Sparboken – en recension

Jag har läst Sparboken, av författaren med den roliga pseudonymen Fru Efficient Badass, som även ligger bakom den populära bloggen med samma namn. (De flesta som skriver den sortens bloggar verkar göra det anonymt) Boken är, om jag inte misstagit mig, en gedigen sammanfattning av alla tips som ovan nämnda bloggare delat med sig av på bloggen, men eftersom jag inte följt den så länge och inte orkar scrolla tillbaks till tidernas begynnelse, så var boken ett smidigt sätt att läsa ikapp.

Språket är finurligt och lättsamt precis som på bloggen och tipsen sådär härligt handfasta som man önskar av en sparbok, från de övergripande att ta ett spenderfritt år och att dra in på resor, ner till att fixa hårklippning på egen hand och allehanda sätt att spara pengar i vardagen via genomtänkta val. Speciellt gillade jag summeringen av vad varje sparåtgärd ger för resultat på lång sikt. Den biten lämnar en ganska svindlande eftertanke, lite av samma tankebanor som Åsa Axelsson var inne på i boken Jag lämnar ekorrhjulet som jag recenserade förra året.

Förutom att jag hade lite problem med Layouten (som var rätt kompakt med långa rader och avsaknaden av tomrum överst på sidan i början av varje nytt kapitel, en liten detalj som hade lättat upp något), så var det en väldigt trevlig läsning. Även om en del av tipsen är saker jag antingen redan gör eller har hört förut i något sammanhang, så var det även en hel del nya tips, så för den som inte regelbundet följer den här sortens bloggar utan vill ha en hands-on beginners guide till sparande och ekonomisk frihet lär detta vara den perfekta boken. Perfekt på resan eller i hängmattan i sommar. 🙂

Jag kan också tipsa om bloggen som förutom spartips varvar med heminredning (modell minimalism) och reflektioner kring hur vardagen kan se ut efter att ha lämnat ett liv av lönearbete bakom sig och en inblick i en lite ovanlig (men till synes rolig) familj som lämnade storstaden för livet på landet. En väldigt underhållande blogg att följa.

Boken verkar inte finnas i något elektroniskt format men finns att köpa på tex Bokus eller att låna på bibblan som fysisk bok.

1%-metoden av James Clear

Såhär en bit in på det nya året är det nog många av oss som fått se sina nyårslöften eller planerade förändringar redan gå i stöpet. För nya vanor är inte helt lätta att bygga, och det blir vi varse vartenda år i mitten av januari ungefär. Men hur ofta funderar vi på varför de gick i stöpet? Oftast skyller man nog på att det blev för jobbigt, man hade för svag karaktär, man glömde bort eller missade några gånger och där någonstans tappade man bort den nya vanan. För som vi alla vet, en gång är ingen gång men två gånger är en vana. Och det gäller åt båda hållen. För varje gång du upprepar något lägger du grunden till ett nytt beteende, men det tar också inte många gångers avsteg från de nya vanorna för att återgå till det gamla.

Under senare delen av januari har jag läst en väldigt intressant bok på ämnet, nämligen 1%-metoden, av James Clear. Som titeln antyder handlar det om att skapa nya vanor och bryta de dåliga genom små, tillsynes obetydliga förändringar. Författaren skriver underhållande och välunderbyggt och illustrerar med exempel ur verkligheten som är både roliga och intressanta, som hur idrottslag tog sig från bedrövliga resultat till att bli framgångsrika inom sin gren, eller hur någon med små medel på ett nästan osynligt sätt påverkat vanorna hos andra människor. Mycket intressant.

Just de exemplen blev snabbt min favoritdel av boken, för de illustrerar så klockrent det boken handlar om och hur lite som faktiskt krävs, att ackumulera många små förändringar snarare än att försöka med något stort som förändrar hela ens vardag. Och att det inte alls är så svårt och oöverstigligt som man kan tro, det handlar snarare om att hitta rätt metoder och att underlätta för sig själv att faktiskt lyckas. Som tex att skapa en vana som man knyter ihop med en befintlig vana, eller att med små medel göra det mer lockande att faktiskt göra det man föresatt sig. Författaren ger läsaren metoderna och redskapen för att förändra sina vanor och skapa nya, på ett sätt som varken känns svårt eller jobbigt.

Så jag säger helt enkelt LÄS DEN, om du vill veta hur du lyckas med att skapa nya vanor eller en förändring i ditt liv, oavsett om det handlar om att börja träna, lära sig ett nytt språk, eller bli framgångsrik på något område. Och på köpet får du lära dig lite mer om hur den mänskliga hjärnan fungerar och får en lärorik och intressant stunds läsning. Win win!

Boken går att köpa bland annat här: https://www.bokus.com/bok/9789198624601/1-metoden-sma-forandringar-stora-resultat-ett-enkelt-och-beprovat-satt-att-skapa-goda-vanor-och-bryta-daliga/

Man försöker hanka sig fram…

Ingen har väl missat den osäkerhet som råder överlag just nu. Både på virusfronten och även arbetsmarknaden. Ingen går förskonad, varken stora eller små företag. Så som microföretag gör man sitt bästa för att hålla sig flytande så länge det går. Den här veckan har jag haft väldigt mycket förfrågningar, så jag har till och med bokat in hela helgen till jobb, och även långfredagen, för man vet aldrig när det börjar sina. Alla intäkter man kan få in nu kommer att komma till nytta.

På förlagsfronten är vi mitt uppe i utgivningen av Eva-Lisas nästa bok, Mig skall inte fattas som beräknas till maj. Just maj verkar ha blivit en väldigt vanlig månad för våra utgivningar, faktiskt, och det är en perfekt månad tycker jag. Maj och september är kanske de månader som känns mest gynnsamma att släppa en bok.

Mer om boken kan ni läsa här: https://dezmin.wordpress.com/2020/03/31/nasta-bok-3/

Jag har fått fota en hel del hus och villor den senaste tiden vilket har varit jätteroligt, och ger helt andra möjligheter. Här är ett par av dem.

I övrigt har den faktiska porträttfotosäsongen dragit igång, och imorgon har jag en liten fotografering på stan. Det ska bli spännande, jag är liiite ringrostig på porträttfronten, men har försökt hålla mig i form medelst lite självporträtt. 😁 Blixten och jag tycks tyvärr ha tappat the loving feeling, vi behöver hitta tillbaka till varandra igen. 😉

Återkommer med bilder från morgondagen.

Hur har ni det?

Sista raden

Nu är eboken ute och har redan hittats av en del läsare, (att döma av nedladdningsstatstiken) vilket är riktigt roligt.

Här är en liten presentation:

”När hans flickvän gör slut samma dag som han förlorar jobbet inser Joakim att han misslyckats på varenda punkt i livet. Med fyrtioårsstrecket som närmar sig och en hel hög förlorade drömmar i bagaget känner han inget större hopp om att kunna vända den nedåtgående spiral som hans liv förvandlats till. Speciellt inte när han jämför sig med sina mer lyckade systrar och deras respektive. Den enda trösten är ett gäng gamla kompisar från gymnasiet som är i samma sits som han själv.

Så när han morgonen efter en blöt utekväll får ett telefonsamtal som förändrar allt tror han först det är en skruvad dröm. Sedan inser han att det liv han brukade fantisera om kanske trots allt är inom räckhåll. Men allt kommer med ett pris.

Sista raden är en humoristisk berättelse om att aldrig ge upp sina drömmar, men också om hur inte bara nöden utan även lyckan prövar de mest grundläggande relationerna, både till oss själva och till dem som står oss närmast.”

Detta är alltså en kortroman, och finns bara som ebok. Ska gå att låna på bibblan, och har de den inte brukar de inte vara svåra med att ta hem titlar man efterfrågar. Annars finns den även att köpa och ladda ner från nätbokhandlarna.

Nu tar jag en paus med skrivandet för att ägna mig åt mitt företagande som fotograf, vilket vid sidan av mitt vanliga jobb och inte minst förlagsarbetet redan det tar upp en del tid. 🙂

Fotograferandet går framåt och i nuläget har jag oftast ett par-tre jobb i veckan, vilket är ungefär vad jag hinner med, pga att mitt schema på dagjobbet ibland inte rymmer plats för fotande (när jag arbetar eftermdidagsskiftet).

Om en dryg vecka ska jag även på en liten kurs på Scandinavian photo igen, ser fram emot det.

Jag har också börjar planera en lite mer avancerad fotografering med en modell i en provisorisk studio som kommer att ligga i föreningslokalen i mitt hus. 🙂 men innan dess måste jag dels måla en skärmvägg svart (hello sprayfärg), hitta en lämplig plats att göra det på samt att ställa den på medan den torkar, samt införskaffa det som behövs i form av rekvisita. Först hade jag frågat Nada som jag jobbat med tidigare, då jag kände att hon skulle passa för detta, men hon har inte möjlighet just nu, så det blir en annan modell som också är väldigt trevlig, duktig och framför allt har ett ansikte med karaktär och utstrålning, vilket jag behöver för detta. Någon som är lite fierce, som Tyra Banks skulle ha sagt. 🙂 det ska bli jättespännande, både att använda min skärmvägg (funkar den kan jag ha den att fota mot i vinter när det är för kallt ute, och i så fall har jag hittat en billig studio väldigt nära), samt att använda min gigantiska softbox (men jag har paraplyer med i fall den inte skulle ge rätt resultat) som jag inte använt mycket än pga storleken. Den tar nämligen upp halva mitt vardagsrum… 😂😂

Så det är lite av vad jag har pysslat och ska pyssla med just nu.

Ha en härlig vecka!

Författarintervju: Linda P Sturesson

En solig dag i januari fotograferade jag debuterande författaren Linda P Sturesson vars debutroman släpps nu i dagarna på Bokförlaget Mormor. Och eftersom jag tycker om att höra om andras upplevelser av hur det är att debutera som författare och vilka drömmar och känslor som ligger bakom föddes redan där en idé om att i samband med releasen göra en intervju med henne.

Hej Linda, vad kul att du ställde upp på att låta dig intervjuas 🙂 Hur kom det sig att du började skriva?

— Att jag började skriva överhuvudtaget har kanske att göra med att mina föräldrar alltid läste för mig när jag var liten, även efter att jag själv lärt mig läsa. Fortsatte sen att läsa själv och väldigt mycket. När jag var i kanske tolvårsåldern kom jag på att jag ville bli författare och eftersom en bok ju inte skriver sig själv, så var det bara att börja skriva.

Berätta kort om boken och hur du fick idén till den.

— I boken får läsaren följa två trådar. En handlar om ett flickebarns svåra uppväxt och i den andra följer vi en kvinna som blivit diagnostiserad som bipolär och som anmäler sig till en patientförening vilken också ger en skrivkurs för sina medlemmar. I denna finns det ett antal deltagare som är mer eller mindre jobbiga, för att inte säga knäppa, men samtidigt har alla sin charm och tack och lov viss humor. Boken är samtidigt komisk och tragisk, ganska krass. Den handlar en del om stigmatisering, förakt, skuld, skam och acceptans. Idén till boken fick jag från flera håll, men startskottet blev nog ett samtal mellan två kvinnor som ville ha en diagnos och sedan en egen depression. När jag kom ur min depression blev jag intresserad av hur psykisk ohälsa kan förebyggas. En lösning för mycket svårt sjuka kan vara medicinering, men för många finns nog andra sätt. Jag har också funderat kring psykisk ohälsa i relation till ärvda trauman, förutsättningar och samhälleliga krav. Innan min depression var jag intresserad av stigmatisering och kategoriseringar, och det framgår nog i boken.

Vad var det svåraste under skrivprocessen?

— Kanske att hitta tid till att skriva! Själva skrivandet var nog inte så svårt, men det fanns såklart svåra delar som hur jag skulle döpa mina kapitel, vad mina karaktärer skulle heta och om jag skulle skriva i jag-form eller tredjeperson och jag testade fram och tillbaka tills jag hittade rösterna. Ibland har jag fastnat i formuleringar, som exempelvis om det ska stå ”inte heller” eller ”heller inte” vilket nästan har gjort mig galen. Det har såklart också hänt att jag inte fått fram någonting, men då har jag ändå försökt tvinga mig själv att sätta igång. Ibland när jag inte får ut något så brukar jag messa min bästa vän som brukar skicka en knytnävesslag-smiley tillbaka eller så går jag ut och går eller sätter mig någonstans och tittar på folk. Det svåraste med denna bok har egentligen nog varit efter själva skrivprocessen, efter att jag fick bokkontrakt och insåg att boken skulle läsas av andra också. Hjälp liksom.

Vilka tankar och känslor vill du väcka hos läsarna?

— Jag vill nog väcka alla möjliga känslor, alla de som mina karaktärer känner och som ingår i livet, men kanske främst hopp, glädje och sorg. Att saker verkligen kan vara för jävliga för en del, men det finns de som överlever helveten. Livet innebär svårigheter, men det finns också överlevnadsvilja och det finns humor i mycket av det galna som sker. Jag vill också väcka tankar kring de saker som jag själv funderade på när idén till boken föddes och som rör medicinering, skuld, skam och stigmatisering, ärvda trauman, förutsättningar och krav. Läsaren får gärna reflektera kring sina egna förväntningar på livet och hur hen hanterar motgångar. Läsaren får också fundera på vems ansvar det är att en individ ska må bra.

Vad gör du till vardags när du inte skriver?

— Jag arbetar, tränar tre till fyra gånger i veckan på Friskis & Svettis, går på konserter, utställningar och träffar nära och kära. Tycker om att fika och titta på folk som går förbi. Jag har två barn som jag gärna umgås med även om de numera är ganska ointresserade av att hänga med mig, så därför hinner jag skriva en del. Mitt skrivande hindras dock av att jag måste ägna en hel del tid åt hushållsbestyr vilket jag tycker är fantastiskt tråkigt.

Vad tycker du själv om att läsa?

— Läser mycket självbiografier, populärvetenskap, dokumentära böcker och serier. Romaner slinker också in, gärna humoristiska eller vardagliga. Gillar också en del deckar- och skräckförfattares alster. Läser mycket vetenskapliga artiklar och rapporter i mitt arbete, vilket tyvärr inneburit att jag läser lite mindre efter jobbet, men ett par böcker i månaden blir det. Förutom litteratur som riktar sig till vuxna är jag väldigt förtjust i att läsa serier, böcker för både unga vuxna och för barn strax innan tonåren, där mina egna barn befinner sig.

Finns det någon bok som betytt extra mycket för dig?

— Det finns några böcker som dröjt sig kvar hos mig, men det är så svårt att välja en av dem. Med tanke på min bok Diskvalificering av det positiva så skulle jag nog säga Pojken som kallades Det, Pillret, Gökboet och kanske också Dumskallarnas sammansvärjning. Finns många bra författare till ännu fler bra böcker. Om jag ska nämna några författare som får extra mycket plats alternativt kärlek i mina bokhyllor så är det Elizabeth George, Ingrid Noll, Jonas Hassen Khemiri, Claes Holmström, Jenny Jägerfeldt, Anna Arvidsson, Danny Wattin, Kristina Ohlsson, Fredrik Kehlmann, Marjaneh Bakhtiari, Fredrik Backman, Chimamanda Ngozi Adichie, Stephen King … min lista skulle kunna bli oändlig, så bäst att jag stänger ner mig själv nu … I mina barns bokhyllor står förresten också en del guld av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Ingeborg Angelin, Jeff Kinney, Astrid Lindgren …

Tack för intervjun Linda, och stort lycka till med boken. 🙂

diskvalificering-av-det-positivaIMG014-2LindaSV:VIMG011SVV

 

Författarfoto: Sven Rollenhagen

Förra veckan hade jag min andra fotografering efter svaren på mitt inlägg. (Den första kommer ett separat inlägg om längre fram.) Och lustigt nog har jag vid båda tillfällena haft lite extrema väderförhållanden. Vid det första tillfället var det stekande sol, vilket (upptäckte jag) inte var lika idealiskt för fotografering som jag skulle ha trott.

Denna dag hände något annat istället. När jag var på väg till det avtalade mötet såg jag ett mörkt moln i horisonten, vilket som tur var iofs inte var någon form av nederbörd. Istället var det en helt brutal dimma som snart drog in över Södermalm där vi skulle hålla till. Den plats som vi hade sett ut som skulle ha gett en trevlig utsikt i bakgrunden av bilden förvandlades till en mjölkvit filt som fick hela stan bakom att försvinna. Från den plats där vis god på Mariaberget såg man snart inte ens Riddarholmen längre.

Och detta skapade även andra problem, med både fokus och ljus. Solen låg bakom mig där jag stod men himlen blev ändå en aning utfrätt, vilket jag inte direkt var beredd på. Efter att ha tagit några bilder där förflyttade vi oss en bit längre österut och då började dimman lätta en aning, så på de sista bilderna anar man i alla fall konturerna av en stad där i bakgrunden. ☺️

dimma-2
En stund innan dimman tog över Stockholm helt…

Med tanke på väderförhållandena var jag glad att ändå få ihop några bilder som funkade. Men eftersom min kamera hade uppenbara problem med dimman trodde jag när jag såg bilderna att det hänt något med själva kameran, varpå det blev ett besök hos kameradoktorn för lite konsultation och undersökning. Så nu har jag lärt mig inte bara en utan flera lärdomar.

1. Dimma är knepigt. Det blir lätt lite obalans i ljuset. När motivet är rätt exponerat blir himlen överexponerad. Plus att själva dimman verkade skapa vissa problem med skärpan i bilderna. Vi var ju bokstavligt talat mitt i den trögflytande luften, även om man inte tänkte på det.

2. Mitt objektiv har specifika behov beroende på avståndet till motivet. Ju närmare jag är desto skarpare på den bländaren jag hade. Ska jag fota längre ifrån måste jag minska bländaren.

Författaren jag fotade heter Sven Rollenhagen och är specialist på datorspelsberoende. Han har skrivit böckerna Mobikett och Datorspelsberoende och utkommer i år med en ny bok.

Här är ett par av bilderna vi tog:

img_06bimg_07b

Som sagt, det första fototillfället kommer att få ett eget inlägg i februari. 🙂

Imorgon har jag en fotografering till, denna gång inomhus, är lite nervös för det. Och nästa vecka ytterligare en, också den inomhus + utomhus med troligtvis. Hurra! Ser fram emot dem bägge.

Kvinnor i feelgoodlitteratur vs… verkligheten

En av de bästa böckerna jag läste förra året var definitivt En dag i december, som jag redan skrivit om här på bloggen. Och nyss slog det mig att det nog är den enda bok i den genren jag läst, både förra året och på väääldigt länge, som jag inte irriterat mig på.

Ofta tycker jag det överlag är väldigt svårt att känna igen sig i kvinnorna som skildras i feelgoodböcker idag. Både svenska och utländska, faktiskt. Och det har blivit ett sådant problem att jag numera inte läser lika mycket böcker av den sorten alls längre. Vilket är synd, för jag gillar ju genren som sådan.

Men jag kan väldigt sällan känna igen mig i de kvinnliga huvudrollerna. De är för nerviga, för bitchiga mot folk omkring dem, för känsliga, de gråter för precis allt, valen de gör är oftast helt åt skogen trots att det borde vara uppenbara för en normalbegåvad person och de är, upplever jag, extremt osjälvständiga.

Kanske pratar jag och dessa författare om helt olika saker när vi pratar om starka kvinnor, vad vet jag. Det var en diskussion i en författargrupp nyligen om just detta, och där artikelförfattaren som länkades in mest syftade på starka kvinnor i bemärkelsen de som spöar upp folk rent fysiskt och allmänt är lite mer… stridslystna än gemene man. (Kvinna)

Och det kanske är ett problem i amerikansk litteratur mer än i svensk, eller så är det vanligare i vissa genrer (som jag inte läser). Men de som syftas på här i Sverige är oftast kvinnor i böckerna för kvinnor, s.a.s. Romance, feelgood osv. Och just i romance tampas man ju med ett grundläggande problem i själva genren, att dessa kvinnor OCH författaren själv anses att tvåsamheten är den enda möjliga utgången.

Ok, visst läser jag med den sortens böcker för att jag vill läsa om en kärleksrelation, men just det där med att huvudpersonerna hela tiden ska framställas som tillräckligt starka för att egentligen inte ”behöva” en man ur praktisk synvinkel samtidigt som hela boken strävar efter just motsatsen, börjar nog bli lite av ett trovärdighetsproblem för mig. För då måste de ta till andra medel för att denna kvinna ska framstå som stark. Mentalt. Och det innebär tyvärr ofta en viss bitchighet, bristande självkritik, förnekelse och allmän tjurskallighet liksom en oförmåga att se det mest uppenbara.

Och dessa egenskaper ger inte en speciellt intressant person, inte någon jag vill följa under mina lediga stunder i flera dagar eller veckor, eller som stannar kvar hos mig efteråt. (Oftast är jag glad att ta farväl av dem i slutet). Tyvärr är det inte den sortens kvinnor jag känner att jag vill eller ens kan sympatisera med eller relatera till.

Kanske finns det många som är så ute i verkliga livet, så kan det absolut vara. Men för min del får de gärna stanna där. När jag läser den sortens böcker vill i alla fall jag läsa om personer som liksom är lite större än verkligheten, som jag kan trivas med och se upp till. Och de flesta kvinnliga feelgoodhuvudroller idag påminner tyvärr mer om den där kollegan man helst undviker, än om en vän man vill bjuda in i sitt liv.

Det är försvinnande få författare som lyckas skapa en huvudperson som för mig känns trovärdig, sympatisk, relaterbar och som jag bryr mig om.

Är det verkligen bara jag som upplever ett problem med detta?

Läser just nu:

skuggv

Louise Baumgärtners debut Skuggvinter son landade i min brevlåda förra veckan! Yay!

Lite sent på bollen kanske men det senaste året har jag verkligen läst lite böcker överlag och inte haft speciellt mycket läslust. Antar att fotandet och bildbearbetandet har slukat en del tid som jag annars kunde ha läst. (Men jag har skrivit desto mer) Just nu är lästiden ganska liten, mest innan jag går och lägger mig på kvällen.

Igår var jag på en liten marknad och sålde och signerade min bok. Några böcker hittade nya läsare och den roligaste och mest oväntade köparen var en Tibetansk munk. 😀  Det skulle verkligen ha varit spännande att höra vad han tyckte om den! 😀