Oplaneringens lov

Jag hänger en hel del på Instagram när jag har tid över och ibland kan man råka komma över chansen att boka in en extremt spontan fotosession med en dryg timmes varsel.

Det hela berodde på att jag hade ett för mig nytt objektiv i min vård och ville prova det, och det hela råkade sammanfalla med en väns instagramstory, så vi bestämde oss att ses vid slussen och se vad vi kunde åstadkomma på en timme.

Det var superroligt och (tror jag) första gången jag gått in i något liknande utan ens en idé om vad som ska fotas, var osv.

Men Södermalm är fint på så sätt att det erbjuder många intressanta bakgrunder. Så med lite påhittighet behöver man inte stå rådvill länge. 🙂

Här är ett urval av bilderna vi tog.

Objektivet visade sig vara riktigt trevligt, och jag som aldrig fotat på f/1,2 innan var lite nervös över hur det skulle gå. Speciellt efter att ha provat ett liknande fast 1,4 i vintras och förfasats över mängden obrukbara bilder. Men det gick bra. Det var ett kul objektiv och färgerna blev superhäftiga liksom bakgrundsoskärpan.

Vad som även var spännande var att fota uppe på Gondolen mitt i stekande kvällssol. Men det gick fint, så länge modellen höll ansiktet vänt från solen. Och håret skymde lägligt nog lite av den med. Däremot är hårljus himla fint tycker jag.

Om någon tycker modellen ser bekant ut har jag postat bilder med henne tidigare, från växthusfotograferingen i våras. 🙂

Framför allt den sista bilden tycker jag andas svensk sommarkväll i all sin prakt. 🙂

Annonser

La Ballerina

Ni vet när man ser fram emot något, och liksom går och planerar i evigheter för att allt ska bli perfekt, försöker förbereda sig  mentalt. Och sedan blir det trots det inte alls som man tänkte sig, och besvikelsen blir så stor.

Det var något jag insåg igår, och efter att ha hattat fram och tillbaka med en tilltänkt modell för en fotografering, bokat, ställt in pga olika orsaker etc, så bestämde vi oss helt spontant och slutgiltigt för att fota samma kväll, typ igår em. Som tur var hade jag redan på morgonen varit ute och rekat lite, så hade ett par, tre olika locations som passade.

Så när det inte blev riktigt som jag tänkte mig var det inte hela världen, ibland kan även det bli ganska intressant. Lite som när man bygger upp en berättelse i sitt huvud, man ser den för sig hur tydligt som helst, men när man väl skriver den kommer det inte alls ut som man såg det för sig. Samma sak hände igår med den här fotosessionen. Det blev inte riktigt som jag hade föreställt mig, men efter att ha redigerat de första bilderna, så tycker jag det blev ganska intressant i alla fall  🙂

Här är ett smakprov.

0612-01R20612-10R20612-020612-04

Det här med självförtroende

När jag började skriva, alltså inte när jag började som 8-åring utan mer seriöst som typ 30-åring, så tyckte jag först bara att det var jättekul. Ingen självkritik alls egentligen. Det beror nog på att det hela var en sak mellan mig och mig själv. Jag skrev för min egen skull, helt och hållet. Sedan kom de första refuseringarna. Då började jag få en annan blick på det jag själv skrivit. Och med den ökade medvetenheten kom självkritiken. Jag började försöka anpassa mig för att andra skulle gilla det, för att bli godkänd. Skalade bort mycket av det jag egentligen ville skriva, det var uppenbarligen inte tillräckligt fint: tillräckligt djupt, mörkt eller bra. Egentligen ville jag under en ganska lång period bara skriva fluffiga, lättsamma saker, men dessa fanns det ju ingen marknad för, det stod ganska snart klart. Och innerst inne vill jag ju bli utgiven. Sedan ville jag skriva något mer djupt, men insåg att jag inte kunde. Att det krävde egenskaper jag inte besatt. Jag är ingen melankolisk, grubblande person och då är det kanske svårare att skriva den sortens böcker. Och med den insikten försvann en stor del av det roliga. Skrivandet gick från att vara ett rent nöje till en strävan efter att ”bli utgiven”. Och så höll det på, i flera år. Ju mer jag försökte skriva ”rätt” och försöka hitta en idé som var tillräckligt bra desto mindre roligt kändes det. Eller, det var kul en stund medan jag brainstormade idéerna. Sedan när det var dags att förverkliga detta, inte fullt lika kul längre. Jag tog mig igenom det bara för att jag gillade själva skrivandet. Men någonstans på vägen började idéflödet sina tills det som en gång varit en strid ström av idéer och kreativitet bara var en tunn  liten rännil.

Och sedan dess har det varit en enda lång berg och dalbana av ömsom ”varför håller jag på med det här, jag har ju uppenbarligen ingen begåvning whatsoever” och ”det här kanske inte är fullt så dåligt som jag först trodde”. Det sistnämnda var ungefär det högsta jag nådde i fråga om självförtroende de kommande åren, resten var variationer däremellan.

Det har varit en så konstant känsla under flera år nu (9 för att var exakt) att jag börjat identifiera mig som en väldigt självkritisk person.

Fotografin har jag ännu bara hållit på med i drygt ett år. Men om jag ska försöka mig på att vara lite objektiv sådär (i den mån det går) är jag ändå mer nöjd med min utveckling det här året än motsvarande utveckling första året som författare. Visst har jag ännu massor att lära mig och kan bli oerhört mycket bättre. Både på den tekniska sidan och den kreativa. Men det känns i alla fall  som att det finns hopp om att jag ska kunna nå dit. En dag. Och visst inser jag att mina bilder är långt ifrån perfekta och att de – och jag – kan bli väldigt mycket bättre, men det är inte samma destruktiva slags självkritik som med skrivandet. Inte den där elake kritikern som sitter på axeln och försöker göra ner ens självförtroende tills man ger upp och vill skita i alltihop. Utan en mer uppbyggande slags självkritik. Typ ”Det här och det här kan du bli bättre på, och såhär skulle du kunna lära dig det”. Jag har mer tålamod med mitt eget lärande som fotograf. Och den inre fotografkritikern är mycket trevligare och mer konstruktiv än författarkritikern.

Det är faktiskt lite skumt. Jag tror att jag långt ifrån är ensam om att ha en elak inre kritiker som författare. Har hört om massor av författare genom åren som beskrivit samma känsla. Medan man aldrig hör andra fotografer ( i den mån jag hört dem alls, men en del bloggar har jag läst, på tex Fotosidan) berätta hur de känner sig totalt värdelösa och hur de har en känsla av att de aldrig kommer bli bra. Hur självförtroendet får dem att undra om de ska lägga ner, ge upp. Båda är kreativa yrken, båda blandar tekniska kunskaper med det egna uttrycket, och borde således ha lite gemensamt. I teorin i alla fall . Så vad är egentligen skillnaden? Är det att det inte finns lika tydliga regler? Att det är mer fritt fram för det personliga, för kreativitet, utan att folk kommer och säger att ”det här är dåligt!”? Är det för att man inte jämför sig med andra lika mycket? Visst finns det tekniska aspekter att ta hänsyn till för bra foton, som att motivet ska vara i fokus, att ljuset ska vara rätt, man vill undvika utfrätta partier osv, men bortsett från det finns det ganska mycket spelrum, upplever jag. Eller är det att man inte strävar efter samma sak, att bli publicerad, (även om vissa såklart gör det, i tex tidningar eller genom att delta i olika tävlingar) och alltså inte är beroende av att någon annan gillar och således kan tillåta sig att göra precis det man tycker är kul själv, på det sätt man vill? Man behöver inte passa in i någon annans kvalitetsram, för vi kan alla tillgängliggöra våra bilder på tex instagram, 500px, Flickr eller var man nu vill dela dem. Som om man skulle jämföra dessa fotografer med egenutgivare, de går sin egen väg, och skiter i godkännandet från ”experterna”. Och kan fortfarande sitta med flera hundratusen (eller mer) följare på instagram. Jag tror de flesta av dessa är rättså nöjda med det 🙂

Någon som har några idéer eller tankar? Och hur är er inre kritiker?

Om det känns som om det är mycket foto nu…

…Så är det nog en ganska korrekt känsla, vilket beror på att jag för närvarande inte skriver på något eller har något skrivande inplanerat. Jag har tagit en liten (?) time out med det egna skrivandet för ett tag, det kändes som om det blev för många saker att försöka klämma in i mitt schema och risken var att det varken skulle bli hackat eller malet någonstans.

Men på förlagsbiten är det i allra högsta grad aktivitet. Anstiftarens Löfte hade ju release förrförra veckan och fick en riktigt fin start, vilket är jättekul. Sedan dess har det varit fullt upp med bokleveranser, recensioner och en massa runtikring.

Och mitt i allt har jag haft en del fotouppdrag, vilket tagit en hel del av min tid i anspråk, förutom det vanliga jobbet, men det är ju så roligt så då gör det inget att fritiden är knapp och mängden nattsömn är aningen reducerad, hehe.

Har också haft två fotosamarbeten på den lilla fritid jag haft, först med en artist och musiker, och sedan med en annan fotograf som ville ha lite bilder på sig själv som komplement till alla bilder han tar på andra. Som tack fick även jag lite bilder, vilket var skoj, för jag tycker de blev riktigt bra.

Men här är i alla fall  ett urval av det jag pysslat med den senaste veckan:

Det är mycket dudes nu 😀 Men jag gillar att fota killar, det känns så okomplicerat. För oss kvinnor är det så många saker som spelar in och påverkar upplevelsen: håret, makeupen, i vilken form man är just den dagen, känslor inför att bli fotad, kläderna, minspel osv, medan killar bara ställer sig framför kameran och liksom bara ”ok, så jag är snygg, du har en kamera, klart det kommer bli bra bilder.” 😀

Ok, jag kanske generaliserar (och skojar) lite, men det är ungefär den känslan jag får. Män har ett mycket mer avslappnat förhållande till att bli fotade överlag upplever jag. Och det lustiga är att det allt som oftast BLIR bra bilder med! Jag tänker att vi kvinnor kanske har ett och annat att lära oss av dem. Istället för att noja över hur vi kommer se ut borde vi liksom bara känna oss avslappnade och ursnygga, jag är säker på att det skulle synas. 🙂

Det här med vinklar har jag också funderat en del på. Speciellt som nästan alla jag fotat den senaste månaden eller så haft samma sida vänd åt kameran. Vänster. Är det jag som liksom alltid ställer mig på den sidan, är det ljuset som alltid råkar vara bäst åt ett visst håll eller har väldigt många människor samma sida som sin bästa? När jag tänker efter har jag varje gång jag själv blivit fotad istället varit vänd åt andra hållet, och haft min högra sida mot kameran. Jag tycker heller inte om att bli fotad rakt framifrån, utan står gärna vänd lite åt sidan á la skolfoto och vrider huvudet delvis mot fotografen. Detta beror i mitt fall på att mitt ansikte inte är speciellt symmetriskt (det är ju få som är helt symmetriska, men jag tycker det syns mer på bild än i spegeln) och min ansiktsform gör sig inte så jättebra sett från det hållet. Inte alla är så snygga rakt framifrån som Elin, som jag fotade på en ljuskurs i vintras.

Nog om det. Nu ska jag sova en stund i alla fall, innan klockan ringer kl 5…

Ha en fin vecka!

PS: Är det fler än jag som liksom ryser varje gång folk skriver ”de” istället för ”det” och ”ja” istället för ”jag”?

Fotografering med Helena

Härom veckan var Helena från SkrivaLäsaLeva i Stockholm, så vi passade på att ses och ta lite bilder. 🙂 Så sällan man kan träffa bloggkollegor IRL så det var jätteroligt!

Det var jättetrevligt (för mig iaf som kunde gömma mig BAKOM kameran, 😉 ) och vi hann med flera locations, men den bästa tycker jag var Tegnerlunden i centrala Stockholm. Det är – upptäckte jag – faktiskt ett perfekt fotoställe, då man bara behöver vrida sig 45 grader för att få en helt ny bakgrund och därmed bild och känsla, sånt är ju jättekul.

Här är några av bilderna vi tog.

190510-10RNFB
Detta var min favoritbild. Håret som fladdrar lite lagom mycket, färgerna, allt! Här vända mot hörnet av Västmannagatan, har jag för mig.
190510-08RNFB
Snarlik men mindre hårfladder. 🙂 Tycker kombon med bakgrundsfärgerna mot den blå tröjan var supersnygg!
190510-04RN2FB
Voilá, snurrade ett kvarts varv och är nu vända mot Barnhusbron och plötsligt en helt annan känsla i bilden!
190510-11RN
Snurrade tillbaks en bit, mot tvärgatan mellan Västmannagatan och Tegnergatan och ett vackert blommande träd i bakgrunden, och genast blev det en mer drömmig, fridfull känsla.

 

190510-10RNSVFB
Svartvita versionen av den första bilden, den blev så himla fin i svartvitt tycker jag!
190510-15R
Denna bild togs efter att vi egentligen var klara, för bakgrunden var så himla fin med kvällssolen som lyste igenom lövverket så fotografen blev helt 😍! Tycker det blev jättefint. 🙂

Tack till Helena som lät sig fotograferas, det var jätteroligt att träffa dig.

Workshop

För några veckor sedan var jag på en Workshop och föreläsning med fotografen Petri Mast på Scandinavian Photo här i Sthlm. Det var väldigt intressant, speciellt själva foto- och ljussättningsbiten, för i retuscheringsdelen upptäckte jag att jag faktiskt redan kunde mycket av det han pratade om. Men det finns såklart alltid nya saker att ta till sig och jag fick med flera lärdomar även där. 🙂

IMG_2191

På onsdag ska jag på ytterligare en workshop, denna gång med superduktiga Jason Lanier, som kommer hit ända från USA. Jag följer Jason på Instagram och hans bilder är fantastiska. Han ska prata om ljussättning vilket ska bli skitspännande för det är uppenbarligen något han är riktigt duktig på. Den som är nyfiken kan se lite av hans bilder här: https://www.instagram.com/jasonlanierphotography/

Så det ser jag fram emot. Workshopen är fullbokad sedan kort efter att den släpptes, så jag känner mig lyckosam som lyckades knipa en biljett. 🙂

Sedan är det ju release för Lennarts och Rickards bok på torsdagen med tillhörande fest, det ska också bli jätteroligt! 🙂

Så detta har alla förutsättningar att bli en rolig och lärorik vecka 🙂

 

Flera fotograferingar, yay!

Efter att jag kom hem från min minisemester har jag haft inte mindre än tre fotograferingar, varav två var igår, samt en workshop slash föreläsning. Det är alltså lite oregelbundet avstånd mellan dem än så länge. Först händer ingenting, och ingenting och ingenting, och sedan, BAM, dimper fler möjligheter över en samtidigt. Jag är ganska flexibelt och spontant lagd, och det kan jag vara för till skillnad från många andra tycker jag inte om att boka upp mig på en massa grejer varje dag utan ta varje dag som den kommer. Då kan man dessutom hoppa på chanser när de dyker upp, och anmäla sig till kurser när de erbjuds. Mer om det i nästa inlägg.

Först ut var fina Hiba igen, samma som från växthusfotograferingen tidigare. Detta var egentligen den huvudsakliga fotograferingen, det första var bara uppvärmning för att lära känna varandra. ;D Och vi upptäckte att vi jobbar bra ihop och hon är så otroligt proffsig och extremt fotogenisk, så det är en fröjd att jobba med henne varje gång.

006R009R013R030R031R035R048R058R

082R093R

097R
Grämer mig lite över den där prillan(?) eller vad det är som jag glömde ta bort, haha. Var så fokuserad på modellen i redigeringen att jag förbisåg den. 🙂 Men det är ju inte försent än! 

Sedan så blev jag plötsligt dubbelbokad igår (igen!) Jag hade visat en bild för min kollega jag verkligen gillade, en jag sett på instagram av en annan fotograf (en väldigt känd sådan) och som jag blev så himla inspirerad av. Och hon tyckte också den var jättefin så vi kom överens om att ha en snabbfotografering på stan. Vi bor båda i samma område med och fotade i närheten så det var snabbt organiserat! 😀

Och så här blev resultatet:

Frida-072

Hatten hade jag köpt samma vecka efter att ha googlat runt lite. Och den var perfekt. Jag tog fler med men denna blev min favorit! 🙂

Efter det var det dags att möta upp Moa som jag också ”träffat” via instagram, och bege oss ut till Hagaparken! (Himla bra när man både bor nära varann och kan fota i närheten av där man bor). Där körde vi lite slottstema, vilket var riktigt roligt, för det finns många fina miljöer där.

190505-32RN2
Denna och den sista i serien är mina favoriter.

190505-09R190505-11R190505-19R190505-16-2R190505-23R

Blev lite impad över hur fin skärpan blev på det senaste fotot med bländare 2,2. Detta var med the King of Bokeh, som jag tror jag skrivit om tidigare. Jag försöker smyga in det i några fotograferingar då och då, men det passar inte alltid utan funkar bäst när man vill ha headshots/halvfigur och har gott om plats att backa undan då den kräver lite utrymme.  Men då är det ett helt fantastiskt objektiv. Det är egentligen mycket bättre än vad jag är, hehe, så jag försöker växa ikapp det så gott jag kan. 🙂

Det var den senaste tidens fotograferingar. Ser fram emot syrenblomningen nu, hehe, men tills dess hoppas jag få göra fler ”skuggfoton” som det med Frida ovan. Jag har så många idéer jag vill prova så det hade varit skitkul!

Hoppas ni har haft en bra vecka!