Recension – Ikigai

Jag har länge varit intresserad av olika länders matkulturer, en del mer än andras. Japan är en sådan. Även om jag inte alls gillar själva maten så är jag intresserad av vad som får dem att leva så länge, vara så friska och hålla sig så slanka hela livet. Det kan ju inte bara vara maten tänker jag utan måste vara något mer som genomsyrar hela kulturen.

Så när jag svischade förbi en bok som hette Ikigai – Hitta din väg till ett långt och lyckligt liv, (författare Hector Garcia och Francesc Miralles) så fångade den mitt intresse. Den handlar helt enkelt om just det. Mer specifikt om en by på ön Okinawa där man lever längre och det finns fler hundraåringar än någon annanstans i världen. Boken ger en inblick i hur dessa lever och vad som får dem att vara så friska och pigga långt upp i åren.

Det handlar självklart delvis om maten, japansk mat i allmänhet är ju känd för att vara väldigt sund, men långt ifrån enbart. Författaren tar även upp saker som hur de motionerar, hur de spenderar sina dagar, hur de möter motgångar i livet, lite livsfilosofi och hur man hanterar stress för att hålla sig frisk och lycklig. Och lite till. Framför allt om att hitta sin Ikigai, vilket översätts till ett brinnande intresse och något som ger tillfredsställelse, lycka och innebörd åt livet. Lite som att ha en passion och mening med livet kanske om man så vill.

Främst det här med stressen tyckte jag var speciellt intressant då detta är ett så vanligt problem hos oss i väst. Författaren nämner stress som en stark orsak till de allra flesta hälsoproblem. Det får en att åldras snabbare och bryter ner kroppen. Och det var nog detta kapitel som gav mig mest eftertanke. Jag är nog inte en jättestressad människa överlag, men jag inser när jag läser detta att jag nog utifrån sett kan verka så. Och definitivt mer stressad än jag behöver vara. I perioder är nog de flesta mer stressade än vanligt, så det var intressant att få ta del av tips på hur man kan hantera det.

Just när det gäller matsituationen var det kanske den där jag kände att jag redan kommit längst på väg, vilket var kul. För även om man inte äter japanskt finns det ju principer att ta till sig som man kan applicera även om de specifika livsmedlen är lite annorlunda. Själv äter jag (på läkares inrådan) en mer medelhavsinspirerad kost som på senare tid modifierats lite ytterligare. Men principen tror jag finns kvar och en del liknar även den japanska, tex mycket fisk, bara lite kött, mycket grönsaker och frukt. Sedan skiljer de sig åt på områden som tex mejeriprodukter (som jag själv äter jättemycket av men som här avråds från helt) och tex kaffe istället för te samt sötsaker och hur man tillagar maten rent allmänt.

Överlag var det en väldigt intressant och snabbläst bok som gärna hade fått vara lite längre än sina 175 sidor, och som innehöll många nya sätt att se på saker som man kanske tidigare inte tänkt på. Men jag kan varmt rekommendera den för den som känner att de behöver  se över sina levnadsvanor för att bli friskare, lugnare och – förhoppningsvis – leva längre. Eller som present till någon ni känner som skulle behöva detta.

Goals

När jag 2014 jobbade i en trädgårdsbutik under sommarsäsongen, hade jag en kollega som var väldigt intressant. Han hade ett minst sagt speciellt upplägg för sitt liv. 

Han jobbade där under sommarsäsongerna, tror han började i april, kanske tom i mars, och jobbade hela sommaren och en bit in på hösten tills de stängde för vintern, lär ha varit i oktober-november. Under tiden sparade han undan en del pengar av sin lön, så pass att han under vintern kunde dra söderöver, han hade en bostad i något annat land, minns nu ej var det var, men där tillbringade han vintrarna åt att odla sin konstnärliga sida. 

Det där både inspirerade och imponerade på mig, så pass att jag började drömma om att en dag kunna göra något liknande, kanske med lite variation. 

För problemsökare som jag är såg jag genast potentiella problem. Tex:

• Hur lösa det med ens bostad under tiden? Hyra ut? Tjäna ännu lite mer så man kan betala för att låta den stå tom under tiden? Får jag ens tillstånd att hyra ut?
• Det skulle ju kräva att man i stort sett måste kunna spara minst halva sin lön. Hur ska det gå till? Just då kunde jag inte se det som en möjlighet att kunna spara så mycket. Visst sparade jag lite varje månad, men halva lönen?

Jag har även en fd kollega från ännu längre bak i tiden som åkte utomlands minst en månad under sommaren och ett par, tre veckor under vintern med, (fråga mig inte hur hon fick loss så mycket semester… 🤔 ) till Kanarieöarna, hyrde samma lägenhet, vars ägare hon känner, och njöt av livet. Hon verkade inte leva något överdrivet slösaktigt liv hemma annars heller, men tjänade förmodligen mer än ok iom heltidsjobb plus extrajobb på helgerna, året om. Det var nog det som finansierade lite guldkant i form av extra semesterveckor. Och det kan man väl nästan vara värd när man jobbar alla dagar i månaden utom två?

Sånt där tycker jag är superintressant. Hur folk definierar vilket slags liv de vill leva, och hittar ett sätt att realisera det. Hur de vill det så mycket att de ser till att göra det möjligt. Oavsett vilket slags liv de drömmer om. En del jobbar på fiskebåt i Norge några månader och drar sedan iväg till Thailand, drömmen kan se olika ut men den finns där.

Min dröm är nog att en dag kunna göra något liknande, även om i mindre skala, kanske under någon/några månader till en början, under den tid på året då jag har mindre jobb. Det hade ju varit helt underbart! Resa runt lite i Italien, stanna några veckor på varje ställe. Det finns så många ställen jag vill se bara i Italien, jag har långt ifrån sett allt och dessutom vill jag återvända till platser jag besökt och gillat.

Jag tror det var killen på trädgårdsbutiker som öppnade min hjärna för möjligheterna, det har varit en återkommande dröm sedan dess, även om jag inte vetat riktigt hur det skulle gå till i praktiken. För som butiksanställd tjänade jag inte så mycket, tyckte jag iaf, att jag kunde lägga undan så mkt, eller velat jobba typ 150% för att kunna tillåta mig det. (Speciellt inte sedan jag dessutom började tröttna på mitt gamla jobb). Jag har heller inte kunnat dra ner på utgifterna så pass att det blev så mycket över av min redan låga lön.

Men att identifiera problemen är steg ett för att lösa dem. En dag ska jag göra’t, jag med. 🙂 Det är iaf tanken.

Har ni någon slags drömbild av en typ av liv ni målmedvetet eller mindre uttalat strävar emot? Eller en plan för hur och var ni vill tillbringa er tid den dag ni säger tack och hej till arbetslivet?

Hösttankar

Tillbaks igen efter en rolig sommar fylld av jobb och inget resande. Men jag är glad ändå. Dock funderar jag på om man snart kanske törs resa igen i alla fall. Kanske? Munskydd har jag ju överallt här hemma med; i mataffären, i alla övriga butiker, i kollektivtrafiken, restauranger går jag inte på (tänkte mig någon form av självhushåll om jag reser), går jag på cafe/bageri tar jag med mig kaffet eller vad det är och äter någon annanstans… Jag får intrycket att många åker utomlands och tänker ”nu ska vi koppla bort allt det här med munskydd och restriktioner, vi har ju semester”, och så blir de kanske mindre försiktiga än vad de skulle ha varit hemma… Men lite tar det fortfarande emot att åka. Vad skadad man blivit!

På förlagssidan är det full fart sedan vi släppte Hämndens ansikte för ett par veckor sedan. Boken har gått som tåget, vi har haft fullt sjå att skicka böcker både hit och dit, jätteskoj!

På hemmafronten har jag gjort min kvartalsvisa utrensning av lägenheten. Lustigt hur mycket man fortfarande kan slänga. Denna gång trodde jag inte jag skulle få ihop så mkt, för redan vid de två andra gångerna i år tänkte jag att ”nu har jag typ inget mer att slänga”. Det är ju två år snart sedan jag började min resa mot mindre prylar och gjorde den stora utrensningen. Men ändå! Fick ihop en full ikeakasse plus två vanliga papperskassar. Denna gång har jag inte brytt mig om att gå till stadsmissionen med sakerna, det gör bara att man drar på det och det var för tungt, dessutom är min dramaten utlånad. Men däremot har jag lämnat tillbaks lite saker till andra personer som egentligen var deras, som tex lite verktyg som egentligen var min pappas.

Dessutom gick jag lite hårdare fram i köket, och tänkte ”jag behöver inte två decilitermått, dubletter av vissa köksredskap” osv. Dessutom slängde jag ut matlådorna i plast. Har gjort en annan förändring sedan senast och börjat laga all mat i antingen kastrull eller mammas gamla gjutjärnsstekpanna. Jag rengjorde den och oljade in den och nu fungerar den superfint. Mina tidigare erfarenheter av gjutjärn har inte varit lysande, men nu vet jag bättre hur jag ska sköta om dem. Och absolut inget diskmedel! Så jag kunde även fimpa mina två teflonpannor och där försvann som sagt även matlådorna i plast, i en önskan att avplastifiera mitt hem. Någonstans tror jag inte det är så himla bra med alla plastbyttor man förvarar maten i… Vem vet egentligen hur den där plasten påverkar innehållet?

Så nu är jag lite saker lättare igen. Sedan möblerade jag om i sovrummet och fick ett stort tomt utrymme på en vägg, varpå jag började leta och hittade en jättebra fåtölj. Den kommer levereras i nästa vecka hoppas jag. Jag har ju varken soffa eller teve sedan tidigare men en liten avkopplingsmöbel ville jag ändå ha. Nästa vända (i typ december) ska jag gå igenom lite lådor med papper och dokument, jag hittade faktiskt en stor låda med en massa gamla dokument jag kunde slänga nästan allt av. En massa gamla anställningspapper sedan gud vet när, dokument från italien när jag var där osv. Jag borde kanske ha fortsatt även med resten men jag brukar ha som regel att beta av allt jag kan på en dag och dagen led mot sitt slut.

Men härnäst blir det alltså en massa gamla dokument och pappersjox.Hittade också ett nästan oanvänt hemarkiv jag kan sortera kvarvarande papper i. Topp! 🙂 Om andan faller på kanske jag tar lite av det en annan dag innan dess dock. Jag blev riktigt sugen på att sätta tänderna i dem. 😀

Den senaste veckan har jag dessutom jobbat som en galning, med tre dagar av ett extra jobb per dag vilket resulterade i många extra timmars redigeringsarbete, totalt cirka 14h jobb x dag, vilket definitivt kändes lite i överkant. Jag tror jag hädanefter inte ska boka in mer än max två dagjobb på en vecka och helst inte dagarna efter varandra då. Men det var kul, roligt att få arbeta med dagsljus, och mer interiörer än utomhusmiljöer, det ställer ju helt andra krav på komposition, exponering, arbete med tillgängligt ljus osv. Jag gillar det med. Plus att redigeringen är helt annorlunda med.

Jag fattar verkligen inte hur en del kollegor hinner med flera sådana jobb x dag och sedan redigera själva, jag måste nog hitta ett bättre arbetsflöde hehe. Det kanske kommer med rutinen, eller så får man bara upp farten? Men det är definitivt annorlunda att arbeta med kanske 30+ bilder, mot vanligtvis mellan 7-15 (kan bli mer vid enstaka tillfällen dock) på kvällsfotograferingarna.

Jag insåg att det nog vart lite mycket dock, när jag kände en antydan till mina gamla problem med extraslag som jag haft länge länge, men som numera är helt borta. Jag vill inte ha tillbaks dem. De dök alltid upp när jag skulle lägga mig och så var den nattsömnen störd. Jag har mycket hellre mina nuvarande arbetsrutiner med färre timmar per dag och ett lugnare tempo även om jag arbetar varje dag, det är helt frivilligt, jag måste inte på något vis. Jag skulle kunna betala räkningarna även om jag var ledig på helgerna, jag gör det för att jag tycker det är kul! Och för att kunna lägga undan lite mer pengar i slutet av månaden.

Men jag tänker inte dra det så långt att hälsa och välbefinnande får stryka på foten. Är det något man blir bra på med åren är det väl att sätta sådana saker före mer pengar, status eller karriärmöjligheter. Jag har hört många som säger ”när jag var yngre kunde jag utan problem jobba 60-80h i veckan men nu skulle jag aldrig göra det.” Det är nog inte bara det att man får andra prioriteringar, kroppen börjar säga ifrån med efter ett tag. Och det är väl naturligt, antar jag.

Det var lite om vad jag gjort. Hur har hösten börjat för er? Har den börjat? Eller är ni fortfarande i sommar-MODE? 🙂

/Katarina

Reflektioner kring det här med arbete och lön

Härom dagen var jag ledig från jobb på kvällen och visste inte riktigt vad jag skulle göra med den, van som jag är att alltid vara sysselsatt med jobb till läggdags (som i alla fall såhär års infaller när jag är färdig). Så jag gick in på bibblans hemsida och letade efter något bra att läsa. Hittade ingen roman jag kände mig sugen på så det fick bli Åsa Axelssons bok ”Jag lämnar ekorrhjulet” igen.

Det var en underhållande återläsning men jag slogs av två saker jag inte minns om jag fäste mig vid senast.

1. Hon säger flera gånger att hon ”tjänat” pengar på att inte köpa saker när det egentligen borde ha stått ”sparat”. Den detaljen kan driva mig bortom lätt irritation, frfa när det görs av företag som ska ha en att köpa en vara eller tjänst! ”Tjäna tusenlappar!!!” Det är INTE samma sak.
2. Hon skriver vid ett tillfälle att hon i en uträkning inte tagit med allt ”obetalt arbete” hon gör hemma efter ordinarie arbetstid. Hela det tankesättet skaver enormt hos mig. Att laga maten man behöver äta, tvätta sina skitiga kläder eller hålla rent i sitt eget hem är INTE ”obetalt arbete”, det hör helt enkelt till livet som vuxen människa. Lustigt nog är det alltid kvinnor med familj – gifta eller sambo – som använder detta uttryck. Tänk efter; när hörde du en singel, kvinna eller man, klaga på allt obetalt arbete de ägnat helgen åt? Där är det tydligen ingen som reagerar över det. Någon kanske påpekar att alla dessa stackars mammor inte bara städar och tvättar åt sig själva utan även åt man och barn, men hallå: det är barn du själv valt att skaffa, inget som prackats på dig mot din vilja. Det är lite som att ha ett husdjur, jag har aldrig hört hundägare klaga på all obetald tid de ägnar åt att gå ut med sina fyrbenta vänner, handla mat åt dem eller ta dem till veterinären. Och om de gjorde det skulle någon nog vänligt men bestämt påpeka att de kanske inte borde ha skaffat hund då, om de ser detta som ett problem. Har man skaffat barn måste man självklart ta hand om dem, det säger väl sig självt men för en del verkar detta komma som något av en chock. Hur man sedan delar upp arbetet i hemmet får man väl själv stå för men det finns då ingen oskriven lag som säger att det bara är kvinnor som måste utföra detta utan tycker man att det inte ska vara så får man väl se till att skapa den sortens vanor att dela upp sysslorna redan när man inleder ett förhållande. I alla fall om båda jobbar heltid eller har lika stora åtaganden utanför hemmet. Varför är det ingen som ser sitt eget ansvar för att denna situation uppstår? Varför gifter man sig ens med en snubbe om han ser det som självklart att kvinnan sköter markservicen om det inte är det man vill? Istället ska vi tycka synd om alla självuppoffrande kvinnor som tvingas jobba dygnet runt för att se till att alla andra har det bra! Ja stackarna, liksom.

Hur skulle reaktionen bli om alla började klaga på allt de ”tvingades” göra utanför arbetet? Som att gå ut med hunden de valt att skaffa eller rengöra kattlådan efter den frivilliga katten? Eller om studenter klagade på att de ägnat helgen åt att städa studentlyan och tvätta sina kläder? Utan betalning, kan du tänka dig! Eller singelmannen som ser efter och hjälper sina åldrande föräldrar på fritiden då han skulle ha kunnat varit ledig? Ska man börja ha betalt för allt i ens liv som tar tid eller kräver ansträngning eller se det som ”obetalt arbete”? Väldigt konstig inställning kan jag tycka😀 Och i så fall är det ju inte bara mammor som gör detta utan PRECIS ALLA.

Lika lustiga är de där som räknar timpenningen på sitt skrivande, som om det var tiden författaren lade ner som man betalade för när man köpte en bok och inte resultatet. När sanningen är att det är som med konst. Ingen bryr sig om hur många timmar du lagt ner på din bok om den inte tilltalar dem, varken förlag eller läsare. Hur kan man ens förvänta sig få betalt för ett arbete som ingen bett en utföra? Resultatet är vad du får eller inte får betalt för, om du lyckas sälja boken, och det är det boken döms efter. När det gäller resten av livet, städandet och matlagningen, så får du ju ”lönen” direkt i form av en god måltid och ett fint, välstädat hem. Varför skulle någon betala oss för det?

Precis enligt citatet

Det verkar inte bli någon resa i sommar heller. Eller, jag är så säker man kan bli på det. Dels har jag massor av jobb just nu, (vilket jag inte beklagar, tvärtom!), dels är det nog egentligen för varmt för sydeuropa för min del, och läget är ju dessutom som det är med pandemin. Jag förstår inte hur folk kan resa iväg tvärs över jorden som om inget hänt! Och det i många fall folk som inte ens är vaccinerade än.

Hur törs de? Är de inte rädda för att bli smittade och insjukna i ett främmande land? Jag är det i alla fall. Det är väl typ det enda som är värre än att insjukna här hemma. Känns det inte trist att behöva gå med munskydd på semestern och kanske får se över sina planer pga att allt kanske fortfarande inte är helt genomförbart pga pandemiläget? Jag tror inte allt är vidöppet precis som vanligt ute i europa…? Är det värt det? Själv ställer jag mig tveksam, men det förstås, det är nog samma personer som gått utan munskydd hela pandemin och verkar totalt fearless.

Själv har jag redan börjat brace:a mig själv inför Delta-mutationen vilken jag mer eller mindre räknar med kommer skapa en ny nationell våg likt den vi hade i vintras om inte värre… Det hela börjar kännas som en dålig film som aldrig tar slut. När man börjar hämta andan och tänker ’äntligen kanske den är över?’ så kastar den in en ny plottwist och storyn tar en annan riktning – igen!

I mina tvivlande stunder undrar jag hur många år till vi ska ha det såhär, för eftersom jag är åtminstone till hälften pessimist (andra hälften är nog realist…) så ser jag det inte som otänkbart att det liksom skapas nya mutationer hela tiden i en oändlig cirkel, och varje ny är lite aggressivare och påhittigare än tidigare. Jag vet, de säger ju att virus vanligtvis försvagas med tiden, men det har vi ju inte sett hittills i alla fall , jag tycker snarare den verkar bli listigare och mer omfattande, nu har den ju tex värvat en svamp med som ska göra folk ännu sjukare när de väl drabbas av det huvudsakliga viruset… 😏 Fattades bara det!

Men nog grottat i det, även om det behövdes sägas.

Det var i de tankebanorna jag snubblade på en tanke som mitt i all hopplöshet faktiskt kändes upplyftande. Jag tänkte att de där som trotsar allt och åker utomlands ändå, förmodligen har gått och längtat efter det hela hösten, vintern och våren. Kanske är det det enda som fått dem att ta sig igenom ännu ett år på ett jobb de kanske inte längre känner sig supertaggade på.

Och då slog det mig. Jag är inte en av dem längre. Det går faktiskt ingen nöd på mig just nu trots utebliven resa och trots att jag saknar Italien. Jag har gott om fritid på dagarna nu under sommaren och har alla möjligheter att göra små utflykter om jag vill det, åka och bada eller annat jag känner för. Jag saknar faktiskt inte semestern speciellt mycket i nuläget. För jag älskar mitt jobb! Det är så himla roligt och skulle jag åka utomlands skulle jag tillbringa en stor del av tiden med att just fotografera och bara njuta av ledigheten och lyxen att inte behöva göra något eller passa (andras) tider.

Och då mindes jag det där citatet jag postade för drygt ett år sedan.

Kanske är det det jag gjort? För lite så är det. Jag behöver inte semester på samma sätt som många andra. Jag gör redan det jag skulle ha gjort om jag varit ledig. (utom reser då, men som sagt, med tanke på pandemin är tanken lite avtändande) Och de där resmålen jag vill besöka; de finns nästan säkert kvar en annan gång, OM vi tar oss igenom detta levande såklart. (Annars är ens problem ju slut i alla fall …)

Ursäkta för den lite pessimistiskta tonen i detta inlägg. 😁 Hoppas ni kan njuta av sommaren på det sätt ni tycker bäst om, oavsett om ni är lediga eller inte.

En tråkig tendens

När jag började blogga om skrivandet för typ tio år sedan så fanns det en uppsjö bloggar om just skrivande. Delvis hade det väl med att göra att det rådde en generell boom kring bloggande just då, alla skulle blogga om ALLT. 😀

Det var riktigt roligt att stöta och blöta sina problem, tankar och erfarenheter med andra i samma sits. Och få pepp och stöd när det kändes motigt. För någonstans drevs vi ju alla mot samma mål, att en dag bli utgivna.

En efter en blev så gott som alla det med, och då tillstötte en tendens som var lite tråkig, nämligen att folk slutade blogga efter att de blivit antagna. De få som fortfarande hängde i nöjde sig med att använda bloggen som en marknadsföringskanal för sina böcker men det dagliga dokumenterandet av alla fenomen längs vägen upphörde.

Delvis undrar jag om det beror på att man på något vis inte ville förta bilden av sig själv som lyckad (som i utgiven, som att alla ens problem magiskt upphörde då), genom att låta påskina att man fortfarande hade dagar då man tvivlade, saknade inspiration eller råkade på motgångar på vägen

Jag stötte nämligen på en liknande tendens i ett annat forum jag ”hänger” sedan en tid, där jag umgås med människor med ett gemensamt intresse. Där finns det samma känsla av mål att sträva mot och så sent som idag hintade en av dessa om att målet nu var nära, varpå jag svarade att det skulle bli kul att läsa om resan ”efter” med s.a.s. Och då kom det.

”Jag kommer nog inte fortsätta skriva då.”

Jag tycker det är synd, för visst måste det väl finnas saker att fortsätta skriva om även efter att man uppnått det som var ens primära mål? Man kan ju få nya, relaterade mål, utvecklas vidare, stöta på oväntade insikter kring det man trodde man ville mest av allt, mm som även det kan vara intressanta att ta del av, både för oss som ännu inte är där, och även de som redan varit där en tid, för att se om de delar erfarenheten?

Är det inte synd om alla i ett community försvinner en efter en, när de anser sig ”färdiga”? (Blir man ens någonsin det? Ens som författare) Är bloggandet mest ett redskap för nybörjare inom ett område som behöver en morot i sin strävan efter att lära sig något eller uppnå något? Kan det inte finnas ett behov av människor i olika stadier av ”vägen dit”, det borde ju kunna bidra massor att ha folk i sitt community som vet hur det är ”på andra sidan” och vad som väntar en där? Lite som tex författargruppen jag är med i på Fb där nybörjare och aspiranter blandas med allt från förlagsutgivna, etablerade författare till egenutgivare med succeböcker bakom sig.

Jag inser ju att jag själv är lite halvskyldig, men det beror ju mest på att jag faktiskt inte skriver längre. Plus att det verkade just då som att hypen kring skrivbloggar hade börjat klinga av avsevärt.

Vad tycker ni? Har bloggandet flyttat över till diverse Fb-grupper på senare tid? Eller under hashtaggar på Twitter? Jag kanske redan nu får börja leta efter en passande ”efter”-grupp dit jag kan söka mig den dag jag eventuellt lyckas nå det målet. 🙂 Även om det är långt dit.

Sparboken – en recension

Jag har läst Sparboken, av författaren med den roliga pseudonymen Fru Efficient Badass, som även ligger bakom den populära bloggen med samma namn. (De flesta som skriver den sortens bloggar verkar göra det anonymt) Boken är, om jag inte misstagit mig, en gedigen sammanfattning av alla tips som ovan nämnda bloggare delat med sig av på bloggen, men eftersom jag inte följt den så länge och inte orkar scrolla tillbaks till tidernas begynnelse, så var boken ett smidigt sätt att läsa ikapp.

Språket är finurligt och lättsamt precis som på bloggen och tipsen sådär härligt handfasta som man önskar av en sparbok, från de övergripande att ta ett spenderfritt år och att dra in på resor, ner till att fixa hårklippning på egen hand och allehanda sätt att spara pengar i vardagen via genomtänkta val. Speciellt gillade jag summeringen av vad varje sparåtgärd ger för resultat på lång sikt. Den biten lämnar en ganska svindlande eftertanke, lite av samma tankebanor som Åsa Axelsson var inne på i boken Jag lämnar ekorrhjulet som jag recenserade förra året.

Förutom att jag hade lite problem med Layouten (som var rätt kompakt med långa rader och avsaknaden av tomrum överst på sidan i början av varje nytt kapitel, en liten detalj som hade lättat upp något), så var det en väldigt trevlig läsning. Även om en del av tipsen är saker jag antingen redan gör eller har hört förut i något sammanhang, så var det även en hel del nya tips, så för den som inte regelbundet följer den här sortens bloggar utan vill ha en hands-on beginners guide till sparande och ekonomisk frihet lär detta vara den perfekta boken. Perfekt på resan eller i hängmattan i sommar. 🙂

Jag kan också tipsa om bloggen som förutom spartips varvar med heminredning (modell minimalism) och reflektioner kring hur vardagen kan se ut efter att ha lämnat ett liv av lönearbete bakom sig och en inblick i en lite ovanlig (men till synes rolig) familj som lämnade storstaden för livet på landet. En väldigt underhållande blogg att följa.

Boken verkar inte finnas i något elektroniskt format men finns att köpa på tex Bokus eller att låna på bibblan som fysisk bok.

Ljuset i tunneln?

I veckan som gick fick jag min första vaccindos. Döm om min förvåning när jag vaknade en morgon och hade ett missat samtal från vårdcentralen och ett meddelande att jag nu kunde boka in en tid för vaccination. Och förvåningen blev inte direkt mindre när jag senare samma dag fick höra att vaccinationscentralerna formligen översvämmats av bokningar så att folk blev avvisade. Jag har varit lite skeptisk till detta vaccin pga allt man läst, men också läst att det omtvistade Astra zenecavaccinet främst ges till personer från 65 och uppåt. Så jag bokade i alla fall in en tid och tänkte att nu har jag ett par dagar att fundera.

Det följde med en hel del vånda. Jag är inte vaccinskeptiker överlag, det är mest att detta vaccin verkar ha tagits fram så snabbt och med tanke på den rådande situationen finns få eller inga studier av hur folk påverkas av det varken på lång eller kort sikt. Dessutom har väl alla i en viss ålder fortfarande svininfluensan i färskt minne. Det hade känts bra mycket tryggare om det varit ett vaccin som funnits i åratal där man har gedigen statistik kring biverkningarna att luta sig mot. Men i det här fallet fanns inget sånt, annat än en massa läskiga (skräck-)artiklar på nätet bland annat om hur det gått i Israel där de massvaccinerats med just detta vaccin. (Pfizer)

Så tillslut bet jag ihop om rädslan och gick i alla fall. Jag var beredd på allt från den beskrivna ”lätt ömhet i armen” via anafylaxi till plötslig död, men hittills är allt jag har erfarit just den lätta ömheten i armen som satt i i ungefär 1,5 dag. Det var skönt att gå till sin vanliga vårdcentral för detta, istället för något slags provisorisk lösning med bås och långa köer som jag hört om på andra ställen, och sköterskan var väldigt lugn och bra. Man satt kvar en stund efteråt under observation för att se att man mådde bra. Det var ingen trängsel och obligatoriskt munskydd. När jag konstaterade att jag en stund senare fortfarande levde och mådde bra kvistade jag hem.

Jag hade till och med avsiktligt inte bokat in något nytt jobb när just den dagens jobb blev inställt på grund av regn, men i slutänden blev det jobb i alla fall för vädret lättade och vi bestämde oss för att köra i torsdags istället för, som var nödlösningen, idag.

Så nu har jag söndagen ledig. 🙂

Min strategi hittills har varit lite extrem men den har än så länge funkat. Det vill säga jag bokar upp precis alla dagar i veckan som jag får förfrågningar om jobb. Blir det någon eller några avbokningar (som tex förra veckan då fyra jobb blev inställda) så har jag förhoppningsvis ändå så pass många genomförda bokningar i slutet av månaden att jag inte behöver känna stress över avbokningarna. Jag planerar alltså inte in några lediga dagar utom i speciella fall. Tex hade jag planerat att vara ledig på min födelsedag i måndags, men i slutänden nappade jag på ett sent inkommet jobb i alla fall, hehe. Och det var ett jätteroligt jobb så det är jag glad för.

Men i alla fall, nu får vi se hur situationen utvecklar sig under sommaren och när man eventuellt kan börja resa igen. I veckan läste jag i alla fall att i Italien är båda Capri och Procida helt Covidfria nu. Kanske kan vi snart, med tillräckligt många vaccinerade, börja se ljuset i slutet av tunneln av denna pandemi? Tills dess har vi fullt upp även på förlaget nu under sommaren med redigering, korr och tryck av kommande utgivning, samt läsning av inkommande manus. I det här läget gör jag inga planer för sommaren alls utan tar den som den kommer och försöker se utvecklingen an. Vad är en eller ett par somrar i hemester av ett helt liv liksom? Lite som sommaren 2018 då jag av hälsoskäl inte kunde åka någonstans. Bara att gilla läget och se saker i det långa perspektivet.

Har ni några planer för sommaren eller avvaktar ni också?

Time to blog …?

Den senaste tiden har jag haft ett kluvet förhållande till den här bloggen. Å ena sidan finns det så många saker jag skulle vilja skriva om, men å andra känns de som fel ämnesområden för just den här bloggen. Å tredje sidan vete sjutton om jag orkar starta upp en ny blogg från början heller, riktigt så många inlägg kanske jag inte har på lager. Eller har jag det?

Så vad gör man då? Det jag tänker på har varken med skrivande, läsande, böcker eller fotografi att göra. Men ett utlopp för dem skulle jag gärna ha, där man kan utveckla ämnen på lite mer utrymme än Twitter tillåter.

Så för närvarande är det lite lugnare här, medan jag brottas med mig själv i frågan. Jag förstår ju att ni inte skulle vara så intresserade av den sortens ämnen. Det var ju inte precis vad bloggbeskrivningen utlovade. Men det har blivit ett stort intresse för mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det.

Bloggar om skrivande känns lite 10-tal för mig just nu tyvärr, det mesta är sagt, och kanske har man mer nytta av den sortens blogg som nybörjare än någon som varit med ett tag. Ämnena har liksom tagit slut och det händer heller inte mycket i mitt liv på skrivfronten, tvärtom ligger den delen av mitt liv lite i malpåse just nu. På den privata sidan är jag inte speciellt pigg på att skriva om saker som händer i mitt liv, de behåller jag hellre för mig själv eller pratar om med folk i min närhet.

Vad skulle ni ha gjort? Dragit igång en ny blogg eller lagt ner? Andra förslag?

Jag sade upp mig från jobbet – ett år senare

Idag är årsdagen för min exit från mitt gamla jobb som butiksanställd. Då hade vi precis fått känna på Coronaeffekterna och jag kände mig olustig av att arbeta i en liten butik med mycket folk, inga skyddsåtgärder som de vi sett senare typ max antal besökare, munskydd osv. Då kändes det helt enkelt extremt stressande, och det var mycket det som skyndade på ett beslut som redan legat och grott ett tag, närt av det faktum att jag såg en boom av efterfrågningar på mitt andra jobb som företagare under mars månad.

Så hur har det gått? Jo då, tackar som frågar, jag har hållit mig sysselsatt. Det är ganska lustigt för jag brukade aldrig känna mig ok med att arbeta sjudagarsveckor som anställd, men som företagare är det inga problem. Kanske har att göra med att jag arbetar för mig själv numera. Så numera är alla dagar i veckan potentiella arbetsdagar och de lediga dagar som blir brukar vara när någon avbokar med kort varsel eller fotograferingen blir inställd på grund av snöstorm eller så. 😄

Någon semester blev det inte, av förklarliga skäl. Jag jobbade istället hela sommaren då det var massor av bokningar, och vilade sedan under november (delvis), december och januari när det var som lugnast. Det är inte samma sak som att vara ledig och åka på semesterresa på sommaren såklart, men funkade nog bra i alla fall, och jag fick precis lagom mycket jobb under de månaderna för att det skulle täcka nästan alla mina basala utgifter. (Det rörde sig om cirka tio arbetsdagar per månad på de två månaderna.) Dock tänker jag att i framtiden när man kan resa igen vill jag nog ta ett par semesterveckor någon gång under sommarhalvåret och resa iväg lite igen.

Nu har säsongen dragit igång på allvar och det verkar vara ännu hårdare tryck i år än förra året, vilket är jättekul. Jag hade som mål under förra året att börja fota dagfoto med, vilket dock inte uppfylldes men det har jag istället fått se uppfyllas nu i vår. Det är kul och blir en extra liten inkomstkälla. Förra året när jag slutade var jag inställd på att behöva ta ett extrajobb av något slag för att dryga ut och inte ha alla ägg i samma korg, och efter att ha sökt och kallats till intervju för ett jobb som telefonintervjuare, (där jag vid provarbetstillfället fejkade förkylning för att slippa, stället var helt sjukt snuskigt upptäckte jag när jag kom dit och dessutom satt man flera tätt ihopklämda inklämda i litet rum vilket inte kändes optimalt ur coronasynpunkt) hittade jag ett annat som gick ut på att leverera blombud till personer via ett företag, vilket passade mig perfekt och även om lönen var liten fick jag både lite motion och hade kul. Företaget lade dock ner verksamheten i sverige under sommaren. Då lade jag ner planerna på extrajobb för det behövdes egentligen inte, jag hade mest en känsla av att jag skulle kunna göra något av dagarna eftersom jag sommartid inte börjar jobba förrän sena kvällar.

Men detta reflekterade jag över lite i vintras. Mina arbetstider är ju egentligen optimala. Jag jobbar när dagen börjar lida mot sitt slut, på vintern infaller det vid 14-15 tiden, på sommaren snarare vid 22, men i båda fallen innebär det att jag har mycket tid att vara ute i dagsljus, vilket jag verkligen uppskattar. Kvällsperson som jag är har jag inget emot att jobba sent, mot att få sova så länge jag vill på morgnarna istället. 🙂

Så summerat kan jag konstatera att mitt första år som egenföretagare på heltid har gått långt över förväntningarna, vilket jag är extremt tacksam för. Jag har på det viset kunna ställa om livsstil helt och ta vara på de resurser jag har i fråga om tid och pengar. Och även om jag jobbar i stort sett varje dag (inga åttatimmarsdagar dock, det rör sig oftast om cirka 6h per dag, vilket iofs passar mig bra) så känner jag mig fri på ett helt annat sätt än tidigare. Fri att disponera min tid som jag vill, fri att ta mig an de jobb jag vill, fri att sköta om min hälsa. Det var nog den bästa gåva jag kunde få i det läget.