Jag har bytt

Det är så lustigt det där med tajming och hur man helt kan tappa inspirationen till ett visst projekt om det går för lång tid mellan tanke/planering, och handling/skrivande.

Det hände iaf med mitt nanomanus. Efter cirka 10k drabbades jag av den där akuta formen av självinsikt som ofta drabbar mig under råmanusfasen, och tänkte ”det här blir så jävla tråkigt att inte ens jag tycker det är intressant.”

Och då är det illa.

Jag vet inte om det handlade om missat momentum, dålig planering eller helt enkelt bara att storyn lät bättre i mitt huvud än på papper.

Jag gjorde ett lite halvhjärtat försök att byta perspektiv, och ton, men det hjälpte inte stort. Den var och förblev död.

Däremot var det något som slog an en sträng i tonen i det sista försöket. Det var verkligen inte min huvudkaraktär röst, det insåg jag snart. Det var någon annan. Och efter en liten skrivövning (fick tipset från den här artikeln http://www.writersdigest.com/editor-blogs/guide-to-literary-agents/exclusives/whats-the-big-idea-20-out-of-the-box-writing-exercises-story-starters) så hade jag ett foster till en annan idé. En helt ny och fräsch story.

Jag har bara skrivit drygt 3000 ord än, men det känns som om jag är något på spåret. Tror det kan bli en kortroman iaf, och det känns ganska lagom efter att precis ha avslutat ett fullängds romanprojekt. Det är roligt och kravlöst och passar mig perfekt. Plus att jag är väldigt nyfiken på att utforska idén.

När jag skriver noveller brukar jag sällan planera alls. Jag har bara konceptet och sedan skriver jag på ren inspiration. Kortromaner kan nog fungera lite på samma sätt, även fast de inte är uppbyggda som en novell. Det är tillräckligt kort för att man ska kunna överblicka hela och har inte lika många sidointriger mm som komplicerar.

Så nu kör jag på, mest på skoj och ser vad det blir av det. Jag ligger ganska långt bakom nanomålet, men det gör inget. Så länge det blir något skrivet i november är jag glad 🙂

Jehepp

Då var korrläsningen klar, och jag sitter här med en gedigen bibba med ändringar som ska föras in. Massvis med ändringar. På i stort sett varje sida. Gaaah!

Bara att kavla upp ärmarna och sätta igång, då. Om det ska bli någon bok.

NaNoWriMo del 2

Jag bara kände att jag måste vidareutveckla mitt förra inlägg om NaNo lite till, efter att ha funderat lite på vad det egentligen ger.

Förutom det jag redan varit inne på,

  • Känslan och gemenskapen
  • Nyttan i att få ett råmanus färdigt på en månad, så har vi även:
  • Den där fina grafen som nästan är min favorit med hela grejen, (larvigt jag vet, men det är något tillfredsställande med att se sitt skrivande på en stigande kurva)
  • Peppmailen från författare som Dean Koonts, Maggie Stiefvater och Jenny Han.
  • Att bara få skriva helt kravlöst utan självcensur eller korrigering.

Och känner man att 1667 ord per dag är i överkant, kan man ju alltid sätta sitt eget dagsmål, säg kanske 500 ord eller 1000. Hur som är man en vinnare i slutet av november när man har fått skrivet varje dag i en hel månad. Sånt syns. Själv har jag de senaste åren haft problem(?) med att bara flödesskriva som jag gjorde förr i tiden, helt utan krav på att det måste bli bra och utan att gå tillbaka och ändra. Med mitt förra manus (det som jag nu ska skriva om under NaNo) så skrev jag smärtsamt långsamt, för orden ville liksom bara inte fram, jag var alldeles för självmedveten.

Jag ser fram emot ett försök att släppa alla de kraven och bara skriva på. Det skulle kännas som att vara i tonåren igen och bara skriva för nöjes skull. Vilket är något jag saknat i flera år.

41416205_10156036134990000_338254079291555840_n

To NaNoWriMo, or not NaNoWriMo?

Så är det dags igen. Årets begivelse bland författare, författaraspiranter och skrivsugna.

National Novel Writing Month, även kallad November.

Jag har varit helt inställd på att delta, trots att jag av alla de 5(?) år jag deltagit bara gått i mål en enda, men det är liksom något med det där, det är lite som bokmässan, att veta att alla andra är där och inte man själv får en att känna sig … utanför. Man vill ju själv delta med. Och mitt nästa manusprojekt behöver verkligen en kickstart, men samtidigt, jag har fortfarande lite kvar på Samhällets fiende (även om jag äntligen fått ändan ur med korret) så jag vet inte hur jag ska lyckas pressa ur mig 1700 (nåja 1667) ord per dag utöver det.

Till och med vädret, i alla fall i Stockholm, har ställt in sig på att man ska skriva, med ihållande regn och kyla.

Det är värt ett försök i alla fall, så jag tror jag provar, går det så går det. Och gör det inte det, har jag iaf inte förlorat något väsentligt.

nano

 

 

Ända in i kaklet

Nu när det börjar närma sig det allra sista på manuset känner jag hur min ork helt börjar ge vika. Hela processen har egentligen inte varit alls lika lång som med det förra manusutkastet (till ett manus jag skrev efter Nästan som du) som tog över ett år och ändå inte blev riktigt bra, utan kräver omfattande omskrivning, processen med denna var förhållandevis kort.

Jag fick idén på mitt dåvarande jobb tidigt i våras, i februari-ish, och nu är den snart redo för utgivning, mindre än ett år efteråt. Men ändå, jag har levt så intensivt med det här manuset, skrivit, skrivit till, redigerat efter två testläsarvändor och en lektörsvända, redigerat lite till, och nu när det bara är korret kvar så har musten gått ur.

Att stupa så nära mållinjen är såklart inget alternativ, jag önskar bara jag kunde ta mig i kragen och fixa det sista på korrekturen så jag kan gå vidare med resten, men var hitta orken? Jag vill ju bara hålla boken i handen någon gång. Se frukten av allt slit. Men, detta är en annan sida av egenutgivning, det finns ingen ”annan” som kan göra det sista åt mig. Jag är min egen chef och det är jag som måste göra jobbet. Ända in i kaklet. Är det bara jag som har så här orimligt lite ork till att slutföra det sista eller är det fler som önskar att man bara kunde skippa tills då jag får hem de första exen av den färdiga boken?

sfmockup
Målbilden

 

Korrektur

Idag är det den här lilla bibban som pockar på uppmärksamhet.

Japp, det är dags för den sista korrekturläsningsvändan innan tryck. Och då passar det ju bra med lite vitaminer 🙂

Jag vet att det är svårt att korrekturläsa sina egna texter, så det är ju tur att det är fler som varit inne och hittat fel än bara jag. Jag tror hemligheten ligger delvis i att inte läsa som en läsare, liksom i ett flöde och bara vara uppmärksam på felstavade ord, utan man måste läsa varje ord separat, och inte bara dem utan samtidigt vara uppmärksam på saker som borttappade citattecken, inkonsekventa stavningar (istället eller i stället?) och annat smått och gott. Det tar tid. Mycket längre tid än att bara läsa igenom, och är betydligt jobbigare (för en lekman som jag iaf). Så jag orkar bara några kapitel åt gången. Men jag är ganska petig och observant av mig, hehe, vilket är tur vid tillfällen som dessa.

I slutet på november beräknas min nya bok släppas och här är en kik på framsidan och baksidestexten:

sfmockup

”Med en karriär som uppskattad bloggare och journalist saknar Lia Bergfalk ingenting. Tankarna på en familj har hon sedan länge stuvat undan till förmån för jobbet och ett särboförhållande med den trygge, pålitlige Mikael.

Men när hon råkar ut för ett brutalt rån i sin fridfulla Stockholmsförort får hon en ögonöppnare. Efter att polisen lagt ner ärendet bestämmer hon sig för att sanningen måste fram, och använder sig av sitt vassaste vapen. Hon är totalt oförberedd på gensvaret.

Över en natt är Lia Sveriges mest hatade person, och får en oönskad inblick i hur livet ser ut för de som anses ha fel åsikter, samma personer som hon själv brukade kritisera.

Före detta polisen Felix är den enda som verkar stå på hennes sida, men samtidigt är han den absolut siste hon borde umgås med, om hon vill rentvå sitt rykte och få sitt liv tillbaka.

Under några kaotiska försommarveckor får Lia anledning att omvärdera den verklighet hon befunnit sig i, och till sist tvingas hon fatta sitt livs svåraste beslut. Är hon egentligen redo att ta konsekvenserna av det som känns mest rätt?

Samhällets fiende är en relationsroman om att tvingas rannsaka sig själv och sina värderingar, och om hur hårfin gränsen kan vara i dagens Sverige, mellan att ha allting och sedan förlora det. En roman som blandar humor med samhällskritik och komplicerad kärlek.”