Vintage

Nu i veckan fattade jag ett beslut om att dra ner på de personliga projekten inom porträtt till förmån för kvällsbilderna. Det kändes logiskt , inte minst för att jag upplevde en slags svacka på idefronten, samt svårigheter att rodda allt för att hitta en tid och plats med de inblandade. Det tog liksom för mycket tid, det är ju aldrig helt enkelt när alla parter har heltidsjobb vid sidan av som ska skötas i första hand.

Resten av dagen kände jag mig låg, vilket jag tänkte berodde på min allmänna kreativitetsdipp. Men dagen efter kändes det ännu värre, som ett slags depression i antågande, (iaf tror jag det är så jag skulle känna mig i så fall), inget kändes kul, jag ville inte vara på jobbet, kunde inte förmå mig att le mot folk eller se något positivt i tillvaron. Allt kändes mest skit och nattsvart.

Fattade absolut inget, för jag har aldrig haft anlag för depressioner tidigare, men tillslut kopplade jag samman det hela med mitt beslut att dra ner på de kreativa uttrycken. Och drog tillbaks mitt beslut. Och efter det började jag lustigt nog genast känna mig bättre.

Jag vet ju sedan länge att jag behöver kreativa utlopp i mitt liv, det har jag alltid behövt, ända sedan jag var liten, men aldrig har det väl blivit så tydligt som här. Och detta lärde mig en läxa. Någon dag efter stämde jag träff med Nada för en liten vintage photoshoot som vi redan haft på lut tidigare, åkte ut på stan, hittade en lämplig plats och fotade samma kväll.

Det var fantastiskt.

Jag hade hittat en liten klänning med vintagekänsla, ett ställe som såg ut som ett franskt café och med hjälp av en kopp kaffe, en gammal väska jag hittat hos min mamma och ett ex av NY Times blev känslan precis rätt. Vi tog även lite fler bilder bla utanför Nalen, samt lite vanliga porträttbilder. Det hela var så sjukt välgörande efter att inte ha fotat något kreativt alls på säkert en månad.

Här är ett par av mina favoritbilder i svartvitt samt två i färg.

025r
”I wonder if I can skip work today…”
006r
”They did NOT???”

032r040R2

Annonser