Fotar mycket men för lite

Nu är arbetssäsongen igång igen och jag har återupptagit ett återkommande kvällsfotojobb jag har. Det är riktigt roligt, och jag får fota det jag tycker är bland det roligaste av allt: kvällsbilder och det underbara ljuset man får på kvällarna.

Porträttfotandet har dock stått lite still, dels för att jag inte haft vare sig idéer eller någon att förverkliga dem, och inte heller så mkt tid. Brödjobbet har tagit upp ganska mycket tid denna månad och det är nog bra, så man får lite pengar i slutet av månaden hehe.

Nyligen fotade jag i alla fall lite svartvitt på ett café, det var jättekul och kreativt. Det började med att jag såg en bild av en annan fotograf där en modell hade en klänning med volanger nedtill och höll upp den mot sig, vilket var en väldigt vacker bild som andades både historiskt och modernt IOM modellens rosaslingade hår. Fick lite vibbar av Marie Antoinette i filmen med Kirsten Dunst som gick för många år sedan.

Jag kom genast att tänka på Katja som jag fotat tidigare, då hon senaste hade lite färgade rosa (eller om det var lila) slingor i sitt blonda hår. Så jag visade henne den bilden och hon blev också eld och lågor över den, varför vi bestämde oss för att fota något på det temat med. Det största problemet var väl klänningen, för var skulle man hitta en som passade? Jag har varit runt i lite vintagebutiker men den sortens klänningar är ju inte precis gångbara nu. Men tillslut hittade jag en som var jättefin, och faktiskt väldigt lik den på bilden med. Med volanger på hela nederdelen, över en stärkt kjol. Ärmarna var av spets. Katja åkte dit och provade den och den passade, fantastiskt nog, då den såg extremt liten ut i storleken.

Efter det frågade jag om lov att fota på caféet i fråga och fick ok. Så tillslut hittade vi en dag som passade oss båda. Vi var dels på caféet och dels på en balkong i mitt kvarter. Själv har jag ingen balkong så det fick bli en lånad. Det var jättekul alltihop och jag är fortfarande lika lycklig över hur lätt min nya blixt är att jobba med. Extremt användarvänlig och ljuset blir perfekt i stort sett hela tiden.

Innan dess hade jag även haft en annan författarfotografering med Susanne Boll, jättespännande. Susanne är alltid så himla trevlig och jag hade jättekul, tiden bara flög iväg. Hon har för övrigt släppt en ny bok, Luftburen, helt nyligen (någon vecka sedan tror jag), så där har ni ett litet boktips. Jag blev nyfiken när hon berättade att hennes huvudperson ofta rör sig i de kvarter jag brukar röra mig i, och på caféer jag känner till, så nu måste jag köpa ett ex av boken jag med. 🙂

Vi tog dels vanliga bilder, dels lite ”längre” (bredare) bilder att använda till marknadsföringsmaterial, något som redan verkar ha kommit till pass. Jättekul att se hennes nya rollup med en av bilderna vi tog. ☺️

Nu ska jag börja fila lite på nästa svartvita fotografering, och under tiden ska jag korrekturläsa färdigt mitt manus, som ska släppas i höst. 🙂

Hoppas ni har det bra nu när skrivhösten börjar närma sig och kan njuta av den här härliga sommarvärmen.

Här kom en bit av stativbenet med som jag senare redigerade bort.

Mitt favorittillbehör just nu.

Annonser

Uppdaterade skrivplaner

Efter att ha skrivit en början på den nya kortromanen kändes det som en ganska deprimerande inledning. Det är nog en ganska deprimerande historia med, och jag drabbades av insikten att folk kanske kommer lägga den ifrån sig om den börjar så.

Egentligen har jag fortfarande huvudet kvar hos det förra manuset (kortromanen, som vi kan kalla V), och vad jag helst skulle vilja göra är att fortsätta jobba med den. Men nu har jag ju bestämt mig för att den ska vila tills efter nyår, så det får jag låta bli.

Men jag ser verkligen fram emot att få fortsätta jobba med den om en knapp månad. 🙂 Det är en rolig berättelse. Fick en annan idé igår med, men det är inte så mycket en idé till en berättelse, mer idéer till en Värld, kan man säga. En som skulle vara intressant att utforska.

Men jag fortsätter nog att vila lite till. Och planerar in fler tillfällen att sälja mina två senaste böcker. Idag kom det hem en ny låda med Samhällets fiende, sånt är alltid roligt. 🙂

NaNo-Who? …och meningen med livet

Det där med NaNoWriMo gick inte så bra. I år heller. Tror detta får bli mitt sista försök. Det är helt enkelt inte min grej, även om jag ÄLSKAR idén att tillsammans med tusentals människor över världen skriva en roman i november. Jag hamnade i en liten svacka med kortromanen där jag behövde ta en paus och tänka (och vila) några dagar som visade sig bli över en vecka och där var nano över för min del.

Men kortromanen är inte över för det. Har återupptagit skrivandet idag och är en bra bit på väg. I nuläget är den på 17 800 ord så nu kvalar den i alla fall  officiellt för att kallas just för en sådan. 🙂 (17 500 ord är den magiska gränsen 😉 ) Tror det blir åtminstone i alla fall  5000 ord till om jag ska gissa, innan den är i mål.

Jag fick så mycket fina reaktioner på mitt boksläpp igår, allt från gratulationer till förfrågningar om att köpa en bok till folk som uttryckte sin beundran för hur jag liksom bara… skriver. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, men en del verkar beundra en för det faktum att man faktiskt får till det där med tiden att skriva en bok.

Kanske stämmer det som det sägs, att en tredjedel av svenskarna innerst inne drömmer om att skriva en bok? Men jag har aldrig förstått riktigt vad problemet skulle vara. Det är inte jag som försöker låta dryg eller så, men jag gör ju liksom bara det jag tycker är roligt, och när man har ett intresse, en passion, och vill ägna sig åt det, är det (som jag ser det i alla fall ) inte så hemskt svårt att hitta tiden att faktiskt göra det. Det är samma sak med fotograferandet. Jag bara… gör det.

Nu har jag ju valt en livsstil där jag mer eller mindre bara har mig själv att ta ansvar för, och det är ingen slump utan även det är ett medvetet val. Jag har aldrig kunnat se mig själv i rollen som någons mamma. Det har aldrig varit ett av mina livsmål, eller ens en punkt att beta av. Men det och en massa andra små och stora val har gjort det möjligt för mig att ägna min tid åt det jag tycker ger mitt liv guldkant.

Och jag tror det är något man måste göra. Om man vill bli lycklig. Jag tycker fler människor borde avsätta en del av sitt liv till att göra sig själva lyckliga istället för att lägga över det ansvaret på andra. JAG skulle inte vilja ha uppgiften att göra någon annan människa lycklig, vilken börda det skulle vara. Och alltså kommer jag aldrig förvänta mig av någon annan.

Det blev ett lite djupare inlägg än vad som var tänkt, men dessa funderingar dök liksom upp när det var flera som kommenterade den saken, och jag har funderat på det efteråt.

Hur ser ni på detta? Och ägnar ni så mycket tid för era egna intressen och passioner som ni skulle vilja?

woman-2827304_1920