Sparboken – en recension

Jag har läst Sparboken, av författaren med den roliga pseudonymen Fru Efficient Badass, som även ligger bakom den populära bloggen med samma namn. (De flesta som skriver den sortens bloggar verkar göra det anonymt) Boken är, om jag inte misstagit mig, en gedigen sammanfattning av alla tips som ovan nämnda bloggare delat med sig av på bloggen, men eftersom jag inte följt den så länge och inte orkar scrolla tillbaks till tidernas begynnelse, så var boken ett smidigt sätt att läsa ikapp.

Språket är finurligt och lättsamt precis som på bloggen och tipsen sådär härligt handfasta som man önskar av en sparbok, från de övergripande att ta ett spenderfritt år och att dra in på resor, ner till att fixa hårklippning på egen hand och allehanda sätt att spara pengar i vardagen via genomtänkta val. Speciellt gillade jag summeringen av vad varje sparåtgärd ger för resultat på lång sikt. Den biten lämnar en ganska svindlande eftertanke, lite av samma tankebanor som Åsa Axelsson var inne på i boken Jag lämnar ekorrhjulet som jag recenserade förra året.

Förutom att jag hade lite problem med Layouten (som var rätt kompakt med långa rader och avsaknaden av tomrum överst på sidan i början av varje nytt kapitel, en liten detalj som hade lättat upp något), så var det en väldigt trevlig läsning. Även om en del av tipsen är saker jag antingen redan gör eller har hört förut i något sammanhang, så var det även en hel del nya tips, så för den som inte regelbundet följer den här sortens bloggar utan vill ha en hands-on beginners guide till sparande och ekonomisk frihet lär detta vara den perfekta boken. Perfekt på resan eller i hängmattan i sommar. 🙂

Jag kan också tipsa om bloggen som förutom spartips varvar med heminredning (modell minimalism) och reflektioner kring hur vardagen kan se ut efter att ha lämnat ett liv av lönearbete bakom sig och en inblick i en lite ovanlig (men till synes rolig) familj som lämnade storstaden för livet på landet. En väldigt underhållande blogg att följa.

Boken verkar inte finnas i något elektroniskt format men finns att köpa på tex Bokus eller att låna på bibblan som fysisk bok.

Ljuset i tunneln?

I veckan som gick fick jag min första vaccindos. Döm om min förvåning när jag vaknade en morgon och hade ett missat samtal från vårdcentralen och ett meddelande att jag nu kunde boka in en tid för vaccination. Och förvåningen blev inte direkt mindre när jag senare samma dag fick höra att vaccinationscentralerna formligen översvämmats av bokningar så att folk blev avvisade. Jag har varit lite skeptisk till detta vaccin pga allt man läst, men också läst att det omtvistade Astra zenecavaccinet främst ges till personer från 65 och uppåt. Så jag bokade i alla fall in en tid och tänkte att nu har jag ett par dagar att fundera.

Det följde med en hel del vånda. Jag är inte vaccinskeptiker överlag, det är mest att detta vaccin verkar ha tagits fram så snabbt och med tanke på den rådande situationen finns få eller inga studier av hur folk påverkas av det varken på lång eller kort sikt. Dessutom har väl alla i en viss ålder fortfarande svininfluensan i färskt minne. Det hade känts bra mycket tryggare om det varit ett vaccin som funnits i åratal där man har gedigen statistik kring biverkningarna att luta sig mot. Men i det här fallet fanns inget sånt, annat än en massa läskiga (skräck-)artiklar på nätet bland annat om hur det gått i Israel där de massvaccinerats med just detta vaccin. (Pfizer)

Så tillslut bet jag ihop om rädslan och gick i alla fall. Jag var beredd på allt från den beskrivna ”lätt ömhet i armen” via anafylaxi till plötslig död, men hittills är allt jag har erfarit just den lätta ömheten i armen som satt i i ungefär 1,5 dag. Det var skönt att gå till sin vanliga vårdcentral för detta, istället för något slags provisorisk lösning med bås och långa köer som jag hört om på andra ställen, och sköterskan var väldigt lugn och bra. Man satt kvar en stund efteråt under observation för att se att man mådde bra. Det var ingen trängsel och obligatoriskt munskydd. När jag konstaterade att jag en stund senare fortfarande levde och mådde bra kvistade jag hem.

Jag hade till och med avsiktligt inte bokat in något nytt jobb när just den dagens jobb blev inställt på grund av regn, men i slutänden blev det jobb i alla fall för vädret lättade och vi bestämde oss för att köra i torsdags istället för, som var nödlösningen, idag.

Så nu har jag söndagen ledig. 🙂

Min strategi hittills har varit lite extrem men den har än så länge funkat. Det vill säga jag bokar upp precis alla dagar i veckan som jag får förfrågningar om jobb. Blir det någon eller några avbokningar (som tex förra veckan då fyra jobb blev inställda) så har jag förhoppningsvis ändå så pass många genomförda bokningar i slutet av månaden att jag inte behöver känna stress över avbokningarna. Jag planerar alltså inte in några lediga dagar utom i speciella fall. Tex hade jag planerat att vara ledig på min födelsedag i måndags, men i slutänden nappade jag på ett sent inkommet jobb i alla fall, hehe. Och det var ett jätteroligt jobb så det är jag glad för.

Men i alla fall, nu får vi se hur situationen utvecklar sig under sommaren och när man eventuellt kan börja resa igen. I veckan läste jag i alla fall att i Italien är båda Capri och Procida helt Covidfria nu. Kanske kan vi snart, med tillräckligt många vaccinerade, börja se ljuset i slutet av tunneln av denna pandemi? Tills dess har vi fullt upp även på förlaget nu under sommaren med redigering, korr och tryck av kommande utgivning, samt läsning av inkommande manus. I det här läget gör jag inga planer för sommaren alls utan tar den som den kommer och försöker se utvecklingen an. Vad är en eller ett par somrar i hemester av ett helt liv liksom? Lite som sommaren 2018 då jag av hälsoskäl inte kunde åka någonstans. Bara att gilla läget och se saker i det långa perspektivet.

Har ni några planer för sommaren eller avvaktar ni också?

Time to blog …?

Den senaste tiden har jag haft ett kluvet förhållande till den här bloggen. Å ena sidan finns det så många saker jag skulle vilja skriva om, men å andra känns de som fel ämnesområden för just den här bloggen. Å tredje sidan vete sjutton om jag orkar starta upp en ny blogg från början heller, riktigt så många inlägg kanske jag inte har på lager. Eller har jag det?

Så vad gör man då? Det jag tänker på har varken med skrivande, läsande, böcker eller fotografi att göra. Men ett utlopp för dem skulle jag gärna ha, där man kan utveckla ämnen på lite mer utrymme än Twitter tillåter.

Så för närvarande är det lite lugnare här, medan jag brottas med mig själv i frågan. Jag förstår ju att ni inte skulle vara så intresserade av den sortens ämnen. Det var ju inte precis vad bloggbeskrivningen utlovade. Men det har blivit ett stort intresse för mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det.

Bloggar om skrivande känns lite 10-tal för mig just nu tyvärr, det mesta är sagt, och kanske har man mer nytta av den sortens blogg som nybörjare än någon som varit med ett tag. Ämnena har liksom tagit slut och det händer heller inte mycket i mitt liv på skrivfronten, tvärtom ligger den delen av mitt liv lite i malpåse just nu. På den privata sidan är jag inte speciellt pigg på att skriva om saker som händer i mitt liv, de behåller jag hellre för mig själv eller pratar om med folk i min närhet.

Vad skulle ni ha gjort? Dragit igång en ny blogg eller lagt ner? Andra förslag?

Jag sade upp mig från jobbet – ett år senare

Idag är årsdagen för min exit från mitt gamla jobb som butiksanställd. Då hade vi precis fått känna på Coronaeffekterna och jag kände mig olustig av att arbeta i en liten butik med mycket folk, inga skyddsåtgärder som de vi sett senare typ max antal besökare, munskydd osv. Då kändes det helt enkelt extremt stressande, och det var mycket det som skyndade på ett beslut som redan legat och grott ett tag, närt av det faktum att jag såg en boom av efterfrågningar på mitt andra jobb som företagare under mars månad.

Så hur har det gått? Jo då, tackar som frågar, jag har hållit mig sysselsatt. Det är ganska lustigt för jag brukade aldrig känna mig ok med att arbeta sjudagarsveckor som anställd, men som företagare är det inga problem. Kanske har att göra med att jag arbetar för mig själv numera. Så numera är alla dagar i veckan potentiella arbetsdagar och de lediga dagar som blir brukar vara när någon avbokar med kort varsel eller fotograferingen blir inställd på grund av snöstorm eller så. 😄

Någon semester blev det inte, av förklarliga skäl. Jag jobbade istället hela sommaren då det var massor av bokningar, och vilade sedan under november (delvis), december och januari när det var som lugnast. Det är inte samma sak som att vara ledig och åka på semesterresa på sommaren såklart, men funkade nog bra i alla fall, och jag fick precis lagom mycket jobb under de månaderna för att det skulle täcka nästan alla mina basala utgifter. (Det rörde sig om cirka tio arbetsdagar per månad på de två månaderna.) Dock tänker jag att i framtiden när man kan resa igen vill jag nog ta ett par semesterveckor någon gång under sommarhalvåret och resa iväg lite igen.

Nu har säsongen dragit igång på allvar och det verkar vara ännu hårdare tryck i år än förra året, vilket är jättekul. Jag hade som mål under förra året att börja fota dagfoto med, vilket dock inte uppfylldes men det har jag istället fått se uppfyllas nu i vår. Det är kul och blir en extra liten inkomstkälla. Förra året när jag slutade var jag inställd på att behöva ta ett extrajobb av något slag för att dryga ut och inte ha alla ägg i samma korg, och efter att ha sökt och kallats till intervju för ett jobb som telefonintervjuare, (där jag vid provarbetstillfället fejkade förkylning för att slippa, stället var helt sjukt snuskigt upptäckte jag när jag kom dit och dessutom satt man flera tätt ihopklämda inklämda i litet rum vilket inte kändes optimalt ur coronasynpunkt) hittade jag ett annat som gick ut på att leverera blombud till personer via ett företag, vilket passade mig perfekt och även om lönen var liten fick jag både lite motion och hade kul. Företaget lade dock ner verksamheten i sverige under sommaren. Då lade jag ner planerna på extrajobb för det behövdes egentligen inte, jag hade mest en känsla av att jag skulle kunna göra något av dagarna eftersom jag sommartid inte börjar jobba förrän sena kvällar.

Men detta reflekterade jag över lite i vintras. Mina arbetstider är ju egentligen optimala. Jag jobbar när dagen börjar lida mot sitt slut, på vintern infaller det vid 14-15 tiden, på sommaren snarare vid 22, men i båda fallen innebär det att jag har mycket tid att vara ute i dagsljus, vilket jag verkligen uppskattar. Kvällsperson som jag är har jag inget emot att jobba sent, mot att få sova så länge jag vill på morgnarna istället. 🙂

Så summerat kan jag konstatera att mitt första år som egenföretagare på heltid har gått långt över förväntningarna, vilket jag är extremt tacksam för. Jag har på det viset kunna ställa om livsstil helt och ta vara på de resurser jag har i fråga om tid och pengar. Och även om jag jobbar i stort sett varje dag (inga åttatimmarsdagar dock, det rör sig oftast om cirka 6h per dag, vilket iofs passar mig bra) så känner jag mig fri på ett helt annat sätt än tidigare. Fri att disponera min tid som jag vill, fri att ta mig an de jobb jag vill, fri att sköta om min hälsa. Det var nog den bästa gåva jag kunde få i det läget.

Min äldsta ägodel och vikten av prylar

Jag hade en intressant konversation idag i en fbgrupp som fick mig att reflektera över en sak.

Medan jag var i Italien för flera år sedan blev det inbrott i min mammas källarförråd där jag hade mina kvarvarande ägodelar lagrade, och hela rubbet försvann. Det var en ganska omtumlande upplevelse, först var jag lite förtvivlad, det var ju de enda saker jag hade sparat när jag flyttade ur min lägenhet, totalt cirka 10 lådor med de saker som kändes mest värdefulla och som jag ville ha kvar. Resten hade jag sålt, gett bort eller slängt i föreningens soprum (där fyndglada damer sedan försåg sig av grejerna, haha) Så vetskapen att mina sista ägodelar var borta och jag bara hade de saker jag fått med mig till italien, basically bara lite kläder och sånt, numera var det enda jag ägde, i stort sett kändes ganska konstigt. Det var min första, ofrivilliga upplevelse av decluttering eller prylbantning, för ett svenskt ord.

När jag kom hem igen och började om på ny kula flyttade jag sedermera in i en lägenhet på Söder och tog över min pappas möblemang en tid. Jag hade ju gjort av med allt innan. Det tog dock inte länge innan jag började samla på mig saker, plus att jag ju hade skåpen fulla av min pappas grejer för han i sin tur hade flyttat ihop med sin numera sambo som redan hade ett fullt möblerat hem. Och det tog inte länge innan alla överfulla skåp och lådor började gå mig på nerverna.

I fbgruppen nämnde jag den händelsen och fick frågan: ”Saknar du inte de sakerna? Jag är rädd att jag ska slänga något som jag sedan ångrar att jag gjorde mig av med.” Vilket fick mig att fundera. Gör jag det? Nej, de flesta av de sakerna minns jag idag inte ens vad det var, de enda jag minns var ett ganska värdefullt bestickset (som vi sedan fick ersatt genom försäkringen) och en vinterjacka. Resten? Ingen aning om vad det var. Förmodligen fanns det en studentmössa däribland. Så lite betydde de där prylarna för mig trots allt, och det var en bra insikt. Det betyder ju inte att alla minnen från min barndom och livet före den resan är borta. Alla de viktigaste ögonblicken i livet, och mycket annat, minns jag ju ändå, så länge jag har minnet i behåll. De är oftast inte kopplade till ägodelar och alltså finns de fortfarande kvar. Till min lycka har jag fortfarande ett gäng fotoalbum som min mamma sparat i lägenheten, samt min allra första teddybjörn som är min absolut äldsta ägodel, min pappa köpte den när jag var nyfödd.

Bor numera i en byrålåda

Men visst är det kul att ibland se de gamla fotona från förr, foton är nog det viktigaste jag kunnat spara tror jag. Och min familj har varit duktiga på att fota och spara bilder under hela mitt liv. Genom dem kan man ibland minnas ögonblick man trodde man hade glömt. Men prylarna? Nej, dem saknar jag inte ett dugg.

Vilken är eran äldsta ägodel?

Vårkänslor

Nu är våren här i alla fall, det gick supersnabbt här i Stockholm och innan man ens hunnit fatta vad som hände var snön borta och termometern visade 8-10 grader 😮

Själv visar det sig i att jag får förnyad lust att göra fint hemma som alltid när ljuset börjar leta sig in i lägenheten igen (jag har ingen sol i lägenheten på hela vintern pga vänt mot nordöst) på vårkanten. Så idag hade jag bestämt mig för att ta och göra en liten vår-declutter, det samlas ju på nya saker utan att man tänker på det och vips behöver man rensa igen. Dessutom kanske man plötsligt kan skiljas från saker man förra gången tyckte man kunde behålla.

Så jag gick igenom hela lägenheten igen från början. En del har jag redan gått igenom de senaste veckorna, som klädkamrarna och ett linneskåp så där behövdes inte lika mycket röj. Däremot kunde jag stuva ner en massa kamera-equipment i förvaringslådor under sängen och därmed tömma hyllorna i klädkammaren, det var härligt. Nu är min lägenhet i ärlighetens namn redan ganska minimized men det blev i alla fall en rejäl hög med grejer som antingen slängdes eller skänktes till stadsmissionen. Lite piff i form av avtorkning av golvlister hanns med också samt lite badrumsstäd.

Och när jag var klar märkte jag att mitt fikonträd i trapphuset börjat få blad 🙂

Sedan fick jag veta att dagens jobb blev inställt pga sjukdom, så jag fortsätter väl att piffa lite till och göra rent det där tråkiga, som golvbrunnen i badrummet, huu. 😮 Och tvätta mina skor, de är ju annars svåra att tvätta då jag använder dem varje dag. Men nu ska jag troligtvis inte ut med idag så de hinner nog torka till på onsdag.

Även skohyllan har minimiserats, har numera endast 3 par skor varav ett par är stövlar, men måste helt klart köpa i alla fall två nya par till sommaren. Det är ju kul att ha något annat än gympaskor med ibland. 🙂 Jag tänker mig ett par ballerinas och ett par lite mindre sportiga sneakers. Något man kanske även kan ha till en kjol, om andan skulle falla på.

Så det har jag pysslat med det senaste. Och läst bloggar. Idag blir det alltså inget jobb så vem vet, kanske hinner med en promenad till, om det blir en fin solnedgång.

Har ni börjat få vårkänningar? Hur uttrycker den sig i så fall? Och hur långt har våren kommit hos er?

/Katarina

Längtan till Italien…

…Är starkare än någonsin såhär års, speciellt med det här hemska vintervädret och Stockholms undermåliga snöröjning. Jag längtar efter att bara kunna vara ute och gå på rena, snöfria trottoarer utan att behöva frysa kinderna av mig. Efter värmande solstrålar och nya vyer än de gamla vanliga. Nya möten med andra sorters människor, nya maträtter, nya dofter och ljud.

Härom dagen fick jag korn på Procida, liten italiensk pärla till ö utanför Napolis kust. Och nu vill jag åka iväg någonstans mer än någonsin. Eller vad säger ni om detta:

Ser det inte alldeles ljuvligt ut? Och jag som har en liten förkärlek för både folk och mat från den landsänden. Jag undrar om de har en snarlik dialekt som napoletanarna? För det är min favoritdialekt haha. Tycker den låter så himla mysig. Vänlig liksom. Så nu vet jag nog vart jag ska ta vägen, om NÄR den här förpillade pandemin äntligen är över och vi kan resa igen. För jag är inte som de där pandemiflyktingarna jag läste om, som kommer från andra länder runt om i Europa för att ”vi har färre restriktioner” än deras hemländer och de känner sig friare att vara ute och röra sig fritt här. Alltså va? Hur kan det ens tillåtas? Men med den här regeringen ska man väl inte förvånas över någonting alls.

”Jag längtar till Italien, Italiens sköna land…”
”…Där små citroner gula, de växa uppå strand…”

Vart längtar ni mest just nu, som i en fysisk plats?

1%-metoden av James Clear

Såhär en bit in på det nya året är det nog många av oss som fått se sina nyårslöften eller planerade förändringar redan gå i stöpet. För nya vanor är inte helt lätta att bygga, och det blir vi varse vartenda år i mitten av januari ungefär. Men hur ofta funderar vi på varför de gick i stöpet? Oftast skyller man nog på att det blev för jobbigt, man hade för svag karaktär, man glömde bort eller missade några gånger och där någonstans tappade man bort den nya vanan. För som vi alla vet, en gång är ingen gång men två gånger är en vana. Och det gäller åt båda hållen. För varje gång du upprepar något lägger du grunden till ett nytt beteende, men det tar också inte många gångers avsteg från de nya vanorna för att återgå till det gamla.

Under senare delen av januari har jag läst en väldigt intressant bok på ämnet, nämligen 1%-metoden, av James Clear. Som titeln antyder handlar det om att skapa nya vanor och bryta de dåliga genom små, tillsynes obetydliga förändringar. Författaren skriver underhållande och välunderbyggt och illustrerar med exempel ur verkligheten som är både roliga och intressanta, som hur idrottslag tog sig från bedrövliga resultat till att bli framgångsrika inom sin gren, eller hur någon med små medel på ett nästan osynligt sätt påverkat vanorna hos andra människor. Mycket intressant.

Just de exemplen blev snabbt min favoritdel av boken, för de illustrerar så klockrent det boken handlar om och hur lite som faktiskt krävs, att ackumulera många små förändringar snarare än att försöka med något stort som förändrar hela ens vardag. Och att det inte alls är så svårt och oöverstigligt som man kan tro, det handlar snarare om att hitta rätt metoder och att underlätta för sig själv att faktiskt lyckas. Som tex att skapa en vana som man knyter ihop med en befintlig vana, eller att med små medel göra det mer lockande att faktiskt göra det man föresatt sig. Författaren ger läsaren metoderna och redskapen för att förändra sina vanor och skapa nya, på ett sätt som varken känns svårt eller jobbigt.

Så jag säger helt enkelt LÄS DEN, om du vill veta hur du lyckas med att skapa nya vanor eller en förändring i ditt liv, oavsett om det handlar om att börja träna, lära sig ett nytt språk, eller bli framgångsrik på något område. Och på köpet får du lära dig lite mer om hur den mänskliga hjärnan fungerar och får en lärorik och intressant stunds läsning. Win win!

Boken går att köpa bland annat här: https://www.bokus.com/bok/9789198624601/1-metoden-sma-forandringar-stora-resultat-ett-enkelt-och-beprovat-satt-att-skapa-goda-vanor-och-bryta-daliga/

Jag hakade på

…Eva-Lisas idé för att hitta skrivlusten igen. Och plockade fram en urgammal manuside från 2013-2014, som jag ej rört sedan dess. Den fanns inte ens på datorn längre, för de manusen hade jag raderat, men lyckligtvis hittade jag den på en sticka, där jag förr brukade backa upp mina manus.

Och jag mindes två saker.

1. Varför jag gillade idén så mycket en gång i tiden, det är precis den sortens idé jag älskade att skriva då. Jag hade till och med en låt jag lyssnade på i repeat för den frammanade så perfekt känslan jag ville ha.

2. Varför den stannade av, kom till slutet av det skrivna och insåg att jag fortfarande inte visste riktigt hur den skulle fortsätta därifrån. Någonstans hade jag väl spårat ur litegrann eller upptäckt att det jag trott skulle bli bra inte kändes så himla lyckat. Och det i kombination med alla komplex jag hade för mina idéer på den tiden så dog väl inspon med tillslut.

Men efter att ha läst igenom allt jag hade, det var cirka 25000 ord eller så, så bestämde jag mig för att fortsätta på den, för det som var skrivet var förvånansvärt bra och jag tycker fortfarande det höll den sortens kvalitet jag hade velat ha idag. Ibland kan jag hitta urgamla manus och inse att de är bättre skrivna än mina senare alster, i alla fall avseende driv och dynamik i texten. Jag tror att den där starka inspirationen jag brukade ha på den tiden liksom fungerade som ett slags kvalitetsmotor, för det brukar alltid bli bäst skrivet när jag är riktigt supertaggad på ett manus. Det där med att tvinga sig att pressa fram ord har aldrig riktigt lett till något gott för mig. Då blir det oinspirerat och platt och livlöst. Det är nog därför det aldrig kändes värt att fortsätta på ett manus om jag liksom tappade inspon, för med det är det något vitalt som gått förlorat.

Senaste gången jag kände något som liknade den känslan var när jag skrev Samhällets fiende 2018. Det var nog första gången sedan Nittio som det kändes så roligt och enkelt att skriva, som att skrivglädjen liksom tog mig igenom hela idén utan att falna längs vägen.

Nu tar jag det som det blir, men har faktiskt skrivit en hel del på det där gamla manusetoch det är kul. Jag börjar minnas känslan jag brukade ha på den tiden, och hur det kändes när jag började, då när idéerna flödade och jag inte dömde ut dem på egen hand utifrån vad jag trodde jag borde skriva istället. Utan bara skrev sånt jag gillade själv. Då innan folk (en recensent faktiskt) började fråga saker som ”jag förstår inte varför hon skriver ett till manus i den här stilen, men…” Som om det var något fel med det?

Detta manus kommer nästan helt säkert aldrig se dagens ljus någonstans men det är heller inte syftet. Syftet är bara att ha kul och minnas hur det brukade kännas att skapa berättelser. Och för det funkar det fint. 🙂

Dagens instagrambild

Jaha, nu då?

Det senaste året har jag förkovrat mig i facklitteratur på olika ämnen; Bland annat privatekonomi, sparande, minimalism, städande, ekorrhjulet och hur man bäst gör slut med det, samt en ganska intressant självhjälpsbok inom personlig utveckling. Jag följer också en hel del intressanta bloggar (även om jag aldrig kommenterar på dessa).

Att läsa faktaböcker har varit riktigt kul, framför allt som jag aldrig gjort det innan någon större omfattning, så nu funderar jag på vad jag ska fördjupa mig i härnäst? Kanske en intressant reseskildring? En ny hobby? Något ämne inom egenföretagande?

Har ni några förslag, grundat på det som nämnts ovan? Ser ni någon gemensam nämnare som inte jag ser eller en logisk fortsättning? 😄

Här är lite bilder som tagits nyligen, medan ni funderar. 🙂

Rådhuset
Nybroplan
Jag har en förkärlek för pajer! Så eftersom jag hade en hel massa zucchini hemma plus lite mjöl jag behövde göra av med så fick det bli zucchinipaj. Det slank nog med en riven potatis där med, bara för att liksom. 🙂 Smakade oväntat bra.
Sergels Torg, alltid lika kul att fota den lite ovanifrån.