Jag hakade på

…Eva-Lisas idé för att hitta skrivlusten igen. Och plockade fram en urgammal manuside från 2013-2014, som jag ej rört sedan dess. Den fanns inte ens på datorn längre, för de manusen hade jag raderat, men lyckligtvis hittade jag den på en sticka, där jag förr brukade backa upp mina manus.

Och jag mindes två saker.

1. Varför jag gillade idén så mycket en gång i tiden, det är precis den sortens idé jag älskade att skriva då. Jag hade till och med en låt jag lyssnade på i repeat för den frammanade så perfekt känslan jag ville ha.

2. Varför den stannade av, kom till slutet av det skrivna och insåg att jag fortfarande inte visste riktigt hur den skulle fortsätta därifrån. Någonstans hade jag väl spårat ur litegrann eller upptäckt att det jag trott skulle bli bra inte kändes så himla lyckat. Och det i kombination med alla komplex jag hade för mina idéer på den tiden så dog väl inspon med tillslut.

Men efter att ha läst igenom allt jag hade, det var cirka 25000 ord eller så, så bestämde jag mig för att fortsätta på den, för det som var skrivet var förvånansvärt bra och jag tycker fortfarande det höll den sortens kvalitet jag hade velat ha idag. Ibland kan jag hitta urgamla manus och inse att de är bättre skrivna än mina senare alster, i alla fall avseende driv och dynamik i texten. Jag tror att den där starka inspirationen jag brukade ha på den tiden liksom fungerade som ett slags kvalitetsmotor, för det brukar alltid bli bäst skrivet när jag är riktigt supertaggad på ett manus. Det där med att tvinga sig att pressa fram ord har aldrig riktigt lett till något gott för mig. Då blir det oinspirerat och platt och livlöst. Det är nog därför det aldrig kändes värt att fortsätta på ett manus om jag liksom tappade inspon, för med det är det något vitalt som gått förlorat.

Senaste gången jag kände något som liknade den känslan var när jag skrev Samhällets fiende 2018. Det var nog första gången sedan Nittio som det kändes så roligt och enkelt att skriva, som att skrivglädjen liksom tog mig igenom hela idén utan att falna längs vägen.

Nu tar jag det som det blir, men har faktiskt skrivit en hel del på det där gamla manusetoch det är kul. Jag börjar minnas känslan jag brukade ha på den tiden, och hur det kändes när jag började, då när idéerna flödade och jag inte dömde ut dem på egen hand utifrån vad jag trodde jag borde skriva istället. Utan bara skrev sånt jag gillade själv. Då innan folk (en recensent faktiskt) började fråga saker som ”jag förstår inte varför hon skriver ett till manus i den här stilen, men…” Som om det var något fel med det?

Detta manus kommer nästan helt säkert aldrig se dagens ljus någonstans men det är heller inte syftet. Syftet är bara att ha kul och minnas hur det brukade kännas att skapa berättelser. Och för det funkar det fint. 🙂

Dagens instagrambild

5 reaktioner till “Jag hakade på

  1. Vad roligt! Att bara skriva för att det är kul är det jag hittat in i igen. Har ett manus jag tycker är roligt att liksom leka med. Blir det något i slutändan som jag vill redigera för att ge en chans hos förlag gör jag det då. Men det är inte det stora målet. Utan det är att skriva några gånger i veckan för att jag vill. För att det är just kul.
    Och vad var det för knasig kommentar från recensenten? Som att det har med saken att göra…? Typ, jag förstår inte varför Stephen King skriver en till bok med övernaturliga inslag? Eller Jenny Colgan en till bok om små idyller och kvinnor som hittar kärleken…osv.

    Gillad av 1 person

    1. Jaa, vad härligt. Leve nöjesskrivandet 😀
      Ja eller hur? Det gör väl ändå inte dit. Och haha, precis. De gör det förmodligen för att de tycker det är ROLIGT. Om man inte gillar det finns det ju annat. 😉 Tack för pepp!

      Gillad av 1 person

  2. Visst är det en härligt känsla! Att skriva kravlöst är ett perfekt sätt att få tillbaka skrivlusten och att det inte behöver bli något heller. Det blir vad det blir, helt enkelt 🙂
    Jag skriver lite då och då på mitt manus också, sedan får jag se om jag någonsin kommer till slutet, lol. Men det är lustfyllt att bara skriva på det ibland.

    Gillad av 1 person

    1. Men faktiskt! 😃 vad härligt att höra. Ja precis, eftersom ingen press finns kan vi ju skriva precis när och hur mycket eller lite vi vill. 🙂 Det är kanske nu man åter börjar se skrivandet som målet, inte resultatet. 🙂

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s