Sverige E.C – Efter Corona

Varning för långt inlägg

På ett sätt är det ändå ganska intressant att ha levt under en pandemi. Missförstå mig inte, jag tycker det är hemskt med alla som dött, och som dessutom hade kunnat vara vid liv idag om den svenska beredskapen och hanteringen av alltihop sett bättre ut. Men nu har vi ju den regering som majoriteten valt, så ingen idé att gå närmare in på det.

Men ändå liksom. Vi som föddes på sjuttio- och åttiotalet har varit väldigt förskonade från allvarliga kriser som dessa. Detta är självklart en bra grej men lite intressant är detta om man försöker se det ur ett utifrånperspektiv. Hur folk började hamstra konserver när ryktet spreds. Hur pasta och bönor plötsligt blev bristvaror i många butiker. Hur man fick passera både en och flera butiker för att hitta en som faktiskt _hade_ toapapper. Hur en del av de som var mest utsatta (äldre) var totalt orädda som om de trodde de var odödliga och liksom bara ”bring it on, jag har varit med om värre”. Och det hade de förmodligen med, eftersom de har överlevt Hong Kong, asiaten och allt vad de hette. De sprang omkring på stan precis som vanligt trots alla varningar.

Hur många börjar klaga på försämrad livskvalitet endast för att de under 2020 inte kan resa utomlands pga restriktioner. Hur många ändå trotsar alla rekommendationer och ändå reser, och sedan blir fast på hotellen i ngn karantän eller hemkörda igen och man får se snyftartiklar i kvällstidningarna om hur hemskt det var att få semestern förstörd pga corona. Ok jag förstår såklart att många sett fram emot semestern hela långa vintern och inte vill avstå den, men come on? Vad är egentligen ett år när det gäller både ens eget och andras liv? Varför inte försöka att gilla läget istället och se detta år lite som en parentes som bryter mot alla andra år? Jag kan lova att det folk gjort i år på semestern kommer de minnas mkt länge än det de gjorde säg 2012, just för att den här sommaren blev annorlunda. Det har verkligen varit en intressant studie i mänskligt beteende, och säger en del om hur bortskämda vi ändå är. Och hur svårt en del har att respektera gällande regler och andras säkerhet och hälsa, så snart det strider mot egna preferenser och intressen. Människor är helt enkelt väldigt kortsiktiga har jag märkt iom detta. Det enda som spelar någon roll är denna sommar, denna semester, denna vår. Att avstå något de vill just nu för att det är bättre för många på lite längre sikt än en vecka – nej aldrig. Begränsa sig – vilket påfund!

Och bara en sådan sak som att jag vid två tillfällen blivit konfronterad av personer som helt spontant frågade varför jag hade munskydd. Mitt svar blev lite trött att börja läsa tidningarna, för är man helt oförstående till det under 2020 har man nog sovit under en sten hela första halvåret. Det faktum att en del ens tycker sig ha rätt att kräva svar på det. Inte går jag och konfronterar alla som INTE bär munskydd även om det antagligen hade varit mer rimligt. Men det skulle ju bli en livsuppgift då det rör sig om 98% av alla man möter varje dag. Dock tror jag att det i alla fall i det senaste fallet handlade om en individ som försökte rättfärdiga sitt icke användande med att kasta märkliga argument emot på mig som faktiskt bar ett.

Men i alla fall , jag började fundera lite kring de mer långtgående effekterna av detta, och detta är vad jag kommit fram till so far. Observera att detta endast är funderingar och spekulationer, födda ur något slags fritt tankeflöde.

1. Människor kommer att börja arbeta mer hemifrån.

Många, både företag och anställda, har upptäckt att en stor del av jobbet kan göras hemifrån, även saker man tidigare tog för givet att de krävde fysisk närvaro, som möten. Och många börjar också se fördelarna med det, i form av minskade restider, mer tid med familjen pga detta och minskade kostnader för transport. Iom det kommer många av våra vardagsvanor att ändras så som köpbeteenden, pendlande etc vilket kommer synas i flera led över lite tid.

2. Som en följd av det kommer många människor kunna flytta från storstäderna.

I mitt jobb har jag kommit i kontakt med flera som ska sälja sin bostad och flytta tillbaka till sin hemort, oftast en mindre stad ute i landet. De har insett att det går att göra samma jobb oavsett bostadsort och behöver alltså inte vara beroende av att bo i storstäderna längre.

3. Detta kan på sikt leda till en minskad avfolkning av småstäderna.

Om man inte behöver bo i sthlm el göteborg för att jobba på storföretagen kanske man framöver kan bo kvar i sin hemstad, vilket minskar trycket på bostäder i storstäderna och därmed bostadsbristen i dessa.

4. Fler har börjat inse behovet av en buffert. Och att vara med i a-kassan.

Vad händer om man blir av med jobbet? Eller om ens arbetsgivare tvingar på en en nedgång i tid? Har man medel att hålla sig flytande en tid? Man brukar rekommendera åtminstone tre månaders omkostnader som ett slags lagom nivå på buffert. Kalla det fuck off-kapital om du vill. Insikten att varken jobben eller tillväxten i ekonomin är garanterade kom som en insikt för många i år tror jag. Jag har hört att väldigt många fler börjat intressera sig för sparande denna vår.

5. Som ett led i punkt 1 skulle det mycket väl kunna bli så att vi inom en snar framtid kommer se fler digitala nomader.

Vilket för mig låter väldigt intressant, sedan jag kom i kontakt med fenomenet för några år sedan. Nu är mitt eget arbete inte ett sådant som kan skötas oavsett bostadsort, men jag gillar och fascineras av tanken, att inte behöva vara beroende av plats, och har absolut förståelse för de som väljer att arbeta samtidigt som de reser runt lite. Det blir ju ett perfekt sätt att finansiera sitt resande, och jobba samtidigt.

6. Folk blir mer medmänskliga och inser att de måste ta vara på sina äldre.

Ganska snart efter denna pandemis start började det dyka upp olika initiativ där grannar erbjöd sig handla åt äldre, det dök upp lösningar i butiker där man kan handla på tex telefon och bara komma dit och betala i dörren med sitt kort så bär de ut de färdigpackade sakerna åt en. Matbutiker kom med olika initiativ för att underlätta för folk att handla, både med olika betallösningar och leverans, och för att hålla god hygien. Själv har jag under hela pandemin handlat varje vecka åt min pappa, vilket också blir ett sätt att ses när man inte kan umgås, även om man håller avstånd. Andra ser till att hitta chanser till företagande iom folks ändrade beteende kring handling, resor, hygien osv.

7. En del typer av varor kan komma att försvinna eller minska i popularitet. Och andra företag gynnas när folk börjar semestra hemma.

Lösgodis är en sådan. Hur många känner sig sugna på lösgodis, naturgodis, salladsbufféer och andra öppna lösningar för ta det själv-mat där man inser att vem som helst kan ha varit och nyst före en själv? 😀 Samtidigt har tydligen många skidanläggningar fullproppat med folk i sommar för olika sorters aktiviteter. De svenska badorterna är också de fullproppade och jag antar att de som jobbar i anslutning till dem kan glädjas åt ökade intäkter.

8. Munskydd kan komma att bli en vanligare syn framöver.

Kanske kommer vi tack vare ökat resande i framtiden bli ett land som tex Kina där man mer eller mindre ständigt får gå omkring med munskydd för att det alltid finns någon (eller flera) aggressiv smitta i farten? Kanske gäller detta speciellt personer som redan är i utsatt läge, som äldre eller folk med nedsatt immunförsvar.

9. Kontanthanteringen som redan var på utdöende kan komma att minska ytterligare

Under pandemin har smarta betallösningar blivit allt viktigare, både ur praktisk synpunkt som ur hygiensynpunkt. Teknikbolagen har i många fall gått riktigt bra i år och ny teknik utvecklas i en en rasande fart för att möta de nya behoven. Folk har fått en annan syn på hur bakterier sprids som de kanske inte gav så mycket tanke åt innan. Fler har utvecklat en åtminstone lindrig bacillskräck. Är det nu vi blir ett kontantfritt samhälle på riktigt? Fördelarna är väl hygienen och det praktiska, nackdelen att den dag ens betalkort inte funkar av någon anledning (bankstrul, internetförbindelsen, you name it) blir man ganska utsatt om man inte kan betala kontant.

10. Kommer hotell och reseföretagen tex flygbolagen påverkas permanent iom minskat resande eller kommer vi snart att återgå till det normala?

Kanske blir det pandemin som får folk att börja flyga mindre, inte miljön som politikerna försökte med? Eller åtminstone mer sällan och då kanske kortare resor? Hur lång tid kommer det ta innan turismnäringen repar sig helt? Kommer vårt resande ens att bli som förr igen? Hur många storbolag inom turism kommer att överleva, och kommer turismnäringen självsanera sig från de där halvskumma budgetalternativen?

11. Krisberedskapen

Vi har blivit medvetna om hur dåligt förberedda vi är på kriser av detta slag, hur dumt det var att avskaffa alla beredskapslager och hur bra det hade varit att ha dem i februari/mars, både i form av handlingsplaner, mat, mediciner och annan sjukvårdsutrustning. Kommer detta att åtgärdas så vi står mindre handfallna nästa gång? Det vet vi tyvärr inte förrän det händer igen.

Det var lite tankar från mig. Vad tror ni om de långsiktiga konsekvenserna av denna pandemi? Vilken tror ni kommer bli den största skillnaden E.C?

Paparazzo

Idag skulle jag egentligen ha varit ledig. En av de få dagar denna månad som jag tänkt bara chilla och vila. Men så hörde en av ”mina” mäklare av sig imorse och frågade om jag var intresserad av ett litet jobb. Hennes mamma fyllde jämnt, hela släkten var inbjuden plus lite vänner, och de ville ha lite bilder från festen. Det lät kul tyckte jag och en eftermiddag i vackra Omgivningar vid vattnet tackar man ju inte nej till. Ens om man tänkt vara ledig.

Det blev jättetrevligt. Jag smög omkring som en pressfotograf och tog mingelbilder på gästerna. Försökte vara diskret. Till slut blev det lite individuella porträttbilder med, både på par, hela familjer samt ett släktfoto.

Det kändes som en ära, med fyra generationer närvarande. Jag tänker att det är sådana bilder man uppskattar en dag i framtiden. Därför brydde jag mig inte om att en del hade lustiga miner på nån bild, eller att alla under ett tal höll blickarna riktade på en punkt i horisonten, till och med jubilaren. En dag kommer de fråga sig ”vad kollade vi alla på egentligen?” 😁 Sånt är ju kul, tycker jag i alla fall. Det var även en så gott som helt nyfödd bebis med, som såg lite missnöjd ut, vilket också blev kul bilder. En dag kanske hon ser sig själv på bild i fasters knä, och tänker ”jisses, vad jag såg arg ut.” Istället fokuserade jag på känslan, och storyn.

Det började också regna, himlen bara öppnade sig och som tur var satt alla under ett enormt partytält i den stora trädgården, och även maten var under tak. Men kameran höll sig torr som tur var. 🙂

Ja det var som sagt trevligt, och speciellt att ta en helt annan slags bilder än vanligt. Gruppfoton har ju sina svårigheter med, när alla är så att säga på olika fokusplan. Och det är alltid någon som blundar, tittar bort eller gör något annat lustigt. Men det gick med tillslut.

Sedan åkte jag hem, och på Lidl när jag skulle handla lite mat, hade jag en märklig upplevelse. Jag kom direkt från tunnelbanan så hade inte mina vanliga papperspåsar med mig för frukten, så jag lade en tomat i en godispåse 😀 då ville kassörskan ta betalt för påsen ändå, varpå jag undrade varför. Det var ju ändå plasten som skulle beskattas, inte påsar i allmänhet väl? (Godispåsarna betalar ju inte ens butiken något för, de kommer från godisleverantören) Nej, men jag tog ju den istället för en plastpåse, sa hon. 😳😳🤨

Det var väl det jag visste hela tiden. Plastpåseskatten har inte ett smack med miljön att göra. Allt handlar bara om att krama ur ytterligare lite mer skattemedel ur de redan hårt prövade (och beskattade) svenskarna som aldrig säger ifrån. Pengar som man sedan kan skänka bort förbehållslöst till andra länder i form av bidrag, eller till invånare som själva aldrig kommer bidra med några skattemedel och slå sig för bröstet i tron att man gjort något bra. Hepp. Leif Östling anade nog inte hur bevingade hans ord skulle bli när han frågade vad fan han får för pengarna. Något som känns allt mer relevant att fråga sig numera.

Politikerna, ja. Någon sa på Twitter, när ska de visa lite handlingskraft mot allt detta våld, skjutningar, terrordåd, mord och våldtäkter? När ska man börja göra något åt det? Mitt svar: förmodligen efter att de förlorat valet. Då ska ni se att de plötsligt hittar motivationen att ändra på väldigt mycket i sverige och vet precis vad som bör göras. 😉 Tills dess får vi ha det som vi har det.

Här är i alla fall ett par street portraits som jag tog förra veckan. Hoppas ni har en fin sommar.

(Dessa är tagna med min gamla kamera och vad som börjar bli mitt favoritobjektiv: Sigma 35mm art. Samma som jag använde till bilderna med Johan i ett tidigare inlägg.)

Inspiration

Jag har varit inne på det förr och jag har det till och med som profilbild i vissa sociala medier, det här med att skapa det liv man drömmer om. Och den här killen säger det så himla bra. Det är egentligen en kanal om minimalism, en som jag brukar följa för jag gillar hans lugna, eftertänksamma sätt att förmedla det han vill säga till skillnad från många youtubers idag som låter som speedade försäljare på provision (och som börjar varje inlägg med att uppmana en att gilla, följa osv for the youtube algorithm, innan man ens sett videon och vet om man tycker om den) .

Så klokt och så enkelt, egentligen. Skapa dig ett liv som du gillar så mycket att du inte ser semestern som ett sätt att fly från det. (Med det inte sagt att man ska sluta resa, absolut inte, man kan ju fortfarande resa för att se nya platser, uppleva nya saker etc, eller att man ska sluta ta ledigt för att vila upp sig) Jag har börjat tänka mer och mer i de banorna själv med. Speciellt de sista punkterna han tar upp är väldigt viktiga tycker jag. Videon är inte speciellt lång, och verkligen sevärd.

Omtumlad

Det är mycket som händer just nu, inte relaterat till corona, utan i familjen och jag försöker verkligen att inte stressa upp mig för mycket över det utan bokstavligen ta en sak i taget. Istället distraherar jag mig med jobb, det funkar bra för att inte grubbla för mycket och vältra sig i negativa tankar i alltför hög utsträckning.

De vanliga jobben fortsätter som vanligt och nu har jag även haft ett par porträttfotograferingar, senast igår med Johan som jag fotat tidigare. Alltid kul när man får äran av återkommande uppdrag. Jag vet inte om det är på grund av den långa bortavaron från porträtt eller att jag bara känner mig mer kreativ nu utan brödjobbet som hägrar över en. Men vi hade en jättebra fotografering, och både vädret och tekniken samarbetade. 🙂 Jag som en tid haft svårt att tänka ut lämpliga locations (antingen förstrött eller för stressad) kom med ens på hur många som helst under en kort promenad, så miljöer saknades då inte. Här följer ett urval.

Gillar reflektionerna från paraplyet i glasögonen 😀

Det var riktigt roligt, och dessförinnan hade jag en annan liten fotografering som dock avbröts i förväg av ett samtal från sjukhuset…

Här är i alla fall ett par bilder från den.

En helt annan stil men väldigt roligt och intressant att hitta en ljussättning som fungerade inomhus för mer än bara vanligt porträttfoto med fokus på motivet. 🙂

Så nu har porträttfotografen i mig vaknat och vill bara fota meeer!

Bland de vanliga fotograferingarna har det varit mycket osäkerhet pga det ostadiga vädret i stockholmsregionen, men de flesta fotograferingar har kunnat genomföras, vilket känns skönt.

Här är ett par av höjdpunkterna.

Hoppas ni mår bra och är friska.

Drömmen om Italien

Vem har inte suttit och drömt sig bort under långa, mörka och kalla vintermånader? Jag gör det hela tiden. Speciellt efter Italien. Jag har länge känt att jag vill bo där permanent en dag i framtiden, om inte förr så när jag är pensionär. Helst tidigare.

Det är något med livet i italien som faktiskt ÄR annorlunda, det är inte bara vi svenskar som inbillar oss när vi längtar bort. Tempot, klimatet som gör människor lite sävligare, det faktum att man tar sig tid att prata med de personer man kommer i kontakt med dagligen. Det kan vara allt ifrån grannfrun mitt emot till killen i kaffebaren på morgonen. En sak jag särskilt älskar är det faktum att man bara behöver besöka samma esprsssobar två gånger för att de ska känna igen dig och få dig att känna dig som en vän och stammis. Något som alla som driver någon form av caféverksamhet här hemma egentligen borde försöka ta efter. Den där uppmärksamheten mot sina besökare, förmågan att minnas och känna igen folk. Inte bara se dem som ytterligare en kund. Och jag lovar att det är då rakt inte färre besökare på de italienska caféerna än här. I rusningstid har en del kaffebarer flera baristor som jobbar febrilt, en i kassan, en eller flera som serverar, en som pressar juice för fulla muggar och stoppar in en plåt brioscher (croissanter, basically) i ugnen lite då och då. Och ändå lyckas de komma ihåg dig. Att vara stressad i morgonrusningen har man inget för, de kommer ändå inte avstå sina små samtal med stammisarna före dig i kön. 🙂

Nu kanske det på ett sätt är lättare för den som pratar italienska, men jag tror att alla som över huvudtaget tar sig tid att byta några ord och bli ens en smula personliga blir igenkända nästa gång. Det är helt enkelt deras natur, det där att vara nyfikna på och intresserade av sin omgivning och människor de möter, och kanske speciellt de som sticker ut från mängden.

När jag åker till Milano gör jag ofta ett besök på en och samma caffebar, det var en av de första jag upptäckte när jag kom dit för första gången, och på den tiden gick jag dit ganska frekvent och blev vän med en kille som jobbade där. Han verkar ha slutat nu, det har trots allt gått 14 år sedan dess, men en annan kille som var där då är fortfarande kvar och varje gång jag går dit verkar han genuint glad att se en, och ta sig tid att prata en stund trots att de alltid har fulllt upp då de ligger mitt på turiststråket. (det är nog egentligen en av de där s.k turistfällorna, men kan man bortse från det har de fantastiskt gott kaffe och superbra service. För att inte nämna att de är en av mina favoritställen när jag vill ha en caffe al ginseng, en kul grej som inte finns här.) Och det faktum att hitta personal man känner igen och som känner igen en efter 14 år och när man själv bara kommer dit sporadiskt en vecka x år som mest, känns ju verkligen speciellt, och är nog en av anledningarna till att jag fortsätter gå dit.

Inte Caffe al ginseng men väl en créme freda al caffe, en annan liten delikatess.

Det är en annan sak som slagit mig med italienarna, det att de minsann inte släpper kontakten med folk bara för att de har tappat sammanhanget som förde dem samman. Jag har fortfarande kontakt med kollegor från 2006-2008; jag har bott i en fd kollegas hem när jag varit på besök 2014, och på en arbetsplats från 2008 fick jag fortfarande personalrabatt när jag besökte dem i somras, 11 år senare. 😀 De kan helt enkelt det där med att skapa vänner och hålla kvar dem. En annan sommar, tror det var 2018, bestämde jag och en annan fd kollega från 2006 träff för en aperitivo, vilket var superkul.

Så det är nog det där med gemenskapen med ens medmänniskor och lättheten att få nya vänner jag drömmer om på ett sätt. Att alla är så sociala att man aldrig behöver känna sig ensam ens om man som jag reser själv.

Sedan är det det här med klimatet.

Det faktum att ”sommar” enligt svensk definition kan börja redan i slutet av mars och vara till november är svår att ignorera. Och även om de hetaste månaderna då temperaturen ligger närmare 40 än 30 grader kan vara lite jobbig så vänjer man sig vid det med. Hemligheten för mig var att dricka som en kamel. Ofta. Gärna hemgjort iste eller bara en flaska vatten från frysen. Och försöka hitta svalka så gått det går. När det kan vara 18 grader en dag i januari förlåter man det mesta 😉 Även vintern är som sagt väldigt mycket kortare och framför allt ljusare. Redan i Milano som ligger långt norrut är det ljust mellan 8-17 mitt i december när vi har som mörkast, och det är nästan alltid sol. Och det gör stor skillnad på humöret.

Och så maten! Jag som älskar medelhavskosten och som lagar det även när jag gör mat själv här hemma, skulle lätt kunna leva utan svenska husmansrätter; pasta, pizza och focaccia är ju livets salt. Nej, skämt åsido, jag älskar deras sätt att tillaga grönsaker, att se pastan som en förrätt och grönsakerna som ett tillbehör, och som serveras som en separat rätt. Att få tillgång till en uppsjö färska frukter i säsong, närodlade och skördade när de är perfekta, eftersom de ska ätas med en gång. I italien köper man inte gröna bananer som ska hålla sig en vecka, istället köper man det man ska äta inom en dag eller två, så är de alltid perfekt mogna. För att inte tala om hur mycket priserna skiljer sig från här. Och alla olika fisksorter man kan välja bland sedan. Det är inte svårt att äta både nyttigt och gott i italien (och inte heller att gå upp i vikt eftersom allt är så förbaskat gott).

Geografin är sensationellt vacker och det finns i stort sett alla slags landskap utom möjligen öken då. Fantastiska alplandskap med små smaragdgröna sjöar, böljande kullar och dalar, vinodlingar och risfält, storstäder och små pittoreska bergsbyar, eller medeltida städer, alla med sin egen speciella karaktär. Det finns helt sagolika stränder med. Eller vad sägs om Punta Prosciutto?

Bild från https://www.sopranovillas.com/attractions/punta-prosciutto-beach/

För att bo permanent skulle jag nog välja någon lite mindre stad vid havet, kanske Ligurien som jag besöker väldigt ofta. Havet är fint om än inte lika breathtaking som längre söderöver, klimatet behagligt, maten god (Peston kommer härifrån, bara det, liksom den godaste focaccian enligt mig) och det finns många fina små och större städer att besöka. Mitt lilla hemliga guldkorn har alltid varit Alassio, en liten pärla på kuststräckan mellan Genova och Franska gränsen. Det enda kruxet är väl att ligurierna är lite speciella… 😉 Men än finns det tid att fundera på det. 🙂

Så människorna, landskapen, klimatet, livstempot, maten och allt som finns att se är det som lockar mig, och en dag ska jag göra det till en livsuppgift att se så mycket av allt det som jag bara hinner med.

Vilken plats på jorden drömmer ni er bort till när ni vill bort? Och varför just den? Berätta gärna. 🙂

Sugen på att Downshifta? Här kommer ett boktips och lite tankar.

De senaste dagarna har jag läst den här:

En liten praktisk bok om hur man kan leva ett bättre liv med mer livskvalitet och mindre stress, karriärhets osv, och komma ur den där fällan som verkar drabba de flesta idag. Det där att inte ha tid med det man vill göra för att livet bara snurrar på och man har liksom inte tid att leva samtidigt. Författaren hoppade av det livet och flyttade ut på landet med man och barn, downshiftade helt enkelt, fastän hon fortfarande arbetade. Ett begrepp som träffade precis rätt, för egentligen känns det lite som det jag gjort med.

Jag bor förvisso kvar i stan, i samma lägenhet, men har prioriterat om lite beträffande jobb osv. Jag upplever det just nu som att jag jobbar väldigt lite, men när jag tänker efter är det faktiskt i stort sett heltid när man tänker efter (vilket iofs är en nedgång från innan då jag jobbade både som företagare och anställd). Själva fotograferingen är egentligen inte det som tar mest tid, utan det är redigeringen, (men som tur var tycker jag oftast det är roligt) och sedan kommer såklart resor till och från jobb, bokningar, mailkontakter och fakturering och bokföring osv. Jag tror att vad som gör att det känns som att jag inte jobbar så mycket är det faktum att jag ägnar en förhållandevis liten del åt varje moment varje dag. Det är inte alls som att vara på en arbetsplats och göra ungefär samma sysslor i åtta timmar. Och jag kan sticka emellan med andra saker med. Ett ärende här, en tvättmaskin där. En promenad på stan. Lite lunch vid det kombinerade köks- och skrivbordet. Det gör att tiden går utan att jag ens tänker på att jag har jobbat, men det betyder också att i stort sett all min vakna tid är arbetstid.

Det kanske inte passar alla, det förstår jag. Har man familj vill man såklart kunna koppla bort jobbet efter ett visst klockslag, men det passar mig perfekt. Jag kan ta dagarna i min egen takt, låta dagsformen avgöra. Det var en av de saker som fick mig att välja den här livsstilen från början. Det att jag kände att jag ibland inte längre orkade i samma utsträckning som innan, och ofta önskade att jag kunde gå till jobbet lite senare eller stanna hemma och bara vila en förmiddag de dagar då jag känner att formen inte är den bästa. Det funkar ju inte när man har en anställning. Och i den här åldern är det kanske dags att börja tänka på hållbarheten i ens arbete med. Kommer jag orka fortsätta såhär tills jag går i pension? Kommer jag kunna njuta av pensionen om jag slitit ut mig fram tills dess?

Så den boken kan jag rekommendera. Det finns nog mycket som de flesta kan känna igen sig i, även om jag med min lite mer minimalistiska livsstil inte riktigt känner att jag vill eller kan spara på allt som kan vara ”bra att ha” som författaren tipsar om, lite som de gjorde förr. Så den som vill ha ett mer prylbantat liv får kanske bortse från de bitarna. 🙂

Här är ett kort citat jag tyckte var roligt:

Det symboliserar tonen i boken väldigt bra, tycker jag. Personlig och rolig. Ja de fick det onekligen att låta enkelt, men egentligen är det kanske samtidigt inte svårare än så. Först måste man fundera på vilket slags liv man egentligen vill ha. Vad som behövs för att få det. Göra upp en plan med steg för steg hur man ska ta sig dit. Och sedan bocka av dem, en i taget tills man är där. Det kan låta förenklat, men det är ju precis så. Bara det att det som artikeln fick att låta som om det går på en kafferast egentligen kanske tar ett år eller flera. I mitt fall tog det faktiskt nästan precis ett år, från att tankarna på ett annat slags yrkesliv födes, tills jag checkade ut från mitt dagjobb.

Om det var enkelt? Nej, det skulle jag kanske inte säga. Det involverade mycket mer jobb en tid för att kunna arbeta annorlunda och mindre senare. För medan jag fortfarande jobbade på bageriet skötte jag mina fotograferingar på kvällarna efter det vanliga jobbet. Allt för att bygga upp min firma och se om det ens kunde gå att leva på den. Det krävdes också tålamod och en allmän omställning till ett liv där jag inte spenderar lika mycket pengar utan klarar mig på mindre. Inte heller det är gjort i en handvändning. Jag har gradvis dragit ner på min konsumtion (och här blev minimalismen en hjälp, även fast det aldrig egentligen var en del av planen) och på mina fasta kostnader. Men så värt det så här efter två och en halv månad.

En som är mindre nöjd med sitt jobb är min stackars dator som börjar känna sig lite överansträngd. Det är nog inte helt lätt att behöva hålla igång två rätt tunga bildredigeringsprogram samtidigt… den har nog egentligen inte riktigt kapacitet för det. När jag köpte den hade jag ingen aning om vad jag skulle behöva för framtida prestanda. Jag behövde mest en skrivdator. Den har alltså cirka fem år på nacken redan. Jag har försökt underlätta för den men den senaste månaden har den bara slocknat helt oförhappandes två ggr. Och känns ganska varm… Så idag fick jag hastigt och lustigt gå ut och köpa en ny dator, då den gamla kollapsat två ggr på mindre än 12h…

Så nu har jag en ny dator att bekanta mig med. 🙂 Den ska nog bli bra den med.

Vad beroende man är av sina tekniska prylar egentligen. Jag som aldrig varit speciellt teknikintresserad har ändå upptäckt hur mycket jag behöver de där tekniska pryttlarna för att kunna jobba med och göra det jag vill göra. För bara några år sedan gjorde jag mig lite lustig över de hade både en dator och en ipad, bara en sådan sak. Snacka om onödigt tänkte jag då. Men sedan dess har jag skaffat en, nu minns jag egentligen inte vad anledningen var, om det var för att jag inte ville ta med datorn när jag reste, eller för att jag ville ha den som läsplatta för e-böcker. Kanske lite av varje. Och nu använder jag min iPad nästan hela tiden. Datorn använder jag nästan bara till bildredigering, lagring och leverans. Plus till de förlagsrelaterade jobben, såklart.

Oj, nu har jag brett ut mig alldeles för mycket 🙂 Dags att runda av. Ikväll ska jag iväg och fotografera, det är en speciell dag för jag ska fota TVÅ skymningsfotograferingar, på samma kväll. Det har jag aldrig gjort förr. Egentligen är det ju inte helt idealiskt, för man kan bara vara på ett ställe när solen går ner och då ljuset är som bäst. Men eftersom de ligger i närheten av varandra och jag dessutom får skjuts mellan av min uppdragsgivare, så sa jag ja. 🙂 Så då förstår ni varför jag behöver en dator som klarar trycket, för ikväll får den dubbelt så mkt att göra som vanligt. 😉

Ha en fin midsommar därute, och hoppas ni kan njuta av den trots karantäner, reserestriktioner osv. 🙂

Jag kommer nog fortsätta blogga lite även under sommaren för den som är intresserad. 🙂

Bild från en liten båtluff jag gjorde under veckan som gick. 🙂

Skrivhandböcker som inspiration?

Idag läste jag en skrivande väns uppdatering på instagram där en handbok jag läst frontades och en kommentar om hur olägligt det var att få inspiration till en ny bok när man har fullt upp med det föregående manuset. Och det där fick mig att minnas hur sjukt inspirerad jag brukade bli av att läsa den sortens böcker. För med tips på tex hur man kan skapa mer konflikt eller utveckla karaktärerna, så föds idéer som kanske inte skulle ha uppkommit annars.

Jag har småplanerat lite på mitt nästa (?) manus lite sporadiskt sådär den senaste månaden eller så. Och när jag såg den där boken på bild blev jag inspirerad att planera lite till. 🙂 Så nu har jag kommit en bit på väg. Är frestad att skippa planeringen och bara s.a.s följa karaktären, samtidigt vet jag av erfarenhet att det aldrig funkar i praktiken för mig. De idéer jag kommer på medan jag planerar skulle jag aldrig få fram när jag sitter med dokumentet framför mig och känner pressen att skriva något bra. Det är liksom inget gynnsamt förhållande för mig att få idéer. De kommer istället helst när jag helt kravlöst bara finurlar på min idé utan något manus framför mig.

Är det fler än jag som blir inspirerad av handböcker, oavsett vad det gäller? En del kanske tycker det låter oinspirerande, som att nån ska komma och tala om vad och hur man ska skriva, men så har jag aldrig sett det. Snarare som att de hjälper till att förlösa de där idéerna som väntar på att få ta form i ord. Lockar fram kreativiteten i mig. Jag har aldrig varit rädd för instruktioner, varken känt mig styrd eller orolig för att jag ska förlora min egen röst, vilket verkar vara en vanlig oro när det gäller författarkurser.

För min röst som författare kommer ju ifrån mig, från mitt sätt att tänka och formulera mig, samt min syn på världen, och med en skvätt av saker som inspirerar mig som läsare. Det är ett sammelsurium av influenser från både förr och nu. Detta kommer inte ändras bara för att någon ger mig verktygen för hur jag kan sammanfoga de lösa idéerna till en helhet eller ger tips som kan göra mina karaktärer mer verkliga för den som läser. Som påminner om att det kanske en dag kommer finans en mottagare av berättelsen i andra änden.

Vad har ni för förhållande till skrivhandböcker och -kurser? Är det bästa att lita till sig själv och sin vision eller är det en bra grej att få lite hjälp på vägen? Och är det någon mer som faktiskt blir inspirerad av handböcker? 🙂

Avslöjanden

Ok, jag tror dagen är kommen att göra ett litet avslöjande jag hållit på en tid nu. ☺️ Jag har antytt det lite tidigare men sanningen är denna: Den sista mars gjorde jag min sista dag på mitt gamla bröd(!)jobb på bageriet.

Det var mitt eget initiativ, även om pandemin såklart skyndade på det lite. Sedan dess är jag alltså egenföretagare på heltid. Det kändes både väldigt stort och som en oerhörd lättnad, inte minst pga grund av omvärldsläget just då och det faktum att jag kände mig extremt utsatt i mitt jobb i en liten pluttbutik och med nära kontakt med runt 100 kunder eller mer varje pass mitt under en pågående pandemi och hög smittrisk och rekommendationer som man kände att man inte riktigt kunde efterleva på jobbet.

Men det var något jag längtat efter en längre tid, att sluta inom butiks- och handelssektorn, för de senaste åren har jag undrat hur jag ska orka med den sortens jobb i cirka 20 år till, både fysiskt och mentalt. Efter över tjugo år har jag börjat tappa engagemanget och energin för det och jag hade funderat på vad jag skulle kunna göra istället i flera år redan.

Jag hade trott att det skulle kännas konstigt, att inte längre ha ett jobb att gå till, att inte veta att man får en lön i slutet av varje månad, men än så länge känns det bara bra, faktiskt. Jag har ju annars alltid valt tryggheten i första hand och bitit ihop när jag inte trivts, med insikten att det egentligen inte funnits så många alternativ. Nu jobbar jag dessutom mest kvällstid såhär på sommaren, vilket innebär att jag har dagarna fria, förutom bildredigering, bokningar, mailande och messande och fakturering osv, men jag har ändå tid över att ta hand om mina föräldrar i dessa tider, vilket jag värdesätter mycket. Dagen eter att jag slutat pratade jag med min mamma i telefon ( det var innan hon blev sjuk) och sa ”jag är FRIIII!”, vilket hon skrattade åt. Det var precis då det kändes! 😄

Här känner jag att ett tack är på sin plats. Jag brukade nämligen känna mig extremt osäker på hela den här grejen med att starta företag med allt vad det innebär. Tvivla på om jag skulle klara det, jag visste ju ingenting om sådant. Och redan där brast ju drömmarna om att arbeta med mycket av det där kreativa jag drömde om som yngre. Det kändes helt enkelt oöverstigligt. Men här hade jag tur att få underbart pepp och stöd och hjälp från min fina kollega Eva-Lisa. Dessutom har jag bla gått på informationsträffar på Skatteverket ( en jättebra grej för den som är ny, de är väldigt informativa och personalen överraskande hjälpsam och trevlig.) och lärt mig mer om det jag behöver kunna. Ibland kan det göra hela skillnaden att ha någon som håller en i handen för att våga ta steget ut i det okända. Så stort tack för det. Utan dig hade jag förmodligen inte kunnat göra detta idag. ❤️

Så här års kommer ju även tankarna på hur det blir med semester. Nu lär man ju inte kunna resa någonstans än på en liten tid, speciellt inte om man är svensk… 😉 men det gör förvisso inget just nu, jag gör ju det jag tycker om allra mest så det gör absolut ingenting om det blir en workation för mig i år. Speciellt när jag kan vara ute så mycket på dagtid. Jag tänkte på det, i mitt yrke blir det ju bara dumt att ta ledigt när jobben finns så kanske är det allra bästa att ta semester på vintern istället och förhoppningsvis resa någonstans där det är lite lagom varmt. Lite som de gör som driver populära glassbarer eller jobbar med sommarturism. 😉 Jag är ju inte supermycket för sol och bad så skulle gärna åka till någon stad i sydeuropa och bara fota och äta god mat. 🙂 Jag behöver inte ha badtemperaturer.

Detta har medfört att jag fått skära ner på mina omkostnader för att få det att gå ihop även de månader då det är mindre jobb (eller inga alls, vilket hände i vintras då jag hade typ 4 fotograferingar på två månader.). Jag har försökt skapa så gynnsamma förutsättningar jag bara kan för att kunna leva på detta, och save for a rain day, för så här efter två månader inser jag att det nog är det bästa jag gjort hittills i min karriär. 🙂

Så den senaste tiden har det handlat mycket om att hitta sätt att spara och dra in på mina kostnader. Som ett roligt exempel, så bytte jag elavtal i april, och i början av veckan började jag fundera över varför jag inte fick någon faktura än, trots att jag bett dem skicka dem månadsvis. Så jag ringde elleverantören, och det visade sig att min förbrukning var så låg att den inte kommit upp i gränsen för då de skickar en faktura 😀😀

Jag har nämligen börjat försöka använda min el lite smartare och företrädelsevis under de timmar då den är billigare, bara som en grej. Hittills verkar i alla fall det ha slagit väl ut. Det kan låta extremt och som alldeles för mycket ansträngningar för några hundralappar, men jag tänker att allt som drar ner ens omkostnder gör det lättare att överleva som företagare i dessa tider. För ju lägre kostnader jag har, desto färre jobb behöver jag för att gå runt. Många bäckar små, som bekant. 🙂 och egentligen är det ingen större ansträngning, man får bara tänka om lite, vilket man snabbt vänjer sig vid.

Hur ser det ut för er? Har ni gjort frivilliga eller påtvingade förändringar i livssituationen pga Corona? Jag har tex hört flera säga att de (och tydligen även deras arbetsgivare) iom corona har insett att de kan göra sitt jobb även hemifrån, så de funderar på att flytta från stockholm och tillbaks till sina hemstäder. Något som ju är väldigt intressant. Kanske kommer man i framtiden vara allt mindre beroende av att bo i samma stad som man jobbar i? Vad tror ni? Vilka andra typer av permanenta förändringar i livsstil kan den här pandemin komma att föra med sig efter att den är förbi? Kommer vi få se fler digital nomads i framtiden tex?

Kommentera gärna. Och under tiden hoppas jag att ni får vara friska och att ni kanske t.o.m. vill hålla en tumme för mig framöver. ☺️

Här var jag förra våren.

Tacksamhet – ett sätt att ta sig igenom svåra perioder?

Louise skrev nyligen om en sak som träffade precis mitt i prick.

https://mittmanus.com/2020/05/27/livet-pa-sin-spets/

Om att i perioder i livet då man känner att livet sätter en på prov, fundera över hur vissa saker skulle se ut i ett större perspektiv. Om jorden var på väg att gå under, skulle detta kännas lika stort? Där nämner hon bland annat att fundera på vad man har att vara tacksam för i livet, när det känns som att allt mest är jobbigt.

Själv går jag igenom en period som alla går igenom förr eller senare, det här när ens föräldrarblir äldre, och kanske behöver en extra mycket eller när en av dem, som i mitt fall, kanske kommit till den punkt att man inte ens kan hjälpa dem längre, annat än med det administrativa och organisatoriska. När de behöver flytta från sitt boende och man på grund av en pandemi inte ens kan träffa dem i deras svåraste tid i livet. Det rör upp så mycket känslor av olika slag.

De senaste två månaderna har jag försökt hänga ihop på alla plan, både med jobbet och allt annat vardagligt. Försökt bibehålla någon slags känsla av vardag och rutiner, men det är verkligen inte lätt, när hela ens liv förändrades från en dag till en annan. Framför allt inte mentalt. Jag kan inte ens lyssna på vanlig musik längre för i stort sett alla låttexter tycks ge mig jobbiga tankar. Oavsett genre. På något sätt är det som om alla låtar plötsligt går att tolka på många vis, utifrån ens situation. Som den här, som jag lyssnat jättemycket på under våren: (och älskar)

https://youtu.be/Cm__LTpuuRc

Själva Videon är tydligen från en film, men jag läste någonstans att sångaren egentligen inte alls sjöng om en tjej utan om (tror jag) sin bror, och både texten och musiken är så full av vemod och övergivenhet att jag inte klarar av att lyssna på den längre.

Så istället har jag börjat lyssna på jazz medan jag redigerar bilder på kvällarna från mina fotograferingar, för något vill man ju lyssna på i bakgrunden och den där plinkiga sortens café-jazz är precis lagom. Inga texter, utan bara musik. Den slår inte an några känslor, tvärtom får den mig tro koppla bort alla känslor för ett tag och bara fokusera på det jag håller på med. Hinner det bli riktigt sent blir det midnight jazz. Det verkar finnas en jazzsort för alla tider på dagen.

Det blir som att betrakta sig själv på film, de där sekvenserna där man ser huvudpersonen fortsätta med sitt liv över en längre period innan något nytt ska ske. Lite som den där filmen där huvudpersonen går igenom ett helt år med alla skiftande säsonger medan denne vandrar längs torgstånden på en gata i sitt område. (det var nog för övrigt det snyggaste sätt jag sett någon film skildra tid som går i visuell form.)

Jag har också börjat skriva listor på allt jag har att vara tacksam för, och även det sätter saker i perspektiv. För visst är inte allt nattsvart i livet bara för att det rasat fullkomligt på en front. Jag har jobb, och en inkomst vilket bara det i dessa tider är något att verkligen vara tacksam för. Mitt fotande går bra och jag får så mycket positiv respons från de jag arbetar med. Våren är här. Värmen börjar komma tillbaka. Jag är frisk (äntligen) och har fått tillbaks energin efter en längre svacka. Jag bor i ett område jag bara gillar mer och mer. Det finns mycket att vara tacksam för när man börjar tänka i det större perspektivet.

Även här måste jag säga att minimalismen är till hjälp. I den här sortens perioder hade det varit väldigt enkelt att börja slacka med både städning, disk och matlagning, och låta sitt hem gro igen, så att ha ett mer lättskött hem är en klar fördel. Istället är det nästan som att det är den dagliga rutinen att städa och hålla efter som även det får mig att behålla en känsla av struktur.

Jag har också hittat ett forum för ett annat nytt intresse, så där hänger jag rätt mycket just nu, det känns roligt att kunna umgås med likasinnade och försjunka i den världen lite. Distraktion är en bra grej, inte för att förminska saker som händer en, men för att koppla av emellanåt. Ingen orkar gå och ha jobbiga tankar precis hela tiden.

Så lite där är jag just nu. Redigerar bilder, lyssnar på jazz och skriver listor. En sak är säker, en del av livet kommer aldrig riktigt bli som förr. Men med lite tid kanske jag kan hitta ett nytt normaltillstånd. Och det behöver inte vara så dåligt det heller. Även när livet förändras (och man själv med det) kan man försöka hitta något positivt i den person man kommer vara härifrån och hur ens liv kommer att se ut.

Och det är här den där drömmen jag pratade om i det senaste inlägget kommer in. Just nu är det den som får symbolisera framtiden.

Att förverkliga sina drömmar

Ju äldre jag blivit, desto tydligare har tendensen blivit hos mig själv att jag blir jättetaggad av att ha en dröm eller ett mål på något visst område. Tror jag tillräckligt starkt på något, så starkt att den där känslan vaknar till liv ”Det här är det jag vill”, då föds ett slags jävlar anamma hos mig som ofta förvånar även mig.

Jag såg det aldrig när jag var yngre, kanske för att jag aldrig riktigt hade något specifikt att sträva mot, inga uttalade planer. Visst hade jag drömmar, men de var mer av den ganska odefinierade sorten… ”En dag skulle jag vilja bo i Italien” eller ”jag skulle vilja bli författare”. Men i det skedet gjorde jag inget aktivt för att förverkliga dem, mer än närde drömmen. Det kanske iofs var nog så viktigt då, när man ännu bodde hemma och inte riktigt hade förutsättningarna. Och så här i efterhand kan man väl säga att det gick rätt bra i alla fall. De tre drömmar jag hade (i olika faser) i min uppväxt har jag alla förverkligat:

  • drömmen om att jobba med hästar
  • drömmen om att få uppleva hur det är att bo i Italien, året runt s.a.s, och inte bara besöka som turist
  • drömmen om att bli författare

Förutom den första som förverkligades någonstans runt 20 så fick jag den verkliga drivkraften när jag fyllde trettio. Kanske var det en slags trettioårskris, men jäklar, i så fall var det en riktigt bra kris! 😀 Där föddes en slags insikt om att ”gör jag inte detta nu så kanske det aldrig blir av”, ”jag blir ju inte yngre, det kommer aldrig bli lättare än nu”, och ”vad är det egentligen som hindrar mig?”.

Mycket har jag såklart gynnats av det faktum att jag inte är gift eller har barn, (även det ett aktivt val), allt blir såklart lite lättare när man bara har sig själv att ta hänsyn till, vilket passar mig perfekt, då jag i mångt och mycket är en ensamspelare. Lagsporter var aldrig min grej i skolan, det var snarare ”ensam är stark” som var mitt motto. (om jag nu hade något) För jag hade redan insett att så länge jag förlitade mig på mig själv och inte behövde räkna in insatserna från andra, kunde jag oftast klara det jag ville och behövde göra. Varför försämra oddsen genom att blanda in faktorer man inte kan påverka, liksom?

Varje gång har dessa förverkliganden av drömmar lett till en livsstilsförändring, så det kanske är en bra grej att inte vara rädd för förändringar i livet, om man vill uppfylla drömmar. För, som de säger,

If you want something you’ve never had, you’ve gotta do something you’ve never done.

Senast det hände var förra våren. Efter ett par år med olika hälsoissues kände jag en slags trötthet på hur mitt yrkesliv såg ut och försökte föreställa mig hur jag skulle orka fortsätta på samma bana, göra samma saker på heltid i tjugo år till, tills jag går i pension. Tanken fick mig inte direkt att studsa upp och ner av glädje. Och då har jag ändå älskat mitt yrkesval hela vägen fram till hit. I över 20 års tid. Det var så jag kom in på att starta eget som fotograf, med förhoppningarna att det en dag skulle kunna bli min huvudsakliga försörjning. Och någonstans hittade jag motivationen för att ta stegen för att försöka förverkliga den. Också.

Sedan dess har mycket hänt på önskefronten. För tydligen är man inte klar med drömmandet när man förverkligat alla drömmar man hade som ”ung”. Nej då, man kan visst få nya drömmar vid både 43 och 45. Vem hade kunnat tro det? De drömmarna är ingenting jag kan förverkliga i nuläget, utan kräver lite tid och förberedelser. Men jag kan lägga grogrunden och är faktiskt redan i full gång och det fina är att det som föreföll fullständigt ouppnåeligt vid en första anblick, med lite mer tankearbete och planerande faktisk känns görbart. Jag tror faktiskt på att det kan gå, vilket är en berusande tanke. Jag älskar kicken jag får när jag försöker uppfylla en dröm. Det är nog den bästa känslan jag vet.

Nothing happens unless first a dream.

Hur många av våra drömmar är egentligen inte så omöjliga som vi först tror när vi avfärdar dem, ger upp dem? Hur mycket beror egentligen bara på vår egen vilja att samla kraften att orka kämpa för dem, kanske under lång tid. På att oförtrytligt gneta på tills vi en dag befinner oss där vi önskade oss, som jag skrev i en rad i början av mitt allra superförsta manus (det före 90): ”Mitt på skådeplatsen för sina drömmar”. (när HP kommer till en plats hon drömt om att besöka och inser att hon faktiskt slutligen är där, mitt i drömmen)

Ofta handlar det kanske mer om det, att man inte orkar kämpa för det man drömmer om, utan garantier, kanske åratal av hårt arbete. Eller försaka andra saker för att nå dit man vill. Att åstadkomma en stor förändring som det ju ofta handlar om är inget som bara sker, utan uppoffringar eller ansträngning. Och kanske har man det rättså bra ändå, man har ju ingenting att klaga på, egentligen. Det har vi ju fått med oss med modersmjölken, att ”man ska inte klaga”, underförstått att om vi gapar efter mer än vi har, ja då kan det gå illa. Och den där drömmen, ja den var ju ändå bara en fånig dröm.

Eller var den det egentligen?