Piffar och varvar ner

Det senaste halvåret har varit rättså hektiskt. Både på det yrkesmässiga och personliga planet. Nu börjar det lugna ner sig med både det ena och det andra och jag träder in i årets lugnaste jobbmånader, november-januari. Så istället för att ligga och vila har jag börjat ta morgonpromenader, bara det! 😄

Tidigare hade jag trott att jag skulle kunna ta lite semester och resa iväg någonstans vid det här laget, men med andra vågen som nu breder ut sig över europa känns det inte så hett. Jag blir nog hemma istället och vilar lite efter allt som varit.

Kanske ett tecken på att jag börjar få tid över, för jag har börjat piffa lite hemma igen. Byta ut innehållet i vaser, fundera på min garderob, köpt en jacka, planerar att röja ut lite saker igen under vintern. Saker jag kanske inte kunde göra mig av med senast, men som känns ok nu. Kanske blir det även något klädköp.

Funderar på att skriva något och inser hur totalt jag tappat kontakten med mitt skrivarjag. Förr i tiden hade jag liksom alltid antennerna ute, var alltid öppen för nya idéer och influenser, och hade väl alltid en idé av något slag att grunna på. Numera skriver jag förvisso lite i huvudet, på min urgamla roman från tonåren. Men så mycket mer än så tänker jag inte på skrivande. Och det senare är mer ett slags dagdrömmande och tidsfördriv, det finns inga avsikter att faktiskt skriva det jag tänker ut. Nu är det som att vandra i en korridor där alla dörrar är stängda och låsta från insidan.

Så hur hittar man tillbaks till…ådran? Inspirationen och kreativiteten? Idéerna? Antar att en bra början är att läsa något skönlitterärt igen, för under sommaren och hösten har jag förvisso läst mycket, men enbart facklitteratur. Så det får kanske bli en tur till bibblan imorgon.

Har ni några andra förslag på hur man hittar tillbaks in i skrivandet igen efter en längre tids frånvaro? Någon som gjort det?

En annan fråga: jag har en större mängd böcker av två olika författare, skulle tro att det är om inte alla så i alla fall de flesta titlar som getts ut på svenska av dem. En är en svensk författare, det andra en amerikansk. Jag har inte hjärta att skänka dem till myrorna i nuläget, så undrar om ni har tips på vart man kan vända sig för att skänka bort dem eller sälja till någon som gillar samma författare eller där de så att säga kan ha ett värde som helhet, inte bara som enskilda böcker? Tips mottages gärna. 🙂

Ha en fin höst!

Att hitta gamla manus

Jag har ju tappat lite av min inspiration att skriva det senaste året. Det känns oklart om det kommer bli fler manus. Dels för att jag som egenföretagare har huvudet fullt av annat, dels för att jag utvecklat andra och nya intressen och dels för att idéerna har tagit slut.

Därför blev jag glad när jag i samband med att pappa tömde mitt vindsförråd på sina saker nyligen hittade en hel låda med gamla manusutskrifter. Jag ögnade bara helt snabbt igenom de översta pappren, de är riktigt gamla. Och jag menar RIKTIGT gamla. Så där gamla att man nästan hade glömt bort dem.

Sånt är ju bland det roligaste man kan hitta. 😀

Så nu ska jag börja kika igenom dem för att se om det kan väcka skrivarandarna till liv igen. 🙂 Och om inte så får jag kanske i alla fall en stunds skämsigt nöje av att läsa mina gamla texter och se vad jag tyckte var roligt att skriva förr. Jag tror det till och med fanns en tidig version av mitt Allra första manus! Då förstår ni. Det här kommer bli en högtidsstund. 😆

Skämskudden är placerad nära till hands, samt en kopp te på sängbordet bredvid mig. Nu kör vi!

Mitt första halvår som egenföretagare på heltid

Nu har det gått 6 månader sedan jag sa upp mig från dagjobbet på bageriet och gick egen på heltid. 🙂 Så jag tänkte att ett inlägg som summerar det första halvåret kunde vara kul.

När själva övergången skedde hade jag egentligen inga garantier för hur det skulle gå. Visst, under de första månaderna på året hade jag sett en kraftig och gradvis ökning av mängden förfrågningar, men ingen visste ju hur Coronan skulle påverka fastighetsbranschen på sikt. Skulle folk fortfarande vilja köpa hus? Eller skulle de få svårt att få lån? Kanske skulle många bli uppsagda eller permitterade och inte kunna eller vilja flytta i det läget? Frågetecknen var många, garantierna få eller inga.

Med facit i hand har i alla fall den biten visat sig stå emot bra. Förutom en period i början då det var lite olustigt för alla inblandade att man måste besöka folk i deras hem, så har det förlöpt smidigt. Man har börjat hälsa med armbågen, lol, bara en sådan sak. Sedan har de i de fallen där det rör sig om hus, inte ens behövts att jag gått in, jag har bara fotat ute på altanen och i trädgården. Där är det tur att det mesta av mitt arbete sköts utomhus. Dessutom har sommaren bjudit på många helt fantastiska kvällar så ur den synpunkten har jag haft tur med.

Något som däremot brann inne i år var semestern. Jag började tidigt inse två saker:

1. Jag hade inte lust att resa någonstans även om länderna öppnade för turism igen. Det kändes bara olustigt med restriktionerna i färskt minne. Skulle man ens kunna få ut lika mycket som vanligt av sin resa om man måste tänka på det hela tiden, bära munskydd överallt och dessutom kanske många attraktioner och butiker skulle hålla stängt, både av hygieniska skäl som praktiska, kanske hade butiksinnehavarna helt enkelt inte kunnat fortsätta pga inga intäkter? För att inte tala om risken att bli strandsatt på ett hotell eller tvingas åka hem om ett nytt utbrott skedde. Och tänk om man själv skulle bli sjuk under resan? Ville man verkligen riskera att hamna på ett sjukhus i främmande land?

2. Efterfrågan på fotografer exploderade under försommaren. Då verkar det ju bara korkat att ta ledigt. Speciellt för att sitta hemma när man ändå inget vettigt kunde göra. Så jag fokuserade på att jobba häcken av mig för att hamstra inför vintern då det alldeles säkert kommer lugna ner sig och intäkterna minska. Så jag sa hejdå till lediga dagar och bokade in allt som kom i min väg. Resultatet: Juni 25 dagar /30. Juli 30/30 och augusti 26/30. De enda dagar jag faktiskt var ledig var två dagar då ingen av oförklarliga skäl hade bokat, eller då det blev inställt pga sjukdom, resa eller dåligt väder.

Men jag ska inte säga att jag saknade ledigheten. Jag hade gott om tid att njuta av det fina vädret på dagarna, satt på en brygga i stan och solade och kopplade av, promenerade och läste. Hann till och med få lite färg, jag som aldrig blir brun annars, speciellt inte i sverige.

Nu börjar hösten nalkas och jag ser med spänning an hur det kommer bli. Under det här halvåret har jag fått tjugotalet nya kunder att lägga till de jag redan hade. Jag har fått flera förfrågningar från kunder och till och med från fotografer om att börja fota även interiörer men inte börjat än. Däremot har jag fotat någon enstaka interiörbild när det behövts kompletteras, som tex i helgen. Och under tiden studerar jag hantverket.

En chef i Milano sa en sak som jag verkligen tog till mig, just för att det passar mig så himla bra: ruba il mestiere. Vilket jag fritt skulle översätta till Stjäl hantverket. Med det menade han om du vill lära dig något, studera de som kan, som är riktigt duktiga, se vad de gör hur de gör det, försök fundera på hur du kan få samma resultat som de, vad du behöver göra. Och det klingar så bra för mig som aldrig varit speciellt teoretiskt lagd, utan tvärtom lär mig bäst av att göra saker praktiskt. Eller idka självstudier, tex, på det sätt som passar mig. Och det applicerar väldigt bra på konst och hantverksrelaterade sysslor, som skrivande, fotografi, och jag antar även konst av olika slag.

Så det är det jag försöker göra just nu, iaktta de jag tycker är bra, se hur deras bilder ser ut, vilket ljus, hur de är komponerade, hur de ramar in motiven, funderar kring hur de har 1. fotograferat och 2. redigerat för att få det resultatet. Experimenterar. Provar. Försöker igen. På sikt skulle jag gärna bredda mig lite mer mot dagfoto vid regelbundna tillfällen. Inte i någon jätteomfattning, jag är ingen arbetsnarkoman, men i en omfattning jag känner passar mig.

Det där med att sno hantverket fungerar som sagt även på skrivande. Där är väl den vanligaste uppmaningen ”Läs!” och jag tänker att det är precis det man syftar på där. Hur använder författaren tonen, rösten, perspektivet och miljöerna för att få den här känslan, den här effekten? vad kan jag ta med mig av det? Självklart vill man aldrig apa efter någon exakt, men jag tror inte heller det är möjligt, då alla har en egen unik röst och ett eget sätt att skildra saker och se världen. Däremot kan man alltid lära av de som är bra, som skriver så som man själv skulle vilja skriva, och se hur de använder verktygen de har i sin låda, och sedan botanisera i sin egen och se vad man själv kan åstadkomma med de man har.

Jag har applicerat det tänket på mycket egentligen. För att lära mig göra snygga cappuccinos med små mönster i. För att få till den där känslan jag ville ha i ett manus. För att lära mig ta en viss typ av porträtt. Resultatet blev aldrig identiskt med ursprunget, det blev istället mitt helt egna uttryck.

Men åter till året. Hamstrandet av intäkter under sommaren har delvis satts av i en särskilt liten pott för att kunna ta av under vintern, om/när jobben minskar. Det känns som en nödvändighet att ha en liten buffert i en bransch som är så säsongsbetonad. En annan grej jag lärt mig under det här året är detta med arbetsmoral. Haha. Låter ju helt sjukt efter att ha jobbat som anställd i 25 år, men ni som själva driver eget kanske kan känna igen er . Som anställd får man sjuklön vid sjukfrånvaro. Man drabbas ofta inte personligen om arbetsgivaren tjänar mindre pengar en enstaka dag, lönen trillar in i alla fall i slutet av månaden. Man får semesterlön med.

Som egenföretagare är det ingen som ger dig lön om du stannar hemma för att du har mensvärk eller ont i huvudet. (Skulle jag däremot bli sjuk på riktigt ställer jag såklart in, speciellt i dessa tider) Skulle ett jobb bli inställt pga dåliga väderförhållanden blir jag personligen drabbad på det ekonomiska planet. Därför drar jag mig in i det sista för att ställa in vid regn. Hellre åker jag ut helt i onödan och får åka hem igen utan att ha fått något gjort, än att ställa in ett par timmar före bara för att se himlen spricka upp och en helt fantastiskt solnedgång uppenbara sig där bakom, som den på bilden i det senaste inlägget. Gissa om man grämer sig för att man ställde in där?

Nu går det väl ingen nöd på en så länge det handlar om enstaka dagar på en helt månad, i alla fall inte så länge man bokat in precis varenda dag, (helger inkluderade) som nu i september. Då kan man i bästa fall ta det som just det, en ledig dag att koppla av lite på. Läsa en bok och lägga sig i vettig tid. Man har lite marginal, vilket jag gillar.

Så på det stora hela tycker jag att det första halvåret har varit både spännande och givande, men också utmanande och jag har upptäckt sidor hos mig själv som jag inte visste att jag hade. Kanske hade jag dem inte heller, för behovet saknades. Men nu finns de där. Och jag hoppas jag kan återkomma med en ny uppdatering på den fronten om ett halvår igen. 🙂

Ha en fin höst och tack för att du läste.

Spretiga funderingar om framtiden och nutiden

Nu var det ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Livet går både snabbt (som alltid när man har roligt, typ som på semestern) och ändå tycker jag att jag har mycket mer fritid nu. Något som jag funderar på olika sätt att utnyttja. I veckan som gått hakade jag på en av dagfotograferna (de som tar interiörbilderna på själva lägenheterna) och försökte insupa lite av hans kunskap och tips för att kanske en dag eventuellt kunna börja fota även interiörer. Det låter kanske som om det inte skulle vara någon match, men det är rätt annorlunda mot det jag gör. Både i komposition och redigering. Plus mer bilder rent generellt då varenda kvadratdecimeter ska täckas in. 🙂 Men förhoppningsvis kanske det en dag kan bli ett litet extraknäck. Det hade varit jättekul. Jag har förstått att de behöver fler fotografer så det finns helt klart ett behov, bara man kan möta kriterierna för att söka det. Nästa är att skapa lite portfoliobilder av den sorten. Det ska jag försöka lösa på något sätt, och fick lite tips av min kollega. Det är kul när man lär känna de andra fotograferna på samma firma, både de som fotar dag och kväll, man blir som en liten familj av fotografer och till viss del även stylister. Vi rekommenderar varandra när vi själva är bokade och inte kan åta oss jobb en viss vecka.

Nyligen fotade jag en superfin terrass till ett hus utanför stockholm som det i skrivande stund budas friskt på, den är uppe i ett åttasiffrigt belopp!!! Så himla roligt att följa hur det går med de bostäder man fotat. Och så roligt att få se olika delar av stan man kanske inte kände till, och alla fina bostäder man kommer i kontakt med. Man får väldigt mycket inspiration till inredning den vägen faktiskt.

När det gäller porträttfotot har det till viss del avstannat lite. Jag vill fortfarande gärna fota porträtt men det är skymningsfoto som är min huvudsakliga näringsgren. Porträttfotot har jag länge haft som en sidosyssla men den här våren och sommaren har det bara blivit ett fåtal uppdrag. Vilket är lite synd, för det är himla roligt. Men jag håller det öppet och skulle någon höra av sig är jag öppen för nya uppdrag även där.

Varvat med planerna för en eventuell semesterresa i vinter funderar jag även lite bredare, på framtiden i allmänhet. När det gäller semestern har jag blivit lite nyfiken på Molise, en pytteliten region i italien, som ser väldigt pittoresk ut. Jag skulle gärna åka söderöver någonstans och upptäcka mindre orter, se lite fin natur, gulliga byar och härliga vyer, företrädelsevis vid havet, även om det inte går att bada. Hoppas det går att genomföra. Både med tanke på Corona och med det ekonomiska läget. Om det blir som förra året kommer det troligen vara lite/mycket lugnare under november-januari, och då tänkte jag passa på att ta en eller två veckors semester och åka någonstans. Kanske rent av över jul och nyårshelgen. Vi får se. De planerna är ännu väldigt vaga och jag funderar mest i huvudet på olika alternativ.

Det är kanske för att jag är uppvuxen i Stockholm och alltid haft nära till vattnet, jag tycker om att vara nära havet. Både på semestern och där jag bor. Det var det enda jag saknade i Milano, där fanns det bara ett gäng kanaler, som inte var speciellt uppfriskande. Snarare fungerade de som en grogrund för stans myggor och en uppsjö alger… Ibland undrade jag lite på skämt om sushirestaurangerna på gatorna längs kanalerna (”I Navigli” är ett populärt område med mycket barer och restauranger, lite som södermalm, dit folk går ut på helgerna) skördade algerna till sin misosoppa i Naviglio Grande (den största kanalen). 😀

När det gäller framtiden vill jag en dag flytta söderöver. Till mildare vintrar och ett annat slags liv. Andra sorters människor och en annan mentalitet. Många pratar lite föraktfullt om italienare och sydeuropéer i allmänhet, men jag hade övervägande bra upplevelser av just italienare. Som folk har de en speciell plats i mitt hjärta, då jag tycker att jag överlag blev så himla väl bemött av dem. Det där man oftast säger är ju mest klyschor, skapade någon gång på den tiden (50-60-talet?) då svenskarna började resa utomlands till kanarieöarna och så vidare, och svenska kvinnor började komma i kontakt med medelhavsmän (och kvinnor) i deras hemmiljöer. Faktiskt kan jag bli riktigt trött när jag läser böcker där italienska män skildras enligt klyschan att de är passionerade och svartsjuka, ofta kvinnomisshandlare med, och kvinnorna är alltid hetlevrade och kurviga. När de egentligen är precis som vi, till största del. En del är blyga och tystlåtna, andra är roliga, slagfärdiga, intelligenta. En del är tråkiga. En del är glada, andra buttra. Många är väldigt tålmodiga (en typ av tålamod och tolerans de flesta stressade svenskar saknar) och inte alls speciellt hetlevrade. Framför allt är de väldigt förlåtande och tar dig som du är på ett annat sätt än svenskar. De förväntar sig inte att alla ska vara och tycka på ett vist sätt. Många gillar att diskutera politik och samhällsfrågor, man hör ofta den sortens diskussioner på barerna (som är som våra cafeer, fast det kallas bar). De lite äldre männen står vid bardisken och diskuterar ämnen högljutt och öppet. Vem som helst kan lägga sig i, och ibland gör de det med. Jag blev faktiskt förvånad över hur initierat ungdomar i tonåren kunde diskutera politik och samhälle. Undrar hur skolorna ser ut här hemma idag. Jag kan inte minnas att vi diskuterade politik i någon större omfattning under min skoltid, men kanske var jag bara för ointresserad för att delta. I Italien har många års politiskt vanstyre förmodligen lett till att de får inblick i den sortens diskussioner hemifrån. Folk lever med konsekvenserna av den politiken varje dag, vilket påverkar deras samtal även inom hemmen. De hör den sortens diskussioner överallt och bildar sig snart en uppfattning. Italien kan tyckas primitivt i många avseenden, men när det gäller skolundervisningen tror jag de faktiskt ligger före oss på många plan, (utom engelskaundervisningen) och att eleverna när de går ut skolan har en högre nivå av kunskaper på de flesta plan. Skolorna är hårdare, det krävs mer disciplin. Kommer vårt nuvarande politiska tillstånd göra att våra egna ungdomar blir mer engagerade i politik och samhällsfrågor? Kanske är de redan det?

Den dagen då det blir aktuellt med en flytt dröjer förmodligen ett tag. Man vet förstås aldrig riktigt säkert. Men jag funderar på olika alternativ där med. Det är ett väldigt behagligt tidsfördriv, att fundera och drömma som om allt vore möjligt. Precis som jag brukade göra innan Milano. Då var det det som höll humöret och energin uppe med ett jobb jag började tröttna på och en allmän livssituation som jag inte trivdes med. Det var för övrigt i den perioden jag tappade kontakten med skrivandet med, som jag varit passionerad för hela livet dittills. Och det var i Milano jag återupptog det.

Spretigt inlägg som vanligt, lol. Hoppas ni orkar läsa mina funderingar. Hoppas att ni fått en fin början på hösten. Själv varvar jag fotojobben med lite förlagssysslor och utgivning av vår senaste titel, en e-singel av en debuterande författare. Ha en fin höst!

Taget ikväll när dagens jobb blev inställt pga regn. Sedan klarnade det upp och blev såhär fint. Man ska aldrig ställa in tydligen!

Ett ongoing project

Just nu känns det som att min lägenhet har översvämmats av prylar.

Jag vet inte om det är min förhöjda känslighet mot clutter eller vad, lite har det nog med att göra med att jag har tagit hem en massa av min mammas saker som jag ännu inte vet riktigt vad jag ska göra med tills min pappa tömt mitt vindsförråd på sina saker om ett par veckor.

Men jag börjar inse att det här med minimalism och ”a clutter free home” är ett ongoing project. Det kommer nog alltid finnas tillfällen då prylar letar sin in i ens hem, och man får alltid fortsätta att kontinuerligt rensa ut saker. Jag tycker jag ändrat mindset ganska mycket och numera köper jag inte alls lika mycket saker som innan. Men kanske sänker man även ribban med tiden så även den minsta mängd oplanerade prylar får ens hem att kännas som ett bombnedslag? 😄

Fotograferandet går fortfarande framåt, jag har jobbat intensivt hela sommaren, och det har varit jätteroligt. Det är verkligen så, när man jobbar med något man älskar är det roligare att jobba än att vara ledig. 🙂

Trots det börjar jag fundera lite på en eventuell semesterresa i höst/vinter. För corona eller inte och jobb eller inte så tycker jag om att resa. Och det har jag saknat lite i sommar, även fast jag inte skulle säga att det direkt är något jag LIDIT av. Vart, när och hur, och om jag kan förena det med något nyttigt. Det beror lite på omvärldsläget i höst, hur det ser ut på coronafronten i europa och sverige, och om man alls känner sig peppad att åka någonstans då.

Vad har ni för planer för hösten och resten av året?

Dyrköpt lärdom… eller?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg köpte jag en ny dator nyligen, det var i slutet av juni, när min gamla dator började slockna helt oförhappandes. Det var med tungt hjärta för jag har verkligen ÄLSKAT den här datorn, det var min första Macbook och det var en närmast religiös upplevelse efter flera struliga, sega windows-datorer. Jag trodde aldrig en dator kunde vara så… problemfri. Men den har gått prickfritt i fem år, aldrig hängt sig eller stått och tuggat som mina gamla datorer brukade göra. Kanske var det jag som köpte skräpdatorer, men jag gillade aldrig riktigt användarupplevelsen med Windows.

Men jag insåg att det kanske inte var helt optimalt att redigera bilder på daglig basis som jag gör, på den. Den började bli trött. Så jag tänkte, kanske dags att byta ut den mot något kraftfullare, efter att ha drabbats av panik efter att den slocknat två gånger på ett dygn. Visserligen gick den igång direkt efter, till och med av sig själv, men i alla fall . Jag blev lite nervös att den skulle dö helt och då skulle jag stå där, utan möjlighet att leverera mina bilder.

Så jag köpte min dyraste teknikpryl nånsin. Dyrare än min kamera, dubbelt så dyr som mitt svindyraste objektiv. Intalade mig att jag fått en arbetshäst som skulle kunna hänga med i flera år. Det var mitt första misstag.

Döm om min besvikelse när min stabila Ardenner visade sig vara ett nervigt fullblod som knappt kunde se ett löv singla förbi utan till flyga i luften, för att ta till liknelser från hästvärlden. Min Rolls Royce verkade få migrän bara av att öppna Lightroom som ihop med Photoshop är det program jag använder mest av allt. Fläktarna började susa av minsta lilla ansträngning och sedan började den pysa som ett ånglok och blev oroväckande varm. Detta gjorde att jag liksom fick börja stressa igenom redigeringen av oro för att skiten skulle bli överhettad, och även om de på butiken försäkrat att den hade det bästa kylsystemet som fanns så hjälper inte det mycket när prestandan känns minst sagt klen och man undrar hur länge den kommer hänga ihop. Medan den fortfarande är ny dessutom. Inga bra förutsättningar för ett långt och lyckligt äktenskap när det börjar knaka redan under bröllopsresan.

Lägg till det att till och med denbörjade hänga sig och stå och tugga då och då, eller att skärmen kunde slockna helt i några sekunder när jag tryckte på ”framkalla” i Lightroom. Den kändes långt ifrån stabil, inte precis någon blivande trotjänare och jag började avsky skiten och var nästan redo att ge alla Apple-skeptiker rätt för ett tag.

Sagt och gjort, efter att den idag hängt sig en gång och slocknat tre ggr på raken under samma session packade jag ihop den och åkte med den till Apple Store i Täby. (där jag f.ö även köpte den) De var OTROLIGT trevliga, även denna gång. Återköpstiden hade ju gått ut med lite marginal, men de erbjöd sig trots det ge mig pengarna tillbaka eller byte mot en annan dator. Jag funderade lite. Vi pratade lite fram och tillbaka och de trodde det i själva verket var mjukvaran som inte var optimerad, dvs Adobe.

Själv hade jag hört någon säga att man troligen packat in lite väl mycket teknik och samtidigt gjort datorn lite för tunn för allt detta, vilket enligt vederbörande var anledningen till att den överhettar så snabbt. Det verkar nämligen vara fler än jag som har gjort samma erfarenhet. Vilket av alternativen det rörde sig om får vara osagt, men oavsett vilket känns det ju lagom roligt att betala xx xxx kr för en ny dator och sedan tvingas både byta ner sig till ett helt annat program (för att inte nämna betala för ett nytt samtidigt som man har sin aktiva Adobe-prenumeration som numera är värdelös) och dessutom behöva ställa om och lära sig detta mitt under den mest hektiska perioden på året. (jag har väldigt kort turnaround, inte ens 24 timmar, snarare 12h, de bilder som jag tar på sena kvällen ska levereras nästa dag under förmiddagen och nånstans däremellan ska man ju sova med…). Så jag kände mig inte supertaggad på att behöva överge Adobe just nu och jag har dessutom kört in mig på det och gillar det, plus resultatet jag får med det.

Men där tänkte jag efter lite. Om det stämmer att den version av Lightroom som jag har inte är optimerad för moderna datorer så kanske ett byte till den version de föreslog skulle kunna funka även på min gamla dator? Det var värt ett försök. Och skulle det mot förmodan inte funka har jag även Affinity Photo att tillgå, det är förvisso inte lika lättanvänt eller intuitivt som Adobe, utan är lite mer ett slags Scriverer för bildredigering, mycket funktioner men längre inlärningströskel. Men kanske kan jag hålla min gamla dator flytande tillräckligt länge för att kunna lära mig Affinity parallellt? För när jag provade den idag var datorn både sval och tyst som en mus. (macbook airen har för övrigt aldrig varit speciellt högljudd, tvärtom) Ingen fläkt verkade behöva gå igång för det.

Så jag laddade ner den andra, nyare versionen som jag tidigare mest trodde var en förenklad, molnbaserad version och provade den. Den fungerade ungefär som ipad-appen, samma interface, vilket var skönt. Nu återstår att se om min dator kan tänka sig köra på den ett tag eller inte. 😬 Men detta visar ju att gamla apparater oftast fungerar bättre och håller längre än nya. Ok, nu är den bara från 2015, men det räcker nog, för för varje ny version försöker de packa in mer funktioner, mer prestanda, mer finesser, starkare allting och mer minne, och dessutom konstant försöka göra datorerna lättare och tunnare och mer portabla. Det kommer väl till en gräns tillslut där det börjar bli oförenligt. Varför kan inte en del datorer bara få vara lite chunky? Det måste väl finnas fler än jag som föredrar en dator som faktiskt funkar optimalt och känns pålitlig, framför några gram lägre vikt. Vi som inte springer omkring med datorn överallt utan mest jobbar hemma men ändå inte vill ha en stationär dator.

Men i alla fall , jag nappade på erbjudandet om pengarna tillbaka, som de så generöst erbjöd. De gjorde en retur på mitt kort och xx xxx kr kommer återföras till mitt konto. Det var nog den dyraste bit information jag någonsin fått. 😁 Fast jag fick ju pengarna tillbaka så till syvende och sist blev jag kanske snarare en insikt rikare.

Vilken är den dyraste eller mest omständliga lärdom ni gjort?

(Sedan måste jag ge en eloge till personalen på Apple Store som är ett föredöme i fråga om professionalitet och servicekänsla. Den sortens bemötande är inte speciellt vanligt i sverige idag och inger faktiskt lite hopp om att det fortfarande finns företag som värdesätter trogna, återkommande kunder högre än pengarna för ett enskilt köp. Jag har inte sett slutet på historien än, och huruvida min dator faktiskt kommer funka med detta andra eller ett annat program. Vore ju toppen om jag kunde fortsätta använda min lilla arbetsmyra något år till. I alla fall tills de utvecklat pro- modellen lite med en mer realistisk approach.)

Sverige E.C – Efter Corona

Varning för långt inlägg

På ett sätt är det ändå ganska intressant att ha levt under en pandemi. Missförstå mig inte, jag tycker det är hemskt med alla som dött, och som dessutom hade kunnat vara vid liv idag om den svenska beredskapen och hanteringen av alltihop sett bättre ut. Men nu har vi ju den regering som majoriteten valt, så ingen idé att gå närmare in på det.

Men ändå liksom. Vi som föddes på sjuttio- och åttiotalet har varit väldigt förskonade från allvarliga kriser som dessa. Detta är självklart en bra grej men lite intressant är detta om man försöker se det ur ett utifrånperspektiv. Hur folk började hamstra konserver när ryktet spreds. Hur pasta och bönor plötsligt blev bristvaror i många butiker. Hur man fick passera både en och flera butiker för att hitta en som faktiskt _hade_ toapapper. Hur en del av de som var mest utsatta (äldre) var totalt orädda som om de trodde de var odödliga och liksom bara ”bring it on, jag har varit med om värre”. Och det hade de förmodligen med, eftersom de har överlevt Hong Kong, asiaten och allt vad de hette. De sprang omkring på stan precis som vanligt trots alla varningar.

Hur många börjar klaga på försämrad livskvalitet endast för att de under 2020 inte kan resa utomlands pga restriktioner. Hur många ändå trotsar alla rekommendationer och ändå reser, och sedan blir fast på hotellen i ngn karantän eller hemkörda igen och man får se snyftartiklar i kvällstidningarna om hur hemskt det var att få semestern förstörd pga corona. Ok jag förstår såklart att många sett fram emot semestern hela långa vintern och inte vill avstå den, men come on? Vad är egentligen ett år när det gäller både ens eget och andras liv? Varför inte försöka att gilla läget istället och se detta år lite som en parentes som bryter mot alla andra år? Jag kan lova att det folk gjort i år på semestern kommer de minnas mkt länge än det de gjorde säg 2012, just för att den här sommaren blev annorlunda. Det har verkligen varit en intressant studie i mänskligt beteende, och säger en del om hur bortskämda vi ändå är. Och hur svårt en del har att respektera gällande regler och andras säkerhet och hälsa, så snart det strider mot egna preferenser och intressen. Människor är helt enkelt väldigt kortsiktiga har jag märkt iom detta. Det enda som spelar någon roll är denna sommar, denna semester, denna vår. Att avstå något de vill just nu för att det är bättre för många på lite längre sikt än en vecka – nej aldrig. Begränsa sig – vilket påfund!

Och bara en sådan sak som att jag vid två tillfällen blivit konfronterad av personer som helt spontant frågade varför jag hade munskydd. Mitt svar blev lite trött att börja läsa tidningarna, för är man helt oförstående till det under 2020 har man nog sovit under en sten hela första halvåret. Det faktum att en del ens tycker sig ha rätt att kräva svar på det. Inte går jag och konfronterar alla som INTE bär munskydd även om det antagligen hade varit mer rimligt. Men det skulle ju bli en livsuppgift då det rör sig om 98% av alla man möter varje dag. Dock tror jag att det i alla fall i det senaste fallet handlade om en individ som försökte rättfärdiga sitt icke användande med att kasta märkliga argument emot på mig som faktiskt bar ett.

Men i alla fall , jag började fundera lite kring de mer långtgående effekterna av detta, och detta är vad jag kommit fram till so far. Observera att detta endast är funderingar och spekulationer, födda ur något slags fritt tankeflöde.

1. Människor kommer att börja arbeta mer hemifrån.

Många, både företag och anställda, har upptäckt att en stor del av jobbet kan göras hemifrån, även saker man tidigare tog för givet att de krävde fysisk närvaro, som möten. Och många börjar också se fördelarna med det, i form av minskade restider, mer tid med familjen pga detta och minskade kostnader för transport. Iom det kommer många av våra vardagsvanor att ändras så som köpbeteenden, pendlande etc vilket kommer synas i flera led över lite tid.

2. Som en följd av det kommer många människor kunna flytta från storstäderna.

I mitt jobb har jag kommit i kontakt med flera som ska sälja sin bostad och flytta tillbaka till sin hemort, oftast en mindre stad ute i landet. De har insett att det går att göra samma jobb oavsett bostadsort och behöver alltså inte vara beroende av att bo i storstäderna längre.

3. Detta kan på sikt leda till en minskad avfolkning av småstäderna.

Om man inte behöver bo i sthlm el göteborg för att jobba på storföretagen kanske man framöver kan bo kvar i sin hemstad, vilket minskar trycket på bostäder i storstäderna och därmed bostadsbristen i dessa.

4. Fler har börjat inse behovet av en buffert. Och att vara med i a-kassan.

Vad händer om man blir av med jobbet? Eller om ens arbetsgivare tvingar på en en nedgång i tid? Har man medel att hålla sig flytande en tid? Man brukar rekommendera åtminstone tre månaders omkostnader som ett slags lagom nivå på buffert. Kalla det fuck off-kapital om du vill. Insikten att varken jobben eller tillväxten i ekonomin är garanterade kom som en insikt för många i år tror jag. Jag har hört att väldigt många fler börjat intressera sig för sparande denna vår.

5. Som ett led i punkt 1 skulle det mycket väl kunna bli så att vi inom en snar framtid kommer se fler digitala nomader.

Vilket för mig låter väldigt intressant, sedan jag kom i kontakt med fenomenet för några år sedan. Nu är mitt eget arbete inte ett sådant som kan skötas oavsett bostadsort, men jag gillar och fascineras av tanken, att inte behöva vara beroende av plats, och har absolut förståelse för de som väljer att arbeta samtidigt som de reser runt lite. Det blir ju ett perfekt sätt att finansiera sitt resande, och jobba samtidigt.

6. Folk blir mer medmänskliga och inser att de måste ta vara på sina äldre.

Ganska snart efter denna pandemis start började det dyka upp olika initiativ där grannar erbjöd sig handla åt äldre, det dök upp lösningar i butiker där man kan handla på tex telefon och bara komma dit och betala i dörren med sitt kort så bär de ut de färdigpackade sakerna åt en. Matbutiker kom med olika initiativ för att underlätta för folk att handla, både med olika betallösningar och leverans, och för att hålla god hygien. Själv har jag under hela pandemin handlat varje vecka åt min pappa, vilket också blir ett sätt att ses när man inte kan umgås, även om man håller avstånd. Andra ser till att hitta chanser till företagande iom folks ändrade beteende kring handling, resor, hygien osv.

7. En del typer av varor kan komma att försvinna eller minska i popularitet. Och andra företag gynnas när folk börjar semestra hemma.

Lösgodis är en sådan. Hur många känner sig sugna på lösgodis, naturgodis, salladsbufféer och andra öppna lösningar för ta det själv-mat där man inser att vem som helst kan ha varit och nyst före en själv? 😀 Samtidigt har tydligen många skidanläggningar fullproppat med folk i sommar för olika sorters aktiviteter. De svenska badorterna är också de fullproppade och jag antar att de som jobbar i anslutning till dem kan glädjas åt ökade intäkter.

8. Munskydd kan komma att bli en vanligare syn framöver.

Kanske kommer vi tack vare ökat resande i framtiden bli ett land som tex Kina där man mer eller mindre ständigt får gå omkring med munskydd för att det alltid finns någon (eller flera) aggressiv smitta i farten? Kanske gäller detta speciellt personer som redan är i utsatt läge, som äldre eller folk med nedsatt immunförsvar.

9. Kontanthanteringen som redan var på utdöende kan komma att minska ytterligare

Under pandemin har smarta betallösningar blivit allt viktigare, både ur praktisk synpunkt som ur hygiensynpunkt. Teknikbolagen har i många fall gått riktigt bra i år och ny teknik utvecklas i en en rasande fart för att möta de nya behoven. Folk har fått en annan syn på hur bakterier sprids som de kanske inte gav så mycket tanke åt innan. Fler har utvecklat en åtminstone lindrig bacillskräck. Är det nu vi blir ett kontantfritt samhälle på riktigt? Fördelarna är väl hygienen och det praktiska, nackdelen att den dag ens betalkort inte funkar av någon anledning (bankstrul, internetförbindelsen, you name it) blir man ganska utsatt om man inte kan betala kontant.

10. Kommer hotell och reseföretagen tex flygbolagen påverkas permanent iom minskat resande eller kommer vi snart att återgå till det normala?

Kanske blir det pandemin som får folk att börja flyga mindre, inte miljön som politikerna försökte med? Eller åtminstone mer sällan och då kanske kortare resor? Hur lång tid kommer det ta innan turismnäringen repar sig helt? Kommer vårt resande ens att bli som förr igen? Hur många storbolag inom turism kommer att överleva, och kommer turismnäringen självsanera sig från de där halvskumma budgetalternativen?

11. Krisberedskapen

Vi har blivit medvetna om hur dåligt förberedda vi är på kriser av detta slag, hur dumt det var att avskaffa alla beredskapslager och hur bra det hade varit att ha dem i februari/mars, både i form av handlingsplaner, mat, mediciner och annan sjukvårdsutrustning. Kommer detta att åtgärdas så vi står mindre handfallna nästa gång? Det vet vi tyvärr inte förrän det händer igen.

Det var lite tankar från mig. Vad tror ni om de långsiktiga konsekvenserna av denna pandemi? Vilken tror ni kommer bli den största skillnaden E.C?

Paparazzo

Idag skulle jag egentligen ha varit ledig. En av de få dagar denna månad som jag tänkt bara chilla och vila. Men så hörde en av ”mina” mäklare av sig imorse och frågade om jag var intresserad av ett litet jobb. Hennes mamma fyllde jämnt, hela släkten var inbjuden plus lite vänner, och de ville ha lite bilder från festen. Det lät kul tyckte jag och en eftermiddag i vackra Omgivningar vid vattnet tackar man ju inte nej till. Ens om man tänkt vara ledig.

Det blev jättetrevligt. Jag smög omkring som en pressfotograf och tog mingelbilder på gästerna. Försökte vara diskret. Till slut blev det lite individuella porträttbilder med, både på par, hela familjer samt ett släktfoto.

Det kändes som en ära, med fyra generationer närvarande. Jag tänker att det är sådana bilder man uppskattar en dag i framtiden. Därför brydde jag mig inte om att en del hade lustiga miner på nån bild, eller att alla under ett tal höll blickarna riktade på en punkt i horisonten, till och med jubilaren. En dag kommer de fråga sig ”vad kollade vi alla på egentligen?” 😁 Sånt är ju kul, tycker jag i alla fall. Det var även en så gott som helt nyfödd bebis med, som såg lite missnöjd ut, vilket också blev kul bilder. En dag kanske hon ser sig själv på bild i fasters knä, och tänker ”jisses, vad jag såg arg ut.” Istället fokuserade jag på känslan, och storyn.

Det började också regna, himlen bara öppnade sig och som tur var satt alla under ett enormt partytält i den stora trädgården, och även maten var under tak. Men kameran höll sig torr som tur var. 🙂

Ja det var som sagt trevligt, och speciellt att ta en helt annan slags bilder än vanligt. Gruppfoton har ju sina svårigheter med, när alla är så att säga på olika fokusplan. Och det är alltid någon som blundar, tittar bort eller gör något annat lustigt. Men det gick med tillslut.

Sedan åkte jag hem, och på Lidl när jag skulle handla lite mat, hade jag en märklig upplevelse. Jag kom direkt från tunnelbanan så hade inte mina vanliga papperspåsar med mig för frukten, så jag lade en tomat i en godispåse 😀 då ville kassörskan ta betalt för påsen ändå, varpå jag undrade varför. Det var ju ändå plasten som skulle beskattas, inte påsar i allmänhet väl? (Godispåsarna betalar ju inte ens butiken något för, de kommer från godisleverantören) Nej, men jag tog ju den istället för en plastpåse, sa hon. 😳😳🤨

Det var väl det jag visste hela tiden. Plastpåseskatten har inte ett smack med miljön att göra. Allt handlar bara om att krama ur ytterligare lite mer skattemedel ur de redan hårt prövade (och beskattade) svenskarna som aldrig säger ifrån. Pengar som man sedan kan skänka bort förbehållslöst till andra länder i form av bidrag, eller till invånare som själva aldrig kommer bidra med några skattemedel och slå sig för bröstet i tron att man gjort något bra. Hepp. Leif Östling anade nog inte hur bevingade hans ord skulle bli när han frågade vad fan han får för pengarna. Något som känns allt mer relevant att fråga sig numera.

Politikerna, ja. Någon sa på Twitter, när ska de visa lite handlingskraft mot allt detta våld, skjutningar, terrordåd, mord och våldtäkter? När ska man börja göra något åt det? Mitt svar: förmodligen efter att de förlorat valet. Då ska ni se att de plötsligt hittar motivationen att ändra på väldigt mycket i sverige och vet precis vad som bör göras. 😉 Tills dess får vi ha det som vi har det.

Här är i alla fall ett par street portraits som jag tog förra veckan. Hoppas ni har en fin sommar.

(Dessa är tagna med min gamla kamera och vad som börjar bli mitt favoritobjektiv: Sigma 35mm art. Samma som jag använde till bilderna med Johan i ett tidigare inlägg.)

Inspiration

Jag har varit inne på det förr och jag har det till och med som profilbild i vissa sociala medier, det här med att skapa det liv man drömmer om. Och den här killen säger det så himla bra. Det är egentligen en kanal om minimalism, en som jag brukar följa för jag gillar hans lugna, eftertänksamma sätt att förmedla det han vill säga till skillnad från många youtubers idag som låter som speedade försäljare på provision (och som börjar varje inlägg med att uppmana en att gilla, följa osv for the youtube algorithm, innan man ens sett videon och vet om man tycker om den) .

Så klokt och så enkelt, egentligen. Skapa dig ett liv som du gillar så mycket att du inte ser semestern som ett sätt att fly från det. (Med det inte sagt att man ska sluta resa, absolut inte, man kan ju fortfarande resa för att se nya platser, uppleva nya saker etc, eller att man ska sluta ta ledigt för att vila upp sig) Jag har börjat tänka mer och mer i de banorna själv med. Speciellt de sista punkterna han tar upp är väldigt viktiga tycker jag. Videon är inte speciellt lång, och verkligen sevärd.

Omtumlad

Det är mycket som händer just nu, inte relaterat till corona, utan i familjen och jag försöker verkligen att inte stressa upp mig för mycket över det utan bokstavligen ta en sak i taget. Istället distraherar jag mig med jobb, det funkar bra för att inte grubbla för mycket och vältra sig i negativa tankar i alltför hög utsträckning.

De vanliga jobben fortsätter som vanligt och nu har jag även haft ett par porträttfotograferingar, senast igår med Johan som jag fotat tidigare. Alltid kul när man får äran av återkommande uppdrag. Jag vet inte om det är på grund av den långa bortavaron från porträtt eller att jag bara känner mig mer kreativ nu utan brödjobbet som hägrar över en. Men vi hade en jättebra fotografering, och både vädret och tekniken samarbetade. 🙂 Jag som en tid haft svårt att tänka ut lämpliga locations (antingen förstrött eller för stressad) kom med ens på hur många som helst under en kort promenad, så miljöer saknades då inte. Här följer ett urval.

Gillar reflektionerna från paraplyet i glasögonen 😀

Det var riktigt roligt, och dessförinnan hade jag en annan liten fotografering som dock avbröts i förväg av ett samtal från sjukhuset…

Här är i alla fall ett par bilder från den.

En helt annan stil men väldigt roligt och intressant att hitta en ljussättning som fungerade inomhus för mer än bara vanligt porträttfoto med fokus på motivet. 🙂

Så nu har porträttfotografen i mig vaknat och vill bara fota meeer!

Bland de vanliga fotograferingarna har det varit mycket osäkerhet pga det ostadiga vädret i stockholmsregionen, men de flesta fotograferingar har kunnat genomföras, vilket känns skönt.

Här är ett par av höjdpunkterna.

Hoppas ni mår bra och är friska.