En snabb semester

Strax innan påsk lyckades jag få ihop några dagars sammanhängande ledighet, och efter bara ett ögonblicks tvekan och lite letande efter det perfekta resmålet föll valet på Alicante. Det var min första semesterresa på nästan två år, så det kändes härligt. Jag har faktiskt aldrig varit i Spanien innan, och visste inte om jag skulle gilla det. Är ju en italofil av rang, hehe. Och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tyckte om det.

Klimatet – 5/5 poäng

Det var härligt väder och jag var där i precis rätt tid, innan ovädret bröt loss bara dagen efter jag åkt hem.

Maten – 2/5

Jag försökte verkligen hitta lite genuin spansk mat i centrala Alicante, men allt jag hittade var turistfällor med inkastare, turistmenyer och klichéer. Det enda jag lyckades få tag i som var spanskt var tortilla. Det åt jag å andra sidan två ggr. För övrigt blev jag hänvisad till italienska restauranger. Det är tydligen enklare att äta italienskt än spanskt i Spanien 😉

Något annat som faktiskt fanns var tapas, såklart, men jag reste själv och ville sitta ner och äta något mer matigt. Barer och tapasställen fanns det rätt gott om, men restauranger som såg inbjudande ut hittade jag inte många. Jag måste ha rört mig i helt fel kvarter, kanske. Jag är säker på att det låg några undangömda pärlor någonstans, som jag trots mitt vandrande måste ha missat.

Kaffet – 2/5

Folk varnade mig för det spanska kaffet innan jag åkte. Och jag förstår varför. Visst fanns det cappuccino där med, men den var inte riktigt som man är van. Men jag lyckades hitta några goda cortados i alla fall .

Människorna – 2/5

Jag hade väntat mig en ännu mer sydländsk mentalitet än i Italien, men ack. Folk var lite småsnorkiga, kalla och opersonliga. Inte alls som italienarna som alltid är nyfikna på andra och speciellt utlänningar. Inte precis som italienarna som känner igen en och behandlar en som en vän andra gången man ser dem. Det var inte speciellt lätt att hamna i samspråk med en spanjor. Den enda jag stötte på var en åldrad strandraggare som ville att jag skulle fota honom… vilket jag gjorde. 🙂 sedan pratade vi lite. Det var väl det. Dessutom hade jag en lätt absurd diskussion med receptionisten på hotellet. Detta efter att jag inte kunnat svara städerskan med något som hon förstod när hon knackade på och undrade om jag ville ha städat. Jag hade i min enfald trott att jag skulle klara mig på en blandning av italienska och engelska i Spanien, (italienska och spanska är ju ungefär som svenska och norska) men icke. Receptionisten skällde ut mig för att jag inte satt upp en skylt på dörren om att jag inte ville ha städning, och hänvisade till informationsbladet (där det inte stod något om detta) och när jag lite försiktigt påpekade att det kanske vore bra med personal som förstår i alla fall lite engelska på ett hotell, fick jag en ny utskällning. Personalen behöver INTE kunna engelska, tyckte han. Det är istället jag som måste kunna spanska om jag kommer dit.

Jag har aldrig varit med om något liknande.

Faktiskt var det nästan ingen som jag kom i kontakt med som pratade engelska. Vilket är ganska anmärkningsvärt på en så pass stor turistort! Inte heller (låtsades de?) förstod de italienska, trots att jag är säker på att en italienare totalt hade förstått en spanjor om situationen varit den omvända, eller i alla fall försökt förstå. Detta gjorde det inte direkt lättare att kommunicera med folk, de bara ryckte på axlarna åt mina frågor och fortsatte med sitt. Detta kändes extremt konstigt. Och ja, ganska tråkigt.

Miljön – 4/5

Stan var onekligen vacker men landskapet ett helt annat än jag väntade mig. Och inte på ett positivt sätt. Men jag lyckades i alla fall få ett gäng bilder som blev rätt bra. 🙂 det var väl den största behållningen med resan, förutom att få uppleva lite 23-27-gradig värme i april. 🙂

Jag tror dock inte det blir Spanien fler ggr för mig.

Första försöket: en monstruös cappuccino som inte ens borde få kallas en sådan 🙈
Här hade de i alla fall ansträngt sig, men sådana här serverar de på Mc Donalds i Milano…
Tredje gången gillt! Denna var riktigt bra. I italien-klass.
Annonser

Fotovåren har inletts!

Mycket kul som händer nu! I dagarna kommer ett lass med böcker att dimpa ner här! Dessutom ska jag (samma dag) fota i Kungsträdgården, något jag verkligen sett fram emot! Är sjukt taggad för den fotograferingen, och den har redan blivit inställd en gång pga att blommorna inte behagade slå ut utan höll på sig. 😀  men nu är blomningen i alla fall  ett faktum, var där och spanade lite idag och det såg fantastiskt ut!

Dessutom har ytterligare två personer hört av sig och vill bli fotade, så kul! Nu när våren är här och det så sakta börjar grönska överallt öppna det ju för så mycket fler fototillfällen.

Under tiden lite bilder från mina senaste fotosessioner 🙂

Dessa två var dessutom på samma dag, och jag var helt hög på känslan i två dagar efteråt, för det var så fantastiskt roligt.  😀 Fick utlopp för alla mina kreativa idéer för den här sortens bilder!

Dessutom upptäckte jag att min 50mm 1,8 är riktigt bra på detta med porträtt! 🙂

Jag har även provat Canons 50mm 1,4 men tyckte inte alls om den, autofokusen var extremt fladdrig och oberäknelig, viket gjorde den lite knepig att använda då den tappar fokus alldeles för ofta när man komponerar om bilden. En massa bilder jag tog med den vid ett tillfälle blev totalt oanvändbara, vilket var himla synd. Och bilderna som blev acceptabla blev inte ens speciellt skarpa och då fotade jag inte ens på största bländaren utan någonstans runt 2,2-2,8. Så vad ska man då med den till, kan man undra?

När jag inte fotar idkar jag självstudier i alla möjliga ämnen relaterade till fotografering. 🙂 Jag har insett att jag lär mig väldigt bra på det sättet.

Men nu i veckan ska jag på en föreläsning / workshop med en duktig fotograf, det ska bli jättespännande!

Författarintervju: Linda P Sturesson

En solig dag i januari fotograferade jag debuterande författaren Linda P Sturesson vars debutroman släpps nu i dagarna på Bokförlaget Mormor. Och eftersom jag tycker om att höra om andras upplevelser av hur det är att debutera som författare och vilka drömmar och känslor som ligger bakom föddes redan där en idé om att i samband med releasen göra en intervju med henne.

Hej Linda, vad kul att du ställde upp på att låta dig intervjuas 🙂 Hur kom det sig att du började skriva?

— Att jag började skriva överhuvudtaget har kanske att göra med att mina föräldrar alltid läste för mig när jag var liten, även efter att jag själv lärt mig läsa. Fortsatte sen att läsa själv och väldigt mycket. När jag var i kanske tolvårsåldern kom jag på att jag ville bli författare och eftersom en bok ju inte skriver sig själv, så var det bara att börja skriva.

Berätta kort om boken och hur du fick idén till den.

— I boken får läsaren följa två trådar. En handlar om ett flickebarns svåra uppväxt och i den andra följer vi en kvinna som blivit diagnostiserad som bipolär och som anmäler sig till en patientförening vilken också ger en skrivkurs för sina medlemmar. I denna finns det ett antal deltagare som är mer eller mindre jobbiga, för att inte säga knäppa, men samtidigt har alla sin charm och tack och lov viss humor. Boken är samtidigt komisk och tragisk, ganska krass. Den handlar en del om stigmatisering, förakt, skuld, skam och acceptans. Idén till boken fick jag från flera håll, men startskottet blev nog ett samtal mellan två kvinnor som ville ha en diagnos och sedan en egen depression. När jag kom ur min depression blev jag intresserad av hur psykisk ohälsa kan förebyggas. En lösning för mycket svårt sjuka kan vara medicinering, men för många finns nog andra sätt. Jag har också funderat kring psykisk ohälsa i relation till ärvda trauman, förutsättningar och samhälleliga krav. Innan min depression var jag intresserad av stigmatisering och kategoriseringar, och det framgår nog i boken.

Vad var det svåraste under skrivprocessen?

— Kanske att hitta tid till att skriva! Själva skrivandet var nog inte så svårt, men det fanns såklart svåra delar som hur jag skulle döpa mina kapitel, vad mina karaktärer skulle heta och om jag skulle skriva i jag-form eller tredjeperson och jag testade fram och tillbaka tills jag hittade rösterna. Ibland har jag fastnat i formuleringar, som exempelvis om det ska stå ”inte heller” eller ”heller inte” vilket nästan har gjort mig galen. Det har såklart också hänt att jag inte fått fram någonting, men då har jag ändå försökt tvinga mig själv att sätta igång. Ibland när jag inte får ut något så brukar jag messa min bästa vän som brukar skicka en knytnävesslag-smiley tillbaka eller så går jag ut och går eller sätter mig någonstans och tittar på folk. Det svåraste med denna bok har egentligen nog varit efter själva skrivprocessen, efter att jag fick bokkontrakt och insåg att boken skulle läsas av andra också. Hjälp liksom.

Vilka tankar och känslor vill du väcka hos läsarna?

— Jag vill nog väcka alla möjliga känslor, alla de som mina karaktärer känner och som ingår i livet, men kanske främst hopp, glädje och sorg. Att saker verkligen kan vara för jävliga för en del, men det finns de som överlever helveten. Livet innebär svårigheter, men det finns också överlevnadsvilja och det finns humor i mycket av det galna som sker. Jag vill också väcka tankar kring de saker som jag själv funderade på när idén till boken föddes och som rör medicinering, skuld, skam och stigmatisering, ärvda trauman, förutsättningar och krav. Läsaren får gärna reflektera kring sina egna förväntningar på livet och hur hen hanterar motgångar. Läsaren får också fundera på vems ansvar det är att en individ ska må bra.

Vad gör du till vardags när du inte skriver?

— Jag arbetar, tränar tre till fyra gånger i veckan på Friskis & Svettis, går på konserter, utställningar och träffar nära och kära. Tycker om att fika och titta på folk som går förbi. Jag har två barn som jag gärna umgås med även om de numera är ganska ointresserade av att hänga med mig, så därför hinner jag skriva en del. Mitt skrivande hindras dock av att jag måste ägna en hel del tid åt hushållsbestyr vilket jag tycker är fantastiskt tråkigt.

Vad tycker du själv om att läsa?

— Läser mycket självbiografier, populärvetenskap, dokumentära böcker och serier. Romaner slinker också in, gärna humoristiska eller vardagliga. Gillar också en del deckar- och skräckförfattares alster. Läser mycket vetenskapliga artiklar och rapporter i mitt arbete, vilket tyvärr inneburit att jag läser lite mindre efter jobbet, men ett par böcker i månaden blir det. Förutom litteratur som riktar sig till vuxna är jag väldigt förtjust i att läsa serier, böcker för både unga vuxna och för barn strax innan tonåren, där mina egna barn befinner sig.

Finns det någon bok som betytt extra mycket för dig?

— Det finns några böcker som dröjt sig kvar hos mig, men det är så svårt att välja en av dem. Med tanke på min bok Diskvalificering av det positiva så skulle jag nog säga Pojken som kallades Det, Pillret, Gökboet och kanske också Dumskallarnas sammansvärjning. Finns många bra författare till ännu fler bra böcker. Om jag ska nämna några författare som får extra mycket plats alternativt kärlek i mina bokhyllor så är det Elizabeth George, Ingrid Noll, Jonas Hassen Khemiri, Claes Holmström, Jenny Jägerfeldt, Anna Arvidsson, Danny Wattin, Kristina Ohlsson, Fredrik Kehlmann, Marjaneh Bakhtiari, Fredrik Backman, Chimamanda Ngozi Adichie, Stephen King … min lista skulle kunna bli oändlig, så bäst att jag stänger ner mig själv nu … I mina barns bokhyllor står förresten också en del guld av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Ingeborg Angelin, Jeff Kinney, Astrid Lindgren …

Tack för intervjun Linda, och stort lycka till med boken. 🙂

diskvalificering-av-det-positivaIMG014-2LindaSV:VIMG011SVV

 

”Oj!”

Oj, som i Oj vad länge sedan det var jag bloggade senast! 😮

Men kanske allra mest en reflektion från veckan som gick. En förundran över att ”Oj” verkar ha blivit svenskens standardreaktion över egna klumpigheter, till och med när andra drabbas. Som mannen i kön på ett cafe som efter att ha betalt vänder sig om och med armbågen knockar ett litet barn som stod i lagom höjd rakt bakom honom. Hans reaktion? Inte ”Åh, ursäkta, jag hoppas jag inte gjorde dig illa?” utan rätt och slätt ”Oj!” Sedan gick han vidare som om inget hänt. Och det hade det tydligen inte, för honom. Och det var ju allt som betydde något.

Eller som damen som stod vid sidan av vägen imorse och tittade åt olika håll när jag närmade mig. Och som precis när jag ska gå förbi vänder sig om och knallar ut rakt framför mig så vi nätt och jämnt krockade, varpå jag inte kunde låta bli att muttra lite. Hennes reaktion? Inte ”Åh förlåt, så klumpigt av mig.”

Utan bara ”Oj!”

Det är som om de tror att det är likvärdig med en ursäkt, eller på något sätt svär dem fria från all inblandning.

Nämnas bör även mannen som när jag skulle passera honom efter att ha klivit av tunnelbanan slungar en relativt stor och hård packad ryggsäck över axeln som träffar mig i bröstkorgen. Inte speciellt skönt, kan jag säga. Men han sa inte ens oj, han bara tittade på mig som om jag fick skylla mig själv för att jag kom i vägen.

En annan reflektion på samma tema. När man närmar sig en grupp japanska turister på stan (det händer ganska ofta), och de står i en klunga som täcker hela trottoaren behöver man inte mer än närma sig för att de ordlöst ska skingra sig och släppa förbi en. (har hänt flera ggr och jag blir lika förundrad varje gång) Men när det gäller svenskar behövs det både minst ett ”ursäkta?” (ibland två) och ett ”kan jag få komma förbi?” plus inblandning från någon av deras vänner som påkallar de andras uppmärksamhet, innan de motvilligt stiger åt sidan och låter en passera.

Vi svenskar har en del att lära på den fronten.

Och samtidigt, jag läste någonstans att svenskar som möter någon på en gata bestämmer sig ömsesidigt redan någonstans runt 18 meter från varandra på vilken sida av den andre de ska passera. Har tänkt på det där de senaste gångerna jag varit ute och gått, och det verkar faktiskt stämma. 😀  Så hur kan vi då ha så himla svårt att visa samma hänsyn i andra sammanhang? Eller om vi omformulerar det: När blev vi så självupptagna att vi slutade praktisera vanlig hövlighet?

IMG_1444

 

 

Fotograferande står till, men…

Fotandet har helt avstannat. Ingen att fota, och pga omläggning av schemat och kollegor som slutat vilket innebär fler timmar, ej heller så bra koll på hur jag kommer jobba längre fram än de närmaste 3-4 dagarna… Då blir det svårt att boka in något.

Jag har haft kontakt med en annan fotograf och vi har bollat ett samarbete framöver men vädret den senaste tiden har ju varit sämsta tänkbara och trots idogt mailande har vi inte lyckats smälta samman till en idé. Hon fotar dessutom lite andra slags porträtt än jag (de jag fotat hittills och som jag är intresserade av att fota), så vi behöver hitta en gemensam grund som känns rätt för båda. Inte helt lätt. Men viljan är god.

Jag har också lagt ut en förfrågan i en annan grupp och fått svar, men problemet med schemat ovan kvarstår och dessutom är folk lite lustiga. De säger ”Jag är intresserad”, men när man 1. försöker hitta en dag som passar är de alltid upptagna, eller 2. pejlar läget för att ta bilder på ett visst tema så slutar de svara (svar nog iofs, fast det stod ju i annonsen så borde inte komma som någon överraskning) eller 3. försöker få klart för sig vad de behöver för slags bilder och om de har några önskemål= inga svar.

Så just nu är det svårt. Men jag har istället tränat lite med min speedlight och paraply (och mig själv som modell), på:

  1. Rembrandt-ljus (behärskar till fullo nu, hehe)
  2. Butterfly-ljus (inte helt där än, och utrustningen sätter lite gränser med)

Alltid något.

Nu ska jag krypa ner i sängen för i morgon ringer klockan kl 5,00 igen!!!

Men vi har i alla fall färdigställt omslaget till vår nästa bok, resultatet kan ni se på mitt och förlagets instagram eller på www.dareme.se. Det var ett riktigt roligt omslag att göra och när det gäller omslag är faktiskt inte fler förläggare = sämre resultat. 😀 (som med soppan och kockarna, alltså 😀 )

Det känns skönt att vi ligger helt i fas med vår supersnäva tidsplan.

Nu kan jag koppla av någon vecka medan vi väntar på provtrycket. 🙂

Bokproduktion och studiofoto

Just nu är det inte så mycket fotograferande, eller ens skrivande då vi är mitt uppe i den mest intensiva biten av produktionen av vårens första titel.

Härom natten satt jag med inlagan till ganska sent och idag ska jag göra färdigt det sista där. Men jag hinner fundera på mitt eget manus och skriva några stycken här och där. Och det verkar på ett sätt vara bra, för igår kom jag på en intressant utveckling av en scen jag ärligt talat kom på av ett ögonblicks infall.

Jag planerar förvisso handlingen i stort rättså ingående, men visst finns det gott om plats för scener och detaljer jag inte planerat med, och ibland letar de sig in i texten när jag är avslappnad och bara skriver. Sedan inser jag att de faktiskt gillar dem, men måste förstås veta hur de ska passa in i handlingen. Gör de inte det ryker de, men oftast märker jag att de faktiskt har ett syfte.

Och igår kom jag på det.

Härom dagen gjorde jag något läskigt. Jag kontaktade en person som jag tror skulle kunna hjälpa mig att utvecklas (inom foto). Jag har inte fått svar än, men oavsett hur det går med det, så är jag rätt nöjd över att jag vågade höra av mig. Jag kommer nog försöka igen på annat håll med, så detta var bara ett första steg på vägen. 🙂

Just nu är det väldigt ont om fototillfällen, vilket gör att kameran blivit liggande i stort sett oanvänd lite för länge. Men härom veckan var jag på kurs en kväll på Scandinavian Photo, och det var kanonroligt. Plus att jag lärde känna lite andra fotografer. Det hade blivit en miss i planeringen från butikens sida så kursen skulle egentligen börja en timme senare än annonserat. Efter lite missnöje (en del hade rest rätt långt) så satte vi oss i cafedelen och började prata med varann, och en timme försvann iväg jättefort. Och det var ju jätteroligt att få höra vilken erfarenhet de hade, vad de hade för mål med kursen och fotandet osv.

Därför blev stämningen lite mindre spänd när vi senare fick börja fota med modellen för kvällen, som hette Elin och var kanonduktig. Här är några av bilderna jag tog.

Den kursen gav absolut mersmak. 🙂 och studiofoto var ju riktigt roligt, inte alls så läskigt som jag trodde. Självklart spelar det även in att vi hade tillgång till riktigt bra utrustning. 🙂

Nu ska jag fortsätta manuspysslet.

Ha det bra så länge. 🙂

Ny författare!

I dagarna har vi antagit en ny författare på förlaget. Så nu råder bråda tider då vi har en supertajt deadline som måste hållas. Men det ska nog gå bra. Är det något jag är hyfsat bra på är det planering, och framför allt att planera min tid. Jag är tidspessimist och det har visat sig vara en ganska bra grej att vara. Man kanske är tidig ibland och får vänta in sin tid, men man missar i alla fall  inte viktiga saker. Återstår att se om det räcker den här gången. Det är ju flera personer att ta hänsyn till som alla har sina liv, sina familjer, sina övriga saker som behöver fixas och prioriteras.

Jag kommer likt Eva-Lisa få sätta mitt egna skrivande på paus litegrann till i april åtminstone. Och jag som just fått ett oväntat anfall av inspiration! 🙂 Men förhoppningsvis håller den i sig, för detta kommer kräva merparten av min fritid under hela mars. Det ska bli riktigt roligt, spännande och utmanande!

För övrigt har jag inte ens fotat speciellt mycket, bara några små fotopromenader med omväxlande 135mm och 24-70mm.

Back to manusgenomgång! Sa jag att jag komma arbeta med det här manuset varje vaken stund den närmaste tiden? 🙂

långholmen2hornstull_MG_2260_MG_2256_MG_2263vår