som ska anpassa sig till de regler och förhållanden som råder där, inte landet självt. Helt enkelt för att ska man böja sig för varje enskild individs särkrav kommer det sluta i total förvirring. Bättre och mer logiskt då att ha en gemensam standard, oavsett om det gäller kultur, språk eller sociala umgängesregler. Som folk helt enkelt får lära sig.
Den andra tanken som uppstod rör något jag gått och tänkt på länge, men även det tog sin kulmen i en konversation på Twitter. Någon uttryckte en frustration över att livet med sina futtiga antal timmar på dygnet och dagar i veckan inte räckte till för allt han ville göra. Och det slog mig som ett så extremt uttalande. Jag är nog lite av ett särfall åt andra hållet. För mig har livet aldrig handlat om att allt ska vara ett enda stort äventyr, att jag vill leva livet till max, känna att jag lever med olika typer av stimulans och att allt ska ske i 190 km/h. Faktiskt blir jag matt bara jag tänker på det. 😅
Jag har nog aldrig varit speciellt äventyrslysten, jag försöker snarare undvika det mesta av den där sortens spontana äventyr som bristande planering ofta kan resultera i. Visst, det kan säkert leda till kul och oväntade möten och situationer men jag blir stressad av den tanken med. Kontrollfreak kan man nog kalla mig. Jag försöker hellre se det stora i det lilla, för livet är faktiskt fullt av roligheter om man zoomar ut lite och ser på sin situation på lite avstånd. Inte behöver jag ett adrenalinpåslag stup i kvarten för att känna att jag lever.
Det räcker gott med att känna vårsolen mot ansiktet efter ett par mörka och grå månader, att gå till jobbet klockan halv sex en morgon och se fram emot det, eller att tänka på hur långt man faktiskt kommit under en valfri tidsperiod. Mitt liv har förändrats ganska mycket bara de senaste två åren. Det mesta var dock små ändringar som fick stora effekter på min situation och livskvalitet. Som att slippa bitchiga kollegor och bli sin egen chef.
Så jag har lite svårt att sätta mig in i den känslan men tänker att det är faktiskt inte konstigt att så många upplever stress-syndrom, om de hela tiden går omkring med en känsla av att livet inte räcker till för att leva.
Böcker och Bokeh 