Nu i veckan fattade jag ett beslut om att dra ner på de personliga projekten inom porträtt till förmån för kvällsbilderna. Det kändes logiskt , inte minst för att jag upplevde en slags svacka på idefronten, samt svårigheter att rodda allt för att hitta en tid och plats med de inblandade. Det tog liksom för mycket tid, det är ju aldrig helt enkelt när alla parter har heltidsjobb vid sidan av som ska skötas i första hand.
Resten av dagen kände jag mig låg, vilket jag tänkte berodde på min allmänna kreativitetsdipp. Men dagen efter kändes det ännu värre, som ett slags depression i antågande, (iaf tror jag det är så jag skulle känna mig i så fall), inget kändes kul, jag ville inte vara på jobbet, kunde inte förmå mig att le mot folk eller se något positivt i tillvaron. Allt kändes mest skit och nattsvart.
Fattade absolut inget, för jag har aldrig haft anlag för depressioner tidigare, men tillslut kopplade jag samman det hela med mitt beslut att dra ner på de kreativa uttrycken. Och drog tillbaks mitt beslut. Och efter det började jag lustigt nog genast känna mig bättre.
Jag vet ju sedan länge att jag behöver kreativa utlopp i mitt liv, det har jag alltid behövt, ända sedan jag var liten, men aldrig har det väl blivit så tydligt som här. Och detta lärde mig en läxa. Någon dag efter stämde jag träff med Nada för en liten vintage photoshoot som vi redan haft på lut tidigare, åkte ut på stan, hittade en lämplig plats och fotade samma kväll.
Det var fantastiskt.
Jag hade hittat en liten klänning med vintagekänsla, ett ställe som såg ut som ett franskt café och med hjälp av en kopp kaffe, en gammal väska jag hittat hos min mamma och ett ex av NY Times blev känslan precis rätt. Vi tog även lite fler bilder bla utanför Nalen, samt lite vanliga porträttbilder. Det hela var så sjukt välgörande efter att inte ha fotat något kreativt alls på säkert en månad.
Här är ett par av mina favoritbilder i svartvitt samt två i färg.
Lustigt det där när kroppen/sinnet genast säger ifrån. Gäller att lyssna och förstå. Inte alltid så lätt. Gott att du kom på vad som gällde för dig. Fotandet har blivit som att andas verkar det som.😊
Tokfina bilder. Kan inte bestämma mig för om färg eller inte är snyggast men gillar skarpt det konstnärliga uttrycket i de svartvita.😍
GillaGillad av 2 personer
Ja det var uppenbarligen magkänslan som hörde av sig. Precis, ibland måste man bara lyssna och försöka förstå, men det är inte lätt. Ja det var tur, för kände mig skitdeppig där ett tag.
Men faktiskt, det har blivit något av ett behov faktiskt. ☺️
Tack snälla du! Vad jag framför allt gillar med svartvitt är att det är så rent på något vis, utan en massa olika färger som distraherar eller ger en plottrig känsla. Färg passar absolut bäst när det är grönska med i bilden tycker jag. Men är rent generellt en sucker för svartvitt. Dina bilder blev ju fantastiska i svartvitt, framför allt tycker jag nyanserna i håret blev så himla fina i svartvitt, samt ögonen. 😍
GillaGillad av 1 person
Ja, de är mer vilsamma för ögat. Färgerna, hur väl och vackert kombinerade de än är, ger ju mer att titta på och ta in och inte samma harmoniska känsla.
Jag håller på att kika på dina/mina bilder nu igen för att få ihop en hemsida till det kommande företagandet. Så roligt att ha dem att välja på till det. Lutar dock åt färg där. 😉
GillaGillad av 1 person
Precis.
Vad kul, ska bli intressant att se. Länka gärna till sidan när den är klar 🙂
Ja i sådana sammanhang passar nog färg bäst. Till bokomslag kan man nog ha vilket som, tror jag. 🙂
GillaGillad av 1 person
Så fort det blir fotouppdrag eller liknande där jag skall leverera och prestera försvinner min lust och kreativitet att fotografera.
GillaGillad av 1 person
Vad konstigt det där, att det inte alls känns lika kreativt när det är något som ska levereras på beställning. Samtidigt har jag inga sådana känslor när jag är ute och fotograferar kvällsbilder för eget bruk. Fick mig verkligen att fundera. Tack för att du delade med dig.
GillaGillad av 1 person
Jättefina bilder. Naturligtvis måste du fortsätta att arrangera och fixa och dona för att fotografera den här sortens bilder. Det kreativa ruset är oftast det enda som behövs, men blir resultatet dessutom så här bra måste det kännas som en extra belöning.
Kroppen och sinnet är fantastiskt, men det är inte alltid lätt att förstå sig själv medan det deppiga pågår. Men efteråt, när man mår bra igen, känns det enkelt.
GillaGillad av 1 person
Tack snälla Eva! Ja jag måste nog det, för som du säger, det blir ett slags kreativt rus som man kan leva länge på. Minns fortfarande hur jag gick och log i flera dagar efter växthusfotograferingarna i våras 🙂
Du har helt rätt, och som du säger, efteråt känns det självklart. 🙂
GillaGillad av 1 person
Superfina bilder! 🙂
Ja, jag tror att vi som är kreativa alltid måste få utlopp för det på ett eller annat sätt. Annars blir vi deprimerade 🙂
GillaGillad av 1 person
Tack! 🙂 det är nog så faktiskt. 🙂
GillaGillad av 1 person