Författarintervju: Linda P Sturesson

En solig dag i januari fotograferade jag debuterande författaren Linda P Sturesson vars debutroman släpps nu i dagarna på Bokförlaget Mormor. Och eftersom jag tycker om att höra om andras upplevelser av hur det är att debutera som författare och vilka drömmar och känslor som ligger bakom föddes redan där en idé om att i samband med releasen göra en intervju med henne.

Hej Linda, vad kul att du ställde upp på att låta dig intervjuas 🙂 Hur kom det sig att du började skriva?

— Att jag började skriva överhuvudtaget har kanske att göra med att mina föräldrar alltid läste för mig när jag var liten, även efter att jag själv lärt mig läsa. Fortsatte sen att läsa själv och väldigt mycket. När jag var i kanske tolvårsåldern kom jag på att jag ville bli författare och eftersom en bok ju inte skriver sig själv, så var det bara att börja skriva.

Berätta kort om boken och hur du fick idén till den.

— I boken får läsaren följa två trådar. En handlar om ett flickebarns svåra uppväxt och i den andra följer vi en kvinna som blivit diagnostiserad som bipolär och som anmäler sig till en patientförening vilken också ger en skrivkurs för sina medlemmar. I denna finns det ett antal deltagare som är mer eller mindre jobbiga, för att inte säga knäppa, men samtidigt har alla sin charm och tack och lov viss humor. Boken är samtidigt komisk och tragisk, ganska krass. Den handlar en del om stigmatisering, förakt, skuld, skam och acceptans. Idén till boken fick jag från flera håll, men startskottet blev nog ett samtal mellan två kvinnor som ville ha en diagnos och sedan en egen depression. När jag kom ur min depression blev jag intresserad av hur psykisk ohälsa kan förebyggas. En lösning för mycket svårt sjuka kan vara medicinering, men för många finns nog andra sätt. Jag har också funderat kring psykisk ohälsa i relation till ärvda trauman, förutsättningar och samhälleliga krav. Innan min depression var jag intresserad av stigmatisering och kategoriseringar, och det framgår nog i boken.

Vad var det svåraste under skrivprocessen?

— Kanske att hitta tid till att skriva! Själva skrivandet var nog inte så svårt, men det fanns såklart svåra delar som hur jag skulle döpa mina kapitel, vad mina karaktärer skulle heta och om jag skulle skriva i jag-form eller tredjeperson och jag testade fram och tillbaka tills jag hittade rösterna. Ibland har jag fastnat i formuleringar, som exempelvis om det ska stå ”inte heller” eller ”heller inte” vilket nästan har gjort mig galen. Det har såklart också hänt att jag inte fått fram någonting, men då har jag ändå försökt tvinga mig själv att sätta igång. Ibland när jag inte får ut något så brukar jag messa min bästa vän som brukar skicka en knytnävesslag-smiley tillbaka eller så går jag ut och går eller sätter mig någonstans och tittar på folk. Det svåraste med denna bok har egentligen nog varit efter själva skrivprocessen, efter att jag fick bokkontrakt och insåg att boken skulle läsas av andra också. Hjälp liksom.

Vilka tankar och känslor vill du väcka hos läsarna?

— Jag vill nog väcka alla möjliga känslor, alla de som mina karaktärer känner och som ingår i livet, men kanske främst hopp, glädje och sorg. Att saker verkligen kan vara för jävliga för en del, men det finns de som överlever helveten. Livet innebär svårigheter, men det finns också överlevnadsvilja och det finns humor i mycket av det galna som sker. Jag vill också väcka tankar kring de saker som jag själv funderade på när idén till boken föddes och som rör medicinering, skuld, skam och stigmatisering, ärvda trauman, förutsättningar och krav. Läsaren får gärna reflektera kring sina egna förväntningar på livet och hur hen hanterar motgångar. Läsaren får också fundera på vems ansvar det är att en individ ska må bra.

Vad gör du till vardags när du inte skriver?

— Jag arbetar, tränar tre till fyra gånger i veckan på Friskis & Svettis, går på konserter, utställningar och träffar nära och kära. Tycker om att fika och titta på folk som går förbi. Jag har två barn som jag gärna umgås med även om de numera är ganska ointresserade av att hänga med mig, så därför hinner jag skriva en del. Mitt skrivande hindras dock av att jag måste ägna en hel del tid åt hushållsbestyr vilket jag tycker är fantastiskt tråkigt.

Vad tycker du själv om att läsa?

— Läser mycket självbiografier, populärvetenskap, dokumentära böcker och serier. Romaner slinker också in, gärna humoristiska eller vardagliga. Gillar också en del deckar- och skräckförfattares alster. Läser mycket vetenskapliga artiklar och rapporter i mitt arbete, vilket tyvärr inneburit att jag läser lite mindre efter jobbet, men ett par böcker i månaden blir det. Förutom litteratur som riktar sig till vuxna är jag väldigt förtjust i att läsa serier, böcker för både unga vuxna och för barn strax innan tonåren, där mina egna barn befinner sig.

Finns det någon bok som betytt extra mycket för dig?

— Det finns några böcker som dröjt sig kvar hos mig, men det är så svårt att välja en av dem. Med tanke på min bok Diskvalificering av det positiva så skulle jag nog säga Pojken som kallades Det, Pillret, Gökboet och kanske också Dumskallarnas sammansvärjning. Finns många bra författare till ännu fler bra böcker. Om jag ska nämna några författare som får extra mycket plats alternativt kärlek i mina bokhyllor så är det Elizabeth George, Ingrid Noll, Jonas Hassen Khemiri, Claes Holmström, Jenny Jägerfeldt, Anna Arvidsson, Danny Wattin, Kristina Ohlsson, Fredrik Kehlmann, Marjaneh Bakhtiari, Fredrik Backman, Chimamanda Ngozi Adichie, Stephen King … min lista skulle kunna bli oändlig, så bäst att jag stänger ner mig själv nu … I mina barns bokhyllor står förresten också en del guld av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Ingeborg Angelin, Jeff Kinney, Astrid Lindgren …

Tack för intervjun Linda, och stort lycka till med boken. 🙂

diskvalificering-av-det-positivaIMG014-2LindaSV:VIMG011SVV

 

Annonser

”Oj!”

Oj, som i Oj vad länge sedan det var jag bloggade senast! 😮

Men kanske allra mest en reflektion från veckan som gick. En förundran över att ”Oj” verkar ha blivit svenskens standardreaktion över egna klumpigheter, till och med när andra drabbas. Som mannen i kön på ett cafe som efter att ha betalt vänder sig om och med armbågen knockar ett litet barn som stod i lagom höjd rakt bakom honom. Hans reaktion? Inte ”Åh, ursäkta, jag hoppas jag inte gjorde dig illa?” utan rätt och slätt ”Oj!” Sedan gick han vidare som om inget hänt. Och det hade det tydligen inte, för honom. Och det var ju allt som betydde något.

Eller som damen som stod vid sidan av vägen imorse och tittade åt olika håll när jag närmade mig. Och som precis när jag ska gå förbi vänder sig om och knallar ut rakt framför mig så vi nätt och jämnt krockade, varpå jag inte kunde låta bli att muttra lite. Hennes reaktion? Inte ”Åh förlåt, så klumpigt av mig.”

Utan bara ”Oj!”

Det är som om de tror att det är likvärdig med en ursäkt, eller på något sätt svär dem fria från all inblandning.

Nämnas bör även mannen som när jag skulle passera honom efter att ha klivit av tunnelbanan slungar en relativt stor och hård packad ryggsäck över axeln som träffar mig i bröstkorgen. Inte speciellt skönt, kan jag säga. Men han sa inte ens oj, han bara tittade på mig som om jag fick skylla mig själv för att jag kom i vägen.

En annan reflektion på samma tema. När man närmar sig en grupp japanska turister på stan (det händer ganska ofta), och de står i en klunga som täcker hela trottoaren behöver man inte mer än närma sig för att de ordlöst ska skingra sig och släppa förbi en. (har hänt flera ggr och jag blir lika förundrad varje gång) Men när det gäller svenskar behövs det både minst ett ”ursäkta?” (ibland två) och ett ”kan jag få komma förbi?” plus inblandning från någon av deras vänner som påkallar de andras uppmärksamhet, innan de motvilligt stiger åt sidan och låter en passera.

Vi svenskar har en del att lära på den fronten.

Och samtidigt, jag läste någonstans att svenskar som möter någon på en gata bestämmer sig ömsesidigt redan någonstans runt 18 meter från varandra på vilken sida av den andre de ska passera. Har tänkt på det där de senaste gångerna jag varit ute och gått, och det verkar faktiskt stämma. 😀  Så hur kan vi då ha så himla svårt att visa samma hänsyn i andra sammanhang? Eller om vi omformulerar det: När blev vi så självupptagna att vi slutade praktisera vanlig hövlighet?

IMG_1444

 

 

Fotograferande står till, men…

Fotandet har helt avstannat. Ingen att fota, och pga omläggning av schemat och kollegor som slutat vilket innebär fler timmar, ej heller så bra koll på hur jag kommer jobba längre fram än de närmaste 3-4 dagarna… Då blir det svårt att boka in något.

Jag har haft kontakt med en annan fotograf och vi har bollat ett samarbete framöver men vädret den senaste tiden har ju varit sämsta tänkbara och trots idogt mailande har vi inte lyckats smälta samman till en idé. Hon fotar dessutom lite andra slags porträtt än jag (de jag fotat hittills och som jag är intresserade av att fota), så vi behöver hitta en gemensam grund som känns rätt för båda. Inte helt lätt. Men viljan är god.

Jag har också lagt ut en förfrågan i en annan grupp och fått svar, men problemet med schemat ovan kvarstår och dessutom är folk lite lustiga. De säger ”Jag är intresserad”, men när man 1. försöker hitta en dag som passar är de alltid upptagna, eller 2. pejlar läget för att ta bilder på ett visst tema så slutar de svara (svar nog iofs, fast det stod ju i annonsen så borde inte komma som någon överraskning) eller 3. försöker få klart för sig vad de behöver för slags bilder och om de har några önskemål= inga svar.

Så just nu är det svårt. Men jag har istället tränat lite med min speedlight och paraply (och mig själv som modell), på:

  1. Rembrandt-ljus (behärskar till fullo nu, hehe)
  2. Butterfly-ljus (inte helt där än, och utrustningen sätter lite gränser med)

Alltid något.

Nu ska jag krypa ner i sängen för i morgon ringer klockan kl 5,00 igen!!!

Men vi har i alla fall färdigställt omslaget till vår nästa bok, resultatet kan ni se på mitt och förlagets instagram eller på www.dareme.se. Det var ett riktigt roligt omslag att göra och när det gäller omslag är faktiskt inte fler förläggare = sämre resultat. 😀 (som med soppan och kockarna, alltså 😀 )

Det känns skönt att vi ligger helt i fas med vår supersnäva tidsplan.

Nu kan jag koppla av någon vecka medan vi väntar på provtrycket. 🙂

Bokproduktion och studiofoto

Just nu är det inte så mycket fotograferande, eller ens skrivande då vi är mitt uppe i den mest intensiva biten av produktionen av vårens första titel.

Härom natten satt jag med inlagan till ganska sent och idag ska jag göra färdigt det sista där. Men jag hinner fundera på mitt eget manus och skriva några stycken här och där. Och det verkar på ett sätt vara bra, för igår kom jag på en intressant utveckling av en scen jag ärligt talat kom på av ett ögonblicks infall.

Jag planerar förvisso handlingen i stort rättså ingående, men visst finns det gott om plats för scener och detaljer jag inte planerat med, och ibland letar de sig in i texten när jag är avslappnad och bara skriver. Sedan inser jag att de faktiskt gillar dem, men måste förstås veta hur de ska passa in i handlingen. Gör de inte det ryker de, men oftast märker jag att de faktiskt har ett syfte.

Och igår kom jag på det.

Härom dagen gjorde jag något läskigt. Jag kontaktade en person som jag tror skulle kunna hjälpa mig att utvecklas (inom foto). Jag har inte fått svar än, men oavsett hur det går med det, så är jag rätt nöjd över att jag vågade höra av mig. Jag kommer nog försöka igen på annat håll med, så detta var bara ett första steg på vägen. 🙂

Just nu är det väldigt ont om fototillfällen, vilket gör att kameran blivit liggande i stort sett oanvänd lite för länge. Men härom veckan var jag på kurs en kväll på Scandinavian Photo, och det var kanonroligt. Plus att jag lärde känna lite andra fotografer. Det hade blivit en miss i planeringen från butikens sida så kursen skulle egentligen börja en timme senare än annonserat. Efter lite missnöje (en del hade rest rätt långt) så satte vi oss i cafedelen och började prata med varann, och en timme försvann iväg jättefort. Och det var ju jätteroligt att få höra vilken erfarenhet de hade, vad de hade för mål med kursen och fotandet osv.

Därför blev stämningen lite mindre spänd när vi senare fick börja fota med modellen för kvällen, som hette Elin och var kanonduktig. Här är några av bilderna jag tog.

Den kursen gav absolut mersmak. 🙂 och studiofoto var ju riktigt roligt, inte alls så läskigt som jag trodde. Självklart spelar det även in att vi hade tillgång till riktigt bra utrustning. 🙂

Nu ska jag fortsätta manuspysslet.

Ha det bra så länge. 🙂

Ny författare!

I dagarna har vi antagit en ny författare på förlaget. Så nu råder bråda tider då vi har en supertajt deadline som måste hållas. Men det ska nog gå bra. Är det något jag är hyfsat bra på är det planering, och framför allt att planera min tid. Jag är tidspessimist och det har visat sig vara en ganska bra grej att vara. Man kanske är tidig ibland och får vänta in sin tid, men man missar i alla fall  inte viktiga saker. Återstår att se om det räcker den här gången. Det är ju flera personer att ta hänsyn till som alla har sina liv, sina familjer, sina övriga saker som behöver fixas och prioriteras.

Jag kommer likt Eva-Lisa få sätta mitt egna skrivande på paus litegrann till i april åtminstone. Och jag som just fått ett oväntat anfall av inspiration! 🙂 Men förhoppningsvis håller den i sig, för detta kommer kräva merparten av min fritid under hela mars. Det ska bli riktigt roligt, spännande och utmanande!

För övrigt har jag inte ens fotat speciellt mycket, bara några små fotopromenader med omväxlande 135mm och 24-70mm.

Back to manusgenomgång! Sa jag att jag komma arbeta med det här manuset varje vaken stund den närmaste tiden? 🙂

långholmen2hornstull_MG_2260_MG_2256_MG_2263vår

Våga mera

Så här ett knappt år efter att jag började kan jag konstatera att fotografi är rättså annorlunda från skrivandet.

No kidding, tänker ni säkert, skriva och fota är ju inte alls samma sak. Och det stämmer. Men det är båda kreativa yrken och i de flesta sådana idag måste man vara lite driftig för att synas och för att folk ska hitta en. Däri ligger likheterna. Skillnaden är — bland annat — att man som författare är van att arbeta lite i skymundan, nästan i smyg, utan att helst behöva blanda in andra än möjligen en testläsare, NÄR MAN ÄR KLAR. Definitivt inte under skapandeprocessen, om man inte stöter på problem av något slag.

Men för att komma någonstans med fotandet har jag insett att jag måste bli lite mer driftig redan i skapandefasen, för att alls ha någon att fotografera. Och att hitta de personerna, det är inte helt enkelt. Inte ens när man fotar gratis.

Men härom dagen var jag ute och fotade en kille jag fick kontakt med i en annan fbgrupp, nu för fotointresserade, när jag frågade om det fanns någon som var villig att förbarma sig över mig för att jag skulle få testa mitt nya objektiv 🙂 Och en anmälde sig frivillig.

I en annan grupp pratade vi om hur man hittar frivilliga som nybörjare, det blev en väldigt lång och intresset tråd med många bra tips. De flesta var överens om att det var svårt, men några var väldigt kreativa och driftiga och peppade mig att inse att jag nog faktiskt måste börja hitta sätt att få kontakt med folk att fota.

Och däri ligga skillnaden, man måste interagera och söka kontakt och vara social så mycket mer för att alls kunna skapa något. Och det var jag inte riktigt beredd på. Om sanningen ska fram hade jag nog inte ens hunnit så långt i tankearbetet. Men det var en nyttig lärdom. Och väldigt trevligt med. Man lär känna flera nya personer. Och ibland hittar man till och med nya vänner. Men det är verkligen en utmaning för en som jag som är van vid och rentav trivs bäst med att skapa i enskildhet.

På jobbet är jag social, men det är en helt annan sak. Det är inte konstgjort eller så, jag tycker verkligen om att träffa kunderna, men det faktum att jag pratar med folk hela dagarna gör det verkligen skönt att vara för sig själv på fritiden. Jag behöver det också.

Förra veckan träffade jag som jag tror jag tidigare skrev Irene från en tidigare fotografering och vi planerar redan en ny fotosession till våren/sommaren när det är lite grönt och fint ute. Det ska bli roligt. Överlag tror jag det kommer bli lättare att få ut folk för att fotas när vädret är lite härligare och man kanske inte känner sig lika vinterglåmig. 🙂  Och dessutom blir det ju roligare bilder med.

Jag drömmer redan om en bild i Kungsan med körsbärsträden i full blom, någon tidig (vi snackar svinottan) morgon innan den fylls av folk med samma tanke. Och så vill jag fota på ett cafe igen, eller i alla fall  nästan. Har en intressant idé till den fotograferingen. 🙂

Överlag känner jag mig redo för vår nu. Och fr.o.m helgen ska tydligen våren börja. Våren i den definitionen ”medeltemperatur över noll i en vecka”. Ser verkligen fram emot det 🙂

190220-03
Taget på Skeppsbro Bageri med Kungen av Bokeh där vi stannade för en fika under fotograferingen då det var smällkallt den dagen. Blev rätt läcker bild tycker jag 🙂 

 

Kan man bry sig för mycket?

Det här kommer låta väldigt konstigt, men jag ska säga det ändå 😉

Jag upplever det som att den senaste tiden har jag släppt på kraven på mig själv avsevärt när det gäller skrivandet. Dvs på att det måste bli på ett visst sätt osv för att jag ska vara nöjd. Men det lustiga är att det känns som att det både går lättare att skriva och kanske rentav blir lite bättre trots det! 😮

Jag har nog aldrig varit med om ett manus som kändes så totalt kravlöst och lätt att skriva som Samhällets fiende. Visst, det blev en del omskrivning och visst fick jag inte till det på en gång, och visst krävdes det en avsevärd mängd arbete, speciellt som jag gjorde alla delar av boken själv. Men det kändes inte jobbigt eller så. Inte mentalt jobbigt alltså. Som ”Gud, det här kommer aldrig bli bra” eller ”lika bra att skrota hela skiten för jag kan ändå inte skriva.”

(Om det kändes så har jag i alla fall  glömt det nu 😀 )

Nu sitter jag med omskrivningen av det som har arbetsnamnet Den som tiger, och återigen känns det mycket mer lättare och lustfyllt att skriva den än vad jag trodde det skulle göra.

Den som följt mig ett tag vet att jag alltid varit extremt självkritisk till mina egna manus och mitt skrivande. Och sällan känt att jag duger, inte ens när jag blev utgiven. Det hängde nog till stor del ihop med mina egna förväntningar och den totalt exklusiva betydelsen av skrivandet i mitt liv. Det var liksom det enda jag ville göra, det enda jag ville vara riktigt, riktigt bra på. Så det är med en blandning av oro och lättnad jag noterar denna förändring. Det är inte det att jag inte bryr mig om kvaliteten på mina texter längre. Utan jag har bara slutat noja över att de suger.

Betyder det att jag är slut som författare? Att jag tappat all (sund?) självkritik en gång för alla? Eller kan det betyda att man passerat en första(?) milstolpe och äntligen lärt sig någonting längs vägen, som gör arbetet lite lättare?

Vad tror ni?

8C475C37-8258-4CC4-A12D-08732766705E
”Jag ser ljuset!”