Att förverkliga sina drömmar

Ju äldre jag blivit, desto tydligare har tendensen blivit hos mig själv att jag blir jättetaggad av att ha en dröm eller ett mål på något visst område. Tror jag tillräckligt starkt på något, så starkt att den där känslan vaknar till liv ”Det här är det jag vill”, då föds ett slags jävlar anamma hos mig som ofta förvånar även mig.

Jag såg det aldrig när jag var yngre, kanske för att jag aldrig riktigt hade något specifikt att sträva mot, inga uttalade planer. Visst hade jag drömmar, men de var mer av den ganska odefinierade sorten… ”En dag skulle jag vilja bo i Italien” eller ”jag skulle vilja bli författare”. Men i det skedet gjorde jag inget aktivt för att förverkliga dem, mer än närde drömmen. Det kanske iofs var nog så viktigt då, när man ännu bodde hemma och inte riktigt hade förutsättningarna. Och så här i efterhand kan man väl säga att det gick rätt bra i alla fall. De tre drömmar jag hade (i olika faser) i min uppväxt har jag alla förverkligat:

• drömmen om att jobba med hästar
• drömmen om att få uppleva hur det är att bo i Italien, året runt s.a.s, och inte bara besöka som turist
• drömmen om att bli författare

Förutom den första som förverkligades någonstans runt 20 så fick jag den verkliga drivkraften när jag fyllde trettio. Kanske var det en slags trettioårskris, men jäklar, i så fall var det en riktigt bra kris! 😀 Där föddes en slags insikt om att ”gör jag inte detta nu så kanske det aldrig blir av”, ”jag blir ju inte yngre, det kommer aldrig bli lättare än nu”, och ”vad är det egentligen som hindrar mig?”.

Mycket har jag såklart gynnats av det faktum att jag inte är gift eller har barn, (även det ett aktivt val), allt blir såklart lite lättare när man bara har sig själv att ta hänsyn till, vilket passar mig perfekt, då jag i mångt och mycket är en ensamspelare. Lagsporter var aldrig min grej i skolan, det var snarare ”ensam är stark” som var mitt motto. (om jag nu hade något) För jag hade redan insett att så länge jag förlitade mig på mig själv och inte behövde räkna in insatserna från andra, kunde jag oftast klara det jag ville och behövde göra. Varför försämra oddsen genom att blanda in faktorer man inte kan påverka, liksom?

Varje gång har dessa förverkliganden av drömmar lett till en livsstilsförändring, så det kanske är en bra grej att inte vara rädd för förändringar i livet, om man vill uppfylla drömmar. För, som de säger,

If you want something you’ve never had, you’ve gotta do something you’ve never done.

Senast det hände var förra våren. Efter ett par år med olika hälsoissues kände jag en slags trötthet på hur mitt yrkesliv såg ut och försökte föreställa mig hur jag skulle orka fortsätta på samma bana, göra samma saker på heltid i tjugo år till, tills jag går i pension. Tanken fick mig inte direkt att studsa upp och ner av glädje. Och då har jag ändå älskat mitt yrkesval hela vägen fram till hit. I över 20 års tid. Det var så jag kom in på att starta eget som fotograf, med förhoppningarna att det en dag skulle kunna bli min huvudsakliga försörjning. Och någonstans hittade jag motivationen för att ta stegen för att försöka förverkliga den. Också.

Sedan dess har mycket hänt på önskefronten. För tydligen är man inte klar med drömmandet när man förverkligat alla drömmar man hade som ”ung”. Nej då, man kan visst få nya drömmar vid både 43 och 45. Vem hade kunnat tro det? De drömmarna är ingenting jag kan förverkliga i nuläget, utan kräver lite tid och förberedelser. Men jag kan lägga grogrunden och är faktiskt redan i full gång och det fina är att det som föreföll fullständigt ouppnåeligt vid en första anblick, med lite mer tankearbete och planerande faktisk känns görbart. Jag tror faktiskt på att det kan gå, vilket är en berusande tanke. Jag älskar kicken jag får när jag försöker uppfylla en dröm. Det är nog den bästa känslan jag vet.

Nothing happens unless first a dream.

Hur många av våra drömmar är egentligen inte så omöjliga som vi först tror när vi avfärdar dem, ger upp dem? Hur mycket beror egentligen bara på vår egen vilja att samla kraften att orka kämpa för dem, kanske under lång tid. På att oförtrytligt gneta på tills vi en dag befinner oss där vi önskade oss, som jag skrev i en rad i början av mitt allra superförsta manus (det före 90): ”Mitt på skådeplatsen för sina drömmar”. (när HP kommer till en plats hon drömt om att besöka och inser att hon faktiskt slutligen är där, mitt i drömmen)

Ofta handlar det kanske mer om det, att man inte orkar kämpa för det man drömmer om, utan garantier, kanske åratal av hårt arbete. Eller försaka andra saker för att nå dit man vill. Att åstadkomma en stor förändring som det ju ofta handlar om är inget som bara sker, utan uppoffringar eller ansträngning. Och kanske har man det rättså bra ändå, man har ju ingenting att klaga på, egentligen. Det har vi ju fått med oss med modersmjölken, att ”man ska inte klaga”, underförstått att om vi gapar efter mer än vi har, ja då kan det gå illa. Och den där drömmen, ja den var ju ändå bara en fånig dröm.

Eller var den det egentligen?

Annons

Att planera en bok… och tankar om jobb

Jag inser att jag helt tappat rutinerna för skrivandet nu när jag inte skrivit på så länge. Saker som att planera, som jag förr brukade älska, känns med ens främmande. Hur gjorde jag egentligen? Var började jag? Hur strukturerade jag upp det?

Idag tog jag upp den av mina böcker vars ton jag vill återkalla till mitt tilltänkta romanprojekt, försökte insupa känslan och tonen, språkbruket.

Men nu återstår att börja sammanfoga de där lösa tankarna till något konkret. Åtminstone börja, även om det kan ta lite tid att samla tillräckligt med idéer och inspiration till att faktiskt skriva. Jag vet inte ens om jag kan skriva längre, det känns väldigt märkligt. Men antagligen kommer det tillbaka när man väl sätter sig där. Lite som att cykla. Man minns inte riktigt känslan förrän man sätter sig på sadeln och börjar trampa.

Fotograferandet har i alla fall gått väldigt bra denna månad. Jag har fått fem nya kunder förutom att jag arbetat med några av de jag redan har, och flera av dessa har jag gjort fler än ett jobb för. Många uppdragsgivare är återkommande med en viss frekvens , det är inte samma varje månad men i nuläget har jag ett trettiotal som rullar med olika intervaller. Så jag har hållit mig sysselsatt.

Idag ska jag dessutom iväg med. Helger har aldrig varit speciellt heliga för mig, det blir nog lätt så när man jobbat inom handel i tjugo + år. Då har helgerna blivit arbetsdagar som alla andra, rent av lite bättre än andra då man i alla fall inom vissa typer av butiker får betydligt mer lön i form av OB. Så det där med att vara ledig varje helg, hela helgerna har jag vant mig av med för länge sedan. Eller snarare aldrig vant mig vid.

Det innebär dessutom att det här med måndagsångest inte existerar för mig. När man jobbar helg är man oftast ledig mitt i veckan och under många år hade jag ledigt måndagar som kompensation de gånger jag jobbat helg (samt torsdagen före helgen). Det var faktiskt en ganska härlig grej, först fick jag dubbelt betalt när andra var lediga, och när de sedan gick till jobbet på måndagen låg jag kvar i sängen. 🙂 Inte alls en tokig tillvaro om du frågar mig.

Som egenföretagare kan jag självklart välja att jobba helg om jag vill eller låta bli, men min grundtanke är att i så liten mån som möjligt säga nej till jobb som erbjuds, kanske speciellt viktigt i kristider som denna när arbetsmarknaden ser ut som den gör. Alla möjligheter till jobb är bra och det känns naturligt att ta vara på chansen när den finns. Dessutom älskar jag ju mitt jobb så det känns då rakt inte som någon uppoffring. Tvärtom. 🙂 Jag tror det är det de syftar på med uttrycket nedan:

Och när vi är inne på inspirational quotes, här är en annan favorit:

Lite snarlika, men de två har alltid varit ett slags ledstjärna för mig. Jag har alltid prioriterat att göra saker jag gillar, framför att göra karriär. Livet blir helt enkelt lite roligare då, när man slipper ångesten för att gå till jobbet varenda söndag. Och jag tror att man blir en lite gladare person rent allmänt om man inte går omkring och vantrivs med något som tar upp en så stor del av ens dagar och veckor.

Nu är jag kanske lite extrem, jag lever ju ett lite annorlunda liv än de flesta, och gör andra val än de flesta kring hur jag vill leva. Men jag tror att många skulle må bättre av att göra saker de gillar istället för att satsa på den karriär de kan tjäna mest på.

Credit: https://www.pinterest.se/pin/376402481335681936/

Jag känner att jag är lite citat-glad idag, men jag har sett så många bra och träffande citat de senaste veckorna.

Det blev ett lite rörigt inlägg, precis som mina tankar 😉 Tvära kast hit och dit. Jag hoppas det inte blev för rörigt. Nu ska jag återgå till att försöka få någon slags fason på den här lerklumpen till romanidé.

Hoppas ni har en fin helg! 🙂

Corona

Nu var det länge sedan jag bloggade. Har inte haft så mycket nytt att berätta egentligen. Jag har en grej men måste nog hålla på den lite till, tills jag ser hur det går med saken. Men det är grejer på G i alla fall .

Då min arbetsgivare inte har varken stängt eller dragit ner på öppettiderna jobbar jag som vanligt, vilket börjar kännas ganska olustigt, tyvärr. Speciellt som det faktiskt är ungefär lika mycket kunder som vanligt, bara lite mindre frukostgäster och mer som köper saker att ta med på eftermiddagarna. Egentligen förstår jag inte varför folk bunkrat som de gjort med tanke på att de är ute och konsumerar, går på restauranger, fikar mm som vanligt. Få verkar ha satt sig själva i karantän på riktigt, ens de som faktiskt skulle kunna.

Fotojobben har inte heller påverkats drastiskt, än. Jag hör mycket om småföretagare som har det svårt och är på det sättet glad att jag jobbar med det jag gör, vilket gör att mitt arbete sköts ute hos kund samt hemifrån. Det gör att jag inte sitter på varken lokalhyror som måste betalas eller har anställda som ska ha lön. Funderar på om den sortens microföretag kanske har en liten fördel i alla fall i dessa tider. Kanske framför allt de som jobbar hemifrån och inte träffar kunder face to face.

Det lutar även mot att det blir hemester i år. De som får någon semester. Hemskt många blir ju av med jobben när företagen tvingas skära ner, vilket är hemskt tragiskt. Kanske blir det här året då fler stannar hemma och semestrar på landet. Jag hörde sägas att luften i alla fall förbättrats avsevärt i stan pga kraftigt minskad biltrafik. Något som faktiskt synd väldigt tydligt där jag bor i utkanten av stan. Stora gator som i rusningstrafik brukar vara hårt trafikerade är numera väldigt tomma. Tänker att det kanske i alla fall kommer någonting gott ur detta. Naturen får en chans att återhämta sig lite, folk flyger mindre, mindre biltrafik osv. Miljökämparna är förmodligen nöjda nu.

Turismen har såklart drabbats hårt, liksom restaurangvärlden. Mindre resande, mindre turister på stan och en minskad benägenhet till restaurangbesök. Vilka kommer överleva den här krisen? Det är också intressant att se och fundera över vilka brascher som rentav gynnas i dessa tider. Det kan man få en bild av om man tittar på börsen, vilket är ganska intressant just nu.

Rörande också med de företag som på grund av minskad jobbelastning ägnar sig åt att hjälpa sina medmänniskor. Som ett par restauranger och något bageri som gick samman och började laga mat som de delar ut till personalen på Södersjukhuset, frälsningsarmén mm. En jättefin gest tycker jag. Jag ser även lappar i fastigheter där grannar erbjuder sig att handla åt de äldre. Det är i kristider som en känsla av solidaritet föds och jag hoppas på ett sätt att den här allmänna känsla av att alla ställer upp och kämpar tillsammans, en känsla av gemenskap (även på behörigt säkerhetsavstånd) består även när krisen är över. Framför allt i storstäder där den där känslan av samhörighet inte är så stor.

Själv har även jag haft en liten kris i familjen som dock verkar ha fått en lycklig utgång när en av mina föräldrar insjuknade. Inte i Corona utan något helt annat, men blev inlagd på sjukhus ett tag. Under tiden och efter det har jag ägnat en del tid åt att hjälpa dem med handling osv, då de båda är lite äldre och av förklarliga skäl inte bör gå ut till affären och trängas med folk i onödan.

Ytterligare ett sätt som mitt liv påverkats av den rådande situationen är hälsan. Jag försöker i största mån undvika kommunala färdmedel, vilket gör att jag börjat gå istället om jag ska någonstans så långt det är möjligt, vilket redan börjat synas på både kondition och figur, lol.

Hur har era liv påverkats av restriktionerna kring Corona-krisen?

Planerna för 2020

Häromdagen såg jag ett inlägg i en fotogrupp jag är med i på fb där någon frågade vad vi hade för planer för nästa år.

Detta fick igång min hjärna som genast började lista några punkter, som bara blev fler och fler… ska jag uppfylla dem lär jag få ligga i, hehe. Men jag kom på så mkt saker jag vill åstadkomma nästa år och det var riktigt roligt. Saker som känns görbara, om jag bara satsar. Vilket jag är redo att göra.

Jag kan inte fatta att jag bara drivit mitt företag som fotograf i ett halvår. Det känns som mycket längre och jag har fått göra så många roliga jobb, fått förtroenden, beröm och mer avancerade uppdrag. Det är jättekul.

Nästa år vill jag framför allt brancha ut mig lite mer mot två nya förgreningar av det jag redan fotar, detta för att bli lite bredare och få fler jobb. Det kommer krävas lite studier från min sida (självstudier), och sedan att jag faktiskt får chansen. För detta kan jag behöva vidga mitt nätverk lite och söka nya samarbetspartners. Så det är arbetet med att nå dit jag kommer fokusera på nästa år. Någonstans i framtiden hägrar en dröm om att kunna leva åtminstone delvis på fotandet, gärna helt och hållet, men för att det ens ska bli en praktisk möjlighet behöver jag som sagt bredda mig.

Sedan jag började fota professionellt i maj har jag fått ett slags driv jag inte haft innan, och som förvånat även mig, och som inte fanns där när jag var författare och var beroende av att andra ville satsa på mig. Nu satsar jag på mig själv och det jag vill göra, vilket känns bra. Jag tror de flesta människor inspireras av känslan att själva kunna påverka sin situation och sin framgång. Av att kunna skapa sina egna chanser och tillfällen.

Innan jag startade eget brukade jag tänka att, nej, det var nog inget för mig, det verkade så svårt alltihop. Men med hjälp av kurser på Skatteverket, tips och råd från en mer van kollega och lite träning så går det riktigt bra. 🙂 jga är som sagt långt ifrån att kunna leva på detta än, men på bara 6 månader har jag kommit längre än jag trodde var möjligt.

Jag tror aldrig jag hade några sådana här tankar kring författandet. Där var det mer som att ens framgång alltid låg i händerna på andra, som skulle godkänna, och det var mest frustrerande. För sitt hantverk kan man ju slipa, men vad gör man om de berättelser man vill berätta och ens sätt att se världen inte känns intressant för förläggarna som får ens alster i sin hand?

Jag ska fortsätta slipa på min plan fram till nyår 🙂 lite som ett synopsis. Men jag ser faktiskt fram emot ett nytt år. För första gången på länge. 🙂

Vad har ni för planer för 2020? Och hur detaljerade är de? Är de som en handlingsplan med steg för steg eller mer önskemål och drömmar?