Jag har märkt av en väldigt konstig grej den senaste tiden. På förmiddagarna är jag i vanlig ordning extremt seg, men det har jag alltid varit, dock tycker jag att det blivit värre sedan jag gick egenföretagare. Troligtvis kan detta härledas till att jag inte har samma uppenbara motivation att stiga upp på morgonen och därför inte kommer till skott med någonting förrän någon gång på eftermiddagen.
Men inte bara det, jag känner mig också väldigt stel, fysiskt orkeslös och allmänt skröplig. Det är som om kroppen tar halva dagen på sig för att skramla igång. Sedan någonstans när jag ger mig av för att jobba och därmed rör mig mer (på en lågintensivt nivå) så antingen glömmer jag av det eller så går det helt enkelt över. På väg hem från jobbet är jag hur pigg som helst och hade lätt kunnat ta en långpromenad, om det inte vore för att jag måste hem och redigera.
Och ju längre kvällen går desto mindre skröplig känner jag mig. Jag äter sedan många år en medicin och läkaren sa på ett besök nyligen att den kunde leda till en viss muskelstelhet. Något som jag då inte tycktes lida av enligt honom. Men kanske är det det det är? Eller så är jag bara lat och slö och behöver aktivera mig, en anledning att stiga upp och framför allt hålla igång med fysisk aktivitet redan från morgonen?
Nu vill jag inte leta efter ett jobb på morgnarna bara för detta, även om det förvisso tilltalar mitt ekonomiska jag att kunna tjäna lite extrapengar, för jag gillar verkligen att kunna disponera dagarna som jag vill. Tvätta, handla och promenera medan andra är på jobbet. Jag jobbar även med förlaget på dagarna. Det är en livsstil jag verkligen gillar. Men den här segheten??? Avskyr den.
Kanske är det även en konsekvens av att det blivit mörkare och kallare, för jag skulle kunna sova hur mkt som helst. Imorgon bitti ska jag i alla fall göra ett försök att återuppta mina morgonpromenader som blev satta lite på paus när det började regna vareviga dag.
Jag har också börjat omskrivningen av DST, och kommit cirka tre kapitel. Det var skönt att ha lite tidigare material att luta sig mot för att hitta rösten igen. Att nyskriva helt hade nog gått segare. Jag har alltid tyckt att det är först när jag börjar på ett nytt manus eller börjar skriva igen efter ett uppehåll som det märks vad jag lärt mig sedan sist. Så länge jag skriver på samma text är det som att ingen utveckling sker i mitt skrivande, jag fortsätter på samma sätt och även fast jag vet vad jag vill bli bättre på är det som om det finns en slags spärr någonstans. Det kommer efter, när man börjar på nästa text. Då märker man vad man lärde sig. Är det fler som känner så?
Nu går jag in i en period av ofrivillig semester, eller kanske snarare Hemester. För det blir ju ingen semesterresa nu. Jag är inte som de där pappskallarna (ursäkta språket) som drar iväg till medelhavsländerna på höstlovet, mitt när pandemin har dragit igång igen, och antalet insjuknade ökar i raketfart. Ärligt talat förstår jag mig verkligen inte på den sortens personer. Man skulle kunna tro att de tror att de aldrig någonsin kommer få åka någonstans ever again. Det är som att ”okej, så jag har hört talas om att det går något slags influensa av något slag men inte ska vi väl missunna oss en höstlovsresa bara för det? Oh nej, varför ska vi behöva avstå från något? Vi tänker minsann inte sitta hemma och ha det tråkigt.”
Suck!
Så jag blir hemma som sagt, bostadsmarknaden verkar lugna ner sig lite med och antalet jobb kommer nog nätt och jämnt att täcka den preliminärskatt jag ska betala in. Om jag har tur. På ett sätt kanske jag kan se det som något bra. Gott om tid att skriva på manuset, jobba med förlaget (mer om det framöver) och vila lite. Hobbyfota, hehe. Det kanske blir lite mer streetphoto om andan faller på. Blir jag rastlös får jag väl promenera mera. 😜
Böcker och Bokeh 
Det kan ju också vara åldern 😉 Känner själv att jag inte har samma ork som jag hade för tio år sedan, hehe.
Så roligt att du kommit igång med manuset igen! Det ska bli superspännande att läsa det igen sen!
Fattar inte heller folk som drar iväg på resor mitt under en ökande pandemi. Herregud, det kommer massor med chanser att åka utomlands när pandemin är över, men tills dess kan man kanske tänka lite längre än för stunden. Och även om man inte tänker på sig själv, kan man kanske tänka på andra utsatta grupper.
GillaGillad av 1 person
Ja det är ju faktiskt ett alternativ, haha! 🤣 Nej, samma här. Varken som i fysisk styrka eller uthållighet.
Ja det känns riktigt kul såhär långt. Vad roligt, det ska bli jättekul att höra vad du tycker sedan. 🙂
Nej men precis det gör ju det så varför vara så himla hysterisk över det liksom? Kan man inte tänka på den allmänna folkhälsan före egna nöjen ens i tider som dessa? För som du säger, även om man inte är orolig för att bli smittad för egen del så kan man ju tänka på andra istället då. Folk är märkliga. 😏
GillaGillad av 1 person
Tycker jag känner igen mig. Och det har blivit så mycket värre bara sista veckorna. Kallar det håglöshet. Om jag inte lämnar tv-nyheterna efter att jag ätit frukosten kommer jag bara inte igång ordentligt. Extrajobbet kan ge en skjuts till mer alerthet de dagar jag har ett pass, eftersom jag då ”måste” se till att jobba någon timma eller två, innan passet börjar. Jag tar oftast pass som börjar vid lunch, då jag inte vill gå upp och vara iväg före halv sju.
Och stel kropp ja. Nackspärr sedan början av september, träffat fysioterapeut och fått övningar. Så nu gör jag dem samtidigt som de för knäna. Och för ryggen. Men slarvar jag, ja gissa… Ont förstås.
Du får hitta någon rutin för morgon/förmiddag som funkar, om du vill bryta det. Att komma ut är ju alltid bra. För mig i alla fall. Då blir dagen helt annorlunda, men det är sällan jag går ut före lunch.
Kul att du skriver lite igen. Den här årstiden är ju som gjord för att man ska lägga tid på sitt skrivande eller annat kreativt skapande hemma. 🙂
GillaGillad av 1 person
Ja preciis! de senaste veckorna har det liksom eskalerat! 😆 och precis, håglöshet och oork! Svårigheten att komma igång och hur lätt det är att ramla i säng igen så fort tillfälle ges. 😀
Vad intressant att det är fler som känner samma sak. Kanske Eva-Lisa har en poäng i åldersgrejen, haha. Och det här med att corona har gett nya rutiner gör det kanske inte bättre. Jag känner igen mig i så mycket av det du beskriver. Men vad jobbigt med nackspärr! 😬
Ja en promenad är nog bra samt att inte bli stillasittande för länge.
Ja den är ju det. NaNoWriMo har jag dock helt struntat i i år. 🙂
GillaGillad av 1 person
Nanon passade inte för mig heller, även om jag sugen varje år på att delta. En gång hittills, med gott resultat. Tur att fler tillfällen ges.
Åldern, ja, vi skyller på den! 😀
GillaGillad av 1 person
Men samma här, haha. Ett år har det gått bra, de andra, not so much. Fast gillar grejen och peppen.
Eller hur? 🤣
GillaGillad av 1 person