Vintage

Nu i veckan fattade jag ett beslut om att dra ner på de personliga projekten inom porträtt till förmån för kvällsbilderna. Det kändes logiskt , inte minst för att jag upplevde en slags svacka på idefronten, samt svårigheter att rodda allt för att hitta en tid och plats med de inblandade. Det tog liksom för mycket tid, det är ju aldrig helt enkelt när alla parter har heltidsjobb vid sidan av som ska skötas i första hand.

Resten av dagen kände jag mig låg, vilket jag tänkte berodde på min allmänna kreativitetsdipp. Men dagen efter kändes det ännu värre, som ett slags depression i antågande, (iaf tror jag det är så jag skulle känna mig i så fall), inget kändes kul, jag ville inte vara på jobbet, kunde inte förmå mig att le mot folk eller se något positivt i tillvaron. Allt kändes mest skit och nattsvart.

Fattade absolut inget, för jag har aldrig haft anlag för depressioner tidigare, men tillslut kopplade jag samman det hela med mitt beslut att dra ner på de kreativa uttrycken. Och drog tillbaks mitt beslut. Och efter det började jag lustigt nog genast känna mig bättre.

Jag vet ju sedan länge att jag behöver kreativa utlopp i mitt liv, det har jag alltid behövt, ända sedan jag var liten, men aldrig har det väl blivit så tydligt som här. Och detta lärde mig en läxa. Någon dag efter stämde jag träff med Nada för en liten vintage photoshoot som vi redan haft på lut tidigare, åkte ut på stan, hittade en lämplig plats och fotade samma kväll.

Det var fantastiskt.

Jag hade hittat en liten klänning med vintagekänsla, ett ställe som såg ut som ett franskt café och med hjälp av en kopp kaffe, en gammal väska jag hittat hos min mamma och ett ex av NY Times blev känslan precis rätt. Vi tog även lite fler bilder bla utanför Nalen, samt lite vanliga porträttbilder. Det hela var så sjukt välgörande efter att inte ha fotat något kreativt alls på säkert en månad.

Här är ett par av mina favoritbilder i svartvitt samt två i färg.

025r
”I wonder if I can skip work today…”
006r
”They did NOT???”

032r040R2

10 reaktioner till “Vintage

  1. Lustigt det där när kroppen/sinnet genast säger ifrån. Gäller att lyssna och förstå. Inte alltid så lätt. Gott att du kom på vad som gällde för dig. Fotandet har blivit som att andas verkar det som.😊
    Tokfina bilder. Kan inte bestämma mig för om färg eller inte är snyggast men gillar skarpt det konstnärliga uttrycket i de svartvita.😍

    Gillad av 2 personer

    1. Ja det var uppenbarligen magkänslan som hörde av sig. Precis, ibland måste man bara lyssna och försöka förstå, men det är inte lätt. Ja det var tur, för kände mig skitdeppig där ett tag.
      Men faktiskt, det har blivit något av ett behov faktiskt. ☺️
      Tack snälla du! Vad jag framför allt gillar med svartvitt är att det är så rent på något vis, utan en massa olika färger som distraherar eller ger en plottrig känsla. Färg passar absolut bäst när det är grönska med i bilden tycker jag. Men är rent generellt en sucker för svartvitt. Dina bilder blev ju fantastiska i svartvitt, framför allt tycker jag nyanserna i håret blev så himla fina i svartvitt, samt ögonen. 😍

      Gillad av 1 person

      1. Ja, de är mer vilsamma för ögat. Färgerna, hur väl och vackert kombinerade de än är, ger ju mer att titta på och ta in och inte samma harmoniska känsla.
        Jag håller på att kika på dina/mina bilder nu igen för att få ihop en hemsida till det kommande företagandet. Så roligt att ha dem att välja på till det. Lutar dock åt färg där. 😉

        Gillad av 1 person

    1. Vad konstigt det där, att det inte alls känns lika kreativt när det är något som ska levereras på beställning. Samtidigt har jag inga sådana känslor när jag är ute och fotograferar kvällsbilder för eget bruk. Fick mig verkligen att fundera. Tack för att du delade med dig.

      Gillad av 1 person

  2. Jättefina bilder. Naturligtvis måste du fortsätta att arrangera och fixa och dona för att fotografera den här sortens bilder. Det kreativa ruset är oftast det enda som behövs, men blir resultatet dessutom så här bra måste det kännas som en extra belöning.
    Kroppen och sinnet är fantastiskt, men det är inte alltid lätt att förstå sig själv medan det deppiga pågår. Men efteråt, när man mår bra igen, känns det enkelt.

    Gillad av 1 person

    1. Tack snälla Eva! Ja jag måste nog det, för som du säger, det blir ett slags kreativt rus som man kan leva länge på. Minns fortfarande hur jag gick och log i flera dagar efter växthusfotograferingarna i våras 🙂
      Du har helt rätt, och som du säger, efteråt känns det självklart. 🙂

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s