Man försöker hanka sig fram…

Ingen har väl missat den osäkerhet som råder överlag just nu. Både på virusfronten och även arbetsmarknaden. Ingen går förskonad, varken stora eller små företag. Så som microföretag gör man sitt bästa för att hålla sig flytande så länge det går. Den här veckan har jag haft väldigt mycket förfrågningar, så jag har till och med bokat in hela helgen till jobb, och även långfredagen, för man vet aldrig när det börjar sina. Alla intäkter man kan få in nu kommer att komma till nytta.

På förlagsfronten är vi mitt uppe i utgivningen av Eva-Lisas nästa bok, Mig skall inte fattas som beräknas till maj. Just maj verkar ha blivit en väldigt vanlig månad för våra utgivningar, faktiskt, och det är en perfekt månad tycker jag. Maj och september är kanske de månader som känns mest gynnsamma att släppa en bok.

Mer om boken kan ni läsa här: https://dezmin.wordpress.com/2020/03/31/nasta-bok-3/

Jag har fått fota en hel del hus och villor den senaste tiden vilket har varit jätteroligt, och ger helt andra möjligheter. Här är ett par av dem.

I övrigt har den faktiska porträttfotosäsongen dragit igång, och imorgon har jag en liten fotografering på stan. Det ska bli spännande, jag är liiite ringrostig på porträttfronten, men har försökt hålla mig i form medelst lite självporträtt. 😁 Blixten och jag tycks tyvärr ha tappat the loving feeling, vi behöver hitta tillbaka till varandra igen. 😉

Återkommer med bilder från morgondagen.

Hur har ni det?

Corona

Nu var det länge sedan jag bloggade. Har inte haft så mycket nytt att berätta egentligen. Jag har en grej men måste nog hålla på den lite till, tills jag ser hur det går med saken. Men det är grejer på G i alla fall .

Då min arbetsgivare inte har varken stängt eller dragit ner på öppettiderna jobbar jag som vanligt, vilket börjar kännas ganska olustigt, tyvärr. Speciellt som det faktiskt är ungefär lika mycket kunder som vanligt, bara lite mindre frukostgäster och mer som köper saker att ta med på eftermiddagarna. Egentligen förstår jag inte varför folk bunkrat som de gjort med tanke på att de är ute och konsumerar, går på restauranger, fikar mm som vanligt. Få verkar ha satt sig själva i karantän på riktigt, ens de som faktiskt skulle kunna.

Fotojobben har inte heller påverkats drastiskt, än. Jag hör mycket om småföretagare som har det svårt och är på det sättet glad att jag jobbar med det jag gör, vilket gör att mitt arbete sköts ute hos kund samt hemifrån. Det gör att jag inte sitter på varken lokalhyror som måste betalas eller har anställda som ska ha lön. Funderar på om den sortens microföretag kanske har en liten fördel i alla fall i dessa tider. Kanske framför allt de som jobbar hemifrån och inte träffar kunder face to face.

Det lutar även mot att det blir hemester i år. De som får någon semester. Hemskt många blir ju av med jobben när företagen tvingas skära ner, vilket är hemskt tragiskt. Kanske blir det här året då fler stannar hemma och semestrar på landet. Jag hörde sägas att luften i alla fall förbättrats avsevärt i stan pga kraftigt minskad biltrafik. Något som faktiskt synd väldigt tydligt där jag bor i utkanten av stan. Stora gator som i rusningstrafik brukar vara hårt trafikerade är numera väldigt tomma. Tänker att det kanske i alla fall kommer någonting gott ur detta. Naturen får en chans att återhämta sig lite, folk flyger mindre, mindre biltrafik osv. Miljökämparna är förmodligen nöjda nu.

Turismen har såklart drabbats hårt, liksom restaurangvärlden. Mindre resande, mindre turister på stan och en minskad benägenhet till restaurangbesök. Vilka kommer överleva den här krisen? Det är också intressant att se och fundera över vilka brascher som rentav gynnas i dessa tider. Det kan man få en bild av om man tittar på börsen, vilket är ganska intressant just nu.

Rörande också med de företag som på grund av minskad jobbelastning ägnar sig åt att hjälpa sina medmänniskor. Som ett par restauranger och något bageri som gick samman och började laga mat som de delar ut till personalen på Södersjukhuset, frälsningsarmén mm. En jättefin gest tycker jag. Jag ser även lappar i fastigheter där grannar erbjuder sig att handla åt de äldre. Det är i kristider som en känsla av solidaritet föds och jag hoppas på ett sätt att den här allmänna känsla av att alla ställer upp och kämpar tillsammans, en känsla av gemenskap (även på behörigt säkerhetsavstånd) består även när krisen är över. Framför allt i storstäder där den där känslan av samhörighet inte är så stor.

Själv har även jag haft en liten kris i familjen som dock verkar ha fått en lycklig utgång när en av mina föräldrar insjuknade. Inte i Corona utan något helt annat, men blev inlagd på sjukhus ett tag. Under tiden och efter det har jag ägnat en del tid åt att hjälpa dem med handling osv, då de båda är lite äldre och av förklarliga skäl inte bör gå ut till affären och trängas med folk i onödan.

Ytterligare ett sätt som mitt liv påverkats av den rådande situationen är hälsan. Jag försöker i största mån undvika kommunala färdmedel, vilket gör att jag börjat gå istället om jag ska någonstans så långt det är möjligt, vilket redan börjat synas på både kondition och figur, lol.

Hur har era liv påverkats av restriktionerna kring Corona-krisen?

Jag gjorde något läskigt

I början av året gjorde jag något jag inte trott jag skulle våga göra. Jag bestämde mig för att gå ned i tid under våren till att börja med, för att få en chans att satsa mer på fotografijobben och frigöra mer tider till det. Så i nuläget jobbar jag mest förmiddagspass under veckan (mån, ons, fre) , samt några timmar på lördag morgon och hela söndagen. Hela tanken är att jag ska ha frfa eftermiddagarna lediga, då det är då jag fotar. Anledningen till att jag är helt ledig ett par dagar i veckan är dels att jag jobbar helg och dels att jag tror det skulle bli för mycket att jobba sex dgr i veckan på det vanliga jobbet plus företaget på det. Förra våren och hösten gjorde jag så och det blev ganska tungt. Nu har vi dessutom två titlar att jobba med de kommande månaderna på förlaget, så jobb lär inte saknas, om man säger så. 🙂

I början av året var det dock så få uppdrag att jag undrade hur det skulle gå och om det där beslutet verkligen var så lysande, trots allt. Sedan small det plötsligt till för någon vecka sedan och vällde in jobb i en aldrig tidigare skådad takt. 😀 då var jag glad att jag kunde tillgodose (så gott som ) alla med tider för fotograferingar.

Så nu har jag haft denna vecka fullbokad och nästa är likadan. Får se dock hur många av nästa veckas fotograferingar som går att genomföra, för vädret signalerade snö flera dagar… 😩 men jag hoppas på det bästa. 🙂

Jag får se hur länge jag vill och kan fortsätta med färre timmar, men så länge jag får tillräckligt med uppdrag så kommer jag fortsätta som nu. Jag ser även möjligheten att gå ner så långt som till 50% om detta fungerar bra.

Har ni gjort något drastiskt någon gång, som att gå ner i tid för att få mer tid till annat slags arbete, skrivande eller företagande? Hur kände ni inför det och har det varit värt det? Jag gick ner bara en aning i tid medan jag skrev Nittio Minuter, men det blev en allt annat än positiv erfarenhet i slutänden. Mest av allt tillät det mig kanske att tillbringa mer tid i skrivbubblan, resultatet påverkades inte så mycket och de ekonomiska nackdelarna blev kännbara den dagen då jag avslutade anställningen. Så att gå ner i tid för att skriva på sin bok utan någon intäkt kopplat till det skulle jag inte rekommendera personligen.

Lite jobb från veckan som gick. Ha en fin vecka som kommer och glöm inte fettisdagen nu på tisdag 🙂

Liten bild från ikväll med som avslutning.

Jag är lite svag för effekten man får när man ser strålarna från solen. Resultatet av en pytteliten bländare, f/9 och uppåt brukar funka för mig.

Första porträttfotograferingen

Japp, nu är det igång igen för i år. I onsdags fotade jag Frida i den bästa miljön som går att frambringa i Stockholm så här års. Man får verkligen försöka hitta ställen där man kan fota inomhus på vintern så man kan slippa alla ytterkläder och rödfrusna näsor. Och detta var härligt på flera plan. Dofterna av grönska, lite som att vara vid medelhavet, jag fick en sån Flashback till Italien av den. Värmen, ljuset, (dock var just ljuset inte optimalt för foto, med starka strålkastare som vi fick försöka jobba runt) hela känslan av lugn. Så välbehövligt. Använde mina två favvoobjektiv, 50mm och 135mm. Den sistnämnda får väl kallas pärlan, kronprinsen, kungen av Bokehlicious ☺️ jag bara älskar hudtonerna den återger. Alla blir så glowiga med den. Den kräver lite utrymme men resultatet blir oftast 👌 Och vem vill inte bli glowig på bild?

Här är några bilder från den fotograferingen.

Jag har även en ytterligare porträttfotografering inbokad nästa vecka. Plus lite andra kul happenings, bla ev en till fotograffrukost. Ser fram emot den. 🙂

Här är dessutom några bilder som togs idag.

Vad gör ni för kul?

Januari

Januari har varit en lite tråkig månad, på alla plan. För lite jobb, för lite porträtt, för mycket bullätande med medföljande kilon. Överlag har det varit Upp som en sol och ned som en pannkaka över hela månaden. Så det känns skönt att den snart är slut. Hela året har börjat lite trist, faktiskt, efter ett grandiost slut på det förra. Det känns fortfarande inte som saker egentligen har startat. Sjukt frustrerande när man har så mycket planer och idéer och inte kan förverkliga dem. Men tre fotograferingar har jag i alla fall hunnit med, och Jag har i alla fall haft sjukt mycket tid till läsande och självstudier.

Imorgon har jag i alla fall årets första porträttfoto, vi får se hur vädret ser ut och var vi kan hålla hus, men det ska bli jätteroligt. Känner mig helt sjukt ringrostig just nu, efter att inte ha fotat porträtt sedan någon gång i höstas.

Jag var i alla fall på ett fotograf-frukostmingel för nån vecka sedan, anordnat av Scandinavian photo. Det var jättekul och jag träffade massor av trevliga och kreativa människor. Så välbehövligt och inspirerande att få prata fotografi med andra, höra vad de fotar och hur de ser på yrket, marknaden och svårigheterna de möter. Det var en väldig bredd på olika genrer men porträttfoto verkade välrepresenterat. Jag ser fram emot nästa tillfälle för det var en jättetrevlig grupp.

Sista raden har gått bra på biblioteken, och har lånats ut riktigt bra vilket såklart är glädjande. Och jag kan åter konstatera att de flesta av mina läsare återfinns på just biblioteken. Jag vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det, men det spelar egentligen ingen roll. Det är ju kul att de finns, oavsett var.

Är det fler än jag som tycker att januari har varit en tråkig månad överlag? Lite av ett antiklimax. Jag har redan börjat fundera på resor i vår, i år ska jag inte göra om misstaget att åka till italien mitt i högsommaren. April eller tidig maj vore perfekt. Funderar lite på Portugal, men ligurien lockar också. Grönt och fint och inte så lång flygresa, även om det kanske inte direkt är badväder då. Fast Portugal har jag aldrig varit i och det verkar fint. Gärna en stad som tex Lissabon, kanske inte direkt en renodlad badort, men man kanske kan hitta någon med både stad och bad.

En kul sak som i alla fall hände var att min bild från ovan fotografering (inte detta men en snarlik) publicerades i SödermalmDirekt.

Här är originalbilden:

Vintershopping

Jag lyckades med konststycket att inte shoppa något på black friday-rean. Däremot har jag nu under veckan efter köpt ett par saker jag ändå behöver.

En ezybox, det är som en minisoftbox som man kan montera på en kamerablixt (jag tror den funkar precis lika bra på min slimmade ad200) för de tillfällen då man mest behöver lite extra ljus och formen på ljuset kanske inte är lika viktigt. Eller när underlaget är för ostadigt för ett ljusstativ, eller vädret för blåsigt. Den ser lite rolig ut, och brukar tilldra sig en del nyfikna blickar, lol. Men resultatet blir bra. Hade en tidigare som jag tyvärr råkade ha sönder pga ovarsamhet. Har tagit tex dessa bilder med den.

Sedan köpte jag även en reflexskärm

Då den jag redan har är lite för stor och opraktisk att hantera ensam.

Den hade jag tänkt använda till dagens fotografering, men den blev dessvärre inställd då personen i fråga hade fått förhinder. Och nästa veckas fotografering var jag själv tvungen att ställa in på grund av att en annan fotografering jag hade dagen efter ville tidigarelägga en dag. Så nu står jag här, helt planlös 😝 och det bara kryper inombords av längtan efter att få fota porträtt igen. Arrgghh. Det känns ungefär som när man fått en jättebra idé till sitt manus och knappt kunde vänta tills man fick skriva den men tiden aldrig fanns. Samma frustration. Kanske får ge mig ut på stan och se om någon fastnar på bild 😉

Planerna för 2020

Häromdagen såg jag ett inlägg i en fotogrupp jag är med i på fb där någon frågade vad vi hade för planer för nästa år.

Detta fick igång min hjärna som genast började lista några punkter, som bara blev fler och fler… ska jag uppfylla dem lär jag få ligga i, hehe. Men jag kom på så mkt saker jag vill åstadkomma nästa år och det var riktigt roligt. Saker som känns görbara, om jag bara satsar. Vilket jag är redo att göra.

Jag kan inte fatta att jag bara drivit mitt företag som fotograf i ett halvår. Det känns som mycket längre och jag har fått göra så många roliga jobb, fått förtroenden, beröm och mer avancerade uppdrag. Det är jättekul.

Nästa år vill jag framför allt brancha ut mig lite mer mot två nya förgreningar av det jag redan fotar, detta för att bli lite bredare och få fler jobb. Det kommer krävas lite studier från min sida (självstudier), och sedan att jag faktiskt får chansen. För detta kan jag behöva vidga mitt nätverk lite och söka nya samarbetspartners. Så det är arbetet med att nå dit jag kommer fokusera på nästa år. Någonstans i framtiden hägrar en dröm om att kunna leva åtminstone delvis på fotandet, gärna helt och hållet, men för att det ens ska bli en praktisk möjlighet behöver jag som sagt bredda mig.

Sedan jag började fota professionellt i maj har jag fått ett slags driv jag inte haft innan, och som förvånat även mig, och som inte fanns där när jag var författare och var beroende av att andra ville satsa på mig. Nu satsar jag på mig själv och det jag vill göra, vilket känns bra. Jag tror de flesta människor inspireras av känslan att själva kunna påverka sin situation och sin framgång. Av att kunna skapa sina egna chanser och tillfällen.

Innan jag startade eget brukade jag tänka att, nej, det var nog inget för mig, det verkade så svårt alltihop. Men med hjälp av kurser på Skatteverket, tips och råd från en mer van kollega och lite träning så går det riktigt bra. 🙂 jga är som sagt långt ifrån att kunna leva på detta än, men på bara 6 månader har jag kommit längre än jag trodde var möjligt.

Jag tror aldrig jag hade några sådana här tankar kring författandet. Där var det mer som att ens framgång alltid låg i händerna på andra, som skulle godkänna, och det var mest frustrerande. För sitt hantverk kan man ju slipa, men vad gör man om de berättelser man vill berätta och ens sätt att se världen inte känns intressant för förläggarna som får ens alster i sin hand?

Jag ska fortsätta slipa på min plan fram till nyår 🙂 lite som ett synopsis. Men jag ser faktiskt fram emot ett nytt år. För första gången på länge. 🙂

Vad har ni för planer för 2020? Och hur detaljerade är de? Är de som en handlingsplan med steg för steg eller mer önskemål och drömmar?