Att förverkliga sina drömmar

Ju äldre jag blivit, desto tydligare har tendensen blivit hos mig själv att jag blir jättetaggad av att ha en dröm eller ett mål på något visst område. Tror jag tillräckligt starkt på något, så starkt att den där känslan vaknar till liv ”Det här är det jag vill”, då föds ett slags jävlar anamma hos mig som ofta förvånar även mig.

Jag såg det aldrig när jag var yngre, kanske för att jag aldrig riktigt hade något specifikt att sträva mot, inga uttalade planer. Visst hade jag drömmar, men de var mer av den ganska odefinierade sorten… ”En dag skulle jag vilja bo i Italien” eller ”jag skulle vilja bli författare”. Men i det skedet gjorde jag inget aktivt för att förverkliga dem, mer än närde drömmen. Det kanske iofs var nog så viktigt då, när man ännu bodde hemma och inte riktigt hade förutsättningarna. Och så här i efterhand kan man väl säga att det gick rätt bra i alla fall. De tre drömmar jag hade (i olika faser) i min uppväxt har jag alla förverkligat:

  • drömmen om att jobba med hästar
  • drömmen om att få uppleva hur det är att bo i Italien, året runt s.a.s, och inte bara besöka som turist
  • drömmen om att bli författare

Förutom den första som förverkligades någonstans runt 20 så fick jag den verkliga drivkraften när jag fyllde trettio. Kanske var det en slags trettioårskris, men jäklar, i så fall var det en riktigt bra kris! 😀 Där föddes en slags insikt om att ”gör jag inte detta nu så kanske det aldrig blir av”, ”jag blir ju inte yngre, det kommer aldrig bli lättare än nu”, och ”vad är det egentligen som hindrar mig?”.

Mycket har jag såklart gynnats av det faktum att jag inte är gift eller har barn, (även det ett aktivt val), allt blir såklart lite lättare när man bara har sig själv att ta hänsyn till, vilket passar mig perfekt, då jag i mångt och mycket är en ensamspelare. Lagsporter var aldrig min grej i skolan, det var snarare ”ensam är stark” som var mitt motto. (om jag nu hade något) För jag hade redan insett att så länge jag förlitade mig på mig själv och inte behövde räkna in insatserna från andra, kunde jag oftast klara det jag ville och behövde göra. Varför försämra oddsen genom att blanda in faktorer man inte kan påverka, liksom?

Varje gång har dessa förverkliganden av drömmar lett till en livsstilsförändring, så det kanske är en bra grej att inte vara rädd för förändringar i livet, om man vill uppfylla drömmar. För, som de säger,

If you want something you’ve never had, you’ve gotta do something you’ve never done.

Senast det hände var förra våren. Efter ett par år med olika hälsoissues kände jag en slags trötthet på hur mitt yrkesliv såg ut och försökte föreställa mig hur jag skulle orka fortsätta på samma bana, göra samma saker på heltid i tjugo år till, tills jag går i pension. Tanken fick mig inte direkt att studsa upp och ner av glädje. Och då har jag ändå älskat mitt yrkesval hela vägen fram till hit. I över 20 års tid. Det var så jag kom in på att starta eget som fotograf, med förhoppningarna att det en dag skulle kunna bli min huvudsakliga försörjning. Och någonstans hittade jag motivationen för att ta stegen för att försöka förverkliga den. Också.

Sedan dess har mycket hänt på önskefronten. För tydligen är man inte klar med drömmandet när man förverkligat alla drömmar man hade som ”ung”. Nej då, man kan visst få nya drömmar vid både 43 och 45. Vem hade kunnat tro det? De drömmarna är ingenting jag kan förverkliga i nuläget, utan kräver lite tid och förberedelser. Men jag kan lägga grogrunden och är faktiskt redan i full gång och det fina är att det som föreföll fullständigt ouppnåeligt vid en första anblick, med lite mer tankearbete och planerande faktisk känns görbart. Jag tror faktiskt på att det kan gå, vilket är en berusande tanke. Jag älskar kicken jag får när jag försöker uppfylla en dröm. Det är nog den bästa känslan jag vet.

Nothing happens unless first a dream.

Hur många av våra drömmar är egentligen inte så omöjliga som vi först tror när vi avfärdar dem, ger upp dem? Hur mycket beror egentligen bara på vår egen vilja att samla kraften att orka kämpa för dem, kanske under lång tid. På att oförtrytligt gneta på tills vi en dag befinner oss där vi önskade oss, som jag skrev i en rad i början av mitt allra superförsta manus (det före 90): ”Mitt på skådeplatsen för sina drömmar”. (när HP kommer till en plats hon drömt om att besöka och inser att hon faktiskt slutligen är där, mitt i drömmen)

Ofta handlar det kanske mer om det, att man inte orkar kämpa för det man drömmer om, utan garantier, kanske åratal av hårt arbete. Eller försaka andra saker för att nå dit man vill. Att åstadkomma en stor förändring som det ju ofta handlar om är inget som bara sker, utan uppoffringar eller ansträngning. Och kanske har man det rättså bra ändå, man har ju ingenting att klaga på, egentligen. Det har vi ju fått med oss med modersmjölken, att ”man ska inte klaga”, underförstått att om vi gapar efter mer än vi har, ja då kan det gå illa. Och den där drömmen, ja den var ju ändå bara en fånig dröm.

Eller var den det egentligen?

Att planera en bok… och tankar om jobb

Jag inser att jag helt tappat rutinerna för skrivandet nu när jag inte skrivit på så länge. Saker som att planera, som jag förr brukade älska, känns med ens främmande. Hur gjorde jag egentligen? Var började jag? Hur strukturerade jag upp det?

Idag tog jag upp den av mina böcker vars ton jag vill återkalla till mitt tilltänkta romanprojekt, försökte insupa känslan och tonen, språkbruket.

Men nu återstår att börja sammanfoga de där lösa tankarna till något konkret. Åtminstone börja, även om det kan ta lite tid att samla tillräckligt med idéer och inspiration till att faktiskt skriva. Jag vet inte ens om jag kan skriva längre, det känns väldigt märkligt. Men antagligen kommer det tillbaka när man väl sätter sig där. Lite som att cykla. Man minns inte riktigt känslan förrän man sätter sig på sadeln och börjar trampa.

Fotograferandet har i alla fall gått väldigt bra denna månad. Jag har fått fem nya kunder förutom att jag arbetat med några av de jag redan har, och flera av dessa har jag gjort fler än ett jobb för. Många uppdragsgivare är återkommande med en viss frekvens , det är inte samma varje månad men i nuläget har jag ett trettiotal som rullar med olika intervaller. Så jag har hållit mig sysselsatt.

Idag ska jag dessutom iväg med. Helger har aldrig varit speciellt heliga för mig, det blir nog lätt så när man jobbat inom handel i tjugo + år. Då har helgerna blivit arbetsdagar som alla andra, rent av lite bättre än andra då man i alla fall inom vissa typer av butiker får betydligt mer lön i form av OB. Så det där med att vara ledig varje helg, hela helgerna har jag vant mig av med för länge sedan. Eller snarare aldrig vant mig vid.

Det innebär dessutom att det här med måndagsångest inte existerar för mig. När man jobbar helg är man oftast ledig mitt i veckan och under många år hade jag ledigt måndagar som kompensation de gånger jag jobbat helg (samt torsdagen före helgen). Det var faktiskt en ganska härlig grej, först fick jag dubbelt betalt när andra var lediga, och när de sedan gick till jobbet på måndagen låg jag kvar i sängen. 🙂 Inte alls en tokig tillvaro om du frågar mig.

Som egenföretagare kan jag självklart välja att jobba helg om jag vill eller låta bli, men min grundtanke är att i så liten mån som möjligt säga nej till jobb som erbjuds, kanske speciellt viktigt i kristider som denna när arbetsmarknaden ser ut som den gör. Alla möjligheter till jobb är bra och det känns naturligt att ta vara på chansen när den finns. Dessutom älskar jag ju mitt jobb så det känns då rakt inte som någon uppoffring. Tvärtom. 🙂 Jag tror det är det de syftar på med uttrycket nedan:

Och när vi är inne på inspirational quotes, här är en annan favorit:

Lite snarlika, men de två har alltid varit ett slags ledstjärna för mig. Jag har alltid prioriterat att göra saker jag gillar, framför att göra karriär. Livet blir helt enkelt lite roligare då, när man slipper ångesten för att gå till jobbet varenda söndag. Och jag tror att man blir en lite gladare person rent allmänt om man inte går omkring och vantrivs med något som tar upp en så stor del av ens dagar och veckor.

Nu är jag kanske lite extrem, jag lever ju ett lite annorlunda liv än de flesta, och gör andra val än de flesta kring hur jag vill leva. Men jag tror att många skulle må bättre av att göra saker de gillar istället för att satsa på den karriär de kan tjäna mest på.

Credit: https://www.pinterest.se/pin/376402481335681936/

Jag känner att jag är lite citat-glad idag, men jag har sett så många bra och träffande citat de senaste veckorna.

Det blev ett lite rörigt inlägg, precis som mina tankar 😉 Tvära kast hit och dit. Jag hoppas det inte blev för rörigt. Nu ska jag återgå till att försöka få någon slags fason på den här lerklumpen till romanidé.

Hoppas ni har en fin helg! 🙂

Man försöker hanka sig fram…

Ingen har väl missat den osäkerhet som råder överlag just nu. Både på virusfronten och även arbetsmarknaden. Ingen går förskonad, varken stora eller små företag. Så som microföretag gör man sitt bästa för att hålla sig flytande så länge det går. Den här veckan har jag haft väldigt mycket förfrågningar, så jag har till och med bokat in hela helgen till jobb, och även långfredagen, för man vet aldrig när det börjar sina. Alla intäkter man kan få in nu kommer att komma till nytta.

På förlagsfronten är vi mitt uppe i utgivningen av Eva-Lisas nästa bok, Mig skall inte fattas som beräknas till maj. Just maj verkar ha blivit en väldigt vanlig månad för våra utgivningar, faktiskt, och det är en perfekt månad tycker jag. Maj och september är kanske de månader som känns mest gynnsamma att släppa en bok.

Mer om boken kan ni läsa här: https://dezmin.wordpress.com/2020/03/31/nasta-bok-3/

Jag har fått fota en hel del hus och villor den senaste tiden vilket har varit jätteroligt, och ger helt andra möjligheter. Här är ett par av dem.

I övrigt har den faktiska porträttfotosäsongen dragit igång, och imorgon har jag en liten fotografering på stan. Det ska bli spännande, jag är liiite ringrostig på porträttfronten, men har försökt hålla mig i form medelst lite självporträtt. 😁 Blixten och jag tycks tyvärr ha tappat the loving feeling, vi behöver hitta tillbaka till varandra igen. 😉

Återkommer med bilder från morgondagen.

Hur har ni det?

Jag gjorde något läskigt

I början av året gjorde jag något jag inte trott jag skulle våga göra. Jag bestämde mig för att gå ned i tid under våren till att börja med, för att få en chans att satsa mer på fotografijobben och frigöra mer tider till det. Så i nuläget jobbar jag mest förmiddagspass under veckan (mån, ons, fre) , samt några timmar på lördag morgon och hela söndagen. Hela tanken är att jag ska ha frfa eftermiddagarna lediga, då det är då jag fotar. Anledningen till att jag är helt ledig ett par dagar i veckan är dels att jag jobbar helg och dels att jag tror det skulle bli för mycket att jobba sex dgr i veckan på det vanliga jobbet plus företaget på det. Förra våren och hösten gjorde jag så och det blev ganska tungt. Nu har vi dessutom två titlar att jobba med de kommande månaderna på förlaget, så jobb lär inte saknas, om man säger så. 🙂

I början av året var det dock så få uppdrag att jag undrade hur det skulle gå och om det där beslutet verkligen var så lysande, trots allt. Sedan small det plötsligt till för någon vecka sedan och vällde in jobb i en aldrig tidigare skådad takt. 😀 då var jag glad att jag kunde tillgodose (så gott som ) alla med tider för fotograferingar.

Så nu har jag haft denna vecka fullbokad och nästa är likadan. Får se dock hur många av nästa veckas fotograferingar som går att genomföra, för vädret signalerade snö flera dagar… 😩 men jag hoppas på det bästa. 🙂

Jag får se hur länge jag vill och kan fortsätta med färre timmar, men så länge jag får tillräckligt med uppdrag så kommer jag fortsätta som nu. Jag ser även möjligheten att gå ner så långt som till 50% om detta fungerar bra.

Har ni gjort något drastiskt någon gång, som att gå ner i tid för att få mer tid till annat slags arbete, skrivande eller företagande? Hur kände ni inför det och har det varit värt det? Jag gick ner bara en aning i tid medan jag skrev Nittio Minuter, men det blev en allt annat än positiv erfarenhet i slutänden. Mest av allt tillät det mig kanske att tillbringa mer tid i skrivbubblan, resultatet påverkades inte så mycket och de ekonomiska nackdelarna blev kännbara den dagen då jag avslutade anställningen. Så att gå ner i tid för att skriva på sin bok utan någon intäkt kopplat till det skulle jag inte rekommendera personligen.

Lite jobb från veckan som gick. Ha en fin vecka som kommer och glöm inte fettisdagen nu på tisdag 🙂

Liten bild från ikväll med som avslutning.

Jag är lite svag för effekten man får när man ser strålarna från solen. Resultatet av en pytteliten bländare, f/9 och uppåt brukar funka för mig.

Januari

Januari har varit en lite tråkig månad, på alla plan. För lite jobb, för lite porträtt, för mycket bullätande med medföljande kilon. Överlag har det varit Upp som en sol och ned som en pannkaka över hela månaden. Så det känns skönt att den snart är slut. Hela året har börjat lite trist, faktiskt, efter ett grandiost slut på det förra. Det känns fortfarande inte som saker egentligen har startat. Sjukt frustrerande när man har så mycket planer och idéer och inte kan förverkliga dem. Men tre fotograferingar har jag i alla fall hunnit med, och Jag har i alla fall haft sjukt mycket tid till läsande och självstudier.

Imorgon har jag i alla fall årets första porträttfoto, vi får se hur vädret ser ut och var vi kan hålla hus, men det ska bli jätteroligt. Känner mig helt sjukt ringrostig just nu, efter att inte ha fotat porträtt sedan någon gång i höstas.

Jag var i alla fall på ett fotograf-frukostmingel för nån vecka sedan, anordnat av Scandinavian photo. Det var jättekul och jag träffade massor av trevliga och kreativa människor. Så välbehövligt och inspirerande att få prata fotografi med andra, höra vad de fotar och hur de ser på yrket, marknaden och svårigheterna de möter. Det var en väldig bredd på olika genrer men porträttfoto verkade välrepresenterat. Jag ser fram emot nästa tillfälle för det var en jättetrevlig grupp.

Sista raden har gått bra på biblioteken, och har lånats ut riktigt bra vilket såklart är glädjande. Och jag kan åter konstatera att de flesta av mina läsare återfinns på just biblioteken. Jag vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det, men det spelar egentligen ingen roll. Det är ju kul att de finns, oavsett var.

Är det fler än jag som tycker att januari har varit en tråkig månad överlag? Lite av ett antiklimax. Jag har redan börjat fundera på resor i vår, i år ska jag inte göra om misstaget att åka till italien mitt i högsommaren. April eller tidig maj vore perfekt. Funderar lite på Portugal, men ligurien lockar också. Grönt och fint och inte så lång flygresa, även om det kanske inte direkt är badväder då. Fast Portugal har jag aldrig varit i och det verkar fint. Gärna en stad som tex Lissabon, kanske inte direkt en renodlad badort, men man kanske kan hitta någon med både stad och bad.

En kul sak som i alla fall hände var att min bild från ovan fotografering (inte detta men en snarlik) publicerades i SödermalmDirekt.

Här är originalbilden:

Planerna för 2020

Häromdagen såg jag ett inlägg i en fotogrupp jag är med i på fb där någon frågade vad vi hade för planer för nästa år.

Detta fick igång min hjärna som genast började lista några punkter, som bara blev fler och fler… ska jag uppfylla dem lär jag få ligga i, hehe. Men jag kom på så mkt saker jag vill åstadkomma nästa år och det var riktigt roligt. Saker som känns görbara, om jag bara satsar. Vilket jag är redo att göra.

Jag kan inte fatta att jag bara drivit mitt företag som fotograf i ett halvår. Det känns som mycket längre och jag har fått göra så många roliga jobb, fått förtroenden, beröm och mer avancerade uppdrag. Det är jättekul.

Nästa år vill jag framför allt brancha ut mig lite mer mot två nya förgreningar av det jag redan fotar, detta för att bli lite bredare och få fler jobb. Det kommer krävas lite studier från min sida (självstudier), och sedan att jag faktiskt får chansen. För detta kan jag behöva vidga mitt nätverk lite och söka nya samarbetspartners. Så det är arbetet med att nå dit jag kommer fokusera på nästa år. Någonstans i framtiden hägrar en dröm om att kunna leva åtminstone delvis på fotandet, gärna helt och hållet, men för att det ens ska bli en praktisk möjlighet behöver jag som sagt bredda mig.

Sedan jag började fota professionellt i maj har jag fått ett slags driv jag inte haft innan, och som förvånat även mig, och som inte fanns där när jag var författare och var beroende av att andra ville satsa på mig. Nu satsar jag på mig själv och det jag vill göra, vilket känns bra. Jag tror de flesta människor inspireras av känslan att själva kunna påverka sin situation och sin framgång. Av att kunna skapa sina egna chanser och tillfällen.

Innan jag startade eget brukade jag tänka att, nej, det var nog inget för mig, det verkade så svårt alltihop. Men med hjälp av kurser på Skatteverket, tips och råd från en mer van kollega och lite träning så går det riktigt bra. 🙂 jga är som sagt långt ifrån att kunna leva på detta än, men på bara 6 månader har jag kommit längre än jag trodde var möjligt.

Jag tror aldrig jag hade några sådana här tankar kring författandet. Där var det mer som att ens framgång alltid låg i händerna på andra, som skulle godkänna, och det var mest frustrerande. För sitt hantverk kan man ju slipa, men vad gör man om de berättelser man vill berätta och ens sätt att se världen inte känns intressant för förläggarna som får ens alster i sin hand?

Jag ska fortsätta slipa på min plan fram till nyår 🙂 lite som ett synopsis. Men jag ser faktiskt fram emot ett nytt år. För första gången på länge. 🙂

Vad har ni för planer för 2020? Och hur detaljerade är de? Är de som en handlingsplan med steg för steg eller mer önskemål och drömmar?

No nano

Det blir inget nano för mig i år. Heller. Tror inte jag gjorde det senast heller, men blev plötsligt lite osäker. Hur som tror jag att mina nanodagar är över. 🙂

Har för närvarande inget manus varken på gång eller i planeringsstadiet. Även läsningen har avstannat lite. Och jag inser att det känns ganska skönt. Som författare förväntas man ju läsa all vaken tid, typ. Och min verkliga läslust försvann för flera år sedan. Jag kan fortfarande sluka en bok på några dagar när jag hittar ”den rätta”. Men det händer tyvärr allt mer sällan. Och det var en ständig källa till dåligt samvete. Vad var jag för författare som tappat lusten att läsa, liksom. Så det känns ganska skönt att inte vara tvungen längre. Utan läsa när man verkligen vill.

Istället glädjer jag mig åt att Anstiftarens Löfte går så bra, trots att det gått ungefär ett halvår sedan releasen. Det där med att en bok bara ”lever” några få månader stämmer nog kanske mest för de fysiska bokhandlarna. Om författaren jobbar aktivt med sin bok, pratar om den, skriver om den, nämner den i olika sammanhang och är ute och säljer så kan den nog leva precis så länge man vill och orkar marknadsföra den. Har man sedan ett stort nätverk av folk som är intresserade av en och ens böcker är det förstås till stor hjälp. Så jag förstår allt mer varför en del större förlag förhör sig om debutanters nätverk när de är intresserade av ett manus. De försöker göra något slags kalkyl på hur många böcker de kan förväntas sälja, och det ligger ju till grund för om de ska kunna tjäna något på den. Ju större förlag, desto större volymer vill de sälja för att vara nöjda. Lägg till det att några större markandsföringsinsatser sällan läggs på debutanter. Där är man i mångt och mycket lämnad åt sitt egna arbete.

Kanske är även det något man kan fundera över som debutant. Hur många kommer vilja köpa min bok? Har jag ett stort nätverk eller är det mest de närmast sörjande som garanterat kommer köpa? Är boken smal eller bred? Hur stor är målgruppen? Och utifrån det kanske man kan fundera över vilken slags förlag som skulle passa en bäst.

Det var lite tankar jag hade.

När det gäller foto börjar jag bli väldigt sugen på att fota mer företagarfoton, lite ”personal branding” foton. Hittills har jag älskat färgstarka mustiga miljöer och bakgrunder, men nu börjar jag snegla åt ljusa luftiga miljöer, som tex den där jag fotade Elin nyligen, på musikhögskolan. Jag var där innan och kollade hur den skulle te sig på bild, lite utsuddad. Såhär såg den ut:

Urfint ju. Jag har sparat lite inspirationsbilder jag hittat på instagram, så här skulle de kunna se ut:

Någon mer än jag som tycker detta är jättefint? Lite on location, ljusa företagsmiljöer, mycket rymd, vitt och fräscht.

Det känns mer och mer som min grej. 🙂

(Fotona är från instagram och tillhör ursprungsfotograferna.)

Så medan andra sitter och skriver nano sitter jag och samlar inspo på bilder som dessa 🙂 mycket trevligt det med.

Vad gör ni för kul den här veckan?