Kan man bry sig för mycket?

Det här kommer låta väldigt konstigt, men jag ska säga det ändå 😉

Jag upplever det som att den senaste tiden har jag släppt på kraven på mig själv avsevärt när det gäller skrivandet. Dvs på att det måste bli på ett visst sätt osv för att jag ska vara nöjd. Men det lustiga är att det känns som att det både går lättare att skriva och kanske rentav blir lite bättre trots det! 😮

Jag har nog aldrig varit med om ett manus som kändes så totalt kravlöst och lätt att skriva som Samhällets fiende. Visst, det blev en del omskrivning och visst fick jag inte till det på en gång, och visst krävdes det en avsevärd mängd arbete, speciellt som jag gjorde alla delar av boken själv. Men det kändes inte jobbigt eller så. Inte mentalt jobbigt alltså. Som ”Gud, det här kommer aldrig bli bra” eller ”lika bra att skrota hela skiten för jag kan ändå inte skriva.”

(Om det kändes så har jag i alla fall  glömt det nu 😀 )

Nu sitter jag med omskrivningen av det som har arbetsnamnet Den som tiger, och återigen känns det mycket mer lättare och lustfyllt att skriva den än vad jag trodde det skulle göra.

Den som följt mig ett tag vet att jag alltid varit extremt självkritisk till mina egna manus och mitt skrivande. Och sällan känt att jag duger, inte ens när jag blev utgiven. Det hängde nog till stor del ihop med mina egna förväntningar och den totalt exklusiva betydelsen av skrivandet i mitt liv. Det var liksom det enda jag ville göra, det enda jag ville vara riktigt, riktigt bra på. Så det är med en blandning av oro och lättnad jag noterar denna förändring. Det är inte det att jag inte bryr mig om kvaliteten på mina texter längre. Utan jag har bara slutat noja över att de suger.

Betyder det att jag är slut som författare? Att jag tappat all (sund?) självkritik en gång för alla? Eller kan det betyda att man passerat en första(?) milstolpe och äntligen lärt sig någonting längs vägen, som gör arbetet lite lättare?

Vad tror ni?

8C475C37-8258-4CC4-A12D-08732766705E
”Jag ser ljuset!”

 

Annonser

Jag har bytt

Det är så lustigt det där med tajming och hur man helt kan tappa inspirationen till ett visst projekt om det går för lång tid mellan tanke/planering, och handling/skrivande.

Det hände iaf med mitt nanomanus. Efter cirka 10k drabbades jag av den där akuta formen av självinsikt som ofta drabbar mig under råmanusfasen, och tänkte ”det här blir så jävla tråkigt att inte ens jag tycker det är intressant.”

Och då är det illa.

Jag vet inte om det handlade om missat momentum, dålig planering eller helt enkelt bara att storyn lät bättre i mitt huvud än på papper.

Jag gjorde ett lite halvhjärtat försök att byta perspektiv, och ton, men det hjälpte inte stort. Den var och förblev död.

Däremot var det något som slog an en sträng i tonen i det sista försöket. Det var verkligen inte min huvudkaraktär röst, det insåg jag snart. Det var någon annan. Och efter en liten skrivövning (fick tipset från den här artikeln http://www.writersdigest.com/editor-blogs/guide-to-literary-agents/exclusives/whats-the-big-idea-20-out-of-the-box-writing-exercises-story-starters) så hade jag ett foster till en annan idé. En helt ny och fräsch story.

Jag har bara skrivit drygt 3000 ord än, men det känns som om jag är något på spåret. Tror det kan bli en kortroman iaf, och det känns ganska lagom efter att precis ha avslutat ett fullängds romanprojekt. Det är roligt och kravlöst och passar mig perfekt. Plus att jag är väldigt nyfiken på att utforska idén.

När jag skriver noveller brukar jag sällan planera alls. Jag har bara konceptet och sedan skriver jag på ren inspiration. Kortromaner kan nog fungera lite på samma sätt, även fast de inte är uppbyggda som en novell. Det är tillräckligt kort för att man ska kunna överblicka hela och har inte lika många sidointriger mm som komplicerar.

Så nu kör jag på, mest på skoj och ser vad det blir av det. Jag ligger ganska långt bakom nanomålet, men det gör inget. Så länge det blir något skrivet i november är jag glad 🙂

NaNo-Manuset

Det manus jag deltar i NaNoWriMo med är ett omskrivningsmanus. Det manus jag skrev efter Nästan som du, men före Samhällets fiende. Ett manus som tog evigheter att skriva. Jag tror jag tragglade med råmanuset i över ett år. Från tidig vår – 17, strax innan NSD släpptes, till i våras (måste det ha varit). Det var en lång och frustrerande process, och när jag fick tillbaks det efter första testläsarens genomgång förstod jag att mycket arbete fortfarande återstod.

Manuset var i sitt dåvarande skick uppbyggt på tre personers perspektiv, och vi kan väl säga att det nog inte fungerade så bra som jag hade sett det i mitt huvud. Istället fick jag förslaget att fokusera på en av dessa huvudpersoner, den som i grund och botten hade den mest intressanta storyn i storyn. Och jag kunde absolut förstå kritiken, och när jag smält det hela lite, hålla med.

Men från det till att direkt sätta sig och skriva om något man slitit med så länge, nej det fanns inte ork till det. Istället fortsatte jag på det andra manuset som var mycket mer lättskrivet.

Det där manuset krävde lite eftertanke, och det är något som legat i bakhuvudet medan jag skrivit på Samhällets fiende, hur jag ska lägga upp det. I mitt huvud har jag utvecklat storyn, fått små scener som jag passat in i berättelsen. Antecknat massor.

Och nu känner jag mig mogen att ta mig an det igen. Förhoppningsvis blir det bättre den här gången.