Jag har överlevt julen! I dessa tider känns det inte som något självklart så man är ju lite tacksam. 🙂 Nu stundar nyår och iom det börjar man planera för nästa år, sätta upp mål och fundera över hur man ska nå dit.
Jag vet att många tycker det varit ett förskräckligt år, och i flera avseenden har det nog det. Folk har blivit sjuka, fått långtgående biverkningar av viruset, äldre har isolerats, hemarbete har avskaffats och återinförts igen… man skulle kunna fortsätta ett bra tag. Men jag tycket ändå det har varit ett bra år på det stora hela.
Jag har haft jobb, tillräckligt mycket för att försörja mig, har fått börja lite smått med dagfoto och fått ett vad det verkar som stående erbjudande om att fortsätta med det vilket jag än så länge avvaktar med. Jag har fått nya kunder, lärt mig mer, och dessutom läst många böcker om ämnen jag finner intressanta och utvecklats med det. Jag har fått flera nya intresseområden jag har fördjupat mig i. Jag kom t.o.m iväg till Italien en sväng. 🙂 Även på förlagssidan har det varit ett fint år med två spännande och bra böcker i utgivningen. Fysiskt sett känner jag mig i bra form med, och med en vikt jag trivs med.
Inför nästa år har jag inte satt upp några tydliga mål än, men av de jag hade för 2021 så kan jag bocka av 9 av 12, vilket känns fullt godkänt. 🙂
Nu är det bara ett par dagar kvar på året. Jag längtar till nästa vecka då mina jobb drar igång igen för året, efter en månad med endast fem arbetsdagar… 🙂 Vad har ni för planer och önskningar inför nästa år?
Det verkar inte bli någon resa i sommar heller. Eller, jag är så säker man kan bli på det. Dels har jag massor av jobb just nu, (vilket jag inte beklagar, tvärtom!), dels är det nog egentligen för varmt för sydeuropa för min del, och läget är ju dessutom som det är med pandemin. Jag förstår inte hur folk kan resa iväg tvärs över jorden som om inget hänt! Och det i många fall folk som inte ens är vaccinerade än.
Hur törs de? Är de inte rädda för att bli smittade och insjukna i ett främmande land? Jag är det i alla fall. Det är väl typ det enda som är värre än att insjukna här hemma. Känns det inte trist att behöva gå med munskydd på semestern och kanske får se över sina planer pga att allt kanske fortfarande inte är helt genomförbart pga pandemiläget? Jag tror inte allt är vidöppet precis som vanligt ute i europa…? Är det värt det? Själv ställer jag mig tveksam, men det förstås, det är nog samma personer som gått utan munskydd hela pandemin och verkar totalt fearless.
Själv har jag redan börjat brace:a mig själv inför Delta-mutationen vilken jag mer eller mindre räknar med kommer skapa en ny nationell våg likt den vi hade i vintras om inte värre… Det hela börjar kännas som en dålig film som aldrig tar slut. När man börjar hämta andan och tänker ’äntligen kanske den är över?’ så kastar den in en ny plottwist och storyn tar en annan riktning – igen!
I mina tvivlande stunder undrar jag hur många år till vi ska ha det såhär, för eftersom jag är åtminstone till hälften pessimist (andra hälften är nog realist…) så ser jag det inte som otänkbart att det liksom skapas nya mutationer hela tiden i en oändlig cirkel, och varje ny är lite aggressivare och påhittigare än tidigare. Jag vet, de säger ju att virus vanligtvis försvagas med tiden, men det har vi ju inte sett hittills i alla fall , jag tycker snarare den verkar bli listigare och mer omfattande, nu har den ju tex värvat en svamp med som ska göra folk ännu sjukare när de väl drabbas av det huvudsakliga viruset… 😏 Fattades bara det!
Men nog grottat i det, även om det behövdes sägas.
Det var i de tankebanorna jag snubblade på en tanke som mitt i all hopplöshet faktiskt kändes upplyftande. Jag tänkte att de där som trotsar allt och åker utomlands ändå, förmodligen har gått och längtat efter det hela hösten, vintern och våren. Kanske är det det enda som fått dem att ta sig igenom ännu ett år på ett jobb de kanske inte längre känner sig supertaggade på.
Och då slog det mig. Jag är inte en av dem längre. Det går faktiskt ingen nöd på mig just nu trots utebliven resa och trots att jag saknar Italien. Jag har gott om fritid på dagarna nu under sommaren och har alla möjligheter att göra små utflykter om jag vill det, åka och bada eller annat jag känner för. Jag saknar faktiskt inte semestern speciellt mycket i nuläget. För jag älskar mitt jobb! Det är så himla roligt och skulle jag åka utomlands skulle jag tillbringa en stor del av tiden med att just fotografera och bara njuta av ledigheten och lyxen att inte behöva göra något eller passa (andras) tider.
Och då mindes jag det där citatet jag postade för drygt ett år sedan.
Kanske är det det jag gjort? För lite så är det. Jag behöver inte semester på samma sätt som många andra. Jag gör redan det jag skulle ha gjort om jag varit ledig. (utom reser då, men som sagt, med tanke på pandemin är tanken lite avtändande) Och de där resmålen jag vill besöka; de finns nästan säkert kvar en annan gång, OM vi tar oss igenom detta levande såklart. (Annars är ens problem ju slut i alla fall …)
Ursäkta för den lite pessimistiskta tonen i detta inlägg. 😁 Hoppas ni kan njuta av sommaren på det sätt ni tycker bäst om, oavsett om ni är lediga eller inte.
Idag är årsdagen för min exit från mitt gamla jobb som butiksanställd. Då hade vi precis fått känna på Coronaeffekterna och jag kände mig olustig av att arbeta i en liten butik med mycket folk, inga skyddsåtgärder som de vi sett senare typ max antal besökare, munskydd osv. Då kändes det helt enkelt extremt stressande, och det var mycket det som skyndade på ett beslut som redan legat och grott ett tag, närt av det faktum att jag såg en boom av efterfrågningar på mitt andra jobb som företagare under mars månad.
Så hur har det gått? Jo då, tackar som frågar, jag har hållit mig sysselsatt. Det är ganska lustigt för jag brukade aldrig känna mig ok med att arbeta sjudagarsveckor som anställd, men som företagare är det inga problem. Kanske har att göra med att jag arbetar för mig själv numera. Så numera är alla dagar i veckan potentiella arbetsdagar och de lediga dagar som blir brukar vara när någon avbokar med kort varsel eller fotograferingen blir inställd på grund av snöstorm eller så. 😄
Någon semester blev det inte, av förklarliga skäl. Jag jobbade istället hela sommaren då det var massor av bokningar, och vilade sedan under november (delvis), december och januari när det var som lugnast. Det är inte samma sak som att vara ledig och åka på semesterresa på sommaren såklart, men funkade nog bra i alla fall, och jag fick precis lagom mycket jobb under de månaderna för att det skulle täcka nästan alla mina basala utgifter. (Det rörde sig om cirka tio arbetsdagar per månad på de två månaderna.) Dock tänker jag att i framtiden när man kan resa igen vill jag nog ta ett par semesterveckor någon gång under sommarhalvåret och resa iväg lite igen.
Nu har säsongen dragit igång på allvar och det verkar vara ännu hårdare tryck i år än förra året, vilket är jättekul. Jag hade som mål under förra året att börja fota dagfoto med, vilket dock inte uppfylldes men det har jag istället fått se uppfyllas nu i vår. Det är kul och blir en extra liten inkomstkälla. Förra året när jag slutade var jag inställd på att behöva ta ett extrajobb av något slag för att dryga ut och inte ha alla ägg i samma korg, och efter att ha sökt och kallats till intervju för ett jobb som telefonintervjuare, (där jag vid provarbetstillfället fejkade förkylning för att slippa, stället var helt sjukt snuskigt upptäckte jag när jag kom dit och dessutom satt man flera tätt ihopklämda inklämda i litet rum vilket inte kändes optimalt ur coronasynpunkt) hittade jag ett annat som gick ut på att leverera blombud till personer via ett företag, vilket passade mig perfekt och även om lönen var liten fick jag både lite motion och hade kul. Företaget lade dock ner verksamheten i sverige under sommaren. Då lade jag ner planerna på extrajobb för det behövdes egentligen inte, jag hade mest en känsla av att jag skulle kunna göra något av dagarna eftersom jag sommartid inte börjar jobba förrän sena kvällar.
Men detta reflekterade jag över lite i vintras. Mina arbetstider är ju egentligen optimala. Jag jobbar när dagen börjar lida mot sitt slut, på vintern infaller det vid 14-15 tiden, på sommaren snarare vid 22, men i båda fallen innebär det att jag har mycket tid att vara ute i dagsljus, vilket jag verkligen uppskattar. Kvällsperson som jag är har jag inget emot att jobba sent, mot att få sova så länge jag vill på morgnarna istället. 🙂
Så summerat kan jag konstatera att mitt första år som egenföretagare på heltid har gått långt över förväntningarna, vilket jag är extremt tacksam för. Jag har på det viset kunna ställa om livsstil helt och ta vara på de resurser jag har i fråga om tid och pengar. Och även om jag jobbar i stort sett varje dag (inga åttatimmarsdagar dock, det rör sig oftast om cirka 6h per dag, vilket iofs passar mig bra) så känner jag mig fri på ett helt annat sätt än tidigare. Fri att disponera min tid som jag vill, fri att ta mig an de jobb jag vill, fri att sköta om min hälsa. Det var nog den bästa gåva jag kunde få i det läget.
Jag har märkt av en väldigt konstig grej den senaste tiden. På förmiddagarna är jag i vanlig ordning extremt seg, men det har jag alltid varit, dock tycker jag att det blivit värre sedan jag gick egenföretagare. Troligtvis kan detta härledas till att jag inte har samma uppenbara motivation att stiga upp på morgonen och därför inte kommer till skott med någonting förrän någon gång på eftermiddagen.
Men inte bara det, jag känner mig också väldigt stel, fysiskt orkeslös och allmänt skröplig. Det är som om kroppen tar halva dagen på sig för att skramla igång. Sedan någonstans när jag ger mig av för att jobba och därmed rör mig mer (på en lågintensivt nivå) så antingen glömmer jag av det eller så går det helt enkelt över. På väg hem från jobbet är jag hur pigg som helst och hade lätt kunnat ta en långpromenad, om det inte vore för att jag måste hem och redigera.
Och ju längre kvällen går desto mindre skröplig känner jag mig. Jag äter sedan många år en medicin och läkaren sa på ett besök nyligen att den kunde leda till en viss muskelstelhet. Något som jag då inte tycktes lida av enligt honom. Men kanske är det det det är? Eller så är jag bara lat och slö och behöver aktivera mig, en anledning att stiga upp och framför allt hålla igång med fysisk aktivitet redan från morgonen?
Nu vill jag inte leta efter ett jobb på morgnarna bara för detta, även om det förvisso tilltalar mitt ekonomiska jag att kunna tjäna lite extrapengar, för jag gillar verkligen att kunna disponera dagarna som jag vill. Tvätta, handla och promenera medan andra är på jobbet. Jag jobbar även med förlaget på dagarna. Det är en livsstil jag verkligen gillar. Men den här segheten??? Avskyr den.
Kanske är det även en konsekvens av att det blivit mörkare och kallare, för jag skulle kunna sova hur mkt som helst. Imorgon bitti ska jag i alla fall göra ett försök att återuppta mina morgonpromenader som blev satta lite på paus när det började regna vareviga dag.
Jag har också börjat omskrivningen av DST, och kommit cirka tre kapitel. Det var skönt att ha lite tidigare material att luta sig mot för att hitta rösten igen. Att nyskriva helt hade nog gått segare. Jag har alltid tyckt att det är först när jag börjar på ett nytt manus eller börjar skriva igen efter ett uppehåll som det märks vad jag lärt mig sedan sist. Så länge jag skriver på samma text är det som att ingen utveckling sker i mitt skrivande, jag fortsätter på samma sätt och även fast jag vet vad jag vill bli bättre på är det som om det finns en slags spärr någonstans. Det kommer efter, när man börjar på nästa text. Då märker man vad man lärde sig. Är det fler som känner så?
Nu går jag in i en period av ofrivillig semester, eller kanske snarare Hemester. För det blir ju ingen semesterresa nu. Jag är inte som de där pappskallarna (ursäkta språket) som drar iväg till medelhavsländerna på höstlovet, mitt när pandemin har dragit igång igen, och antalet insjuknade ökar i raketfart. Ärligt talat förstår jag mig verkligen inte på den sortens personer. Man skulle kunna tro att de tror att de aldrig någonsin kommer få åka någonstans ever again. Det är som att ”okej, så jag har hört talas om att det går något slags influensa av något slag men inte ska vi väl missunna oss en höstlovsresa bara för det? Oh nej, varför ska vi behöva avstå från något? Vi tänker minsann inte sitta hemma och ha det tråkigt.”
Suck!
Så jag blir hemma som sagt, bostadsmarknaden verkar lugna ner sig lite med och antalet jobb kommer nog nätt och jämnt att täcka den preliminärskatt jag ska betala in. Om jag har tur. På ett sätt kanske jag kan se det som något bra. Gott om tid att skriva på manuset, jobba med förlaget (mer om det framöver) och vila lite. Hobbyfota, hehe. Det kanske blir lite mer streetphoto om andan faller på. Blir jag rastlös får jag väl promenera mera. 😜
Som jag skrev i ett tidigare inlägg köpte jag en ny dator nyligen, det var i slutet av juni, när min gamla dator började slockna helt oförhappandes. Det var med tungt hjärta för jag har verkligen ÄLSKAT den här datorn, det var min första Macbook och det var en närmast religiös upplevelse efter flera struliga, sega windows-datorer. Jag trodde aldrig en dator kunde vara så… problemfri. Men den har gått prickfritt i fem år, aldrig hängt sig eller stått och tuggat som mina gamla datorer brukade göra. Kanske var det jag som köpte skräpdatorer, men jag gillade aldrig riktigt användarupplevelsen med Windows.
Men jag insåg att det kanske inte var helt optimalt att redigera bilder på daglig basis som jag gör, på den. Den började bli trött. Så jag tänkte, kanske dags att byta ut den mot något kraftfullare, efter att ha drabbats av panik efter att den slocknat två gånger på ett dygn. Visserligen gick den igång direkt efter, till och med av sig själv, men i alla fall . Jag blev lite nervös att den skulle dö helt och då skulle jag stå där, utan möjlighet att leverera mina bilder.
Så jag köpte min dyraste teknikpryl nånsin. Dyrare än min kamera, dubbelt så dyr som mitt svindyraste objektiv. Intalade mig att jag fått en arbetshäst som skulle kunna hänga med i flera år. Det var mitt första misstag.
Döm om min besvikelse när min stabila Ardenner visade sig vara ett nervigt fullblod som knappt kunde se ett löv singla förbi utan till flyga i luften, för att ta till liknelser från hästvärlden. Min Rolls Royce verkade få migrän bara av att öppna Lightroom som ihop med Photoshop är det program jag använder mest av allt. Fläktarna började susa av minsta lilla ansträngning och sedan började den pysa som ett ånglok och blev oroväckande varm. Detta gjorde att jag liksom fick börja stressa igenom redigeringen av oro för att skiten skulle bli överhettad, och även om de på butiken försäkrat att den hade det bästa kylsystemet som fanns så hjälper inte det mycket när prestandan känns minst sagt klen och man undrar hur länge den kommer hänga ihop. Medan den fortfarande är ny dessutom. Inga bra förutsättningar för ett långt och lyckligt äktenskap när det börjar knaka redan under bröllopsresan.
Lägg till det att till och med denbörjade hänga sig och stå och tugga då och då, eller att skärmen kunde slockna helt i några sekunder när jag tryckte på ”framkalla” i Lightroom. Den kändes långt ifrån stabil, inte precis någon blivande trotjänare och jag började avsky skiten och var nästan redo att ge alla Apple-skeptiker rätt för ett tag.
Sagt och gjort, efter att den idag hängt sig en gång och slocknat tre ggr på raken under samma session packade jag ihop den och åkte med den till Apple Store i Täby. (där jag f.ö även köpte den) De var OTROLIGT trevliga, även denna gång. Återköpstiden hade ju gått ut med lite marginal, men de erbjöd sig trots det ge mig pengarna tillbaka eller byte mot en annan dator. Jag funderade lite. Vi pratade lite fram och tillbaka och de trodde det i själva verket var mjukvaran som inte var optimerad, dvs Adobe.
Själv hade jag hört någon säga att man troligen packat in lite väl mycket teknik och samtidigt gjort datorn lite för tunn för allt detta, vilket enligt vederbörande var anledningen till att den överhettar så snabbt. Det verkar nämligen vara fler än jag som har gjort samma erfarenhet. Vilket av alternativen det rörde sig om får vara osagt, men oavsett vilket känns det ju lagom roligt att betala xx xxx kr för en ny dator och sedan tvingas både byta ner sig till ett helt annat program (för att inte nämna betala för ett nytt samtidigt som man har sin aktiva Adobe-prenumeration som numera är värdelös) och dessutom behöva ställa om och lära sig detta mitt under den mest hektiska perioden på året. (jag har väldigt kort turnaround, inte ens 24 timmar, snarare 12h, de bilder som jag tar på sena kvällen ska levereras nästa dag under förmiddagen och nånstans däremellan ska man ju sova med…). Så jag kände mig inte supertaggad på att behöva överge Adobe just nu och jag har dessutom kört in mig på det och gillar det, plus resultatet jag får med det.
Men där tänkte jag efter lite. Om det stämmer att den version av Lightroom som jag har inte är optimerad för moderna datorer så kanske ett byte till den version de föreslog skulle kunna funka även på min gamla dator? Det var värt ett försök. Och skulle det mot förmodan inte funka har jag även Affinity Photo att tillgå, det är förvisso inte lika lättanvänt eller intuitivt som Adobe, utan är lite mer ett slags Scriverer för bildredigering, mycket funktioner men längre inlärningströskel. Men kanske kan jag hålla min gamla dator flytande tillräckligt länge för att kunna lära mig Affinity parallellt? För när jag provade den idag var datorn både sval och tyst som en mus. (macbook airen har för övrigt aldrig varit speciellt högljudd, tvärtom) Ingen fläkt verkade behöva gå igång för det.
Så jag laddade ner den andra, nyare versionen som jag tidigare mest trodde var en förenklad, molnbaserad version och provade den. Den fungerade ungefär som ipad-appen, samma interface, vilket var skönt. Nu återstår att se om min dator kan tänka sig köra på den ett tag eller inte. 😬 Men detta visar ju att gamla apparater oftast fungerar bättre och håller längre än nya. Ok, nu är den bara från 2015, men det räcker nog, för för varje ny version försöker de packa in mer funktioner, mer prestanda, mer finesser, starkare allting och mer minne, och dessutom konstant försöka göra datorerna lättare och tunnare och mer portabla. Det kommer väl till en gräns tillslut där det börjar bli oförenligt. Varför kan inte en del datorer bara få vara lite chunky? Det måste väl finnas fler än jag som föredrar en dator som faktiskt funkar optimalt och känns pålitlig, framför några gram lägre vikt. Vi som inte springer omkring med datorn överallt utan mest jobbar hemma men ändå inte vill ha en stationär dator.
Men i alla fall , jag nappade på erbjudandet om pengarna tillbaka, som de så generöst erbjöd. De gjorde en retur på mitt kort och xx xxx kr kommer återföras till mitt konto. Det var nog den dyraste bit information jag någonsin fått. 😁 Fast jag fick ju pengarna tillbaka så till syvende och sist blev jag kanske snarare en insikt rikare.
Vilken är den dyraste eller mest omständliga lärdom ni gjort?
(Sedan måste jag ge en eloge till personalen på Apple Store som är ett föredöme i fråga om professionalitet och servicekänsla. Den sortens bemötande är inte speciellt vanligt i sverige idag och inger faktiskt lite hopp om att det fortfarande finns företag som värdesätter trogna, återkommande kunder högre än pengarna för ett enskilt köp. Jag har inte sett slutet på historien än, och huruvida min dator faktiskt kommer funka med detta andra eller ett annat program. Vore ju toppen om jag kunde fortsätta använda min lilla arbetsmyra något år till. I alla fall tills de utvecklat pro- modellen lite med en mer realistisk approach.)
Idag skulle jag egentligen ha varit ledig. En av de få dagar denna månad som jag tänkt bara chilla och vila. Men så hörde en av ”mina” mäklare av sig imorse och frågade om jag var intresserad av ett litet jobb. Hennes mamma fyllde jämnt, hela släkten var inbjuden plus lite vänner, och de ville ha lite bilder från festen. Det lät kul tyckte jag och en eftermiddag i vackra Omgivningar vid vattnet tackar man ju inte nej till. Ens om man tänkt vara ledig.
Det blev jättetrevligt. Jag smög omkring som en pressfotograf och tog mingelbilder på gästerna. Försökte vara diskret. Till slut blev det lite individuella porträttbilder med, både på par, hela familjer samt ett släktfoto.
Det kändes som en ära, med fyra generationer närvarande. Jag tänker att det är sådana bilder man uppskattar en dag i framtiden. Därför brydde jag mig inte om att en del hade lustiga miner på nån bild, eller att alla under ett tal höll blickarna riktade på en punkt i horisonten, till och med jubilaren. En dag kommer de fråga sig ”vad kollade vi alla på egentligen?” 😁 Sånt är ju kul, tycker jag i alla fall. Det var även en så gott som helt nyfödd bebis med, som såg lite missnöjd ut, vilket också blev kul bilder. En dag kanske hon ser sig själv på bild i fasters knä, och tänker ”jisses, vad jag såg arg ut.” Istället fokuserade jag på känslan, och storyn.
Det började också regna, himlen bara öppnade sig och som tur var satt alla under ett enormt partytält i den stora trädgården, och även maten var under tak. Men kameran höll sig torr som tur var. 🙂
Ja det var som sagt trevligt, och speciellt att ta en helt annan slags bilder än vanligt. Gruppfoton har ju sina svårigheter med, när alla är så att säga på olika fokusplan. Och det är alltid någon som blundar, tittar bort eller gör något annat lustigt. Men det gick med tillslut.
Sedan åkte jag hem, och på Lidl när jag skulle handla lite mat, hade jag en märklig upplevelse. Jag kom direkt från tunnelbanan så hade inte mina vanliga papperspåsar med mig för frukten, så jag lade en tomat i en godispåse 😀 då ville kassörskan ta betalt för påsen ändå, varpå jag undrade varför. Det var ju ändå plasten som skulle beskattas, inte påsar i allmänhet väl? (Godispåsarna betalar ju inte ens butiken något för, de kommer från godisleverantören) Nej, men jag tog ju den istället för en plastpåse, sa hon. 😳😳🤨
Det var väl det jag visste hela tiden. Plastpåseskatten har inte ett smack med miljön att göra. Allt handlar bara om att krama ur ytterligare lite mer skattemedel ur de redan hårt prövade (och beskattade) svenskarna som aldrig säger ifrån. Pengar som man sedan kan skänka bort förbehållslöst till andra länder i form av bidrag, eller till invånare som själva aldrig kommer bidra med några skattemedel och slå sig för bröstet i tron att man gjort något bra. Hepp. Leif Östling anade nog inte hur bevingade hans ord skulle bli när han frågade vad fan han får för pengarna. Något som känns allt mer relevant att fråga sig numera.
Politikerna, ja. Någon sa på Twitter, när ska de visa lite handlingskraft mot allt detta våld, skjutningar, terrordåd, mord och våldtäkter? När ska man börja göra något åt det? Mitt svar: förmodligen efter att de förlorat valet. Då ska ni se att de plötsligt hittar motivationen att ändra på väldigt mycket i sverige och vet precis vad som bör göras. 😉 Tills dess får vi ha det som vi har det.
Här är i alla fall ett par street portraits som jag tog förra veckan. Hoppas ni har en fin sommar.
(Dessa är tagna med min gamla kamera och vad som börjar bli mitt favoritobjektiv: Sigma 35mm art. Samma som jag använde till bilderna med Johan i ett tidigare inlägg.)
Det är mycket som händer just nu, inte relaterat till corona, utan i familjen och jag försöker verkligen att inte stressa upp mig för mycket över det utan bokstavligen ta en sak i taget. Istället distraherar jag mig med jobb, det funkar bra för att inte grubbla för mycket och vältra sig i negativa tankar i alltför hög utsträckning.
De vanliga jobben fortsätter som vanligt och nu har jag även haft ett par porträttfotograferingar, senast igår med Johan som jag fotat tidigare. Alltid kul när man får äran av återkommande uppdrag. Jag vet inte om det är på grund av den långa bortavaron från porträtt eller att jag bara känner mig mer kreativ nu utan brödjobbet som hägrar över en. Men vi hade en jättebra fotografering, och både vädret och tekniken samarbetade. 🙂 Jag som en tid haft svårt att tänka ut lämpliga locations (antingen förstrött eller för stressad) kom med ens på hur många som helst under en kort promenad, så miljöer saknades då inte. Här följer ett urval.
Gillar reflektionerna från paraplyet i glasögonen 😀
Det var riktigt roligt, och dessförinnan hade jag en annan liten fotografering som dock avbröts i förväg av ett samtal från sjukhuset…
Här är i alla fall ett par bilder från den.
En helt annan stil men väldigt roligt och intressant att hitta en ljussättning som fungerade inomhus för mer än bara vanligt porträttfoto med fokus på motivet. 🙂
Så nu har porträttfotografen i mig vaknat och vill bara fota meeer!
Bland de vanliga fotograferingarna har det varit mycket osäkerhet pga det ostadiga vädret i stockholmsregionen, men de flesta fotograferingar har kunnat genomföras, vilket känns skönt.
En liten praktisk bok om hur man kan leva ett bättre liv med mer livskvalitet och mindre stress, karriärhets osv, och komma ur den där fällan som verkar drabba de flesta idag. Det där att inte ha tid med det man vill göra för att livet bara snurrar på och man har liksom inte tid att leva samtidigt. Författaren hoppade av det livet och flyttade ut på landet med man och barn, downshiftade helt enkelt, fastän hon fortfarande arbetade. Ett begrepp som träffade precis rätt, för egentligen känns det lite som det jag gjort med.
Jag bor förvisso kvar i stan, i samma lägenhet, men har prioriterat om lite beträffande jobb osv. Jag upplever det just nu som att jag jobbar väldigt lite, men när jag tänker efter är det faktiskt i stort sett heltid när man tänker efter (vilket iofs är en nedgång från innan då jag jobbade både som företagare och anställd). Själva fotograferingen är egentligen inte det som tar mest tid, utan det är redigeringen, (men som tur var tycker jag oftast det är roligt) och sedan kommer såklart resor till och från jobb, bokningar, mailkontakter och fakturering och bokföring osv. Jag tror att vad som gör att det känns som att jag inte jobbar så mycket är det faktum att jag ägnar en förhållandevis liten del åt varje moment varje dag. Det är inte alls som att vara på en arbetsplats och göra ungefär samma sysslor i åtta timmar. Och jag kan sticka emellan med andra saker med. Ett ärende här, en tvättmaskin där. En promenad på stan. Lite lunch vid det kombinerade köks- och skrivbordet. Det gör att tiden går utan att jag ens tänker på att jag har jobbat, men det betyder också att i stort sett all min vakna tid är arbetstid.
Det kanske inte passar alla, det förstår jag. Har man familj vill man såklart kunna koppla bort jobbet efter ett visst klockslag, men det passar mig perfekt. Jag kan ta dagarna i min egen takt, låta dagsformen avgöra. Det var en av de saker som fick mig att välja den här livsstilen från början. Det att jag kände att jag ibland inte längre orkade i samma utsträckning som innan, och ofta önskade att jag kunde gå till jobbet lite senare eller stanna hemma och bara vila en förmiddag de dagar då jag känner att formen inte är den bästa. Det funkar ju inte när man har en anställning. Och i den här åldern är det kanske dags att börja tänka på hållbarheten i ens arbete med. Kommer jag orka fortsätta såhär tills jag går i pension? Kommer jag kunna njuta av pensionen om jag slitit ut mig fram tills dess?
Så den boken kan jag rekommendera. Det finns nog mycket som de flesta kan känna igen sig i, även om jag med min lite mer minimalistiska livsstil inte riktigt känner att jag vill eller kan spara på allt som kan vara ”bra att ha” som författaren tipsar om, lite som de gjorde förr. Så den som vill ha ett mer prylbantat liv får kanske bortse från de bitarna. 🙂
Här är ett kort citat jag tyckte var roligt:
Det symboliserar tonen i boken väldigt bra, tycker jag. Personlig och rolig. Ja de fick det onekligen att låta enkelt, men egentligen är det kanske samtidigt inte svårare än så. Först måste man fundera på vilket slags liv man egentligen vill ha. Vad som behövs för att få det. Göra upp en plan med steg för steg hur man ska ta sig dit. Och sedan bocka av dem, en i taget tills man är där. Det kan låta förenklat, men det är ju precis så. Bara det att det som artikeln fick att låta som om det går på en kafferast egentligen kanske tar ett år eller flera. I mitt fall tog det faktiskt nästan precis ett år, från att tankarna på ett annat slags yrkesliv födes, tills jag checkade ut från mitt dagjobb.
Om det var enkelt? Nej, det skulle jag kanske inte säga. Det involverade mycket mer jobb en tid för att kunna arbeta annorlunda och mindre senare. För medan jag fortfarande jobbade på bageriet skötte jag mina fotograferingar på kvällarna efter det vanliga jobbet. Allt för att bygga upp min firma och se om det ens kunde gå att leva på den. Det krävdes också tålamod och en allmän omställning till ett liv där jag inte spenderar lika mycket pengar utan klarar mig på mindre. Inte heller det är gjort i en handvändning. Jag har gradvis dragit ner på min konsumtion (och här blev minimalismen en hjälp, även fast det aldrig egentligen var en del av planen) och på mina fasta kostnader. Men så värt det så här efter två och en halv månad.
En som är mindre nöjd med sitt jobb är min stackars dator som börjar känna sig lite överansträngd. Det är nog inte helt lätt att behöva hålla igång två rätt tunga bildredigeringsprogram samtidigt… den har nog egentligen inte riktigt kapacitet för det. När jag köpte den hade jag ingen aning om vad jag skulle behöva för framtida prestanda. Jag behövde mest en skrivdator. Den har alltså cirka fem år på nacken redan. Jag har försökt underlätta för den men den senaste månaden har den bara slocknat helt oförhappandes två ggr. Och känns ganska varm… Så idag fick jag hastigt och lustigt gå ut och köpa en ny dator, då den gamla kollapsat två ggr på mindre än 12h…
Så nu har jag en ny dator att bekanta mig med. 🙂 Den ska nog bli bra den med.
Vad beroende man är av sina tekniska prylar egentligen. Jag som aldrig varit speciellt teknikintresserad har ändå upptäckt hur mycket jag behöver de där tekniska pryttlarna för att kunna jobba med och göra det jag vill göra. För bara några år sedan gjorde jag mig lite lustig över de hade både en dator och en ipad, bara en sådan sak. Snacka om onödigt tänkte jag då. Men sedan dess har jag skaffat en, nu minns jag egentligen inte vad anledningen var, om det var för att jag inte ville ta med datorn när jag reste, eller för att jag ville ha den som läsplatta för e-böcker. Kanske lite av varje. Och nu använder jag min iPad nästan hela tiden. Datorn använder jag nästan bara till bildredigering, lagring och leverans. Plus till de förlagsrelaterade jobben, såklart.
Oj, nu har jag brett ut mig alldeles för mycket 🙂 Dags att runda av. Ikväll ska jag iväg och fotografera, det är en speciell dag för jag ska fota TVÅ skymningsfotograferingar, på samma kväll. Det har jag aldrig gjort förr. Egentligen är det ju inte helt idealiskt, för man kan bara vara på ett ställe när solen går ner och då ljuset är som bäst. Men eftersom de ligger i närheten av varandra och jag dessutom får skjuts mellan av min uppdragsgivare, så sa jag ja. 🙂 Så då förstår ni varför jag behöver en dator som klarar trycket, för ikväll får den dubbelt så mkt att göra som vanligt. 😉
Ha en fin midsommar därute, och hoppas ni kan njuta av den trots karantäner, reserestriktioner osv. 🙂
Jag kommer nog fortsätta blogga lite även under sommaren för den som är intresserad. 🙂
Bild från en liten båtluff jag gjorde under veckan som gick. 🙂
Ok, jag tror dagen är kommen att göra ett litet avslöjande jag hållit på en tid nu. ☺️ Jag har antytt det lite tidigare men sanningen är denna: Den sista mars gjorde jag min sista dag på mitt gamla bröd(!)jobb på bageriet.
Det var mitt eget initiativ, även om pandemin såklart skyndade på det lite. Sedan dess är jag alltså egenföretagare på heltid. Det kändes både väldigt stort och som en oerhörd lättnad, inte minst pga grund av omvärldsläget just då och det faktum att jag kände mig extremt utsatt i mitt jobb i en liten pluttbutik och med nära kontakt med runt 100 kunder eller mer varje pass mitt under en pågående pandemi och hög smittrisk och rekommendationer som man kände att man inte riktigt kunde efterleva på jobbet.
Men det var något jag längtat efter en längre tid, att sluta inom butiks- och handelssektorn, för de senaste åren har jag undrat hur jag ska orka med den sortens jobb i cirka 20 år till, både fysiskt och mentalt. Efter över tjugo år har jag börjat tappa engagemanget och energin för det och jag hade funderat på vad jag skulle kunna göra istället i flera år redan.
Jag hade trott att det skulle kännas konstigt, att inte längre ha ett jobb att gå till, att inte veta att man får en lön i slutet av varje månad, men än så länge känns det bara bra, faktiskt. Jag har ju annars alltid valt tryggheten i första hand och bitit ihop när jag inte trivts, med insikten att det egentligen inte funnits så många alternativ. Nu jobbar jag dessutom mest kvällstid såhär på sommaren, vilket innebär att jag har dagarna fria, förutom bildredigering, bokningar, mailande och messande och fakturering osv, men jag har ändå tid över att ta hand om mina föräldrar i dessa tider, vilket jag värdesätter mycket. Dagen eter att jag slutat pratade jag med min mamma i telefon ( det var innan hon blev sjuk) och sa ”jag är FRIIII!”, vilket hon skrattade åt. Det var precis då det kändes! 😄
Här känner jag att ett tack är på sin plats. Jag brukade nämligen känna mig extremt osäker på hela den här grejen med att starta företag med allt vad det innebär. Tvivla på om jag skulle klara det, jag visste ju ingenting om sådant. Och redan där brast ju drömmarna om att arbeta med mycket av det där kreativa jag drömde om som yngre. Det kändes helt enkelt oöverstigligt. Men här hade jag tur att få underbart pepp och stöd och hjälp från min fina kollega Eva-Lisa. Dessutom har jag bla gått på informationsträffar på Skatteverket ( en jättebra grej för den som är ny, de är väldigt informativa och personalen överraskande hjälpsam och trevlig.) och lärt mig mer om det jag behöver kunna. Ibland kan det göra hela skillnaden att ha någon som håller en i handen för att våga ta steget ut i det okända. Så stort tack för det. Utan dig hade jag förmodligen inte kunnat göra detta idag. ❤️
Så här års kommer ju även tankarna på hur det blir med semester. Nu lär man ju inte kunna resa någonstans än på en liten tid, speciellt inte om man är svensk… 😉 men det gör förvisso inget just nu, jag gör ju det jag tycker om allra mest så det gör absolut ingenting om det blir en workation för mig i år. Speciellt när jag kan vara ute så mycket på dagtid. Jag tänkte på det, i mitt yrke blir det ju bara dumt att ta ledigt när jobben finns så kanske är det allra bästa att ta semester på vintern istället och förhoppningsvis resa någonstans där det är lite lagom varmt. Lite som de gör som driver populära glassbarer eller jobbar med sommarturism. 😉 Jag är ju inte supermycket för sol och bad så skulle gärna åka till någon stad i sydeuropa och bara fota och äta god mat. 🙂 Jag behöver inte ha badtemperaturer.
Detta har medfört att jag fått skära ner på mina omkostnader för att få det att gå ihop även de månader då det är mindre jobb (eller inga alls, vilket hände i vintras då jag hade typ 4 fotograferingar på två månader.). Jag har försökt skapa så gynnsamma förutsättningar jag bara kan för att kunna leva på detta, och save for a rain day, för så här efter två månader inser jag att det nog är det bästa jag gjort hittills i min karriär. 🙂
Så den senaste tiden har det handlat mycket om att hitta sätt att spara och dra in på mina kostnader. Som ett roligt exempel, så bytte jag elavtal i april, och i början av veckan började jag fundera över varför jag inte fick någon faktura än, trots att jag bett dem skicka dem månadsvis. Så jag ringde elleverantören, och det visade sig att min förbrukning var så låg att den inte kommit upp i gränsen för då de skickar en faktura 😀😀
Jag har nämligen börjat försöka använda min el lite smartare och företrädelsevis under de timmar då den är billigare, bara som en grej. Hittills verkar i alla fall det ha slagit väl ut. Det kan låta extremt och som alldeles för mycket ansträngningar för några hundralappar, men jag tänker att allt som drar ner ens omkostnder gör det lättare att överleva som företagare i dessa tider. För ju lägre kostnader jag har, desto färre jobb behöver jag för att gå runt. Många bäckar små, som bekant. 🙂 och egentligen är det ingen större ansträngning, man får bara tänka om lite, vilket man snabbt vänjer sig vid.
Hur ser det ut för er? Har ni gjort frivilliga eller påtvingade förändringar i livssituationen pga Corona? Jag har tex hört flera säga att de (och tydligen även deras arbetsgivare) iom corona har insett att de kan göra sitt jobb även hemifrån, så de funderar på att flytta från stockholm och tillbaks till sina hemstäder. Något som ju är väldigt intressant. Kanske kommer man i framtiden vara allt mindre beroende av att bo i samma stad som man jobbar i? Vad tror ni? Vilka andra typer av permanenta förändringar i livsstil kan den här pandemin komma att föra med sig efter att den är förbi? Kommer vi få se fler digital nomads i framtiden tex?
Kommentera gärna. Och under tiden hoppas jag att ni får vara friska och att ni kanske t.o.m. vill hålla en tumme för mig framöver. ☺️
Om att i perioder i livet då man känner att livet sätter en på prov, fundera över hur vissa saker skulle se ut i ett större perspektiv. Om jorden var på väg att gå under, skulle detta kännas lika stort? Där nämner hon bland annat att fundera på vad man har att vara tacksam för i livet, när det känns som att allt mest är jobbigt.
Själv går jag igenom en period som alla går igenom förr eller senare, det här när ens föräldrarblir äldre, och kanske behöver en extra mycket eller när en av dem, som i mitt fall, kanske kommit till den punkt att man inte ens kan hjälpa dem längre, annat än med det administrativa och organisatoriska. När de behöver flytta från sitt boende och man på grund av en pandemi inte ens kan träffa dem i deras svåraste tid i livet. Det rör upp så mycket känslor av olika slag.
De senaste två månaderna har jag försökt hänga ihop på alla plan, både med jobbet och allt annat vardagligt. Försökt bibehålla någon slags känsla av vardag och rutiner, men det är verkligen inte lätt, när hela ens liv förändrades från en dag till en annan. Framför allt inte mentalt. Jag kan inte ens lyssna på vanlig musik längre för i stort sett alla låttexter tycks ge mig jobbiga tankar. Oavsett genre. På något sätt är det som om alla låtar plötsligt går att tolka på många vis, utifrån ens situation. Som den här, som jag lyssnat jättemycket på under våren: (och älskar)
Själva Videon är tydligen från en film, men jag läste någonstans att sångaren egentligen inte alls sjöng om en tjej utan om (tror jag) sin bror, och både texten och musiken är så full av vemod och övergivenhet att jag inte klarar av att lyssna på den längre.
Så istället har jag börjat lyssna på jazz medan jag redigerar bilder på kvällarna från mina fotograferingar, för något vill man ju lyssna på i bakgrunden och den där plinkiga sortens café-jazz är precis lagom. Inga texter, utan bara musik. Den slår inte an några känslor, tvärtom får den mig tro koppla bort alla känslor för ett tag och bara fokusera på det jag håller på med. Hinner det bli riktigt sent blir det midnight jazz. Det verkar finnas en jazzsort för alla tider på dagen.
Det blir som att betrakta sig själv på film, de där sekvenserna där man ser huvudpersonen fortsätta med sitt liv över en längre period innan något nytt ska ske. Lite som den där filmen där huvudpersonen går igenom ett helt år med alla skiftande säsonger medan denne vandrar längs torgstånden på en gata i sitt område. (det var nog för övrigt det snyggaste sätt jag sett någon film skildra tid som går i visuell form.)
Jag har också börjat skriva listor på allt jag har att vara tacksam för, och även det sätter saker i perspektiv. För visst är inte allt nattsvart i livet bara för att det rasat fullkomligt på en front. Jag har jobb, och en inkomst vilket bara det i dessa tider är något att verkligen vara tacksam för. Mitt fotande går bra och jag får så mycket positiv respons från de jag arbetar med. Våren är här. Värmen börjar komma tillbaka. Jag är frisk (äntligen) och har fått tillbaks energin efter en längre svacka. Jag bor i ett område jag bara gillar mer och mer. Det finns mycket att vara tacksam för när man börjar tänka i det större perspektivet.
Även här måste jag säga att minimalismen är till hjälp. I den här sortens perioder hade det varit väldigt enkelt att börja slacka med både städning, disk och matlagning, och låta sitt hem gro igen, så att ha ett mer lättskött hem är en klar fördel. Istället är det nästan som att det är den dagliga rutinen att städa och hålla efter som även det får mig att behålla en känsla av struktur.
Jag har också hittat ett forum för ett annat nytt intresse, så där hänger jag rätt mycket just nu, det känns roligt att kunna umgås med likasinnade och försjunka i den världen lite. Distraktion är en bra grej, inte för att förminska saker som händer en, men för att koppla av emellanåt. Ingen orkar gå och ha jobbiga tankar precis hela tiden.
Så lite där är jag just nu. Redigerar bilder, lyssnar på jazz och skriver listor. En sak är säker, en del av livet kommer aldrig riktigt bli som förr. Men med lite tid kanske jag kan hitta ett nytt normaltillstånd. Och det behöver inte vara så dåligt det heller. Även när livet förändras (och man själv med det) kan man försöka hitta något positivt i den person man kommer vara härifrån och hur ens liv kommer att se ut.
Och det är här den där drömmen jag pratade om i det senaste inlägget kommer in. Just nu är det den som får symbolisera framtiden.
Böcker och Bokeh 