Gott nytt år!

Jag har överlevt julen! I dessa tider känns det inte som något självklart så man är ju lite tacksam. 🙂 Nu stundar nyår och iom det börjar man planera för nästa år, sätta upp mål och fundera över hur man ska nå dit.

Jag vet att många tycker det varit ett förskräckligt år, och i flera avseenden har det nog det. Folk har blivit sjuka, fått långtgående biverkningar av viruset, äldre har isolerats, hemarbete har avskaffats och återinförts igen… man skulle kunna fortsätta ett bra tag. Men jag tycket ändå det har varit ett bra år på det stora hela.

Jag har haft jobb, tillräckligt mycket för att försörja mig, har fått börja lite smått med dagfoto och fått ett vad det verkar som stående erbjudande om att fortsätta med det vilket jag än så länge avvaktar med. Jag har fått nya kunder, lärt mig mer, och dessutom läst många böcker om ämnen jag finner intressanta och utvecklats med det. Jag har fått flera nya intresseområden jag har fördjupat mig i. Jag kom t.o.m iväg till Italien en sväng. 🙂 Även på förlagssidan har det varit ett fint år med två spännande och bra böcker i utgivningen. Fysiskt sett känner jag mig i bra form med, och med en vikt jag trivs med.

Inför nästa år har jag inte satt upp några tydliga mål än, men av de jag hade för 2021 så kan jag bocka av 9 av 12, vilket känns fullt godkänt. 🙂

Nu är det bara ett par dagar kvar på året. Jag längtar till nästa vecka då mina jobb drar igång igen för året, efter en månad med endast fem arbetsdagar… 🙂 Vad har ni för planer och önskningar inför nästa år?

Annons

Skrivdrömmen

Som en del säkert märkt/gissat hade jag en period mellan 2010-2014 då mina skrivambitioner var uppskruvade till max. Jag bloggade i stort sett varje dag, hade massor av tankar och funderingar kring skrivandet, och också massor av drömmar och ambitioner. Mitt drömscenario då var att kunna skriva på heltid.

Sedan dess har både skrivandet och ambitionerna sakta avtagit för att slutligen helt tyna bort, men ironiskt nog skulle jag idag kunna uppfylla drömmen om att skriva på heltid. Ja bortsett från fotojobben då, men eftersom mitt företagande är inriktat på både författande och fotografi så skulle jag tekniskt sett kunna skriva som en del av mitt jobb.

Lustigt hur livet är funtat. Hur något som upptar all ens vakna tid (och ibland en del av sömnen med), påverkar ens arbete, relationer och livsrutiner några år senare kan vara förpassat till ett hörn i minnet, en liten rest av en tid som flytt. Hur livet ser till att uppfylla ens dröm när man slutat drömma om det för länge sedan.

Idag läste jag om en författarkollega (vet inte ens om jag är kvalificerad att säga så längre faktiskt) som blivit såld till ett gäng länder utomlands, och glädjen var total. Jag tänker på hur många böcker denna person skrivit, kämpat på för att nå erkännande och ta sitt skrivande framåt på alla tänkbara sätt, och inser att just den biten nog alltid saknades i mitt egna skrivande – och drömmande. Det begränsade sig liksom bara till själva akten i att faktiskt skriva, att få leva i den där bubblan av mina berättelser, umgås med mina karaktärer hela dagarna istället för mina snorkiga (då) kollegor. Själva biten med markarbetet var aldrig min starka sida. Och jag inser att hur mycket jag än ville skriva, så hade jag aldrig den sortens driv och ambitioner.

Jag är faktiskt rätt nöjd med hur jag har det idag och tänker att allt har sin tid i livet och det är de som verkligen vill något som blir kvar medan de andra sorteras bort. De där som bara drömmer men inte riktigt är redo att göra det som krävs för att faktiskt nå dit. Och jag lockades aldrig av tanken på att sitta och signera böcker på bokmässan, eller att resa land och rike runt och föreläsa. Av att intervjuas av tidningar eller sitta i tevesoffor och se djupsinnig ut och berätta om mitt skrivande. Det var aldrig en del av min dröm. Kanske borde det ha varit det för att vara realistisk, men det var det inte, och därför undrar jag om alltihop kanske bara var just det, ett luftslott utan vidare förankring i verkligheten. Men var det så så kändes den i alla fall väldigt verklig.

Hur är det för er? Hur mycket är ni redo att göra och hur långt är ni beredda att sträcka er, även utanför er comfort zone, för att uppfylla era drömmar? Hur realistiska är ni i ert drömmande? Finns det någon fler än jag som insett att de hyser drömmar som kanske inte riktigt stämmer överens med verkligheten?

Ha en fin helg!

Skröplig eller bara lat?

Jag har märkt av en väldigt konstig grej den senaste tiden. På förmiddagarna är jag i vanlig ordning extremt seg, men det har jag alltid varit, dock tycker jag att det blivit värre sedan jag gick egenföretagare. Troligtvis kan detta härledas till att jag inte har samma uppenbara motivation att stiga upp på morgonen och därför inte kommer till skott med någonting förrän någon gång på eftermiddagen.

Men inte bara det, jag känner mig också väldigt stel, fysiskt orkeslös och allmänt skröplig. Det är som om kroppen tar halva dagen på sig för att skramla igång. Sedan någonstans när jag ger mig av för att jobba och därmed rör mig mer (på en lågintensivt nivå) så antingen glömmer jag av det eller så går det helt enkelt över. På väg hem från jobbet är jag hur pigg som helst och hade lätt kunnat ta en långpromenad, om det inte vore för att jag måste hem och redigera.

Och ju längre kvällen går desto mindre skröplig känner jag mig. Jag äter sedan många år en medicin och läkaren sa på ett besök nyligen att den kunde leda till en viss muskelstelhet. Något som jag då inte tycktes lida av enligt honom. Men kanske är det det det är? Eller så är jag bara lat och slö och behöver aktivera mig, en anledning att stiga upp och framför allt hålla igång med fysisk aktivitet redan från morgonen?

Nu vill jag inte leta efter ett jobb på morgnarna bara för detta, även om det förvisso tilltalar mitt ekonomiska jag att kunna tjäna lite extrapengar, för jag gillar verkligen att kunna disponera dagarna som jag vill. Tvätta, handla och promenera medan andra är på jobbet. Jag jobbar även med förlaget på dagarna. Det är en livsstil jag verkligen gillar. Men den här segheten??? Avskyr den.

Kanske är det även en konsekvens av att det blivit mörkare och kallare, för jag skulle kunna sova hur mkt som helst. Imorgon bitti ska jag i alla fall göra ett försök att återuppta mina morgonpromenader som blev satta lite på paus när det började regna vareviga dag.

Jag har också börjat omskrivningen av DST, och kommit cirka tre kapitel. Det var skönt att ha lite tidigare material att luta sig mot för att hitta rösten igen. Att nyskriva helt hade nog gått segare. Jag har alltid tyckt att det är först när jag börjar på ett nytt manus eller börjar skriva igen efter ett uppehåll som det märks vad jag lärt mig sedan sist. Så länge jag skriver på samma text är det som att ingen utveckling sker i mitt skrivande, jag fortsätter på samma sätt och även fast jag vet vad jag vill bli bättre på är det som om det finns en slags spärr någonstans. Det kommer efter, när man börjar på nästa text. Då märker man vad man lärde sig. Är det fler som känner så?

Nu går jag in i en period av ofrivillig semester, eller kanske snarare Hemester. För det blir ju ingen semesterresa nu. Jag är inte som de där pappskallarna (ursäkta språket) som drar iväg till medelhavsländerna på höstlovet, mitt när pandemin har dragit igång igen, och antalet insjuknade ökar i raketfart. Ärligt talat förstår jag mig verkligen inte på den sortens personer. Man skulle kunna tro att de tror att de aldrig någonsin kommer få åka någonstans ever again. Det är som att ”okej, så jag har hört talas om att det går något slags influensa av något slag men inte ska vi väl missunna oss en höstlovsresa bara för det? Oh nej, varför ska vi behöva avstå från något? Vi tänker minsann inte sitta hemma och ha det tråkigt.”

Suck!

Så jag blir hemma som sagt, bostadsmarknaden verkar lugna ner sig lite med och antalet jobb kommer nog nätt och jämnt att täcka den preliminärskatt jag ska betala in. Om jag har tur. På ett sätt kanske jag kan se det som något bra. Gott om tid att skriva på manuset, jobba med förlaget (mer om det framöver) och vila lite. Hobbyfota, hehe. Det kanske blir lite mer streetphoto om andan faller på. Blir jag rastlös får jag väl promenera mera. 😜

Sugen på att Downshifta? Här kommer ett boktips och lite tankar.

De senaste dagarna har jag läst den här:

En liten praktisk bok om hur man kan leva ett bättre liv med mer livskvalitet och mindre stress, karriärhets osv, och komma ur den där fällan som verkar drabba de flesta idag. Det där att inte ha tid med det man vill göra för att livet bara snurrar på och man har liksom inte tid att leva samtidigt. Författaren hoppade av det livet och flyttade ut på landet med man och barn, downshiftade helt enkelt, fastän hon fortfarande arbetade. Ett begrepp som träffade precis rätt, för egentligen känns det lite som det jag gjort med.

Jag bor förvisso kvar i stan, i samma lägenhet, men har prioriterat om lite beträffande jobb osv. Jag upplever det just nu som att jag jobbar väldigt lite, men när jag tänker efter är det faktiskt i stort sett heltid när man tänker efter (vilket iofs är en nedgång från innan då jag jobbade både som företagare och anställd). Själva fotograferingen är egentligen inte det som tar mest tid, utan det är redigeringen, (men som tur var tycker jag oftast det är roligt) och sedan kommer såklart resor till och från jobb, bokningar, mailkontakter och fakturering och bokföring osv. Jag tror att vad som gör att det känns som att jag inte jobbar så mycket är det faktum att jag ägnar en förhållandevis liten del åt varje moment varje dag. Det är inte alls som att vara på en arbetsplats och göra ungefär samma sysslor i åtta timmar. Och jag kan sticka emellan med andra saker med. Ett ärende här, en tvättmaskin där. En promenad på stan. Lite lunch vid det kombinerade köks- och skrivbordet. Det gör att tiden går utan att jag ens tänker på att jag har jobbat, men det betyder också att i stort sett all min vakna tid är arbetstid.

Det kanske inte passar alla, det förstår jag. Har man familj vill man såklart kunna koppla bort jobbet efter ett visst klockslag, men det passar mig perfekt. Jag kan ta dagarna i min egen takt, låta dagsformen avgöra. Det var en av de saker som fick mig att välja den här livsstilen från början. Det att jag kände att jag ibland inte längre orkade i samma utsträckning som innan, och ofta önskade att jag kunde gå till jobbet lite senare eller stanna hemma och bara vila en förmiddag de dagar då jag känner att formen inte är den bästa. Det funkar ju inte när man har en anställning. Och i den här åldern är det kanske dags att börja tänka på hållbarheten i ens arbete med. Kommer jag orka fortsätta såhär tills jag går i pension? Kommer jag kunna njuta av pensionen om jag slitit ut mig fram tills dess?

Så den boken kan jag rekommendera. Det finns nog mycket som de flesta kan känna igen sig i, även om jag med min lite mer minimalistiska livsstil inte riktigt känner att jag vill eller kan spara på allt som kan vara ”bra att ha” som författaren tipsar om, lite som de gjorde förr. Så den som vill ha ett mer prylbantat liv får kanske bortse från de bitarna. 🙂

Här är ett kort citat jag tyckte var roligt:

Det symboliserar tonen i boken väldigt bra, tycker jag. Personlig och rolig. Ja de fick det onekligen att låta enkelt, men egentligen är det kanske samtidigt inte svårare än så. Först måste man fundera på vilket slags liv man egentligen vill ha. Vad som behövs för att få det. Göra upp en plan med steg för steg hur man ska ta sig dit. Och sedan bocka av dem, en i taget tills man är där. Det kan låta förenklat, men det är ju precis så. Bara det att det som artikeln fick att låta som om det går på en kafferast egentligen kanske tar ett år eller flera. I mitt fall tog det faktiskt nästan precis ett år, från att tankarna på ett annat slags yrkesliv födes, tills jag checkade ut från mitt dagjobb.

Om det var enkelt? Nej, det skulle jag kanske inte säga. Det involverade mycket mer jobb en tid för att kunna arbeta annorlunda och mindre senare. För medan jag fortfarande jobbade på bageriet skötte jag mina fotograferingar på kvällarna efter det vanliga jobbet. Allt för att bygga upp min firma och se om det ens kunde gå att leva på den. Det krävdes också tålamod och en allmän omställning till ett liv där jag inte spenderar lika mycket pengar utan klarar mig på mindre. Inte heller det är gjort i en handvändning. Jag har gradvis dragit ner på min konsumtion (och här blev minimalismen en hjälp, även fast det aldrig egentligen var en del av planen) och på mina fasta kostnader. Men så värt det så här efter två och en halv månad.

En som är mindre nöjd med sitt jobb är min stackars dator som börjar känna sig lite överansträngd. Det är nog inte helt lätt att behöva hålla igång två rätt tunga bildredigeringsprogram samtidigt… den har nog egentligen inte riktigt kapacitet för det. När jag köpte den hade jag ingen aning om vad jag skulle behöva för framtida prestanda. Jag behövde mest en skrivdator. Den har alltså cirka fem år på nacken redan. Jag har försökt underlätta för den men den senaste månaden har den bara slocknat helt oförhappandes två ggr. Och känns ganska varm… Så idag fick jag hastigt och lustigt gå ut och köpa en ny dator, då den gamla kollapsat två ggr på mindre än 12h…

Så nu har jag en ny dator att bekanta mig med. 🙂 Den ska nog bli bra den med.

Vad beroende man är av sina tekniska prylar egentligen. Jag som aldrig varit speciellt teknikintresserad har ändå upptäckt hur mycket jag behöver de där tekniska pryttlarna för att kunna jobba med och göra det jag vill göra. För bara några år sedan gjorde jag mig lite lustig över de hade både en dator och en ipad, bara en sådan sak. Snacka om onödigt tänkte jag då. Men sedan dess har jag skaffat en, nu minns jag egentligen inte vad anledningen var, om det var för att jag inte ville ta med datorn när jag reste, eller för att jag ville ha den som läsplatta för e-böcker. Kanske lite av varje. Och nu använder jag min iPad nästan hela tiden. Datorn använder jag nästan bara till bildredigering, lagring och leverans. Plus till de förlagsrelaterade jobben, såklart.

Oj, nu har jag brett ut mig alldeles för mycket 🙂 Dags att runda av. Ikväll ska jag iväg och fotografera, det är en speciell dag för jag ska fota TVÅ skymningsfotograferingar, på samma kväll. Det har jag aldrig gjort förr. Egentligen är det ju inte helt idealiskt, för man kan bara vara på ett ställe när solen går ner och då ljuset är som bäst. Men eftersom de ligger i närheten av varandra och jag dessutom får skjuts mellan av min uppdragsgivare, så sa jag ja. 🙂 Så då förstår ni varför jag behöver en dator som klarar trycket, för ikväll får den dubbelt så mkt att göra som vanligt. 😉

Ha en fin midsommar därute, och hoppas ni kan njuta av den trots karantäner, reserestriktioner osv. 🙂

Jag kommer nog fortsätta blogga lite även under sommaren för den som är intresserad. 🙂

Bild från en liten båtluff jag gjorde under veckan som gick. 🙂

Man försöker hanka sig fram…

Ingen har väl missat den osäkerhet som råder överlag just nu. Både på virusfronten och även arbetsmarknaden. Ingen går förskonad, varken stora eller små företag. Så som microföretag gör man sitt bästa för att hålla sig flytande så länge det går. Den här veckan har jag haft väldigt mycket förfrågningar, så jag har till och med bokat in hela helgen till jobb, och även långfredagen, för man vet aldrig när det börjar sina. Alla intäkter man kan få in nu kommer att komma till nytta.

På förlagsfronten är vi mitt uppe i utgivningen av Eva-Lisas nästa bok, Mig skall inte fattas som beräknas till maj. Just maj verkar ha blivit en väldigt vanlig månad för våra utgivningar, faktiskt, och det är en perfekt månad tycker jag. Maj och september är kanske de månader som känns mest gynnsamma att släppa en bok.

Mer om boken kan ni läsa här: https://dezmin.wordpress.com/2020/03/31/nasta-bok-3/

Jag har fått fota en hel del hus och villor den senaste tiden vilket har varit jätteroligt, och ger helt andra möjligheter. Här är ett par av dem.

I övrigt har den faktiska porträttfotosäsongen dragit igång, och imorgon har jag en liten fotografering på stan. Det ska bli spännande, jag är liiite ringrostig på porträttfronten, men har försökt hålla mig i form medelst lite självporträtt. 😁 Blixten och jag tycks tyvärr ha tappat the loving feeling, vi behöver hitta tillbaka till varandra igen. 😉

Återkommer med bilder från morgondagen.

Hur har ni det?

Januari

Januari har varit en lite tråkig månad, på alla plan. För lite jobb, för lite porträtt, för mycket bullätande med medföljande kilon. Överlag har det varit Upp som en sol och ned som en pannkaka över hela månaden. Så det känns skönt att den snart är slut. Hela året har börjat lite trist, faktiskt, efter ett grandiost slut på det förra. Det känns fortfarande inte som saker egentligen har startat. Sjukt frustrerande när man har så mycket planer och idéer och inte kan förverkliga dem. Men tre fotograferingar har jag i alla fall hunnit med, och Jag har i alla fall haft sjukt mycket tid till läsande och självstudier.

Imorgon har jag i alla fall årets första porträttfoto, vi får se hur vädret ser ut och var vi kan hålla hus, men det ska bli jätteroligt. Känner mig helt sjukt ringrostig just nu, efter att inte ha fotat porträtt sedan någon gång i höstas.

Jag var i alla fall på ett fotograf-frukostmingel för nån vecka sedan, anordnat av Scandinavian photo. Det var jättekul och jag träffade massor av trevliga och kreativa människor. Så välbehövligt och inspirerande att få prata fotografi med andra, höra vad de fotar och hur de ser på yrket, marknaden och svårigheterna de möter. Det var en väldig bredd på olika genrer men porträttfoto verkade välrepresenterat. Jag ser fram emot nästa tillfälle för det var en jättetrevlig grupp.

Sista raden har gått bra på biblioteken, och har lånats ut riktigt bra vilket såklart är glädjande. Och jag kan åter konstatera att de flesta av mina läsare återfinns på just biblioteken. Jag vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det, men det spelar egentligen ingen roll. Det är ju kul att de finns, oavsett var.

Är det fler än jag som tycker att januari har varit en tråkig månad överlag? Lite av ett antiklimax. Jag har redan börjat fundera på resor i vår, i år ska jag inte göra om misstaget att åka till italien mitt i högsommaren. April eller tidig maj vore perfekt. Funderar lite på Portugal, men ligurien lockar också. Grönt och fint och inte så lång flygresa, även om det kanske inte direkt är badväder då. Fast Portugal har jag aldrig varit i och det verkar fint. Gärna en stad som tex Lissabon, kanske inte direkt en renodlad badort, men man kanske kan hitta någon med både stad och bad.

En kul sak som i alla fall hände var att min bild från ovan fotografering (inte detta men en snarlik) publicerades i SödermalmDirekt.

Här är originalbilden:

Planerna för 2020

Häromdagen såg jag ett inlägg i en fotogrupp jag är med i på fb där någon frågade vad vi hade för planer för nästa år.

Detta fick igång min hjärna som genast började lista några punkter, som bara blev fler och fler… ska jag uppfylla dem lär jag få ligga i, hehe. Men jag kom på så mkt saker jag vill åstadkomma nästa år och det var riktigt roligt. Saker som känns görbara, om jag bara satsar. Vilket jag är redo att göra.

Jag kan inte fatta att jag bara drivit mitt företag som fotograf i ett halvår. Det känns som mycket längre och jag har fått göra så många roliga jobb, fått förtroenden, beröm och mer avancerade uppdrag. Det är jättekul.

Nästa år vill jag framför allt brancha ut mig lite mer mot två nya förgreningar av det jag redan fotar, detta för att bli lite bredare och få fler jobb. Det kommer krävas lite studier från min sida (självstudier), och sedan att jag faktiskt får chansen. För detta kan jag behöva vidga mitt nätverk lite och söka nya samarbetspartners. Så det är arbetet med att nå dit jag kommer fokusera på nästa år. Någonstans i framtiden hägrar en dröm om att kunna leva åtminstone delvis på fotandet, gärna helt och hållet, men för att det ens ska bli en praktisk möjlighet behöver jag som sagt bredda mig.

Sedan jag började fota professionellt i maj har jag fått ett slags driv jag inte haft innan, och som förvånat även mig, och som inte fanns där när jag var författare och var beroende av att andra ville satsa på mig. Nu satsar jag på mig själv och det jag vill göra, vilket känns bra. Jag tror de flesta människor inspireras av känslan att själva kunna påverka sin situation och sin framgång. Av att kunna skapa sina egna chanser och tillfällen.

Innan jag startade eget brukade jag tänka att, nej, det var nog inget för mig, det verkade så svårt alltihop. Men med hjälp av kurser på Skatteverket, tips och råd från en mer van kollega och lite träning så går det riktigt bra. 🙂 jga är som sagt långt ifrån att kunna leva på detta än, men på bara 6 månader har jag kommit längre än jag trodde var möjligt.

Jag tror aldrig jag hade några sådana här tankar kring författandet. Där var det mer som att ens framgång alltid låg i händerna på andra, som skulle godkänna, och det var mest frustrerande. För sitt hantverk kan man ju slipa, men vad gör man om de berättelser man vill berätta och ens sätt att se världen inte känns intressant för förläggarna som får ens alster i sin hand?

Jag ska fortsätta slipa på min plan fram till nyår 🙂 lite som ett synopsis. Men jag ser faktiskt fram emot ett nytt år. För första gången på länge. 🙂

Vad har ni för planer för 2020? Och hur detaljerade är de? Är de som en handlingsplan med steg för steg eller mer önskemål och drömmar?

No nano

Det blir inget nano för mig i år. Heller. Tror inte jag gjorde det senast heller, men blev plötsligt lite osäker. Hur som tror jag att mina nanodagar är över. 🙂

Har för närvarande inget manus varken på gång eller i planeringsstadiet. Även läsningen har avstannat lite. Och jag inser att det känns ganska skönt. Som författare förväntas man ju läsa all vaken tid, typ. Och min verkliga läslust försvann för flera år sedan. Jag kan fortfarande sluka en bok på några dagar när jag hittar ”den rätta”. Men det händer tyvärr allt mer sällan. Och det var en ständig källa till dåligt samvete. Vad var jag för författare som tappat lusten att läsa, liksom. Så det känns ganska skönt att inte vara tvungen längre. Utan läsa när man verkligen vill.

Istället glädjer jag mig åt att Anstiftarens Löfte går så bra, trots att det gått ungefär ett halvår sedan releasen. Det där med att en bok bara ”lever” några få månader stämmer nog kanske mest för de fysiska bokhandlarna. Om författaren jobbar aktivt med sin bok, pratar om den, skriver om den, nämner den i olika sammanhang och är ute och säljer så kan den nog leva precis så länge man vill och orkar marknadsföra den. Har man sedan ett stort nätverk av folk som är intresserade av en och ens böcker är det förstås till stor hjälp. Så jag förstår allt mer varför en del större förlag förhör sig om debutanters nätverk när de är intresserade av ett manus. De försöker göra något slags kalkyl på hur många böcker de kan förväntas sälja, och det ligger ju till grund för om de ska kunna tjäna något på den. Ju större förlag, desto större volymer vill de sälja för att vara nöjda. Lägg till det att några större markandsföringsinsatser sällan läggs på debutanter. Där är man i mångt och mycket lämnad åt sitt egna arbete.

Kanske är även det något man kan fundera över som debutant. Hur många kommer vilja köpa min bok? Har jag ett stort nätverk eller är det mest de närmast sörjande som garanterat kommer köpa? Är boken smal eller bred? Hur stor är målgruppen? Och utifrån det kanske man kan fundera över vilken slags förlag som skulle passa en bäst.

Det var lite tankar jag hade.

När det gäller foto börjar jag bli väldigt sugen på att fota mer företagarfoton, lite ”personal branding” foton. Hittills har jag älskat färgstarka mustiga miljöer och bakgrunder, men nu börjar jag snegla åt ljusa luftiga miljöer, som tex den där jag fotade Elin nyligen, på musikhögskolan. Jag var där innan och kollade hur den skulle te sig på bild, lite utsuddad. Såhär såg den ut:

Urfint ju. Jag har sparat lite inspirationsbilder jag hittat på instagram, så här skulle de kunna se ut:

Någon mer än jag som tycker detta är jättefint? Lite on location, ljusa företagsmiljöer, mycket rymd, vitt och fräscht.

Det känns mer och mer som min grej. 🙂

(Fotona är från instagram och tillhör ursprungsfotograferna.)

Så medan andra sitter och skriver nano sitter jag och samlar inspo på bilder som dessa 🙂 mycket trevligt det med.

Vad gör ni för kul den här veckan?

Sista raden

Nu är eboken ute och har redan hittats av en del läsare, (att döma av nedladdningsstatstiken) vilket är riktigt roligt.

Här är en liten presentation:

”När hans flickvän gör slut samma dag som han förlorar jobbet inser Joakim att han misslyckats på varenda punkt i livet. Med fyrtioårsstrecket som närmar sig och en hel hög förlorade drömmar i bagaget känner han inget större hopp om att kunna vända den nedåtgående spiral som hans liv förvandlats till. Speciellt inte när han jämför sig med sina mer lyckade systrar och deras respektive. Den enda trösten är ett gäng gamla kompisar från gymnasiet som är i samma sits som han själv.

Så när han morgonen efter en blöt utekväll får ett telefonsamtal som förändrar allt tror han först det är en skruvad dröm. Sedan inser han att det liv han brukade fantisera om kanske trots allt är inom räckhåll. Men allt kommer med ett pris.

Sista raden är en humoristisk berättelse om att aldrig ge upp sina drömmar, men också om hur inte bara nöden utan även lyckan prövar de mest grundläggande relationerna, både till oss själva och till dem som står oss närmast.”

Detta är alltså en kortroman, och finns bara som ebok. Ska gå att låna på bibblan, och har de den inte brukar de inte vara svåra med att ta hem titlar man efterfrågar. Annars finns den även att köpa och ladda ner från nätbokhandlarna.

Nu tar jag en paus med skrivandet för att ägna mig åt mitt företagande som fotograf, vilket vid sidan av mitt vanliga jobb och inte minst förlagsarbetet redan det tar upp en del tid. 🙂

Fotograferandet går framåt och i nuläget har jag oftast ett par-tre jobb i veckan, vilket är ungefär vad jag hinner med, pga att mitt schema på dagjobbet ibland inte rymmer plats för fotande (när jag arbetar eftermdidagsskiftet).

Om en dryg vecka ska jag även på en liten kurs på Scandinavian photo igen, ser fram emot det.

Jag har också börjar planera en lite mer avancerad fotografering med en modell i en provisorisk studio som kommer att ligga i föreningslokalen i mitt hus. 🙂 men innan dess måste jag dels måla en skärmvägg svart (hello sprayfärg), hitta en lämplig plats att göra det på samt att ställa den på medan den torkar, samt införskaffa det som behövs i form av rekvisita. Först hade jag frågat Nada som jag jobbat med tidigare, då jag kände att hon skulle passa för detta, men hon har inte möjlighet just nu, så det blir en annan modell som också är väldigt trevlig, duktig och framför allt har ett ansikte med karaktär och utstrålning, vilket jag behöver för detta. Någon som är lite fierce, som Tyra Banks skulle ha sagt. 🙂 det ska bli jättespännande, både att använda min skärmvägg (funkar den kan jag ha den att fota mot i vinter när det är för kallt ute, och i så fall har jag hittat en billig studio väldigt nära), samt att använda min gigantiska softbox (men jag har paraplyer med i fall den inte skulle ge rätt resultat) som jag inte använt mycket än pga storleken. Den tar nämligen upp halva mitt vardagsrum… 😂😂

Så det är lite av vad jag har pysslat och ska pyssla med just nu.

Ha en härlig vecka!

Fotar mycket men för lite

Nu är arbetssäsongen igång igen och jag har återupptagit ett återkommande kvällsfotojobb jag har. Det är riktigt roligt, och jag får fota det jag tycker är bland det roligaste av allt: kvällsbilder och det underbara ljuset man får på kvällarna.

Porträttfotandet har dock stått lite still, dels för att jag inte haft vare sig idéer eller någon att förverkliga dem, och inte heller så mkt tid. Brödjobbet har tagit upp ganska mycket tid denna månad och det är nog bra, så man får lite pengar i slutet av månaden hehe.

Nyligen fotade jag i alla fall lite svartvitt på ett café, det var jättekul och kreativt. Det började med att jag såg en bild av en annan fotograf där en modell hade en klänning med volanger nedtill och höll upp den mot sig, vilket var en väldigt vacker bild som andades både historiskt och modernt IOM modellens rosaslingade hår. Fick lite vibbar av Marie Antoinette i filmen med Kirsten Dunst som gick för många år sedan.

Jag kom genast att tänka på Katja som jag fotat tidigare, då hon senaste hade lite färgade rosa (eller om det var lila) slingor i sitt blonda hår. Så jag visade henne den bilden och hon blev också eld och lågor över den, varför vi bestämde oss för att fota något på det temat med. Det största problemet var väl klänningen, för var skulle man hitta en som passade? Jag har varit runt i lite vintagebutiker men den sortens klänningar är ju inte precis gångbara nu. Men tillslut hittade jag en som var jättefin, och faktiskt väldigt lik den på bilden med. Med volanger på hela nederdelen, över en stärkt kjol. Ärmarna var av spets. Katja åkte dit och provade den och den passade, fantastiskt nog, då den såg extremt liten ut i storleken.

Efter det frågade jag om lov att fota på caféet i fråga och fick ok. Så tillslut hittade vi en dag som passade oss båda. Vi var dels på caféet och dels på en balkong i mitt kvarter. Själv har jag ingen balkong så det fick bli en lånad. Det var jättekul alltihop och jag är fortfarande lika lycklig över hur lätt min nya blixt är att jobba med. Extremt användarvänlig och ljuset blir perfekt i stort sett hela tiden.

Innan dess hade jag även haft en annan författarfotografering med Susanne Boll, jättespännande. Susanne är alltid så himla trevlig och jag hade jättekul, tiden bara flög iväg. Hon har för övrigt släppt en ny bok, Luftburen, helt nyligen (någon vecka sedan tror jag), så där har ni ett litet boktips. Jag blev nyfiken när hon berättade att hennes huvudperson ofta rör sig i de kvarter jag brukar röra mig i, och på caféer jag känner till, så nu måste jag köpa ett ex av boken jag med. 🙂

Vi tog dels vanliga bilder, dels lite ”längre” (bredare) bilder att använda till marknadsföringsmaterial, något som redan verkar ha kommit till pass. Jättekul att se hennes nya rollup med en av bilderna vi tog. ☺️

Nu ska jag börja fila lite på nästa svartvita fotografering, och under tiden ska jag korrekturläsa färdigt mitt manus, som ska släppas i höst. 🙂

Hoppas ni har det bra nu när skrivhösten börjar närma sig och kan njuta av den här härliga sommarvärmen.

Här kom en bit av stativbenet med som jag senare redigerade bort.

Mitt favorittillbehör just nu.