Hur går det med NaNoManuset?

Jotack, det knallar på riktigt bra än så länge. Jag har redan från dag ett (när jag kände hur lätt det gick att skriva, halleluja) lagt mig på några fler ord per dag än vad som krävs, och ligger efter dagens skrivsession (uppdelad på två st à 1000 ord vardera) på 8008 ord. Känns bra och storyn har ju ändå precis börjat. Men jag tycker jag har fått en riktigt bra start, faktiskt. Vad jag märkt är att det är väldigt mycket tankar och inre monolog såhär i början, men det får vara precis som det vill i nuläget, det går ju alltid att fixa senare.

En kul grej jag gjort (vad gör man inte för att få lite omväxling i sitt skrivande) är att skriva hela manuset på paddan, och maila mig själv den senaste versionen varje dag som en slags säkerhetskopiering. Det är praktiskt, för då kan jag skriva var som helst, och det känns inte alls lika mycket som ett jobb att ligga i sängen och skriva, hehe. Mer som ett slags behagligt tidsfördriv, lite som att dagdrömma, fast på papper.

När det gäller Samhällets fiende har jag nu lagt in alla ändringar i texten efter korrekturläsningen, puh. Så nu ska jag börja fingranska det sista imorgon, sedan är det dags att lägga sista handen vid omslaget, innan boken går till provtryck. Spännande!!!

Det var en liten lägesrapport från mig.

Hoppas ni har det bra.

IMG_8146
Slutet på nanodag nr 4
Annonser

Jehepp

Då var korrläsningen klar, och jag sitter här med en gedigen bibba med ändringar som ska föras in. Massvis med ändringar. På i stort sett varje sida. Gaaah!

Bara att kavla upp ärmarna och sätta igång, då. Om det ska bli någon bok.

To NaNoWriMo, or not NaNoWriMo?

Så är det dags igen. Årets begivelse bland författare, författaraspiranter och skrivsugna.

National Novel Writing Month, även kallad November.

Jag har varit helt inställd på att delta, trots att jag av alla de 5(?) år jag deltagit bara gått i mål en enda, men det är liksom något med det där, det är lite som bokmässan, att veta att alla andra är där och inte man själv får en att känna sig … utanför. Man vill ju själv delta med. Och mitt nästa manusprojekt behöver verkligen en kickstart, men samtidigt, jag har fortfarande lite kvar på Samhällets fiende (även om jag äntligen fått ändan ur med korret) så jag vet inte hur jag ska lyckas pressa ur mig 1700 (nåja 1667) ord per dag utöver det.

Till och med vädret, i alla fall i Stockholm, har ställt in sig på att man ska skriva, med ihållande regn och kyla.

Det är värt ett försök i alla fall, så jag tror jag provar, går det så går det. Och gör det inte det, har jag iaf inte förlorat något väsentligt.

nano

 

 

Ända in i kaklet

Nu när det börjar närma sig det allra sista på manuset känner jag hur min ork helt börjar ge vika. Hela processen har egentligen inte varit alls lika lång som med det förra manusutkastet (till ett manus jag skrev efter Nästan som du) som tog över ett år och ändå inte blev riktigt bra, utan kräver omfattande omskrivning, processen med denna var förhållandevis kort.

Jag fick idén på mitt dåvarande jobb tidigt i våras, i februari-ish, och nu är den snart redo för utgivning, mindre än ett år efteråt. Men ändå, jag har levt så intensivt med det här manuset, skrivit, skrivit till, redigerat efter två testläsarvändor och en lektörsvända, redigerat lite till, och nu när det bara är korret kvar så har musten gått ur.

Att stupa så nära mållinjen är såklart inget alternativ, jag önskar bara jag kunde ta mig i kragen och fixa det sista på korrekturen så jag kan gå vidare med resten, men var hitta orken? Jag vill ju bara hålla boken i handen någon gång. Se frukten av allt slit. Men, detta är en annan sida av egenutgivning, det finns ingen ”annan” som kan göra det sista åt mig. Jag är min egen chef och det är jag som måste göra jobbet. Ända in i kaklet. Är det bara jag som har så här orimligt lite ork till att slutföra det sista eller är det fler som önskar att man bara kunde skippa tills då jag får hem de första exen av den färdiga boken?

sfmockup
Målbilden

 

Korrektur

Idag är det den här lilla bibban som pockar på uppmärksamhet.

Japp, det är dags för den sista korrekturläsningsvändan innan tryck. Och då passar det ju bra med lite vitaminer 🙂

Jag vet att det är svårt att korrekturläsa sina egna texter, så det är ju tur att det är fler som varit inne och hittat fel än bara jag. Jag tror hemligheten ligger delvis i att inte läsa som en läsare, liksom i ett flöde och bara vara uppmärksam på felstavade ord, utan man måste läsa varje ord separat, och inte bara dem utan samtidigt vara uppmärksam på saker som borttappade citattecken, inkonsekventa stavningar (istället eller i stället?) och annat smått och gott. Det tar tid. Mycket längre tid än att bara läsa igenom, och är betydligt jobbigare (för en lekman som jag iaf). Så jag orkar bara några kapitel åt gången. Men jag är ganska petig och observant av mig, hehe, vilket är tur vid tillfällen som dessa.

I slutet på november beräknas min nya bok släppas och här är en kik på framsidan och baksidestexten:

sfmockup

”Med en karriär som uppskattad bloggare och journalist saknar Lia Bergfalk ingenting. Tankarna på en familj har hon sedan länge stuvat undan till förmån för jobbet och ett särboförhållande med den trygge, pålitlige Mikael.

Men när hon råkar ut för ett brutalt rån i sin fridfulla Stockholmsförort får hon en ögonöppnare. Efter att polisen lagt ner ärendet bestämmer hon sig för att sanningen måste fram, och använder sig av sitt vassaste vapen. Hon är totalt oförberedd på gensvaret.

Över en natt är Lia Sveriges mest hatade person, och får en oönskad inblick i hur livet ser ut för de som anses ha fel åsikter, samma personer som hon själv brukade kritisera.

Före detta polisen Felix är den enda som verkar stå på hennes sida, men samtidigt är han den absolut siste hon borde umgås med, om hon vill rentvå sitt rykte och få sitt liv tillbaka.

Under några kaotiska försommarveckor får Lia anledning att omvärdera den verklighet hon befunnit sig i, och till sist tvingas hon fatta sitt livs svåraste beslut. Är hon egentligen redo att ta konsekvenserna av det som känns mest rätt?

Samhällets fiende är en relationsroman om att tvingas rannsaka sig själv och sina värderingar, och om hur hårfin gränsen kan vara i dagens Sverige, mellan att ha allting och sedan förlora det. En roman som blandar humor med samhällskritik och komplicerad kärlek.”