…på att få veta om det blev någon sallad kan jag här förgylla er dag med lite bilder på grönsaksbebisarna. 😁🌱
En del verkar lite mer livskraftiga än andra, jag planterade om dem från deras lilla fröbädd till individuella krukor nyligen och somliga har inte riktigt acklimatiserat sig än. Men de är på väg. Blir spännande att se om det blir något att skörda. Jag har ingen aning om jag planterat för mycket tillsammans eller ej, jag förutsatte helt krasst att det skulle bli lite svinn vid omplaceringen eller att alla inte skulle komma upp ens, så det är lite av ett experiment.
Det ska vara en rödbladig sallad (vilket man kan se en antydan till på en del blad) samt en vanlig, eller tror det var en småbladig mix eller något sådant. Odlar ni något i vår?
Jag har en ledig dag idag, vilket känns skönt efter 25 dagar non stop jobbande. Har också börjat på in fler förfrågningar om dagfoto, vilket är kul, så jag kan dela med mig av en bild från den senaste:
Har också haft en annan rolig fotografering nyligen med hejdundrande utsikt över södermalm från 16:e våningen:
Som fotograf är det svårt att inte bli alldeles 🤩🤩🤩 över en sådan utsikt, speciellt när man stå redo med kamera och allt. Som skarp kontrast fotade jag igår skymning av en villa mitt i regnet. Hade ett litet behändigt paraply monterat på kameran, så den skulle hålla sig torr. Själv blev jag rätt dränkt, för hade inte tid att fippla med ett paraply för egen räkning, behöver ju händerna för att justera kameran, stativet mm. Men det blev fint och syntes inte mycket av vätan på bilderna.
Jag har överlevt julen! I dessa tider känns det inte som något självklart så man är ju lite tacksam. 🙂 Nu stundar nyår och iom det börjar man planera för nästa år, sätta upp mål och fundera över hur man ska nå dit.
Jag vet att många tycker det varit ett förskräckligt år, och i flera avseenden har det nog det. Folk har blivit sjuka, fått långtgående biverkningar av viruset, äldre har isolerats, hemarbete har avskaffats och återinförts igen… man skulle kunna fortsätta ett bra tag. Men jag tycket ändå det har varit ett bra år på det stora hela.
Jag har haft jobb, tillräckligt mycket för att försörja mig, har fått börja lite smått med dagfoto och fått ett vad det verkar som stående erbjudande om att fortsätta med det vilket jag än så länge avvaktar med. Jag har fått nya kunder, lärt mig mer, och dessutom läst många böcker om ämnen jag finner intressanta och utvecklats med det. Jag har fått flera nya intresseområden jag har fördjupat mig i. Jag kom t.o.m iväg till Italien en sväng. 🙂 Även på förlagssidan har det varit ett fint år med två spännande och bra böcker i utgivningen. Fysiskt sett känner jag mig i bra form med, och med en vikt jag trivs med.
Inför nästa år har jag inte satt upp några tydliga mål än, men av de jag hade för 2021 så kan jag bocka av 9 av 12, vilket känns fullt godkänt. 🙂
Nu är det bara ett par dagar kvar på året. Jag längtar till nästa vecka då mina jobb drar igång igen för året, efter en månad med endast fem arbetsdagar… 🙂 Vad har ni för planer och önskningar inför nästa år?
Det verkar inte bli någon resa i sommar heller. Eller, jag är så säker man kan bli på det. Dels har jag massor av jobb just nu, (vilket jag inte beklagar, tvärtom!), dels är det nog egentligen för varmt för sydeuropa för min del, och läget är ju dessutom som det är med pandemin. Jag förstår inte hur folk kan resa iväg tvärs över jorden som om inget hänt! Och det i många fall folk som inte ens är vaccinerade än.
Hur törs de? Är de inte rädda för att bli smittade och insjukna i ett främmande land? Jag är det i alla fall. Det är väl typ det enda som är värre än att insjukna här hemma. Känns det inte trist att behöva gå med munskydd på semestern och kanske får se över sina planer pga att allt kanske fortfarande inte är helt genomförbart pga pandemiläget? Jag tror inte allt är vidöppet precis som vanligt ute i europa…? Är det värt det? Själv ställer jag mig tveksam, men det förstås, det är nog samma personer som gått utan munskydd hela pandemin och verkar totalt fearless.
Själv har jag redan börjat brace:a mig själv inför Delta-mutationen vilken jag mer eller mindre räknar med kommer skapa en ny nationell våg likt den vi hade i vintras om inte värre… Det hela börjar kännas som en dålig film som aldrig tar slut. När man börjar hämta andan och tänker ’äntligen kanske den är över?’ så kastar den in en ny plottwist och storyn tar en annan riktning – igen!
I mina tvivlande stunder undrar jag hur många år till vi ska ha det såhär, för eftersom jag är åtminstone till hälften pessimist (andra hälften är nog realist…) så ser jag det inte som otänkbart att det liksom skapas nya mutationer hela tiden i en oändlig cirkel, och varje ny är lite aggressivare och påhittigare än tidigare. Jag vet, de säger ju att virus vanligtvis försvagas med tiden, men det har vi ju inte sett hittills i alla fall , jag tycker snarare den verkar bli listigare och mer omfattande, nu har den ju tex värvat en svamp med som ska göra folk ännu sjukare när de väl drabbas av det huvudsakliga viruset… 😏 Fattades bara det!
Men nog grottat i det, även om det behövdes sägas.
Det var i de tankebanorna jag snubblade på en tanke som mitt i all hopplöshet faktiskt kändes upplyftande. Jag tänkte att de där som trotsar allt och åker utomlands ändå, förmodligen har gått och längtat efter det hela hösten, vintern och våren. Kanske är det det enda som fått dem att ta sig igenom ännu ett år på ett jobb de kanske inte längre känner sig supertaggade på.
Och då slog det mig. Jag är inte en av dem längre. Det går faktiskt ingen nöd på mig just nu trots utebliven resa och trots att jag saknar Italien. Jag har gott om fritid på dagarna nu under sommaren och har alla möjligheter att göra små utflykter om jag vill det, åka och bada eller annat jag känner för. Jag saknar faktiskt inte semestern speciellt mycket i nuläget. För jag älskar mitt jobb! Det är så himla roligt och skulle jag åka utomlands skulle jag tillbringa en stor del av tiden med att just fotografera och bara njuta av ledigheten och lyxen att inte behöva göra något eller passa (andras) tider.
Och då mindes jag det där citatet jag postade för drygt ett år sedan.
Kanske är det det jag gjort? För lite så är det. Jag behöver inte semester på samma sätt som många andra. Jag gör redan det jag skulle ha gjort om jag varit ledig. (utom reser då, men som sagt, med tanke på pandemin är tanken lite avtändande) Och de där resmålen jag vill besöka; de finns nästan säkert kvar en annan gång, OM vi tar oss igenom detta levande såklart. (Annars är ens problem ju slut i alla fall …)
Ursäkta för den lite pessimistiskta tonen i detta inlägg. 😁 Hoppas ni kan njuta av sommaren på det sätt ni tycker bäst om, oavsett om ni är lediga eller inte.
Idag är årsdagen för min exit från mitt gamla jobb som butiksanställd. Då hade vi precis fått känna på Coronaeffekterna och jag kände mig olustig av att arbeta i en liten butik med mycket folk, inga skyddsåtgärder som de vi sett senare typ max antal besökare, munskydd osv. Då kändes det helt enkelt extremt stressande, och det var mycket det som skyndade på ett beslut som redan legat och grott ett tag, närt av det faktum att jag såg en boom av efterfrågningar på mitt andra jobb som företagare under mars månad.
Så hur har det gått? Jo då, tackar som frågar, jag har hållit mig sysselsatt. Det är ganska lustigt för jag brukade aldrig känna mig ok med att arbeta sjudagarsveckor som anställd, men som företagare är det inga problem. Kanske har att göra med att jag arbetar för mig själv numera. Så numera är alla dagar i veckan potentiella arbetsdagar och de lediga dagar som blir brukar vara när någon avbokar med kort varsel eller fotograferingen blir inställd på grund av snöstorm eller så. 😄
Någon semester blev det inte, av förklarliga skäl. Jag jobbade istället hela sommaren då det var massor av bokningar, och vilade sedan under november (delvis), december och januari när det var som lugnast. Det är inte samma sak som att vara ledig och åka på semesterresa på sommaren såklart, men funkade nog bra i alla fall, och jag fick precis lagom mycket jobb under de månaderna för att det skulle täcka nästan alla mina basala utgifter. (Det rörde sig om cirka tio arbetsdagar per månad på de två månaderna.) Dock tänker jag att i framtiden när man kan resa igen vill jag nog ta ett par semesterveckor någon gång under sommarhalvåret och resa iväg lite igen.
Nu har säsongen dragit igång på allvar och det verkar vara ännu hårdare tryck i år än förra året, vilket är jättekul. Jag hade som mål under förra året att börja fota dagfoto med, vilket dock inte uppfylldes men det har jag istället fått se uppfyllas nu i vår. Det är kul och blir en extra liten inkomstkälla. Förra året när jag slutade var jag inställd på att behöva ta ett extrajobb av något slag för att dryga ut och inte ha alla ägg i samma korg, och efter att ha sökt och kallats till intervju för ett jobb som telefonintervjuare, (där jag vid provarbetstillfället fejkade förkylning för att slippa, stället var helt sjukt snuskigt upptäckte jag när jag kom dit och dessutom satt man flera tätt ihopklämda inklämda i litet rum vilket inte kändes optimalt ur coronasynpunkt) hittade jag ett annat som gick ut på att leverera blombud till personer via ett företag, vilket passade mig perfekt och även om lönen var liten fick jag både lite motion och hade kul. Företaget lade dock ner verksamheten i sverige under sommaren. Då lade jag ner planerna på extrajobb för det behövdes egentligen inte, jag hade mest en känsla av att jag skulle kunna göra något av dagarna eftersom jag sommartid inte börjar jobba förrän sena kvällar.
Men detta reflekterade jag över lite i vintras. Mina arbetstider är ju egentligen optimala. Jag jobbar när dagen börjar lida mot sitt slut, på vintern infaller det vid 14-15 tiden, på sommaren snarare vid 22, men i båda fallen innebär det att jag har mycket tid att vara ute i dagsljus, vilket jag verkligen uppskattar. Kvällsperson som jag är har jag inget emot att jobba sent, mot att få sova så länge jag vill på morgnarna istället. 🙂
Så summerat kan jag konstatera att mitt första år som egenföretagare på heltid har gått långt över förväntningarna, vilket jag är extremt tacksam för. Jag har på det viset kunna ställa om livsstil helt och ta vara på de resurser jag har i fråga om tid och pengar. Och även om jag jobbar i stort sett varje dag (inga åttatimmarsdagar dock, det rör sig oftast om cirka 6h per dag, vilket iofs passar mig bra) så känner jag mig fri på ett helt annat sätt än tidigare. Fri att disponera min tid som jag vill, fri att ta mig an de jobb jag vill, fri att sköta om min hälsa. Det var nog den bästa gåva jag kunde få i det läget.
Jag hade en intressant konversation idag i en fbgrupp som fick mig att reflektera över en sak.
Medan jag var i Italien för flera år sedan blev det inbrott i min mammas källarförråd där jag hade mina kvarvarande ägodelar lagrade, och hela rubbet försvann. Det var en ganska omtumlande upplevelse, först var jag lite förtvivlad, det var ju de enda saker jag hade sparat när jag flyttade ur min lägenhet, totalt cirka 10 lådor med de saker som kändes mest värdefulla och som jag ville ha kvar. Resten hade jag sålt, gett bort eller slängt i föreningens soprum (där fyndglada damer sedan försåg sig av grejerna, haha) Så vetskapen att mina sista ägodelar var borta och jag bara hade de saker jag fått med mig till italien, basically bara lite kläder och sånt, numera var det enda jag ägde, i stort sett kändes ganska konstigt. Det var min första, ofrivilliga upplevelse av decluttering eller prylbantning, för ett svenskt ord.
När jag kom hem igen och började om på ny kula flyttade jag sedermera in i en lägenhet på Söder och tog över min pappas möblemang en tid. Jag hade ju gjort av med allt innan. Det tog dock inte länge innan jag började samla på mig saker, plus att jag ju hade skåpen fulla av min pappas grejer för han i sin tur hade flyttat ihop med sin numera sambo som redan hade ett fullt möblerat hem. Och det tog inte länge innan alla överfulla skåp och lådor började gå mig på nerverna.
I fbgruppen nämnde jag den händelsen och fick frågan: ”Saknar du inte de sakerna? Jag är rädd att jag ska slänga något som jag sedan ångrar att jag gjorde mig av med.” Vilket fick mig att fundera. Gör jag det? Nej, de flesta av de sakerna minns jag idag inte ens vad det var, de enda jag minns var ett ganska värdefullt bestickset (som vi sedan fick ersatt genom försäkringen) och en vinterjacka. Resten? Ingen aning om vad det var. Förmodligen fanns det en studentmössa däribland. Så lite betydde de där prylarna för mig trots allt, och det var en bra insikt. Det betyder ju inte att alla minnen från min barndom och livet före den resan är borta. Alla de viktigaste ögonblicken i livet, och mycket annat, minns jag ju ändå, så länge jag har minnet i behåll. De är oftast inte kopplade till ägodelar och alltså finns de fortfarande kvar. Till min lycka har jag fortfarande ett gäng fotoalbum som min mamma sparat i lägenheten, samt min allra första teddybjörn som är min absolut äldsta ägodel, min pappa köpte den när jag var nyfödd.
Bor numera i en byrålåda
Men visst är det kul att ibland se de gamla fotona från förr, foton är nog det viktigaste jag kunnat spara tror jag. Och min familj har varit duktiga på att fota och spara bilder under hela mitt liv. Genom dem kan man ibland minnas ögonblick man trodde man hade glömt. Men prylarna? Nej, dem saknar jag inte ett dugg.
Ja nu är jag ledig. Nästan i alla fall. Det dyker visst upp nån liten bokning då och då. Men nästa är inte förrän den 18:e i nuläget så jag anser mig vara på semester. 😁
Jag måste säga att såhär långt har jag lyckats att inte tappa vanorna helt, tvärtom. Efter att ha insett att min extrema trötthet och yrsel berodde på en medicin jag käkar vars dosering nyligen ökats, så har jag dragit ner en aning och energierna börjar återvända. Hurra! Lite yrsel kvarstår men den är inte lika begränsande som tidigare.
Så nu tar jag mina morgonpromenader igen och det känns härligt. Speciellt morgnar som imorse när det faktiskt var sol. Överlag har jag promenerat mycket mer den senaste tiden, vilket känns toppen, samt ägnat en del tid åt matlagning, inspirerad av denna youtuber:
Jag vet faktiskt inte hur jag hittade den, antagligen kom den upp som förslag i mitt youtubeflöde men vad som orsakade det vet jag inte för jag är vanligtvis inte så road av matlagningsvideos, eller matlagning heller. Men det här var ju ett kul koncept och jag fann en uppsjö av relaterade videos av samma tjej, i stil med ”126 måltider för 30$” och liknande (då menar hon alltså att hela familjen på sex personer äter frukost, lunch och middag i x antal dagar då det är portionerna som avses). Och människan är ju helrolig, dessutom är hela familjen så rar, och jag blir förvånad hur alla fyra barnen gladeligen slevar i sig svarta bönor och ris och allehanda frugala anrättningar och att portionerna inte är ett dugg amerikanska, tvärtom. Det är dessutom en kul inblick i både hur förhållandena ser ut i USA med ställen där fattiga kan komma och få matvaror med hem, samt hur prisnivåerna ser ut där och vilka matvaror som finns som man aldrig ser här.
Detta är till skillnad från vanliga matlagningsvideos ett lite intressantare koncept tycker jag. Hur laga bra måltider på liten budget. Och hon är väldigt kreativ och rolig att lyssna på så jag har sett en uppsjö av hennes videos över lag. Alla handlar inte om brutalsnåla budgetar men alla handlar om att äta bra, nyttigt och hemlagat utan att behöva spendera massor. Så helt oväntat har jag plötsligt blivit inspirerad till lite mealpreppande och lagat mer mat än vanligt.
Jag försöker ju också att inte spendera alltför mycket på matkontot (vilket jag gjorde tidigare) så den träffade verkligen rätt. En sak som jag gjorde en tid nu (även innan jag hittade denna) är att handla frukt och grönt på tex lidl och Willys svinnhylla. Där snackar vi billigt och man kan ofta fynda. Några exempel:
– 1,7kg bananer med lite fläckar i skalet för 10kr
– cirka 5 kg apelsiner och clementiner för 20kr (jag hittade inga fel på dem alls, jo en var lite mosig…)
– 1 påse med ett par sötpotatisar, ett gäng palsternackor och en kålrot för 10kr. (kombinerat med potatis och morötter jag hade hemma blev det rotmos och resten ska ugnsrostas). Jag vet inte om jag är lite ovanlig men jag ääälskar hemlagat rotmos.
Så där sparar jag in en hel del. Och det verkar vara fler som gör det för de går oftast åt. 🙂
Har ni hittat något oväntat youtube-konto nån gång som gjorde att ni ändrade era vanor i nån riktning eller bara rent allmänt inspirerade er?
Jag har också fotat en del, fast mer streetfoto och solnedgångar istället för det vanliga.
Jag har märkt av en väldigt konstig grej den senaste tiden. På förmiddagarna är jag i vanlig ordning extremt seg, men det har jag alltid varit, dock tycker jag att det blivit värre sedan jag gick egenföretagare. Troligtvis kan detta härledas till att jag inte har samma uppenbara motivation att stiga upp på morgonen och därför inte kommer till skott med någonting förrän någon gång på eftermiddagen.
Men inte bara det, jag känner mig också väldigt stel, fysiskt orkeslös och allmänt skröplig. Det är som om kroppen tar halva dagen på sig för att skramla igång. Sedan någonstans när jag ger mig av för att jobba och därmed rör mig mer (på en lågintensivt nivå) så antingen glömmer jag av det eller så går det helt enkelt över. På väg hem från jobbet är jag hur pigg som helst och hade lätt kunnat ta en långpromenad, om det inte vore för att jag måste hem och redigera.
Och ju längre kvällen går desto mindre skröplig känner jag mig. Jag äter sedan många år en medicin och läkaren sa på ett besök nyligen att den kunde leda till en viss muskelstelhet. Något som jag då inte tycktes lida av enligt honom. Men kanske är det det det är? Eller så är jag bara lat och slö och behöver aktivera mig, en anledning att stiga upp och framför allt hålla igång med fysisk aktivitet redan från morgonen?
Nu vill jag inte leta efter ett jobb på morgnarna bara för detta, även om det förvisso tilltalar mitt ekonomiska jag att kunna tjäna lite extrapengar, för jag gillar verkligen att kunna disponera dagarna som jag vill. Tvätta, handla och promenera medan andra är på jobbet. Jag jobbar även med förlaget på dagarna. Det är en livsstil jag verkligen gillar. Men den här segheten??? Avskyr den.
Kanske är det även en konsekvens av att det blivit mörkare och kallare, för jag skulle kunna sova hur mkt som helst. Imorgon bitti ska jag i alla fall göra ett försök att återuppta mina morgonpromenader som blev satta lite på paus när det började regna vareviga dag.
Jag har också börjat omskrivningen av DST, och kommit cirka tre kapitel. Det var skönt att ha lite tidigare material att luta sig mot för att hitta rösten igen. Att nyskriva helt hade nog gått segare. Jag har alltid tyckt att det är först när jag börjar på ett nytt manus eller börjar skriva igen efter ett uppehåll som det märks vad jag lärt mig sedan sist. Så länge jag skriver på samma text är det som att ingen utveckling sker i mitt skrivande, jag fortsätter på samma sätt och även fast jag vet vad jag vill bli bättre på är det som om det finns en slags spärr någonstans. Det kommer efter, när man börjar på nästa text. Då märker man vad man lärde sig. Är det fler som känner så?
Nu går jag in i en period av ofrivillig semester, eller kanske snarare Hemester. För det blir ju ingen semesterresa nu. Jag är inte som de där pappskallarna (ursäkta språket) som drar iväg till medelhavsländerna på höstlovet, mitt när pandemin har dragit igång igen, och antalet insjuknade ökar i raketfart. Ärligt talat förstår jag mig verkligen inte på den sortens personer. Man skulle kunna tro att de tror att de aldrig någonsin kommer få åka någonstans ever again. Det är som att ”okej, så jag har hört talas om att det går något slags influensa av något slag men inte ska vi väl missunna oss en höstlovsresa bara för det? Oh nej, varför ska vi behöva avstå från något? Vi tänker minsann inte sitta hemma och ha det tråkigt.”
Suck!
Så jag blir hemma som sagt, bostadsmarknaden verkar lugna ner sig lite med och antalet jobb kommer nog nätt och jämnt att täcka den preliminärskatt jag ska betala in. Om jag har tur. På ett sätt kanske jag kan se det som något bra. Gott om tid att skriva på manuset, jobba med förlaget (mer om det framöver) och vila lite. Hobbyfota, hehe. Det kanske blir lite mer streetphoto om andan faller på. Blir jag rastlös får jag väl promenera mera. 😜
Som jag skrev i ett tidigare inlägg köpte jag en ny dator nyligen, det var i slutet av juni, när min gamla dator började slockna helt oförhappandes. Det var med tungt hjärta för jag har verkligen ÄLSKAT den här datorn, det var min första Macbook och det var en närmast religiös upplevelse efter flera struliga, sega windows-datorer. Jag trodde aldrig en dator kunde vara så… problemfri. Men den har gått prickfritt i fem år, aldrig hängt sig eller stått och tuggat som mina gamla datorer brukade göra. Kanske var det jag som köpte skräpdatorer, men jag gillade aldrig riktigt användarupplevelsen med Windows.
Men jag insåg att det kanske inte var helt optimalt att redigera bilder på daglig basis som jag gör, på den. Den började bli trött. Så jag tänkte, kanske dags att byta ut den mot något kraftfullare, efter att ha drabbats av panik efter att den slocknat två gånger på ett dygn. Visserligen gick den igång direkt efter, till och med av sig själv, men i alla fall . Jag blev lite nervös att den skulle dö helt och då skulle jag stå där, utan möjlighet att leverera mina bilder.
Så jag köpte min dyraste teknikpryl nånsin. Dyrare än min kamera, dubbelt så dyr som mitt svindyraste objektiv. Intalade mig att jag fått en arbetshäst som skulle kunna hänga med i flera år. Det var mitt första misstag.
Döm om min besvikelse när min stabila Ardenner visade sig vara ett nervigt fullblod som knappt kunde se ett löv singla förbi utan till flyga i luften, för att ta till liknelser från hästvärlden. Min Rolls Royce verkade få migrän bara av att öppna Lightroom som ihop med Photoshop är det program jag använder mest av allt. Fläktarna började susa av minsta lilla ansträngning och sedan började den pysa som ett ånglok och blev oroväckande varm. Detta gjorde att jag liksom fick börja stressa igenom redigeringen av oro för att skiten skulle bli överhettad, och även om de på butiken försäkrat att den hade det bästa kylsystemet som fanns så hjälper inte det mycket när prestandan känns minst sagt klen och man undrar hur länge den kommer hänga ihop. Medan den fortfarande är ny dessutom. Inga bra förutsättningar för ett långt och lyckligt äktenskap när det börjar knaka redan under bröllopsresan.
Lägg till det att till och med denbörjade hänga sig och stå och tugga då och då, eller att skärmen kunde slockna helt i några sekunder när jag tryckte på ”framkalla” i Lightroom. Den kändes långt ifrån stabil, inte precis någon blivande trotjänare och jag började avsky skiten och var nästan redo att ge alla Apple-skeptiker rätt för ett tag.
Sagt och gjort, efter att den idag hängt sig en gång och slocknat tre ggr på raken under samma session packade jag ihop den och åkte med den till Apple Store i Täby. (där jag f.ö även köpte den) De var OTROLIGT trevliga, även denna gång. Återköpstiden hade ju gått ut med lite marginal, men de erbjöd sig trots det ge mig pengarna tillbaka eller byte mot en annan dator. Jag funderade lite. Vi pratade lite fram och tillbaka och de trodde det i själva verket var mjukvaran som inte var optimerad, dvs Adobe.
Själv hade jag hört någon säga att man troligen packat in lite väl mycket teknik och samtidigt gjort datorn lite för tunn för allt detta, vilket enligt vederbörande var anledningen till att den överhettar så snabbt. Det verkar nämligen vara fler än jag som har gjort samma erfarenhet. Vilket av alternativen det rörde sig om får vara osagt, men oavsett vilket känns det ju lagom roligt att betala xx xxx kr för en ny dator och sedan tvingas både byta ner sig till ett helt annat program (för att inte nämna betala för ett nytt samtidigt som man har sin aktiva Adobe-prenumeration som numera är värdelös) och dessutom behöva ställa om och lära sig detta mitt under den mest hektiska perioden på året. (jag har väldigt kort turnaround, inte ens 24 timmar, snarare 12h, de bilder som jag tar på sena kvällen ska levereras nästa dag under förmiddagen och nånstans däremellan ska man ju sova med…). Så jag kände mig inte supertaggad på att behöva överge Adobe just nu och jag har dessutom kört in mig på det och gillar det, plus resultatet jag får med det.
Men där tänkte jag efter lite. Om det stämmer att den version av Lightroom som jag har inte är optimerad för moderna datorer så kanske ett byte till den version de föreslog skulle kunna funka även på min gamla dator? Det var värt ett försök. Och skulle det mot förmodan inte funka har jag även Affinity Photo att tillgå, det är förvisso inte lika lättanvänt eller intuitivt som Adobe, utan är lite mer ett slags Scriverer för bildredigering, mycket funktioner men längre inlärningströskel. Men kanske kan jag hålla min gamla dator flytande tillräckligt länge för att kunna lära mig Affinity parallellt? För när jag provade den idag var datorn både sval och tyst som en mus. (macbook airen har för övrigt aldrig varit speciellt högljudd, tvärtom) Ingen fläkt verkade behöva gå igång för det.
Så jag laddade ner den andra, nyare versionen som jag tidigare mest trodde var en förenklad, molnbaserad version och provade den. Den fungerade ungefär som ipad-appen, samma interface, vilket var skönt. Nu återstår att se om min dator kan tänka sig köra på den ett tag eller inte. 😬 Men detta visar ju att gamla apparater oftast fungerar bättre och håller längre än nya. Ok, nu är den bara från 2015, men det räcker nog, för för varje ny version försöker de packa in mer funktioner, mer prestanda, mer finesser, starkare allting och mer minne, och dessutom konstant försöka göra datorerna lättare och tunnare och mer portabla. Det kommer väl till en gräns tillslut där det börjar bli oförenligt. Varför kan inte en del datorer bara få vara lite chunky? Det måste väl finnas fler än jag som föredrar en dator som faktiskt funkar optimalt och känns pålitlig, framför några gram lägre vikt. Vi som inte springer omkring med datorn överallt utan mest jobbar hemma men ändå inte vill ha en stationär dator.
Men i alla fall , jag nappade på erbjudandet om pengarna tillbaka, som de så generöst erbjöd. De gjorde en retur på mitt kort och xx xxx kr kommer återföras till mitt konto. Det var nog den dyraste bit information jag någonsin fått. 😁 Fast jag fick ju pengarna tillbaka så till syvende och sist blev jag kanske snarare en insikt rikare.
Vilken är den dyraste eller mest omständliga lärdom ni gjort?
(Sedan måste jag ge en eloge till personalen på Apple Store som är ett föredöme i fråga om professionalitet och servicekänsla. Den sortens bemötande är inte speciellt vanligt i sverige idag och inger faktiskt lite hopp om att det fortfarande finns företag som värdesätter trogna, återkommande kunder högre än pengarna för ett enskilt köp. Jag har inte sett slutet på historien än, och huruvida min dator faktiskt kommer funka med detta andra eller ett annat program. Vore ju toppen om jag kunde fortsätta använda min lilla arbetsmyra något år till. I alla fall tills de utvecklat pro- modellen lite med en mer realistisk approach.)
Idag skulle jag egentligen ha varit ledig. En av de få dagar denna månad som jag tänkt bara chilla och vila. Men så hörde en av ”mina” mäklare av sig imorse och frågade om jag var intresserad av ett litet jobb. Hennes mamma fyllde jämnt, hela släkten var inbjuden plus lite vänner, och de ville ha lite bilder från festen. Det lät kul tyckte jag och en eftermiddag i vackra Omgivningar vid vattnet tackar man ju inte nej till. Ens om man tänkt vara ledig.
Det blev jättetrevligt. Jag smög omkring som en pressfotograf och tog mingelbilder på gästerna. Försökte vara diskret. Till slut blev det lite individuella porträttbilder med, både på par, hela familjer samt ett släktfoto.
Det kändes som en ära, med fyra generationer närvarande. Jag tänker att det är sådana bilder man uppskattar en dag i framtiden. Därför brydde jag mig inte om att en del hade lustiga miner på nån bild, eller att alla under ett tal höll blickarna riktade på en punkt i horisonten, till och med jubilaren. En dag kommer de fråga sig ”vad kollade vi alla på egentligen?” 😁 Sånt är ju kul, tycker jag i alla fall. Det var även en så gott som helt nyfödd bebis med, som såg lite missnöjd ut, vilket också blev kul bilder. En dag kanske hon ser sig själv på bild i fasters knä, och tänker ”jisses, vad jag såg arg ut.” Istället fokuserade jag på känslan, och storyn.
Det började också regna, himlen bara öppnade sig och som tur var satt alla under ett enormt partytält i den stora trädgården, och även maten var under tak. Men kameran höll sig torr som tur var. 🙂
Ja det var som sagt trevligt, och speciellt att ta en helt annan slags bilder än vanligt. Gruppfoton har ju sina svårigheter med, när alla är så att säga på olika fokusplan. Och det är alltid någon som blundar, tittar bort eller gör något annat lustigt. Men det gick med tillslut.
Sedan åkte jag hem, och på Lidl när jag skulle handla lite mat, hade jag en märklig upplevelse. Jag kom direkt från tunnelbanan så hade inte mina vanliga papperspåsar med mig för frukten, så jag lade en tomat i en godispåse 😀 då ville kassörskan ta betalt för påsen ändå, varpå jag undrade varför. Det var ju ändå plasten som skulle beskattas, inte påsar i allmänhet väl? (Godispåsarna betalar ju inte ens butiken något för, de kommer från godisleverantören) Nej, men jag tog ju den istället för en plastpåse, sa hon. 😳😳🤨
Det var väl det jag visste hela tiden. Plastpåseskatten har inte ett smack med miljön att göra. Allt handlar bara om att krama ur ytterligare lite mer skattemedel ur de redan hårt prövade (och beskattade) svenskarna som aldrig säger ifrån. Pengar som man sedan kan skänka bort förbehållslöst till andra länder i form av bidrag, eller till invånare som själva aldrig kommer bidra med några skattemedel och slå sig för bröstet i tron att man gjort något bra. Hepp. Leif Östling anade nog inte hur bevingade hans ord skulle bli när han frågade vad fan han får för pengarna. Något som känns allt mer relevant att fråga sig numera.
Politikerna, ja. Någon sa på Twitter, när ska de visa lite handlingskraft mot allt detta våld, skjutningar, terrordåd, mord och våldtäkter? När ska man börja göra något åt det? Mitt svar: förmodligen efter att de förlorat valet. Då ska ni se att de plötsligt hittar motivationen att ändra på väldigt mycket i sverige och vet precis vad som bör göras. 😉 Tills dess får vi ha det som vi har det.
Här är i alla fall ett par street portraits som jag tog förra veckan. Hoppas ni har en fin sommar.
(Dessa är tagna med min gamla kamera och vad som börjar bli mitt favoritobjektiv: Sigma 35mm art. Samma som jag använde till bilderna med Johan i ett tidigare inlägg.)
Det är mycket som händer just nu, inte relaterat till corona, utan i familjen och jag försöker verkligen att inte stressa upp mig för mycket över det utan bokstavligen ta en sak i taget. Istället distraherar jag mig med jobb, det funkar bra för att inte grubbla för mycket och vältra sig i negativa tankar i alltför hög utsträckning.
De vanliga jobben fortsätter som vanligt och nu har jag även haft ett par porträttfotograferingar, senast igår med Johan som jag fotat tidigare. Alltid kul när man får äran av återkommande uppdrag. Jag vet inte om det är på grund av den långa bortavaron från porträtt eller att jag bara känner mig mer kreativ nu utan brödjobbet som hägrar över en. Men vi hade en jättebra fotografering, och både vädret och tekniken samarbetade. 🙂 Jag som en tid haft svårt att tänka ut lämpliga locations (antingen förstrött eller för stressad) kom med ens på hur många som helst under en kort promenad, så miljöer saknades då inte. Här följer ett urval.
Gillar reflektionerna från paraplyet i glasögonen 😀
Det var riktigt roligt, och dessförinnan hade jag en annan liten fotografering som dock avbröts i förväg av ett samtal från sjukhuset…
Här är i alla fall ett par bilder från den.
En helt annan stil men väldigt roligt och intressant att hitta en ljussättning som fungerade inomhus för mer än bara vanligt porträttfoto med fokus på motivet. 🙂
Så nu har porträttfotografen i mig vaknat och vill bara fota meeer!
Bland de vanliga fotograferingarna har det varit mycket osäkerhet pga det ostadiga vädret i stockholmsregionen, men de flesta fotograferingar har kunnat genomföras, vilket känns skönt.
Böcker och Bokeh 