Tid för skrivande

Just nu är det hög tid att låta skrivandet och manusläsande och -bearbetning ta lite mer tid igen, speciellt som fotot står lite still för närvarande, och jag dessutom har ett manus jag eventuellt tänkte ge ut i höst. Det är en kortis, så ingen fullängdsroman, men det var en storyidé jag haft på lut ett tag och precis efter att Samhällets fiende var släppt satte jag mig ner och skrev denna.

Kortromaner är ett så tillfredsställande format tycker jag och passar mig och mitt skrivsätt perfekt. Jag har aldrig varit bra på att som en del författare ”skriva om ingenting i 300 + sidor”. Och med det menar jag vränga ut och in på precis varenda händelse i karaktärens liv och grotta ner sig i detaljer som inte är relevanta för handlingen. Nej, jag vill oftast ha ett lite högre tempo än så och en mer handlingsdriven story.

Så den senaste veckan eller två har jag dels testläst ett manus, dels arbetat på mitt eget. Nu är det hos testläsare för andra gången och jag pustar ut någon dag innan jag ska läsa ett annat manus som kommit in, innan jag tar tag i redigeringen av detta. Titeln är inte helt spikad än, jag har en temporär, men vet inte riktigt om den funkar.

Någonstans i de bakre (om det nu finns någon sådan) regionerna på datorn ligger också ett halvredigerat romanmanus, men det är osäkert om det kommer se dagens ljus. Dessutom har en urgammal berättelse poppat upp i huvudet igen, en jag inte tänkt på på en evighet. Men den har blivit som en slags dagdröm, den är ett ganska bra sällskap när man inte har så mycket annat för sig, som tex i lite lugnare stunder på jobbet och innan man ska sova. Då kan jag plocka fram den och fundera lite på den. Det blir som att låta den spelas upp i huvudet med enda skillnaden att jag kan redigera scener under vägen. Precis som jag brukade göra innan jag först började skriva på allvar runt 2010. Ibland blir det rätt många omtagningar innan en scen fungerar. Ett ongoing project kan man säga. 🙂 Och på ett sätt gillar jag nästan den här sortens berättande bättre än regelrätt skrivande. De berättelser jag berättar för mig själv.

Det var lite om det.

När det gäller fotot så står jag vid ett vägskäl just nu där jag inte är helt säker på vad jag egentligen vill fokusera mest på. Å ena sidan gillar jag ju klassiskt porträttfoto jättemycket, men å andra sidan vill jag hemskt gärna utforska svartvita porträttbilder i stil med balettbilderna mer, andra teman, nya miljöer. Det är som ett slags blandning av lite porträtt, lite editorial, lite streetphoto och lite klassiskt vintage i svartvitt.  För är det något jag verkligen är en sucker för när det gäller bilder är det dels klassiska svartvita foton från fotografer som Patrick Demarchelier, Steven Meisel, Helmut Newton och Irving Penn bland andra, men även streetfotografer som Elliott Erwitt och Henri Cartier Bresson. Även Vincent Peters (som just nu har en utställning med porträtt av kända personer på Fotografiska).

Och just nu känns det som om jag lutar lite mer åt det senare, eller i alla fall  vill jag utforska det mer. Men jag måste arbeta lite mer på teman för dessa, samt hur man kan anpassa dem till idag. Måste kort sagt fila lite mer på hela konceptet. 🙂

Vad gör ni så här i slutet av sommaren? Vad har ni för planer för hösten?

womanwalking
En av mina första streetphotobilder från våren 2018 med min första kamera

 

 

 

Annonser

Fota med blixt utomhus

De senaste veckorna har det blivit en del fotograferande med blixt. Något tidigare relativt outforskat för mig. Men jag älskar kvällsfoto så varför inte kombinera lite kvällsbilder med porträtt, tänkte jag 🙂

Så stämde träff med Moa och tog lite bilder på St Eriksbron (och väckte en del nyfikenhet från förbipasserande, haha. En bönade och bad tom om att få vara med i bild ”för han var ju nästan en influencer”, lol.) samt nedanför vid staketet mot spårområdet för fjärrtågen. De senare var tagna utan blixt för den nedgående solen ställde upp som ljuskälla, vilket blev rätt läckert.

Igår hade jag en annan fotografering, i 31 grader och stekande eftermiddagssol. En utmaning för det mesta, man vill ju sällan fota porträtt i direkt sol för det skapar väldigt skarpa och fula skuggor i ansiktet, så antingen får man fota i motljus eller som vi, söka sig till skuggan och använda blixt. Och nu var det blixtfotande jag var ute efter då jag införskaffat en sprillans ny blixt som jag ville testa 🙂

Så vi fotade en serie bilder på Skeppsholmen, hittade en rolig tegellabyrint som fick funka som bakgrund för de första, sedan lite foton i grönska och slutligen några vid vattnet i motljus. Blixten skötte alla situationer imponerande väl! Och stativet, som jag varit orolig skulle välta vid minsta vindpust eftersom blixtparaplyer har en tendens att fungera som segel, höll sig på benen. 🙂

Här är några av bilderna.

 

 

Redigeringen har tagit semester…

Kom nyss hem från en kort semestervecka i Italien där jag hann med att besöka både Comosjön och Gardasjön (två städer) från min hemmabas i Milano. Ljuvligt, även om det faktiskt var lite i varmaste laget. Och då hade jag ändå ”missat” den värsta värmen bara ett par dagar innan jag kom dit, då det var 41 grader!!! Gaaah! Nu var det istället ”bara” mellan 32 och 36, vilket var fullt tillräckligt. Jag klarade de temperaturerna bättre för några år sedan, då hade jag ställt om, men nu däremot kändes det desto tuffare och det blev ganska frekventa besök till den kommunala poolen (hittade en som var underbar, se länk för bilder här.) Milano har som tur är en hel del bra pooler, för som man säger, det enda som saknas i Milano är havet! 🙂 Stora är de och väldigt välbesökta så här års men trots det var det ingen anmärkningsvärd trängsel då jag var där mitt i veckan och inte på helgen. Det var gudomligt att få sänka ner sig i vatten och känna kroppstemperaturen återgå till normalt 🙂 låg där och plaskade flera eftermiddagar.

I övrigt fotade jag mindre än jag hade trott, och inga kvällsbilder alls. Hade planerat lite kvällsfoto, men tror dessa bilder lämpar sig bättre på hösten då det är lite mer gynnsamt ljus. Lite som här. Note to self: Nästa gång jag åker till Milano ska det vara höst eller vår, sommar är för varmt.)

Jag hann i alla fall  återse en kär vän och fd flatmate, Silvia som f.ö även var på jobbresa i stockholm i våras, vilket var riktigt skoj. Och tog en del bilder på henne.

Vid mitt besök vid Comosjön hade jag en liten ide om att fota lite streetporträtt, problemet var bara att tröskeln att ta sig över för att fråga främlingar om jag fick ta en bild kändes ungefär en meter hög. Men till sist tog jag mod till mig och tog några bilder på en jätterar mexikansk tjej som var på rundresa i europa på semestern. Helt själv dessutom. Verkligen strongt. Hon var jättetrevlig och vi pratade en bra stund.

Själva Comosjön har jag besökt förut, och den var fin som vanligt även om vädret var lite i gråaste laget. Och när jag kom hem med tåget till Milano Cadorna så hade de där grå molnen förvandlats till ett ösregn så jag blev mer eller mindre dränkt innan har hann till hotellet. (men kameraryggsäcken klarade sig torrskodd, tack vare en plastsäck jag alltid bär med mig för tillfällen som dessa) Gardasjön har jag besökt tidigare med, typ 2005 eller så, när jag dejtade en snubbe vars pappa hade ett hus där.

A921EAE6-88A8-4C0D-943A-6DED07B62CB72B38B708-549A-4A77-BD1F-51F6A3840E28

Första fotot är från Desenzano, andra från Sirmione, som var en supersöt liten stad dit man åkte med en kort färjetur.

Några foton från Milano blev det väl med, men inte så många. Jag hade sett fram emot att fota alla sevärdheter men när jag kom dit var det som att se sin hemstad, man blir blind för skönheten och tycker att ”detta har väl alla sett”, och ”det här har jag ju fotat hundra gånger.” Fotade ju en del tidigare med mobilen, så även om det inte var speciellt bra bilder känns det i alla fall  som jag redan gjort det. Lol. men en liten bild från Corso Sempione blev det i alla fall , med bågen och de karaktäristiska spårvagnarna.

8702E8A9-66E7-438D-A5E3-F12BD4C5F595

Här stod jag mitt i gatan med spårvagnar komma åkande från bägge hållen, lol. Byggnaden som syns i bakgrunden är Castello Sforzesco, en sevärdhet i sig som innehyser flera museer.

Efter att jag kom hem i söndags har jag haft en fotografering i torsdags då jag ville träna på att fota med blixt i kvällsljus, vilket jag sett fram emot. Så jag och Nada från balettbilderna åkte ner till Hornstulls strand och fotade lite, dels på stranden intill och dels på en badbrygga (där det var folk som faktiskt tog ett kvällsdopp samtidigt trots 12 grader i luften). Jag hade en minisoftbox monterad på kamerablixten och det funkade väldigt bra. Den är himla smidig för man behöver inte hålla reda på så mkt utrustning och med tanke på att det blåste en del så skulle nog ett ljusstativ med paraply riskera att blåsa omkull. (och kanske hamna i vattnet! Himla onödigt.)

Vi fick en hel del härliga bilder.

0711-01R20711-270711-16R

I veckan som kommer har jag en, ev två nya fotograferingar och det passar ju fint eftersom jag är ledig några dagar mitt i veckan. Känner mig så lyckligt lottad som kan ägna mig åt detta, för jag tycker det är så himla roligt.

Hoppas er sommar är fin och att ni hittat lite sommarvärme, eller svalka för den som föredrar det. 🙂

Look closely at the present you are constructing.

 

Oplaneringens lov

Jag hänger en hel del på Instagram när jag har tid över och ibland kan man råka komma över chansen att boka in en extremt spontan fotosession med en dryg timmes varsel.

Det hela berodde på att jag hade ett för mig nytt objektiv i min vård och ville prova det, och det hela råkade sammanfalla med en väns instagramstory, så vi bestämde oss att ses vid slussen och se vad vi kunde åstadkomma på en timme.

Det var superroligt och (tror jag) första gången jag gått in i något liknande utan ens en idé om vad som ska fotas, var osv.

Men Södermalm är fint på så sätt att det erbjuder många intressanta bakgrunder. Så med lite påhittighet behöver man inte stå rådvill länge. 🙂

Här är ett urval av bilderna vi tog.

Objektivet visade sig vara riktigt trevligt, och jag som aldrig fotat på f/1,2 innan var lite nervös över hur det skulle gå. Speciellt efter att ha provat ett liknande fast 1,4 i vintras och förfasats över mängden obrukbara bilder. Men det gick bra. Det var ett kul objektiv och färgerna blev superhäftiga liksom bakgrundsoskärpan.

Vad som även var spännande var att fota uppe på Gondolen mitt i stekande kvällssol. Men det gick fint, så länge modellen höll ansiktet vänt från solen. Och håret skymde lägligt nog lite av den med. Däremot är hårljus himla fint tycker jag.

Om någon tycker modellen ser bekant ut har jag postat bilder med henne tidigare, från växthusfotograferingen i våras. 🙂

Framför allt den sista bilden tycker jag andas svensk sommarkväll i all sin prakt. 🙂

La Ballerina

Ni vet när man ser fram emot något, och liksom går och planerar i evigheter för att allt ska bli perfekt, försöker förbereda sig  mentalt. Och sedan blir det trots det inte alls som man tänkte sig, och besvikelsen blir så stor.

Det var något jag insåg igår, och efter att ha hattat fram och tillbaka med en tilltänkt modell för en fotografering, bokat, ställt in pga olika orsaker etc, så bestämde vi oss helt spontant och slutgiltigt för att fota samma kväll, typ igår em. Som tur var hade jag redan på morgonen varit ute och rekat lite, så hade ett par, tre olika locations som passade.

Så när det inte blev riktigt som jag tänkte mig var det inte hela världen, ibland kan även det bli ganska intressant. Lite som när man bygger upp en berättelse i sitt huvud, man ser den för sig hur tydligt som helst, men när man väl skriver den kommer det inte alls ut som man såg det för sig. Samma sak hände igår med den här fotosessionen. Det blev inte riktigt som jag hade föreställt mig, men efter att ha redigerat de första bilderna, så tycker jag det blev ganska intressant i alla fall  🙂

Här är ett smakprov.

0612-01R20612-10R20612-020612-04

Det här med självförtroende

När jag började skriva, alltså inte när jag började som 8-åring utan mer seriöst som typ 30-åring, så tyckte jag först bara att det var jättekul. Ingen självkritik alls egentligen. Det beror nog på att det hela var en sak mellan mig och mig själv. Jag skrev för min egen skull, helt och hållet. Sedan kom de första refuseringarna. Då började jag få en annan blick på det jag själv skrivit. Och med den ökade medvetenheten kom självkritiken. Jag började försöka anpassa mig för att andra skulle gilla det, för att bli godkänd. Skalade bort mycket av det jag egentligen ville skriva, det var uppenbarligen inte tillräckligt fint: tillräckligt djupt, mörkt eller bra. Egentligen ville jag under en ganska lång period bara skriva fluffiga, lättsamma saker, men dessa fanns det ju ingen marknad för, det stod ganska snart klart. Och innerst inne vill jag ju bli utgiven. Sedan ville jag skriva något mer djupt, men insåg att jag inte kunde. Att det krävde egenskaper jag inte besatt. Jag är ingen melankolisk, grubblande person och då är det kanske svårare att skriva den sortens böcker. Och med den insikten försvann en stor del av det roliga. Skrivandet gick från att vara ett rent nöje till en strävan efter att ”bli utgiven”. Och så höll det på, i flera år. Ju mer jag försökte skriva ”rätt” och försöka hitta en idé som var tillräckligt bra desto mindre roligt kändes det. Eller, det var kul en stund medan jag brainstormade idéerna. Sedan när det var dags att förverkliga detta, inte fullt lika kul längre. Jag tog mig igenom det bara för att jag gillade själva skrivandet. Men någonstans på vägen började idéflödet sina tills det som en gång varit en strid ström av idéer och kreativitet bara var en tunn  liten rännil.

Och sedan dess har det varit en enda lång berg och dalbana av ömsom ”varför håller jag på med det här, jag har ju uppenbarligen ingen begåvning whatsoever” och ”det här kanske inte är fullt så dåligt som jag först trodde”. Det sistnämnda var ungefär det högsta jag nådde i fråga om självförtroende de kommande åren, resten var variationer däremellan.

Det har varit en så konstant känsla under flera år nu (9 för att var exakt) att jag börjat identifiera mig som en väldigt självkritisk person.

Fotografin har jag ännu bara hållit på med i drygt ett år. Men om jag ska försöka mig på att vara lite objektiv sådär (i den mån det går) är jag ändå mer nöjd med min utveckling det här året än motsvarande utveckling första året som författare. Visst har jag ännu massor att lära mig och kan bli oerhört mycket bättre. Både på den tekniska sidan och den kreativa. Men det känns i alla fall  som att det finns hopp om att jag ska kunna nå dit. En dag. Och visst inser jag att mina bilder är långt ifrån perfekta och att de – och jag – kan bli väldigt mycket bättre, men det är inte samma destruktiva slags självkritik som med skrivandet. Inte den där elake kritikern som sitter på axeln och försöker göra ner ens självförtroende tills man ger upp och vill skita i alltihop. Utan en mer uppbyggande slags självkritik. Typ ”Det här och det här kan du bli bättre på, och såhär skulle du kunna lära dig det”. Jag har mer tålamod med mitt eget lärande som fotograf. Och den inre fotografkritikern är mycket trevligare och mer konstruktiv än författarkritikern.

Det är faktiskt lite skumt. Jag tror att jag långt ifrån är ensam om att ha en elak inre kritiker som författare. Har hört om massor av författare genom åren som beskrivit samma känsla. Medan man aldrig hör andra fotografer ( i den mån jag hört dem alls, men en del bloggar har jag läst, på tex Fotosidan) berätta hur de känner sig totalt värdelösa och hur de har en känsla av att de aldrig kommer bli bra. Hur självförtroendet får dem att undra om de ska lägga ner, ge upp. Båda är kreativa yrken, båda blandar tekniska kunskaper med det egna uttrycket, och borde således ha lite gemensamt. I teorin i alla fall . Så vad är egentligen skillnaden? Är det att det inte finns lika tydliga regler? Att det är mer fritt fram för det personliga, för kreativitet, utan att folk kommer och säger att ”det här är dåligt!”? Är det för att man inte jämför sig med andra lika mycket? Visst finns det tekniska aspekter att ta hänsyn till för bra foton, som att motivet ska vara i fokus, att ljuset ska vara rätt, man vill undvika utfrätta partier osv, men bortsett från det finns det ganska mycket spelrum, upplever jag. Eller är det att man inte strävar efter samma sak, att bli publicerad, (även om vissa såklart gör det, i tex tidningar eller genom att delta i olika tävlingar) och alltså inte är beroende av att någon annan gillar och således kan tillåta sig att göra precis det man tycker är kul själv, på det sätt man vill? Man behöver inte passa in i någon annans kvalitetsram, för vi kan alla tillgängliggöra våra bilder på tex instagram, 500px, Flickr eller var man nu vill dela dem. Som om man skulle jämföra dessa fotografer med egenutgivare, de går sin egen väg, och skiter i godkännandet från ”experterna”. Och kan fortfarande sitta med flera hundratusen (eller mer) följare på instagram. Jag tror de flesta av dessa är rättså nöjda med det 🙂

Någon som har några idéer eller tankar? Och hur är er inre kritiker?

Om det känns som om det är mycket foto nu…

…Så är det nog en ganska korrekt känsla, vilket beror på att jag för närvarande inte skriver på något eller har något skrivande inplanerat. Jag har tagit en liten (?) time out med det egna skrivandet för ett tag, det kändes som om det blev för många saker att försöka klämma in i mitt schema och risken var att det varken skulle bli hackat eller malet någonstans.

Men på förlagsbiten är det i allra högsta grad aktivitet. Anstiftarens Löfte hade ju release förrförra veckan och fick en riktigt fin start, vilket är jättekul. Sedan dess har det varit fullt upp med bokleveranser, recensioner och en massa runtikring.

Och mitt i allt har jag haft en del fotouppdrag, vilket tagit en hel del av min tid i anspråk, förutom det vanliga jobbet, men det är ju så roligt så då gör det inget att fritiden är knapp och mängden nattsömn är aningen reducerad, hehe.

Har också haft två fotosamarbeten på den lilla fritid jag haft, först med en artist och musiker, och sedan med en annan fotograf som ville ha lite bilder på sig själv som komplement till alla bilder han tar på andra. Som tack fick även jag lite bilder, vilket var skoj, för jag tycker de blev riktigt bra.

Men här är i alla fall  ett urval av det jag pysslat med den senaste veckan:

Det är mycket dudes nu 😀 Men jag gillar att fota killar, det känns så okomplicerat. För oss kvinnor är det så många saker som spelar in och påverkar upplevelsen: håret, makeupen, i vilken form man är just den dagen, känslor inför att bli fotad, kläderna, minspel osv, medan killar bara ställer sig framför kameran och liksom bara ”ok, så jag är snygg, du har en kamera, klart det kommer bli bra bilder.” 😀

Ok, jag kanske generaliserar (och skojar) lite, men det är ungefär den känslan jag får. Män har ett mycket mer avslappnat förhållande till att bli fotade överlag upplever jag. Och det lustiga är att det allt som oftast BLIR bra bilder med! Jag tänker att vi kvinnor kanske har ett och annat att lära oss av dem. Istället för att noja över hur vi kommer se ut borde vi liksom bara känna oss avslappnade och ursnygga, jag är säker på att det skulle synas. 🙂

Det här med vinklar har jag också funderat en del på. Speciellt som nästan alla jag fotat den senaste månaden eller så haft samma sida vänd åt kameran. Vänster. Är det jag som liksom alltid ställer mig på den sidan, är det ljuset som alltid råkar vara bäst åt ett visst håll eller har väldigt många människor samma sida som sin bästa? När jag tänker efter har jag varje gång jag själv blivit fotad istället varit vänd åt andra hållet, och haft min högra sida mot kameran. Jag tycker heller inte om att bli fotad rakt framifrån, utan står gärna vänd lite åt sidan á la skolfoto och vrider huvudet delvis mot fotografen. Detta beror i mitt fall på att mitt ansikte inte är speciellt symmetriskt (det är ju få som är helt symmetriska, men jag tycker det syns mer på bild än i spegeln) och min ansiktsform gör sig inte så jättebra sett från det hållet. Inte alla är så snygga rakt framifrån som Elin, som jag fotade på en ljuskurs i vintras.

Nog om det. Nu ska jag sova en stund i alla fall, innan klockan ringer kl 5…

Ha en fin vecka!

PS: Är det fler än jag som liksom ryser varje gång folk skriver ”de” istället för ”det” och ”ja” istället för ”jag”?