Fotar mycket men för lite

Nu är arbetssäsongen igång igen och jag har återupptagit ett återkommande kvällsfotojobb jag har. Det är riktigt roligt, och jag får fota det jag tycker är bland det roligaste av allt: kvällsbilder och det underbara ljuset man får på kvällarna.

Porträttfotandet har dock stått lite still, dels för att jag inte haft vare sig idéer eller någon att förverkliga dem, och inte heller så mkt tid. Brödjobbet har tagit upp ganska mycket tid denna månad och det är nog bra, så man får lite pengar i slutet av månaden hehe.

Nyligen fotade jag i alla fall lite svartvitt på ett café, det var jättekul och kreativt. Det började med att jag såg en bild av en annan fotograf där en modell hade en klänning med volanger nedtill och höll upp den mot sig, vilket var en väldigt vacker bild som andades både historiskt och modernt IOM modellens rosaslingade hår. Fick lite vibbar av Marie Antoinette i filmen med Kirsten Dunst som gick för många år sedan.

Jag kom genast att tänka på Katja som jag fotat tidigare, då hon senaste hade lite färgade rosa (eller om det var lila) slingor i sitt blonda hår. Så jag visade henne den bilden och hon blev också eld och lågor över den, varför vi bestämde oss för att fota något på det temat med. Det största problemet var väl klänningen, för var skulle man hitta en som passade? Jag har varit runt i lite vintagebutiker men den sortens klänningar är ju inte precis gångbara nu. Men tillslut hittade jag en som var jättefin, och faktiskt väldigt lik den på bilden med. Med volanger på hela nederdelen, över en stärkt kjol. Ärmarna var av spets. Katja åkte dit och provade den och den passade, fantastiskt nog, då den såg extremt liten ut i storleken.

Efter det frågade jag om lov att fota på caféet i fråga och fick ok. Så tillslut hittade vi en dag som passade oss båda. Vi var dels på caféet och dels på en balkong i mitt kvarter. Själv har jag ingen balkong så det fick bli en lånad. Det var jättekul alltihop och jag är fortfarande lika lycklig över hur lätt min nya blixt är att jobba med. Extremt användarvänlig och ljuset blir perfekt i stort sett hela tiden.

Innan dess hade jag även haft en annan författarfotografering med Susanne Boll, jättespännande. Susanne är alltid så himla trevlig och jag hade jättekul, tiden bara flög iväg. Hon har för övrigt släppt en ny bok, Luftburen, helt nyligen (någon vecka sedan tror jag), så där har ni ett litet boktips. Jag blev nyfiken när hon berättade att hennes huvudperson ofta rör sig i de kvarter jag brukar röra mig i, och på caféer jag känner till, så nu måste jag köpa ett ex av boken jag med. 🙂

Vi tog dels vanliga bilder, dels lite ”längre” (bredare) bilder att använda till marknadsföringsmaterial, något som redan verkar ha kommit till pass. Jättekul att se hennes nya rollup med en av bilderna vi tog. ☺️

Nu ska jag börja fila lite på nästa svartvita fotografering, och under tiden ska jag korrekturläsa färdigt mitt manus, som ska släppas i höst. 🙂

Hoppas ni har det bra nu när skrivhösten börjar närma sig och kan njuta av den här härliga sommarvärmen.

Här kom en bit av stativbenet med som jag senare redigerade bort.

Mitt favorittillbehör just nu.

Annonser

Hur går det med NaNoManuset?

Jotack, det knallar på riktigt bra än så länge. Jag har redan från dag ett (när jag kände hur lätt det gick att skriva, halleluja) lagt mig på några fler ord per dag än vad som krävs, och ligger efter dagens skrivsession (uppdelad på två st à 1000 ord vardera) på 8008 ord. Känns bra och storyn har ju ändå precis börjat. Men jag tycker jag har fått en riktigt bra start, faktiskt. Vad jag märkt är att det är väldigt mycket tankar och inre monolog såhär i början, men det får vara precis som det vill i nuläget, det går ju alltid att fixa senare.

En kul grej jag gjort (vad gör man inte för att få lite omväxling i sitt skrivande) är att skriva hela manuset på paddan, och maila mig själv den senaste versionen varje dag som en slags säkerhetskopiering. Det är praktiskt, för då kan jag skriva var som helst, och det känns inte alls lika mycket som ett jobb att ligga i sängen och skriva, hehe. Mer som ett slags behagligt tidsfördriv, lite som att dagdrömma, fast på papper.

När det gäller Samhällets fiende har jag nu lagt in alla ändringar i texten efter korrekturläsningen, puh. Så nu ska jag börja fingranska det sista imorgon, sedan är det dags att lägga sista handen vid omslaget, innan boken går till provtryck. Spännande!!!

Det var en liten lägesrapport från mig.

Hoppas ni har det bra.

IMG_8146
Slutet på nanodag nr 4

To NaNoWriMo, or not NaNoWriMo?

Så är det dags igen. Årets begivelse bland författare, författaraspiranter och skrivsugna.

National Novel Writing Month, även kallad November.

Jag har varit helt inställd på att delta, trots att jag av alla de 5(?) år jag deltagit bara gått i mål en enda, men det är liksom något med det där, det är lite som bokmässan, att veta att alla andra är där och inte man själv får en att känna sig … utanför. Man vill ju själv delta med. Och mitt nästa manusprojekt behöver verkligen en kickstart, men samtidigt, jag har fortfarande lite kvar på Samhällets fiende (även om jag äntligen fått ändan ur med korret) så jag vet inte hur jag ska lyckas pressa ur mig 1700 (nåja 1667) ord per dag utöver det.

Till och med vädret, i alla fall i Stockholm, har ställt in sig på att man ska skriva, med ihållande regn och kyla.

Det är värt ett försök i alla fall, så jag tror jag provar, går det så går det. Och gör det inte det, har jag iaf inte förlorat något väsentligt.

nano

 

 

Ända in i kaklet

Nu när det börjar närma sig det allra sista på manuset känner jag hur min ork helt börjar ge vika. Hela processen har egentligen inte varit alls lika lång som med det förra manusutkastet (till ett manus jag skrev efter Nästan som du) som tog över ett år och ändå inte blev riktigt bra, utan kräver omfattande omskrivning, processen med denna var förhållandevis kort.

Jag fick idén på mitt dåvarande jobb tidigt i våras, i februari-ish, och nu är den snart redo för utgivning, mindre än ett år efteråt. Men ändå, jag har levt så intensivt med det här manuset, skrivit, skrivit till, redigerat efter två testläsarvändor och en lektörsvända, redigerat lite till, och nu när det bara är korret kvar så har musten gått ur.

Att stupa så nära mållinjen är såklart inget alternativ, jag önskar bara jag kunde ta mig i kragen och fixa det sista på korrekturen så jag kan gå vidare med resten, men var hitta orken? Jag vill ju bara hålla boken i handen någon gång. Se frukten av allt slit. Men, detta är en annan sida av egenutgivning, det finns ingen ”annan” som kan göra det sista åt mig. Jag är min egen chef och det är jag som måste göra jobbet. Ända in i kaklet. Är det bara jag som har så här orimligt lite ork till att slutföra det sista eller är det fler som önskar att man bara kunde skippa tills då jag får hem de första exen av den färdiga boken?

sfmockup
Målbilden

 

Korrektur

Idag är det den här lilla bibban som pockar på uppmärksamhet.

Japp, det är dags för den sista korrekturläsningsvändan innan tryck. Och då passar det ju bra med lite vitaminer 🙂

Jag vet att det är svårt att korrekturläsa sina egna texter, så det är ju tur att det är fler som varit inne och hittat fel än bara jag. Jag tror hemligheten ligger delvis i att inte läsa som en läsare, liksom i ett flöde och bara vara uppmärksam på felstavade ord, utan man måste läsa varje ord separat, och inte bara dem utan samtidigt vara uppmärksam på saker som borttappade citattecken, inkonsekventa stavningar (istället eller i stället?) och annat smått och gott. Det tar tid. Mycket längre tid än att bara läsa igenom, och är betydligt jobbigare (för en lekman som jag iaf). Så jag orkar bara några kapitel åt gången. Men jag är ganska petig och observant av mig, hehe, vilket är tur vid tillfällen som dessa.

I slutet på november beräknas min nya bok släppas och här är en kik på framsidan och baksidestexten:

sfmockup

”Med en karriär som uppskattad bloggare och journalist saknar Lia Bergfalk ingenting. Tankarna på en familj har hon sedan länge stuvat undan till förmån för jobbet och ett särboförhållande med den trygge, pålitlige Mikael.

Men när hon råkar ut för ett brutalt rån i sin fridfulla Stockholmsförort får hon en ögonöppnare. Efter att polisen lagt ner ärendet bestämmer hon sig för att sanningen måste fram, och använder sig av sitt vassaste vapen. Hon är totalt oförberedd på gensvaret.

Över en natt är Lia Sveriges mest hatade person, och får en oönskad inblick i hur livet ser ut för de som anses ha fel åsikter, samma personer som hon själv brukade kritisera.

Före detta polisen Felix är den enda som verkar stå på hennes sida, men samtidigt är han den absolut siste hon borde umgås med, om hon vill rentvå sitt rykte och få sitt liv tillbaka.

Under några kaotiska försommarveckor får Lia anledning att omvärdera den verklighet hon befunnit sig i, och till sist tvingas hon fatta sitt livs svåraste beslut. Är hon egentligen redo att ta konsekvenserna av det som känns mest rätt?

Samhällets fiende är en relationsroman om att tvingas rannsaka sig själv och sina värderingar, och om hur hårfin gränsen kan vara i dagens Sverige, mellan att ha allting och sedan förlora det. En roman som blandar humor med samhällskritik och komplicerad kärlek.”