Avslöjanden

Ok, jag tror dagen är kommen att göra ett litet avslöjande jag hållit på en tid nu. ☺️ Jag har antytt det lite tidigare men sanningen är denna: Den sista mars gjorde jag min sista dag på mitt gamla bröd(!)jobb på bageriet.

Det var mitt eget initiativ, även om pandemin såklart skyndade på det lite. Sedan dess är jag alltså egenföretagare på heltid. Det kändes både väldigt stort och som en oerhörd lättnad, inte minst pga grund av omvärldsläget just då och det faktum att jag kände mig extremt utsatt i mitt jobb i en liten pluttbutik och med nära kontakt med runt 100 kunder eller mer varje pass mitt under en pågående pandemi och hög smittrisk och rekommendationer som man kände att man inte riktigt kunde efterleva på jobbet.

Men det var något jag längtat efter en längre tid, att sluta inom butiks- och handelssektorn, för de senaste åren har jag undrat hur jag ska orka med den sortens jobb i cirka 20 år till, både fysiskt och mentalt. Efter över tjugo år har jag börjat tappa engagemanget och energin för det och jag hade funderat på vad jag skulle kunna göra istället i flera år redan.

Jag hade trott att det skulle kännas konstigt, att inte längre ha ett jobb att gå till, att inte veta att man får en lön i slutet av varje månad, men än så länge känns det bara bra, faktiskt. Jag har ju annars alltid valt tryggheten i första hand och bitit ihop när jag inte trivts, med insikten att det egentligen inte funnits så många alternativ. Nu jobbar jag dessutom mest kvällstid såhär på sommaren, vilket innebär att jag har dagarna fria, förutom bildredigering, bokningar, mailande och messande och fakturering osv, men jag har ändå tid över att ta hand om mina föräldrar i dessa tider, vilket jag värdesätter mycket. Dagen eter att jag slutat pratade jag med min mamma i telefon ( det var innan hon blev sjuk) och sa ”jag är FRIIII!”, vilket hon skrattade åt. Det var precis då det kändes! 😄

Här känner jag att ett tack är på sin plats. Jag brukade nämligen känna mig extremt osäker på hela den här grejen med att starta företag med allt vad det innebär. Tvivla på om jag skulle klara det, jag visste ju ingenting om sådant. Och redan där brast ju drömmarna om att arbeta med mycket av det där kreativa jag drömde om som yngre. Det kändes helt enkelt oöverstigligt. Men här hade jag tur att få underbart pepp och stöd och hjälp från min fina kollega Eva-Lisa. Dessutom har jag bla gått på informationsträffar på Skatteverket ( en jättebra grej för den som är ny, de är väldigt informativa och personalen överraskande hjälpsam och trevlig.) och lärt mig mer om det jag behöver kunna. Ibland kan det göra hela skillnaden att ha någon som håller en i handen för att våga ta steget ut i det okända. Så stort tack för det. Utan dig hade jag förmodligen inte kunnat göra detta idag. ❤️

Så här års kommer ju även tankarna på hur det blir med semester. Nu lär man ju inte kunna resa någonstans än på en liten tid, speciellt inte om man är svensk… 😉 men det gör förvisso inget just nu, jag gör ju det jag tycker om allra mest så det gör absolut ingenting om det blir en workation för mig i år. Speciellt när jag kan vara ute så mycket på dagtid. Jag tänkte på det, i mitt yrke blir det ju bara dumt att ta ledigt när jobben finns så kanske är det allra bästa att ta semester på vintern istället och förhoppningsvis resa någonstans där det är lite lagom varmt. Lite som de gör som driver populära glassbarer eller jobbar med sommarturism. 😉 Jag är ju inte supermycket för sol och bad så skulle gärna åka till någon stad i sydeuropa och bara fota och äta god mat. 🙂 Jag behöver inte ha badtemperaturer.

Detta har medfört att jag fått skära ner på mina omkostnader för att få det att gå ihop även de månader då det är mindre jobb (eller inga alls, vilket hände i vintras då jag hade typ 4 fotograferingar på två månader.). Jag har försökt skapa så gynnsamma förutsättningar jag bara kan för att kunna leva på detta, och save for a rain day, för så här efter två månader inser jag att det nog är det bästa jag gjort hittills i min karriär. 🙂

Så den senaste tiden har det handlat mycket om att hitta sätt att spara och dra in på mina kostnader. Som ett roligt exempel, så bytte jag elavtal i april, och i början av veckan började jag fundera över varför jag inte fick någon faktura än, trots att jag bett dem skicka dem månadsvis. Så jag ringde elleverantören, och det visade sig att min förbrukning var så låg att den inte kommit upp i gränsen för då de skickar en faktura 😀😀

Jag har nämligen börjat försöka använda min el lite smartare och företrädelsevis under de timmar då den är billigare, bara som en grej. Hittills verkar i alla fall det ha slagit väl ut. Det kan låta extremt och som alldeles för mycket ansträngningar för några hundralappar, men jag tänker att allt som drar ner ens omkostnder gör det lättare att överleva som företagare i dessa tider. För ju lägre kostnader jag har, desto färre jobb behöver jag för att gå runt. Många bäckar små, som bekant. 🙂 och egentligen är det ingen större ansträngning, man får bara tänka om lite, vilket man snabbt vänjer sig vid.

Hur ser det ut för er? Har ni gjort frivilliga eller påtvingade förändringar i livssituationen pga Corona? Jag har tex hört flera säga att de (och tydligen även deras arbetsgivare) iom corona har insett att de kan göra sitt jobb även hemifrån, så de funderar på att flytta från stockholm och tillbaks till sina hemstäder. Något som ju är väldigt intressant. Kanske kommer man i framtiden vara allt mindre beroende av att bo i samma stad som man jobbar i? Vad tror ni? Vilka andra typer av permanenta förändringar i livsstil kan den här pandemin komma att föra med sig efter att den är förbi? Kommer vi få se fler digital nomads i framtiden tex?

Kommentera gärna. Och under tiden hoppas jag att ni får vara friska och att ni kanske t.o.m. vill hålla en tumme för mig framöver. ☺️

Här var jag förra våren.

Tacksamhet – ett sätt att ta sig igenom svåra perioder?

Louise skrev nyligen om en sak som träffade precis mitt i prick.

https://mittmanus.com/2020/05/27/livet-pa-sin-spets/

Om att i perioder i livet då man känner att livet sätter en på prov, fundera över hur vissa saker skulle se ut i ett större perspektiv. Om jorden var på väg att gå under, skulle detta kännas lika stort? Där nämner hon bland annat att fundera på vad man har att vara tacksam för i livet, när det känns som att allt mest är jobbigt.

Själv går jag igenom en period som alla går igenom förr eller senare, det här när ens föräldrarblir äldre, och kanske behöver en extra mycket eller när en av dem, som i mitt fall, kanske kommit till den punkt att man inte ens kan hjälpa dem längre, annat än med det administrativa och organisatoriska. När de behöver flytta från sitt boende och man på grund av en pandemi inte ens kan träffa dem i deras svåraste tid i livet. Det rör upp så mycket känslor av olika slag.

De senaste två månaderna har jag försökt hänga ihop på alla plan, både med jobbet och allt annat vardagligt. Försökt bibehålla någon slags känsla av vardag och rutiner, men det är verkligen inte lätt, när hela ens liv förändrades från en dag till en annan. Framför allt inte mentalt. Jag kan inte ens lyssna på vanlig musik längre för i stort sett alla låttexter tycks ge mig jobbiga tankar. Oavsett genre. På något sätt är det som om alla låtar plötsligt går att tolka på många vis, utifrån ens situation. Som den här, som jag lyssnat jättemycket på under våren: (och älskar)

https://youtu.be/Cm__LTpuuRc

Själva Videon är tydligen från en film, men jag läste någonstans att sångaren egentligen inte alls sjöng om en tjej utan om (tror jag) sin bror, och både texten och musiken är så full av vemod och övergivenhet att jag inte klarar av att lyssna på den längre.

Så istället har jag börjat lyssna på jazz medan jag redigerar bilder på kvällarna från mina fotograferingar, för något vill man ju lyssna på i bakgrunden och den där plinkiga sortens café-jazz är precis lagom. Inga texter, utan bara musik. Den slår inte an några känslor, tvärtom får den mig tro koppla bort alla känslor för ett tag och bara fokusera på det jag håller på med. Hinner det bli riktigt sent blir det midnight jazz. Det verkar finnas en jazzsort för alla tider på dagen.

Det blir som att betrakta sig själv på film, de där sekvenserna där man ser huvudpersonen fortsätta med sitt liv över en längre period innan något nytt ska ske. Lite som den där filmen där huvudpersonen går igenom ett helt år med alla skiftande säsonger medan denne vandrar längs torgstånden på en gata i sitt område. (det var nog för övrigt det snyggaste sätt jag sett någon film skildra tid som går i visuell form.)

Jag har också börjat skriva listor på allt jag har att vara tacksam för, och även det sätter saker i perspektiv. För visst är inte allt nattsvart i livet bara för att det rasat fullkomligt på en front. Jag har jobb, och en inkomst vilket bara det i dessa tider är något att verkligen vara tacksam för. Mitt fotande går bra och jag får så mycket positiv respons från de jag arbetar med. Våren är här. Värmen börjar komma tillbaka. Jag är frisk (äntligen) och har fått tillbaks energin efter en längre svacka. Jag bor i ett område jag bara gillar mer och mer. Det finns mycket att vara tacksam för när man börjar tänka i det större perspektivet.

Även här måste jag säga att minimalismen är till hjälp. I den här sortens perioder hade det varit väldigt enkelt att börja slacka med både städning, disk och matlagning, och låta sitt hem gro igen, så att ha ett mer lättskött hem är en klar fördel. Istället är det nästan som att det är den dagliga rutinen att städa och hålla efter som även det får mig att behålla en känsla av struktur.

Jag har också hittat ett forum för ett annat nytt intresse, så där hänger jag rätt mycket just nu, det känns roligt att kunna umgås med likasinnade och försjunka i den världen lite. Distraktion är en bra grej, inte för att förminska saker som händer en, men för att koppla av emellanåt. Ingen orkar gå och ha jobbiga tankar precis hela tiden.

Så lite där är jag just nu. Redigerar bilder, lyssnar på jazz och skriver listor. En sak är säker, en del av livet kommer aldrig riktigt bli som förr. Men med lite tid kanske jag kan hitta ett nytt normaltillstånd. Och det behöver inte vara så dåligt det heller. Även när livet förändras (och man själv med det) kan man försöka hitta något positivt i den person man kommer vara härifrån och hur ens liv kommer att se ut.

Och det är här den där drömmen jag pratade om i det senaste inlägget kommer in. Just nu är det den som får symbolisera framtiden.

Att förverkliga sina drömmar

Ju äldre jag blivit, desto tydligare har tendensen blivit hos mig själv att jag blir jättetaggad av att ha en dröm eller ett mål på något visst område. Tror jag tillräckligt starkt på något, så starkt att den där känslan vaknar till liv ”Det här är det jag vill”, då föds ett slags jävlar anamma hos mig som ofta förvånar även mig.

Jag såg det aldrig när jag var yngre, kanske för att jag aldrig riktigt hade något specifikt att sträva mot, inga uttalade planer. Visst hade jag drömmar, men de var mer av den ganska odefinierade sorten… ”En dag skulle jag vilja bo i Italien” eller ”jag skulle vilja bli författare”. Men i det skedet gjorde jag inget aktivt för att förverkliga dem, mer än närde drömmen. Det kanske iofs var nog så viktigt då, när man ännu bodde hemma och inte riktigt hade förutsättningarna. Och så här i efterhand kan man väl säga att det gick rätt bra i alla fall. De tre drömmar jag hade (i olika faser) i min uppväxt har jag alla förverkligat:

  • drömmen om att jobba med hästar
  • drömmen om att få uppleva hur det är att bo i Italien, året runt s.a.s, och inte bara besöka som turist
  • drömmen om att bli författare

Förutom den första som förverkligades någonstans runt 20 så fick jag den verkliga drivkraften när jag fyllde trettio. Kanske var det en slags trettioårskris, men jäklar, i så fall var det en riktigt bra kris! 😀 Där föddes en slags insikt om att ”gör jag inte detta nu så kanske det aldrig blir av”, ”jag blir ju inte yngre, det kommer aldrig bli lättare än nu”, och ”vad är det egentligen som hindrar mig?”.

Mycket har jag såklart gynnats av det faktum att jag inte är gift eller har barn, (även det ett aktivt val), allt blir såklart lite lättare när man bara har sig själv att ta hänsyn till, vilket passar mig perfekt, då jag i mångt och mycket är en ensamspelare. Lagsporter var aldrig min grej i skolan, det var snarare ”ensam är stark” som var mitt motto. (om jag nu hade något) För jag hade redan insett att så länge jag förlitade mig på mig själv och inte behövde räkna in insatserna från andra, kunde jag oftast klara det jag ville och behövde göra. Varför försämra oddsen genom att blanda in faktorer man inte kan påverka, liksom?

Varje gång har dessa förverkliganden av drömmar lett till en livsstilsförändring, så det kanske är en bra grej att inte vara rädd för förändringar i livet, om man vill uppfylla drömmar. För, som de säger,

If you want something you’ve never had, you’ve gotta do something you’ve never done.

Senast det hände var förra våren. Efter ett par år med olika hälsoissues kände jag en slags trötthet på hur mitt yrkesliv såg ut och försökte föreställa mig hur jag skulle orka fortsätta på samma bana, göra samma saker på heltid i tjugo år till, tills jag går i pension. Tanken fick mig inte direkt att studsa upp och ner av glädje. Och då har jag ändå älskat mitt yrkesval hela vägen fram till hit. I över 20 års tid. Det var så jag kom in på att starta eget som fotograf, med förhoppningarna att det en dag skulle kunna bli min huvudsakliga försörjning. Och någonstans hittade jag motivationen för att ta stegen för att försöka förverkliga den. Också.

Sedan dess har mycket hänt på önskefronten. För tydligen är man inte klar med drömmandet när man förverkligat alla drömmar man hade som ”ung”. Nej då, man kan visst få nya drömmar vid både 43 och 45. Vem hade kunnat tro det? De drömmarna är ingenting jag kan förverkliga i nuläget, utan kräver lite tid och förberedelser. Men jag kan lägga grogrunden och är faktiskt redan i full gång och det fina är att det som föreföll fullständigt ouppnåeligt vid en första anblick, med lite mer tankearbete och planerande faktisk känns görbart. Jag tror faktiskt på att det kan gå, vilket är en berusande tanke. Jag älskar kicken jag får när jag försöker uppfylla en dröm. Det är nog den bästa känslan jag vet.

Nothing happens unless first a dream.

Hur många av våra drömmar är egentligen inte så omöjliga som vi först tror när vi avfärdar dem, ger upp dem? Hur mycket beror egentligen bara på vår egen vilja att samla kraften att orka kämpa för dem, kanske under lång tid. På att oförtrytligt gneta på tills vi en dag befinner oss där vi önskade oss, som jag skrev i en rad i början av mitt allra superförsta manus (det före 90): ”Mitt på skådeplatsen för sina drömmar”. (när HP kommer till en plats hon drömt om att besöka och inser att hon faktiskt slutligen är där, mitt i drömmen)

Ofta handlar det kanske mer om det, att man inte orkar kämpa för det man drömmer om, utan garantier, kanske åratal av hårt arbete. Eller försaka andra saker för att nå dit man vill. Att åstadkomma en stor förändring som det ju ofta handlar om är inget som bara sker, utan uppoffringar eller ansträngning. Och kanske har man det rättså bra ändå, man har ju ingenting att klaga på, egentligen. Det har vi ju fått med oss med modersmjölken, att ”man ska inte klaga”, underförstått att om vi gapar efter mer än vi har, ja då kan det gå illa. Och den där drömmen, ja den var ju ändå bara en fånig dröm.

Eller var den det egentligen?

Min resa mot mindre prylar och mindre konsumtion

I höstas läste jag den här boken

https://www.adlibris.com/se/bok/konsten-att-stada-forandra-ditt-liv-med-ett-organiserat-hem-9789163614996

Det hela bottnade i att jag sedan flera år känt en växande frustration och ångest över alla PRYLAR jag hade hemma. Till saken hör att mycket av det inte ens var mitt, de är min pappas som jag av olika anledningar har fått vårdnaden om. Både möblerna och innehållet i dem. Det började redan 2011 när jag flyttade in i min dåvarande lägenhet på Söder, och någonstans runt 2014 tog jag tag i problemet och började med hans motvilliga medgivande att göra mig av med en del. Det var en process som tog flera år och som i höstas började nå sin kulmen. Men då återstod ett problem: Utan de där möblerna jag INTE ville ha hade jag ingenstans att göra av alla saker, mina och hans. Så jag började försöka leta efter ett sätt att organisera mitt hem, och det var så boken hamnade i mina händer.

Den var väldigt intressant och satte igång en process inom mig som, gödslad av de senaste årens känsla av att kvävas av prylar och en önskan att leva ett liv med mindre saker, innebar att jag inledde Projekt Rensning.

Under hela hösten och vintern var jag därför i hemlighet sysselsatt med att röja. Kläder, möbler, böcker, skor, husgeråd, you name it. Väldigt Mycket åkte ut, saker som inte användes eller som jag inte ansåg värda att behålla bara för att de kanske, eventuellt kunde komma till användning om fem år. Och jag älskade det! Det gav mig samma känsla som innan jag åkte iväg utomlands och gjorde mig av med hela mitt bohag för att slippa kostnaden för att magasinera det någonstans. En känsla av frihet, jag kan inte beskriva det bättre än så.

Jag som tidigare aldrig kunnat hålla ordning på mina saker … kunde plötsligt det, när de inte var lika många längre och alla hade en plats där jag kunde stoppa undan dem. Hela mitt hem har nu reducerats till något mycket mer hanterbart, och det var och är fortfarande otroligt skönt.

Någonstans i den vevan läste jag en annan bok jag blev tipsad om på Instagram,

https://www.adlibris.com/se/bok/jag-lamnar-ekorrhjulet-ett-liv-utan-lonearbete-9789113091723

Även den gjorde djupt intryck och jag rekommenderar den för alla, som en tankeställare, dels kring hur vårt samhälle ser ut, dels hur mycket vi faktiskt kan påverka vår ekonomiska situation med i grunden enkla medel. Det ledde till att även jag inspirerades till att börja konsumera mindre och mer medvetet.

Jag tänker på hur tidigt det där beteendet rotas hos oss, det blir väldigt tydligt när man arbetar i butik där det dagligen kommer in föräldrar med – oftast relativt små – barn som genast skriker ”Mamma, kan vi köpa-” om i stort sett allt de ser, och när de möts av ett nej blir det oftast väldigt tjuriga reaktioner, trots att det sällan handlar om saker de behöver. Hur vi tidigt börjar gilla att handla för handlandets skull och sedan tar med oss det i vuxenlivet. Att köpa saker man mest vill ha, men kanske inte behöver. Hur hela samhället är uppbyggt på att vi spenderar så gott som hela den del av våra löner som vi inte skattar bort. Hur radio, teve och youtube numera är fyllda av reklam för ömsom låneinstitut, ömsom spelsajter och näthandlar, där vi kan få hjälp att göra oss av med det vi råkar ha kvar i plånboken efter att räkningarna är betalda. Och när den är tom finns ju alltid lån att få, så vi kan fortsätta spendera… Det är egentligen väldigt sjukt.

Så de senaste 6 månaderna för mig har handlat mycket om minimalism, både finansiell och i fråga om prylar och ägodelar. Jag är då långt ifrån extrem på den punkten, inte som tjejen i den här videon:

https://youtu.be/pWZ0TkNsC-Y

Jag tror det är en resa och jag kan absolut rensa ut mer, men nivån för vad som är lagom är olika för alla, och det är dessutom en resa man kan behöva göra gradvis. Det kan ibland kännas lite jobbigt att göra sig av med saker, även fast man inte använder dem och kanske aldrig har gjort. Kanske är de en present från någon, eller så var de dyra, eller har på något sätt ett sentimentalt värde. Så jag tar det stegvis, tills jag når en nivå jag känner mig nöjd med.

Redan nu har mitt liv förbättrats avsevärt, speciellt känner jag ett helt nytt lugn, när mitt hem inte är belamrat med saker som ramlar ut ur skåp och garderober så fort man öppnar dem, eller hindrar lådor från att gå igen. Tidigare kunde jag inte ens gå in i mina två klädkamrar pga grejer ÖVERALLT, tom möbler! Något som nu är fullt möjligt igen. Jag spenderar egentligen mindre tid med att städa nu än innan, och framför allt med att störa mig på hur hemskt stökigt mitt hem är, för … det är det inte längre. 😀 Och med ett par nya möbler, ny färg på väggar och nytt golv i köket, känns det äntligen som MITT hem och inte någon annans.

Tack till er som orkade läsa ända hit. 🙂 Hur ser eran relation till prylarna ut? Känner ni liksom jag att det lätt blir för mycket eller har ni det under kontroll? Dela gärna med er av era tankar. 🙂

/Katarina

Att planera en bok… och tankar om jobb

Jag inser att jag helt tappat rutinerna för skrivandet nu när jag inte skrivit på så länge. Saker som att planera, som jag förr brukade älska, känns med ens främmande. Hur gjorde jag egentligen? Var började jag? Hur strukturerade jag upp det?

Idag tog jag upp den av mina böcker vars ton jag vill återkalla till mitt tilltänkta romanprojekt, försökte insupa känslan och tonen, språkbruket.

Men nu återstår att börja sammanfoga de där lösa tankarna till något konkret. Åtminstone börja, även om det kan ta lite tid att samla tillräckligt med idéer och inspiration till att faktiskt skriva. Jag vet inte ens om jag kan skriva längre, det känns väldigt märkligt. Men antagligen kommer det tillbaka när man väl sätter sig där. Lite som att cykla. Man minns inte riktigt känslan förrän man sätter sig på sadeln och börjar trampa.

Fotograferandet har i alla fall gått väldigt bra denna månad. Jag har fått fem nya kunder förutom att jag arbetat med några av de jag redan har, och flera av dessa har jag gjort fler än ett jobb för. Många uppdragsgivare är återkommande med en viss frekvens , det är inte samma varje månad men i nuläget har jag ett trettiotal som rullar med olika intervaller. Så jag har hållit mig sysselsatt.

Idag ska jag dessutom iväg med. Helger har aldrig varit speciellt heliga för mig, det blir nog lätt så när man jobbat inom handel i tjugo + år. Då har helgerna blivit arbetsdagar som alla andra, rent av lite bättre än andra då man i alla fall inom vissa typer av butiker får betydligt mer lön i form av OB. Så det där med att vara ledig varje helg, hela helgerna har jag vant mig av med för länge sedan. Eller snarare aldrig vant mig vid.

Det innebär dessutom att det här med måndagsångest inte existerar för mig. När man jobbar helg är man oftast ledig mitt i veckan och under många år hade jag ledigt måndagar som kompensation de gånger jag jobbat helg (samt torsdagen före helgen). Det var faktiskt en ganska härlig grej, först fick jag dubbelt betalt när andra var lediga, och när de sedan gick till jobbet på måndagen låg jag kvar i sängen. 🙂 Inte alls en tokig tillvaro om du frågar mig.

Som egenföretagare kan jag självklart välja att jobba helg om jag vill eller låta bli, men min grundtanke är att i så liten mån som möjligt säga nej till jobb som erbjuds, kanske speciellt viktigt i kristider som denna när arbetsmarknaden ser ut som den gör. Alla möjligheter till jobb är bra och det känns naturligt att ta vara på chansen när den finns. Dessutom älskar jag ju mitt jobb så det känns då rakt inte som någon uppoffring. Tvärtom. 🙂 Jag tror det är det de syftar på med uttrycket nedan:

Och när vi är inne på inspirational quotes, här är en annan favorit:

Lite snarlika, men de två har alltid varit ett slags ledstjärna för mig. Jag har alltid prioriterat att göra saker jag gillar, framför att göra karriär. Livet blir helt enkelt lite roligare då, när man slipper ångesten för att gå till jobbet varenda söndag. Och jag tror att man blir en lite gladare person rent allmänt om man inte går omkring och vantrivs med något som tar upp en så stor del av ens dagar och veckor.

Nu är jag kanske lite extrem, jag lever ju ett lite annorlunda liv än de flesta, och gör andra val än de flesta kring hur jag vill leva. Men jag tror att många skulle må bättre av att göra saker de gillar istället för att satsa på den karriär de kan tjäna mest på.

Credit: https://www.pinterest.se/pin/376402481335681936/

Jag känner att jag är lite citat-glad idag, men jag har sett så många bra och träffande citat de senaste veckorna.

Det blev ett lite rörigt inlägg, precis som mina tankar 😉 Tvära kast hit och dit. Jag hoppas det inte blev för rörigt. Nu ska jag återgå till att försöka få någon slags fason på den här lerklumpen till romanidé.

Hoppas ni har en fin helg! 🙂

Skriva en ny bok?

Ja, kanske? Härom veckan när jag pratade med en vän så dök en idé upp i skallen medan vi pratade, något jag bara slängde ur mig som ett scenario men som innehöll ett frö till en ide där någonstans.

Så idag brainstormade jag idén med min eminenta förlagskollega och jag är faktiskt lite småsugen på att skriva den! 😀 Nu har jag inte skrivit något nytt på över ett år (tror jag) så jag lär vara sjukt ringrostig, men samtidigt lite nyfiken på hur the absense kommer att ha påverkat mitt hantverk. Jag hade ju mer eller mindre lagt ner tankarna på att skriva fler romaner, hade ingen direkt aktiv idé heller, och det pågående manuset jag hade i görningen vete sjutton vad det blir av. Jag gillar fortfarande mina karaktärer, men kanske kommer det bli en av de där outgivna manusen till slut, om jag inte återupptar det längre fram.

Kanske är man alltid författare innerst inne om man väl blivit det? Eller kan man liksom återgå till ett normalt liv efter att ha skrivit några böcker? 😉 Och aldrig få en romanidé igen for as long as we shall live?

Jag vet som sagt inte mycket om idén än, hela idén är superrå och knappt mer än ett frö, men jag ska i alla fall spåna lite för det brukar vara där min entusiasm vaknar, genom outlajnandet. Tänds det ingen gnista ens där… Det är mitt allra mest kreativa tillstånd, planerandet. Själva skrivfasen är liksom underordnad planeringen. Det är mest fotarbetet. Det är i planeringen det händer. Har jag inte en tillräckligt levande och lockande bild av berättelsen i planeringsfasen kommer det inte hända i skrivfasen heller.

Sedan finns det såklart manus som trots en superlevande bild i huvudet aldrig riktigt blir lika bra på pappret, som det oavslutade manuset jag skrev efter Nästan Som Du. Det som utspelar sig i en fiktiv ort i Småland och som grundar sig på en idé jag haft i åratal. Visa idéer kanske gör bäst i att stanna i huvudet. Problemet med den är mest att jag inte kan få den att hänga ihop, jag vet inte vilken genre det är, jag har fått tänka om på så många plan att det känns som om berättelsen slunkit ur näven, som en ål, och plumsat tillbaks i vattnet igen. Och nu simmar den omkring där och jag kan inte få tag på den igen. Jag vet inte om det är mitt undermedvetna som inte vill avsluta den för då kommer den liksom vara avslutad och jag kan inte längre skriva den i huvudet, ge den olika möjliga fortsättningar och slut beroende på humör och dagsform, klura på scenerna och utveckla dem i huvudet.

Med den här berättelsen är det lite annorlunda. Där har jag en tydlig frågeställning som jag vill utforska. Och som jag själv inte riktigt vet svaret på än, utan tänkte försöka ta reda på genom min karaktär. Jag vet inte vem hon är än heller. Ytterligare en sak att ta reda på. Jag kommer att behöva BLI henne för ett tag för att ta reda på hur hon resonerar och fungerar.

Så jag ska börja fundera lite på den här berättelsen, så … vem vet? det kanske blir en bok 2021? 🙂 Den som lever får se. 😮 (Huu, det känns nästan som ett opassande uttryck i dessa tider :O :O )

(Och så behöver ju även författaren överleva den här pandemin.)

Man försöker hanka sig fram…

Ingen har väl missat den osäkerhet som råder överlag just nu. Både på virusfronten och även arbetsmarknaden. Ingen går förskonad, varken stora eller små företag. Så som microföretag gör man sitt bästa för att hålla sig flytande så länge det går. Den här veckan har jag haft väldigt mycket förfrågningar, så jag har till och med bokat in hela helgen till jobb, och även långfredagen, för man vet aldrig när det börjar sina. Alla intäkter man kan få in nu kommer att komma till nytta.

På förlagsfronten är vi mitt uppe i utgivningen av Eva-Lisas nästa bok, Mig skall inte fattas som beräknas till maj. Just maj verkar ha blivit en väldigt vanlig månad för våra utgivningar, faktiskt, och det är en perfekt månad tycker jag. Maj och september är kanske de månader som känns mest gynnsamma att släppa en bok.

Mer om boken kan ni läsa här: https://dezmin.wordpress.com/2020/03/31/nasta-bok-3/

Jag har fått fota en hel del hus och villor den senaste tiden vilket har varit jätteroligt, och ger helt andra möjligheter. Här är ett par av dem.

I övrigt har den faktiska porträttfotosäsongen dragit igång, och imorgon har jag en liten fotografering på stan. Det ska bli spännande, jag är liiite ringrostig på porträttfronten, men har försökt hålla mig i form medelst lite självporträtt. 😁 Blixten och jag tycks tyvärr ha tappat the loving feeling, vi behöver hitta tillbaka till varandra igen. 😉

Återkommer med bilder från morgondagen.

Hur har ni det?