Sista raden

Nu är eboken ute och har redan hittats av en del läsare, (att döma av nedladdningsstatstiken) vilket är riktigt roligt.

Här är en liten presentation:

”När hans flickvän gör slut samma dag som han förlorar jobbet inser Joakim att han misslyckats på varenda punkt i livet. Med fyrtioårsstrecket som närmar sig och en hel hög förlorade drömmar i bagaget känner han inget större hopp om att kunna vända den nedåtgående spiral som hans liv förvandlats till. Speciellt inte när han jämför sig med sina mer lyckade systrar och deras respektive. Den enda trösten är ett gäng gamla kompisar från gymnasiet som är i samma sits som han själv.

Så när han morgonen efter en blöt utekväll får ett telefonsamtal som förändrar allt tror han först det är en skruvad dröm. Sedan inser han att det liv han brukade fantisera om kanske trots allt är inom räckhåll. Men allt kommer med ett pris.

Sista raden är en humoristisk berättelse om att aldrig ge upp sina drömmar, men också om hur inte bara nöden utan även lyckan prövar de mest grundläggande relationerna, både till oss själva och till dem som står oss närmast.”

Detta är alltså en kortroman, och finns bara som ebok. Ska gå att låna på bibblan, och har de den inte brukar de inte vara svåra med att ta hem titlar man efterfrågar. Annars finns den även att köpa och ladda ner från nätbokhandlarna.

Nu tar jag en paus med skrivandet för att ägna mig åt mitt företagande som fotograf, vilket vid sidan av mitt vanliga jobb och inte minst förlagsarbetet redan det tar upp en del tid. 🙂

Fotograferandet går framåt och i nuläget har jag oftast ett par-tre jobb i veckan, vilket är ungefär vad jag hinner med, pga att mitt schema på dagjobbet ibland inte rymmer plats för fotande (när jag arbetar eftermdidagsskiftet).

Om en dryg vecka ska jag även på en liten kurs på Scandinavian photo igen, ser fram emot det.

Jag har också börjar planera en lite mer avancerad fotografering med en modell i en provisorisk studio som kommer att ligga i föreningslokalen i mitt hus. 🙂 men innan dess måste jag dels måla en skärmvägg svart (hello sprayfärg), hitta en lämplig plats att göra det på samt att ställa den på medan den torkar, samt införskaffa det som behövs i form av rekvisita. Först hade jag frågat Nada som jag jobbat med tidigare, då jag kände att hon skulle passa för detta, men hon har inte möjlighet just nu, så det blir en annan modell som också är väldigt trevlig, duktig och framför allt har ett ansikte med karaktär och utstrålning, vilket jag behöver för detta. Någon som är lite fierce, som Tyra Banks skulle ha sagt. 🙂 det ska bli jättespännande, både att använda min skärmvägg (funkar den kan jag ha den att fota mot i vinter när det är för kallt ute, och i så fall har jag hittat en billig studio väldigt nära), samt att använda min gigantiska softbox (men jag har paraplyer med i fall den inte skulle ge rätt resultat) som jag inte använt mycket än pga storleken. Den tar nämligen upp halva mitt vardagsrum… 😂😂

Så det är lite av vad jag har pysslat och ska pyssla med just nu.

Ha en härlig vecka!

Annonser

Höstiga porträttbilder

I söndags och måndags hade jag två fotograferingar med Anna respektive Johan. Båda utomhus. På söndagen var det grådaskigt väder och småregnade då och då, på måndagen var det istället brölande solsken och ganska kallt. Jag hade ingen blixt på någon av dessa. Lite back to basics, liksom 🙂 Mest för att söndagens grå ljus ändå var rätt bra för porträttfoto (inga hårda skuggor) och för att vi på måndagen skulle fota i och runt gamla stan = hög fallrisk för blixtstativet på knaggliga kullerstensgator. Efter det gick jag förresten ut och köpte ett stadigare blixtstativ. Tänkte att det nog kommer behövas framöver 🙂

Det var kul även om min egen dagsform inte var den bästa på någon av dessa tillfällen.

Den här helgen har jag följt diverse statusuppdateringar från bokmässan i sociala medier, och vet ni vad? Jag längtar inte dit ett dugg. Seminarierna var jag aldrig intresserad av, jag stannade aldrig hela helgen så minglet tog jag inte heller del av. Jag har ingen bok att sälja eller någon som helst lust att fynda till mässpriser. Någonstans när allt började handla om politik tror jag de tappade mig som besökare. Speciellt när det började pratas om att bojkotta vissa utställare pga politiska åsikter, medan andra fick  vara med utan några protester från något håll. Det kändes inte längre som om det var ett ställe för mig att besöka, och jag hörde till och med en göteborgare på jobbet igår, som var i Stockholm för Lidingöloppet, säga att bokmässan besökte hon inte längre pga att den blivit för kommersiell och politisk. Jag får intrycket i sociala medier att det är en hel del som tycker det så letade upp lite besöksstatistik för de senaste åren. Det visar sig att det minskat stadigt sedan 2003 som ser ut att ha varit något slags all time high med 110 000 besökare, med ett jättetapp mellan 2016 och 2017 (96000 till 77000) och ett undantag med 2018 som gick upp något. Blir spännande att se vilken trend årets mässa följer.

Själv har jag inget emot politik men det finns ju tillfällen där jag kanske inte tycker det känns så viktigt, och detta är nog ett sådant. Dessutom har ämnena inte känts speciellt intressanta för mig heller.

Så nej, några fler bokmässor i Gbg blir det nog inte för mig iaf, som det ser ut nu. 🙂

Här är några bilder från veckan som gick 🙂

Sååå segt

Just nu sitter det så himla långt inne att göra klart det sista med kortromanen. Vet inte varför, för när jag väl sitter där är det ju riktigt roligt.

Jaja. Prokrastination. We’ve all been there.

Just nu lyssnar jag på regnet medan jag redigerar bilder från gårdagen och längtar efter att gå ut och fota igen! Som tur är har jag jobb nästan varje dag nästa vecka! 🙂 Yay!

Här är en bild från det senaste.

Bilarna från igår kan jag inte dela riktigt än. Men de kommer. Nu ska jag försöka ta tag i e-boksskapandet så det blir någon bok 🙂  Any day now.

HB002R

 

Fotoväskan utrustad för porträtt. Autograferad av en fantastisk fotograf.

Vintage

Nu i veckan fattade jag ett beslut om att dra ner på de personliga projekten inom porträtt till förmån för kvällsbilderna. Det kändes logiskt , inte minst för att jag upplevde en slags svacka på idefronten, samt svårigheter att rodda allt för att hitta en tid och plats med de inblandade. Det tog liksom för mycket tid, det är ju aldrig helt enkelt när alla parter har heltidsjobb vid sidan av som ska skötas i första hand.

Resten av dagen kände jag mig låg, vilket jag tänkte berodde på min allmänna kreativitetsdipp. Men dagen efter kändes det ännu värre, som ett slags depression i antågande, (iaf tror jag det är så jag skulle känna mig i så fall), inget kändes kul, jag ville inte vara på jobbet, kunde inte förmå mig att le mot folk eller se något positivt i tillvaron. Allt kändes mest skit och nattsvart.

Fattade absolut inget, för jag har aldrig haft anlag för depressioner tidigare, men tillslut kopplade jag samman det hela med mitt beslut att dra ner på de kreativa uttrycken. Och drog tillbaks mitt beslut. Och efter det började jag lustigt nog genast känna mig bättre.

Jag vet ju sedan länge att jag behöver kreativa utlopp i mitt liv, det har jag alltid behövt, ända sedan jag var liten, men aldrig har det väl blivit så tydligt som här. Och detta lärde mig en läxa. Någon dag efter stämde jag träff med Nada för en liten vintage photoshoot som vi redan haft på lut tidigare, åkte ut på stan, hittade en lämplig plats och fotade samma kväll.

Det var fantastiskt.

Jag hade hittat en liten klänning med vintagekänsla, ett ställe som såg ut som ett franskt café och med hjälp av en kopp kaffe, en gammal väska jag hittat hos min mamma och ett ex av NY Times blev känslan precis rätt. Vi tog även lite fler bilder bla utanför Nalen, samt lite vanliga porträttbilder. Det hela var så sjukt välgörande efter att inte ha fotat något kreativt alls på säkert en månad.

Här är ett par av mina favoritbilder i svartvitt samt två i färg.

025r
”I wonder if I can skip work today…”
006r
”They did NOT???”

032r040R2

Generation loss

För länge sedan recenserade min förlagskollega Eva-Lisa ’Generation loss’, av Elisabeth Hand. Jag tyckte väl inte den lät som nån höjdare då, men nu pratade vi om den av nån anledning för någon vecka sedan och IOM mitt nyväckta intresse för fotografi tänkte jag att det kanske vore intressant att ge den en chans. Så jag lånade den på bibblan, och blev fångad direkt! Cass Neary är som Eva-Lisa var inne på i sin recension (https://dezmin.wordpress.com/2016/10/20/generation-loss/) en rätt mörk och vid en första anblick tragisk figur, men samtidigt är det något i hennes svärta som fascinerar, kanske är det hennes inre monolog eller hennes syn på omvärlden som ändå känns tilltalande. Hon kanske är både alkoholiserad och drogmissbrukande, men hon känns ändå inte totalt destruktiv. Någonstans därbakom finns en passion och ett intresse för omvärlden och jag tror det är därför jag ändå gillar henne. Dessutom lyckas hon överraska mig flera gånger så hon känns ändå inte ett dugg sorglig och deprimerande som person.

Själva storyn tar lite tid att komma  igång. Cass blir ivägskickad på ett jobb hos en skygg, åldrande fotograf som hon beundrar och ger sig ut långt ut i obygden. Väl där upptäcker hon att hela stället är lika trasigt som hon och inser att det passar henne rätt bra. Själva jobbet visar sig av olika anledningar bli svårt att utföra men istället blir hon indragen i bygdens egna små intriger och hemligheter och blir snart inblandad i försvinnandet av en ung flicka hon kommit i kontakt med.

Detta kändes inte alls som någon sedvanlig kriminalroman, och det är nog i mellantiderna som de mer litterära inslagen kommer in. Jag älskar det finurliga språket och beskrivningarna av både personer och miljöer, de ger verkligen en extra dimension till Cass som karaktär.

”Det var bortom ödsligt. Det var hit ödsligheten tog vägen när den ville vara för sig själv” var nog mitt favoritcitat. Just för att den beskriver hennes personlighet så bra.

Mot slutet började det mer bli en renodlad spänningsroman igen och där ökade också lästempot avsevärt. Men för den fotointresserade är nog den biten av handlingen av minst lika stort intresse som själva kriminalfallet.

Hela boken är full av udda karaktärer och författaren har lyckats att ge dessa egna röster och göra dem visuella på ett härligt sätt. Jag kan starkt rekommendera denna till alls som vill ha något mer än de vanliga kriminalromanerna. 🙂

 

Fotar mycket men för lite

Nu är arbetssäsongen igång igen och jag har återupptagit ett återkommande kvällsfotojobb jag har. Det är riktigt roligt, och jag får fota det jag tycker är bland det roligaste av allt: kvällsbilder och det underbara ljuset man får på kvällarna.

Porträttfotandet har dock stått lite still, dels för att jag inte haft vare sig idéer eller någon att förverkliga dem, och inte heller så mkt tid. Brödjobbet har tagit upp ganska mycket tid denna månad och det är nog bra, så man får lite pengar i slutet av månaden hehe.

Nyligen fotade jag i alla fall lite svartvitt på ett café, det var jättekul och kreativt. Det började med att jag såg en bild av en annan fotograf där en modell hade en klänning med volanger nedtill och höll upp den mot sig, vilket var en väldigt vacker bild som andades både historiskt och modernt IOM modellens rosaslingade hår. Fick lite vibbar av Marie Antoinette i filmen med Kirsten Dunst som gick för många år sedan.

Jag kom genast att tänka på Katja som jag fotat tidigare, då hon senaste hade lite färgade rosa (eller om det var lila) slingor i sitt blonda hår. Så jag visade henne den bilden och hon blev också eld och lågor över den, varför vi bestämde oss för att fota något på det temat med. Det största problemet var väl klänningen, för var skulle man hitta en som passade? Jag har varit runt i lite vintagebutiker men den sortens klänningar är ju inte precis gångbara nu. Men tillslut hittade jag en som var jättefin, och faktiskt väldigt lik den på bilden med. Med volanger på hela nederdelen, över en stärkt kjol. Ärmarna var av spets. Katja åkte dit och provade den och den passade, fantastiskt nog, då den såg extremt liten ut i storleken.

Efter det frågade jag om lov att fota på caféet i fråga och fick ok. Så tillslut hittade vi en dag som passade oss båda. Vi var dels på caféet och dels på en balkong i mitt kvarter. Själv har jag ingen balkong så det fick bli en lånad. Det var jättekul alltihop och jag är fortfarande lika lycklig över hur lätt min nya blixt är att jobba med. Extremt användarvänlig och ljuset blir perfekt i stort sett hela tiden.

Innan dess hade jag även haft en annan författarfotografering med Susanne Boll, jättespännande. Susanne är alltid så himla trevlig och jag hade jättekul, tiden bara flög iväg. Hon har för övrigt släppt en ny bok, Luftburen, helt nyligen (någon vecka sedan tror jag), så där har ni ett litet boktips. Jag blev nyfiken när hon berättade att hennes huvudperson ofta rör sig i de kvarter jag brukar röra mig i, och på caféer jag känner till, så nu måste jag köpa ett ex av boken jag med. 🙂

Vi tog dels vanliga bilder, dels lite ”längre” (bredare) bilder att använda till marknadsföringsmaterial, något som redan verkar ha kommit till pass. Jättekul att se hennes nya rollup med en av bilderna vi tog. ☺️

Nu ska jag börja fila lite på nästa svartvita fotografering, och under tiden ska jag korrekturläsa färdigt mitt manus, som ska släppas i höst. 🙂

Hoppas ni har det bra nu när skrivhösten börjar närma sig och kan njuta av den här härliga sommarvärmen.

Här kom en bit av stativbenet med som jag senare redigerade bort.

Mitt favorittillbehör just nu.

Tid för skrivande

Just nu är det hög tid att låta skrivandet och manusläsande och -bearbetning ta lite mer tid igen, speciellt som fotot står lite still för närvarande, och jag dessutom har ett manus jag eventuellt tänkte ge ut i höst. Det är en kortis, så ingen fullängdsroman, men det var en storyidé jag haft på lut ett tag och precis efter att Samhällets fiende var släppt satte jag mig ner och skrev denna.

Kortromaner är ett så tillfredsställande format tycker jag och passar mig och mitt skrivsätt perfekt. Jag har aldrig varit bra på att som en del författare ”skriva om ingenting i 300 + sidor”. Och med det menar jag vränga ut och in på precis varenda händelse i karaktärens liv och grotta ner sig i detaljer som inte är relevanta för handlingen. Nej, jag vill oftast ha ett lite högre tempo än så och en mer handlingsdriven story.

Så den senaste veckan eller två har jag dels testläst ett manus, dels arbetat på mitt eget. Nu är det hos testläsare för andra gången och jag pustar ut någon dag innan jag ska läsa ett annat manus som kommit in, innan jag tar tag i redigeringen av detta. Titeln är inte helt spikad än, jag har en temporär, men vet inte riktigt om den funkar.

Någonstans i de bakre (om det nu finns någon sådan) regionerna på datorn ligger också ett halvredigerat romanmanus, men det är osäkert om det kommer se dagens ljus. Dessutom har en urgammal berättelse poppat upp i huvudet igen, en jag inte tänkt på på en evighet. Men den har blivit som en slags dagdröm, den är ett ganska bra sällskap när man inte har så mycket annat för sig, som tex i lite lugnare stunder på jobbet och innan man ska sova. Då kan jag plocka fram den och fundera lite på den. Det blir som att låta den spelas upp i huvudet med enda skillnaden att jag kan redigera scener under vägen. Precis som jag brukade göra innan jag först började skriva på allvar runt 2010. Ibland blir det rätt många omtagningar innan en scen fungerar. Ett ongoing project kan man säga. 🙂 Och på ett sätt gillar jag nästan den här sortens berättande bättre än regelrätt skrivande. De berättelser jag berättar för mig själv.

Det var lite om det.

När det gäller fotot så står jag vid ett vägskäl just nu där jag inte är helt säker på vad jag egentligen vill fokusera mest på. Å ena sidan gillar jag ju klassiskt porträttfoto jättemycket, men å andra sidan vill jag hemskt gärna utforska svartvita porträttbilder i stil med balettbilderna mer, andra teman, nya miljöer. Det är som ett slags blandning av lite porträtt, lite editorial, lite streetphoto och lite klassiskt vintage i svartvitt.  För är det något jag verkligen är en sucker för när det gäller bilder är det dels klassiska svartvita foton från fotografer som Patrick Demarchelier, Steven Meisel, Helmut Newton och Irving Penn bland andra, men även streetfotografer som Elliott Erwitt och Henri Cartier Bresson. Även Vincent Peters (som just nu har en utställning med porträtt av kända personer på Fotografiska).

Och just nu känns det som om jag lutar lite mer åt det senare, eller i alla fall  vill jag utforska det mer. Men jag måste arbeta lite mer på teman för dessa, samt hur man kan anpassa dem till idag. Måste kort sagt fila lite mer på hela konceptet. 🙂

Vad gör ni så här i slutet av sommaren? Vad har ni för planer för hösten?

womanwalking
En av mina första streetphotobilder från våren 2018 med min första kamera