Gott nytt år!

Jag har överlevt julen! I dessa tider känns det inte som något självklart så man är ju lite tacksam. 🙂 Nu stundar nyår och iom det börjar man planera för nästa år, sätta upp mål och fundera över hur man ska nå dit.

Jag vet att många tycker det varit ett förskräckligt år, och i flera avseenden har det nog det. Folk har blivit sjuka, fått långtgående biverkningar av viruset, äldre har isolerats, hemarbete har avskaffats och återinförts igen… man skulle kunna fortsätta ett bra tag. Men jag tycket ändå det har varit ett bra år på det stora hela.

Jag har haft jobb, tillräckligt mycket för att försörja mig, har fått börja lite smått med dagfoto och fått ett vad det verkar som stående erbjudande om att fortsätta med det vilket jag än så länge avvaktar med. Jag har fått nya kunder, lärt mig mer, och dessutom läst många böcker om ämnen jag finner intressanta och utvecklats med det. Jag har fått flera nya intresseområden jag har fördjupat mig i. Jag kom t.o.m iväg till Italien en sväng. 🙂 Även på förlagssidan har det varit ett fint år med två spännande och bra böcker i utgivningen. Fysiskt sett känner jag mig i bra form med, och med en vikt jag trivs med.

Inför nästa år har jag inte satt upp några tydliga mål än, men av de jag hade för 2021 så kan jag bocka av 9 av 12, vilket känns fullt godkänt. 🙂

Nu är det bara ett par dagar kvar på året. Jag längtar till nästa vecka då mina jobb drar igång igen för året, efter en månad med endast fem arbetsdagar… 🙂 Vad har ni för planer och önskningar inför nästa år?

Annons

Precis enligt citatet

Det verkar inte bli någon resa i sommar heller. Eller, jag är så säker man kan bli på det. Dels har jag massor av jobb just nu, (vilket jag inte beklagar, tvärtom!), dels är det nog egentligen för varmt för sydeuropa för min del, och läget är ju dessutom som det är med pandemin. Jag förstår inte hur folk kan resa iväg tvärs över jorden som om inget hänt! Och det i många fall folk som inte ens är vaccinerade än.

Hur törs de? Är de inte rädda för att bli smittade och insjukna i ett främmande land? Jag är det i alla fall. Det är väl typ det enda som är värre än att insjukna här hemma. Känns det inte trist att behöva gå med munskydd på semestern och kanske får se över sina planer pga att allt kanske fortfarande inte är helt genomförbart pga pandemiläget? Jag tror inte allt är vidöppet precis som vanligt ute i europa…? Är det värt det? Själv ställer jag mig tveksam, men det förstås, det är nog samma personer som gått utan munskydd hela pandemin och verkar totalt fearless.

Själv har jag redan börjat brace:a mig själv inför Delta-mutationen vilken jag mer eller mindre räknar med kommer skapa en ny nationell våg likt den vi hade i vintras om inte värre… Det hela börjar kännas som en dålig film som aldrig tar slut. När man börjar hämta andan och tänker ’äntligen kanske den är över?’ så kastar den in en ny plottwist och storyn tar en annan riktning – igen!

I mina tvivlande stunder undrar jag hur många år till vi ska ha det såhär, för eftersom jag är åtminstone till hälften pessimist (andra hälften är nog realist…) så ser jag det inte som otänkbart att det liksom skapas nya mutationer hela tiden i en oändlig cirkel, och varje ny är lite aggressivare och påhittigare än tidigare. Jag vet, de säger ju att virus vanligtvis försvagas med tiden, men det har vi ju inte sett hittills i alla fall , jag tycker snarare den verkar bli listigare och mer omfattande, nu har den ju tex värvat en svamp med som ska göra folk ännu sjukare när de väl drabbas av det huvudsakliga viruset… 😏 Fattades bara det!

Men nog grottat i det, även om det behövdes sägas.

Det var i de tankebanorna jag snubblade på en tanke som mitt i all hopplöshet faktiskt kändes upplyftande. Jag tänkte att de där som trotsar allt och åker utomlands ändå, förmodligen har gått och längtat efter det hela hösten, vintern och våren. Kanske är det det enda som fått dem att ta sig igenom ännu ett år på ett jobb de kanske inte längre känner sig supertaggade på.

Och då slog det mig. Jag är inte en av dem längre. Det går faktiskt ingen nöd på mig just nu trots utebliven resa och trots att jag saknar Italien. Jag har gott om fritid på dagarna nu under sommaren och har alla möjligheter att göra små utflykter om jag vill det, åka och bada eller annat jag känner för. Jag saknar faktiskt inte semestern speciellt mycket i nuläget. För jag älskar mitt jobb! Det är så himla roligt och skulle jag åka utomlands skulle jag tillbringa en stor del av tiden med att just fotografera och bara njuta av ledigheten och lyxen att inte behöva göra något eller passa (andras) tider.

Och då mindes jag det där citatet jag postade för drygt ett år sedan.

Kanske är det det jag gjort? För lite så är det. Jag behöver inte semester på samma sätt som många andra. Jag gör redan det jag skulle ha gjort om jag varit ledig. (utom reser då, men som sagt, med tanke på pandemin är tanken lite avtändande) Och de där resmålen jag vill besöka; de finns nästan säkert kvar en annan gång, OM vi tar oss igenom detta levande såklart. (Annars är ens problem ju slut i alla fall …)

Ursäkta för den lite pessimistiskta tonen i detta inlägg. 😁 Hoppas ni kan njuta av sommaren på det sätt ni tycker bäst om, oavsett om ni är lediga eller inte.

Skröplig eller bara lat?

Jag har märkt av en väldigt konstig grej den senaste tiden. På förmiddagarna är jag i vanlig ordning extremt seg, men det har jag alltid varit, dock tycker jag att det blivit värre sedan jag gick egenföretagare. Troligtvis kan detta härledas till att jag inte har samma uppenbara motivation att stiga upp på morgonen och därför inte kommer till skott med någonting förrän någon gång på eftermiddagen.

Men inte bara det, jag känner mig också väldigt stel, fysiskt orkeslös och allmänt skröplig. Det är som om kroppen tar halva dagen på sig för att skramla igång. Sedan någonstans när jag ger mig av för att jobba och därmed rör mig mer (på en lågintensivt nivå) så antingen glömmer jag av det eller så går det helt enkelt över. På väg hem från jobbet är jag hur pigg som helst och hade lätt kunnat ta en långpromenad, om det inte vore för att jag måste hem och redigera.

Och ju längre kvällen går desto mindre skröplig känner jag mig. Jag äter sedan många år en medicin och läkaren sa på ett besök nyligen att den kunde leda till en viss muskelstelhet. Något som jag då inte tycktes lida av enligt honom. Men kanske är det det det är? Eller så är jag bara lat och slö och behöver aktivera mig, en anledning att stiga upp och framför allt hålla igång med fysisk aktivitet redan från morgonen?

Nu vill jag inte leta efter ett jobb på morgnarna bara för detta, även om det förvisso tilltalar mitt ekonomiska jag att kunna tjäna lite extrapengar, för jag gillar verkligen att kunna disponera dagarna som jag vill. Tvätta, handla och promenera medan andra är på jobbet. Jag jobbar även med förlaget på dagarna. Det är en livsstil jag verkligen gillar. Men den här segheten??? Avskyr den.

Kanske är det även en konsekvens av att det blivit mörkare och kallare, för jag skulle kunna sova hur mkt som helst. Imorgon bitti ska jag i alla fall göra ett försök att återuppta mina morgonpromenader som blev satta lite på paus när det började regna vareviga dag.

Jag har också börjat omskrivningen av DST, och kommit cirka tre kapitel. Det var skönt att ha lite tidigare material att luta sig mot för att hitta rösten igen. Att nyskriva helt hade nog gått segare. Jag har alltid tyckt att det är först när jag börjar på ett nytt manus eller börjar skriva igen efter ett uppehåll som det märks vad jag lärt mig sedan sist. Så länge jag skriver på samma text är det som att ingen utveckling sker i mitt skrivande, jag fortsätter på samma sätt och även fast jag vet vad jag vill bli bättre på är det som om det finns en slags spärr någonstans. Det kommer efter, när man börjar på nästa text. Då märker man vad man lärde sig. Är det fler som känner så?

Nu går jag in i en period av ofrivillig semester, eller kanske snarare Hemester. För det blir ju ingen semesterresa nu. Jag är inte som de där pappskallarna (ursäkta språket) som drar iväg till medelhavsländerna på höstlovet, mitt när pandemin har dragit igång igen, och antalet insjuknade ökar i raketfart. Ärligt talat förstår jag mig verkligen inte på den sortens personer. Man skulle kunna tro att de tror att de aldrig någonsin kommer få åka någonstans ever again. Det är som att ”okej, så jag har hört talas om att det går något slags influensa av något slag men inte ska vi väl missunna oss en höstlovsresa bara för det? Oh nej, varför ska vi behöva avstå från något? Vi tänker minsann inte sitta hemma och ha det tråkigt.”

Suck!

Så jag blir hemma som sagt, bostadsmarknaden verkar lugna ner sig lite med och antalet jobb kommer nog nätt och jämnt att täcka den preliminärskatt jag ska betala in. Om jag har tur. På ett sätt kanske jag kan se det som något bra. Gott om tid att skriva på manuset, jobba med förlaget (mer om det framöver) och vila lite. Hobbyfota, hehe. Det kanske blir lite mer streetphoto om andan faller på. Blir jag rastlös får jag väl promenera mera. 😜

Omtumlad

Det är mycket som händer just nu, inte relaterat till corona, utan i familjen och jag försöker verkligen att inte stressa upp mig för mycket över det utan bokstavligen ta en sak i taget. Istället distraherar jag mig med jobb, det funkar bra för att inte grubbla för mycket och vältra sig i negativa tankar i alltför hög utsträckning.

De vanliga jobben fortsätter som vanligt och nu har jag även haft ett par porträttfotograferingar, senast igår med Johan som jag fotat tidigare. Alltid kul när man får äran av återkommande uppdrag. Jag vet inte om det är på grund av den långa bortavaron från porträtt eller att jag bara känner mig mer kreativ nu utan brödjobbet som hägrar över en. Men vi hade en jättebra fotografering, och både vädret och tekniken samarbetade. 🙂 Jag som en tid haft svårt att tänka ut lämpliga locations (antingen förstrött eller för stressad) kom med ens på hur många som helst under en kort promenad, så miljöer saknades då inte. Här följer ett urval.

Gillar reflektionerna från paraplyet i glasögonen 😀

Det var riktigt roligt, och dessförinnan hade jag en annan liten fotografering som dock avbröts i förväg av ett samtal från sjukhuset…

Här är i alla fall ett par bilder från den.

En helt annan stil men väldigt roligt och intressant att hitta en ljussättning som fungerade inomhus för mer än bara vanligt porträttfoto med fokus på motivet. 🙂

Så nu har porträttfotografen i mig vaknat och vill bara fota meeer!

Bland de vanliga fotograferingarna har det varit mycket osäkerhet pga det ostadiga vädret i stockholmsregionen, men de flesta fotograferingar har kunnat genomföras, vilket känns skönt.

Här är ett par av höjdpunkterna.

Hoppas ni mår bra och är friska.

Sugen på att Downshifta? Här kommer ett boktips och lite tankar.

De senaste dagarna har jag läst den här:

En liten praktisk bok om hur man kan leva ett bättre liv med mer livskvalitet och mindre stress, karriärhets osv, och komma ur den där fällan som verkar drabba de flesta idag. Det där att inte ha tid med det man vill göra för att livet bara snurrar på och man har liksom inte tid att leva samtidigt. Författaren hoppade av det livet och flyttade ut på landet med man och barn, downshiftade helt enkelt, fastän hon fortfarande arbetade. Ett begrepp som träffade precis rätt, för egentligen känns det lite som det jag gjort med.

Jag bor förvisso kvar i stan, i samma lägenhet, men har prioriterat om lite beträffande jobb osv. Jag upplever det just nu som att jag jobbar väldigt lite, men när jag tänker efter är det faktiskt i stort sett heltid när man tänker efter (vilket iofs är en nedgång från innan då jag jobbade både som företagare och anställd). Själva fotograferingen är egentligen inte det som tar mest tid, utan det är redigeringen, (men som tur var tycker jag oftast det är roligt) och sedan kommer såklart resor till och från jobb, bokningar, mailkontakter och fakturering och bokföring osv. Jag tror att vad som gör att det känns som att jag inte jobbar så mycket är det faktum att jag ägnar en förhållandevis liten del åt varje moment varje dag. Det är inte alls som att vara på en arbetsplats och göra ungefär samma sysslor i åtta timmar. Och jag kan sticka emellan med andra saker med. Ett ärende här, en tvättmaskin där. En promenad på stan. Lite lunch vid det kombinerade köks- och skrivbordet. Det gör att tiden går utan att jag ens tänker på att jag har jobbat, men det betyder också att i stort sett all min vakna tid är arbetstid.

Det kanske inte passar alla, det förstår jag. Har man familj vill man såklart kunna koppla bort jobbet efter ett visst klockslag, men det passar mig perfekt. Jag kan ta dagarna i min egen takt, låta dagsformen avgöra. Det var en av de saker som fick mig att välja den här livsstilen från början. Det att jag kände att jag ibland inte längre orkade i samma utsträckning som innan, och ofta önskade att jag kunde gå till jobbet lite senare eller stanna hemma och bara vila en förmiddag de dagar då jag känner att formen inte är den bästa. Det funkar ju inte när man har en anställning. Och i den här åldern är det kanske dags att börja tänka på hållbarheten i ens arbete med. Kommer jag orka fortsätta såhär tills jag går i pension? Kommer jag kunna njuta av pensionen om jag slitit ut mig fram tills dess?

Så den boken kan jag rekommendera. Det finns nog mycket som de flesta kan känna igen sig i, även om jag med min lite mer minimalistiska livsstil inte riktigt känner att jag vill eller kan spara på allt som kan vara ”bra att ha” som författaren tipsar om, lite som de gjorde förr. Så den som vill ha ett mer prylbantat liv får kanske bortse från de bitarna. 🙂

Här är ett kort citat jag tyckte var roligt:

Det symboliserar tonen i boken väldigt bra, tycker jag. Personlig och rolig. Ja de fick det onekligen att låta enkelt, men egentligen är det kanske samtidigt inte svårare än så. Först måste man fundera på vilket slags liv man egentligen vill ha. Vad som behövs för att få det. Göra upp en plan med steg för steg hur man ska ta sig dit. Och sedan bocka av dem, en i taget tills man är där. Det kan låta förenklat, men det är ju precis så. Bara det att det som artikeln fick att låta som om det går på en kafferast egentligen kanske tar ett år eller flera. I mitt fall tog det faktiskt nästan precis ett år, från att tankarna på ett annat slags yrkesliv födes, tills jag checkade ut från mitt dagjobb.

Om det var enkelt? Nej, det skulle jag kanske inte säga. Det involverade mycket mer jobb en tid för att kunna arbeta annorlunda och mindre senare. För medan jag fortfarande jobbade på bageriet skötte jag mina fotograferingar på kvällarna efter det vanliga jobbet. Allt för att bygga upp min firma och se om det ens kunde gå att leva på den. Det krävdes också tålamod och en allmän omställning till ett liv där jag inte spenderar lika mycket pengar utan klarar mig på mindre. Inte heller det är gjort i en handvändning. Jag har gradvis dragit ner på min konsumtion (och här blev minimalismen en hjälp, även fast det aldrig egentligen var en del av planen) och på mina fasta kostnader. Men så värt det så här efter två och en halv månad.

En som är mindre nöjd med sitt jobb är min stackars dator som börjar känna sig lite överansträngd. Det är nog inte helt lätt att behöva hålla igång två rätt tunga bildredigeringsprogram samtidigt… den har nog egentligen inte riktigt kapacitet för det. När jag köpte den hade jag ingen aning om vad jag skulle behöva för framtida prestanda. Jag behövde mest en skrivdator. Den har alltså cirka fem år på nacken redan. Jag har försökt underlätta för den men den senaste månaden har den bara slocknat helt oförhappandes två ggr. Och känns ganska varm… Så idag fick jag hastigt och lustigt gå ut och köpa en ny dator, då den gamla kollapsat två ggr på mindre än 12h…

Så nu har jag en ny dator att bekanta mig med. 🙂 Den ska nog bli bra den med.

Vad beroende man är av sina tekniska prylar egentligen. Jag som aldrig varit speciellt teknikintresserad har ändå upptäckt hur mycket jag behöver de där tekniska pryttlarna för att kunna jobba med och göra det jag vill göra. För bara några år sedan gjorde jag mig lite lustig över de hade både en dator och en ipad, bara en sådan sak. Snacka om onödigt tänkte jag då. Men sedan dess har jag skaffat en, nu minns jag egentligen inte vad anledningen var, om det var för att jag inte ville ta med datorn när jag reste, eller för att jag ville ha den som läsplatta för e-böcker. Kanske lite av varje. Och nu använder jag min iPad nästan hela tiden. Datorn använder jag nästan bara till bildredigering, lagring och leverans. Plus till de förlagsrelaterade jobben, såklart.

Oj, nu har jag brett ut mig alldeles för mycket 🙂 Dags att runda av. Ikväll ska jag iväg och fotografera, det är en speciell dag för jag ska fota TVÅ skymningsfotograferingar, på samma kväll. Det har jag aldrig gjort förr. Egentligen är det ju inte helt idealiskt, för man kan bara vara på ett ställe när solen går ner och då ljuset är som bäst. Men eftersom de ligger i närheten av varandra och jag dessutom får skjuts mellan av min uppdragsgivare, så sa jag ja. 🙂 Så då förstår ni varför jag behöver en dator som klarar trycket, för ikväll får den dubbelt så mkt att göra som vanligt. 😉

Ha en fin midsommar därute, och hoppas ni kan njuta av den trots karantäner, reserestriktioner osv. 🙂

Jag kommer nog fortsätta blogga lite även under sommaren för den som är intresserad. 🙂

Bild från en liten båtluff jag gjorde under veckan som gick. 🙂

Att planera en bok… och tankar om jobb

Jag inser att jag helt tappat rutinerna för skrivandet nu när jag inte skrivit på så länge. Saker som att planera, som jag förr brukade älska, känns med ens främmande. Hur gjorde jag egentligen? Var började jag? Hur strukturerade jag upp det?

Idag tog jag upp den av mina böcker vars ton jag vill återkalla till mitt tilltänkta romanprojekt, försökte insupa känslan och tonen, språkbruket.

Men nu återstår att börja sammanfoga de där lösa tankarna till något konkret. Åtminstone börja, även om det kan ta lite tid att samla tillräckligt med idéer och inspiration till att faktiskt skriva. Jag vet inte ens om jag kan skriva längre, det känns väldigt märkligt. Men antagligen kommer det tillbaka när man väl sätter sig där. Lite som att cykla. Man minns inte riktigt känslan förrän man sätter sig på sadeln och börjar trampa.

Fotograferandet har i alla fall gått väldigt bra denna månad. Jag har fått fem nya kunder förutom att jag arbetat med några av de jag redan har, och flera av dessa har jag gjort fler än ett jobb för. Många uppdragsgivare är återkommande med en viss frekvens , det är inte samma varje månad men i nuläget har jag ett trettiotal som rullar med olika intervaller. Så jag har hållit mig sysselsatt.

Idag ska jag dessutom iväg med. Helger har aldrig varit speciellt heliga för mig, det blir nog lätt så när man jobbat inom handel i tjugo + år. Då har helgerna blivit arbetsdagar som alla andra, rent av lite bättre än andra då man i alla fall inom vissa typer av butiker får betydligt mer lön i form av OB. Så det där med att vara ledig varje helg, hela helgerna har jag vant mig av med för länge sedan. Eller snarare aldrig vant mig vid.

Det innebär dessutom att det här med måndagsångest inte existerar för mig. När man jobbar helg är man oftast ledig mitt i veckan och under många år hade jag ledigt måndagar som kompensation de gånger jag jobbat helg (samt torsdagen före helgen). Det var faktiskt en ganska härlig grej, först fick jag dubbelt betalt när andra var lediga, och när de sedan gick till jobbet på måndagen låg jag kvar i sängen. 🙂 Inte alls en tokig tillvaro om du frågar mig.

Som egenföretagare kan jag självklart välja att jobba helg om jag vill eller låta bli, men min grundtanke är att i så liten mån som möjligt säga nej till jobb som erbjuds, kanske speciellt viktigt i kristider som denna när arbetsmarknaden ser ut som den gör. Alla möjligheter till jobb är bra och det känns naturligt att ta vara på chansen när den finns. Dessutom älskar jag ju mitt jobb så det känns då rakt inte som någon uppoffring. Tvärtom. 🙂 Jag tror det är det de syftar på med uttrycket nedan:

Och när vi är inne på inspirational quotes, här är en annan favorit:

Lite snarlika, men de två har alltid varit ett slags ledstjärna för mig. Jag har alltid prioriterat att göra saker jag gillar, framför att göra karriär. Livet blir helt enkelt lite roligare då, när man slipper ångesten för att gå till jobbet varenda söndag. Och jag tror att man blir en lite gladare person rent allmänt om man inte går omkring och vantrivs med något som tar upp en så stor del av ens dagar och veckor.

Nu är jag kanske lite extrem, jag lever ju ett lite annorlunda liv än de flesta, och gör andra val än de flesta kring hur jag vill leva. Men jag tror att många skulle må bättre av att göra saker de gillar istället för att satsa på den karriär de kan tjäna mest på.

Credit: https://www.pinterest.se/pin/376402481335681936/

Jag känner att jag är lite citat-glad idag, men jag har sett så många bra och träffande citat de senaste veckorna.

Det blev ett lite rörigt inlägg, precis som mina tankar 😉 Tvära kast hit och dit. Jag hoppas det inte blev för rörigt. Nu ska jag återgå till att försöka få någon slags fason på den här lerklumpen till romanidé.

Hoppas ni har en fin helg! 🙂

Man försöker hanka sig fram…

Ingen har väl missat den osäkerhet som råder överlag just nu. Både på virusfronten och även arbetsmarknaden. Ingen går förskonad, varken stora eller små företag. Så som microföretag gör man sitt bästa för att hålla sig flytande så länge det går. Den här veckan har jag haft väldigt mycket förfrågningar, så jag har till och med bokat in hela helgen till jobb, och även långfredagen, för man vet aldrig när det börjar sina. Alla intäkter man kan få in nu kommer att komma till nytta.

På förlagsfronten är vi mitt uppe i utgivningen av Eva-Lisas nästa bok, Mig skall inte fattas som beräknas till maj. Just maj verkar ha blivit en väldigt vanlig månad för våra utgivningar, faktiskt, och det är en perfekt månad tycker jag. Maj och september är kanske de månader som känns mest gynnsamma att släppa en bok.

Mer om boken kan ni läsa här: https://dezmin.wordpress.com/2020/03/31/nasta-bok-3/

Jag har fått fota en hel del hus och villor den senaste tiden vilket har varit jätteroligt, och ger helt andra möjligheter. Här är ett par av dem.

I övrigt har den faktiska porträttfotosäsongen dragit igång, och imorgon har jag en liten fotografering på stan. Det ska bli spännande, jag är liiite ringrostig på porträttfronten, men har försökt hålla mig i form medelst lite självporträtt. 😁 Blixten och jag tycks tyvärr ha tappat the loving feeling, vi behöver hitta tillbaka till varandra igen. 😉

Återkommer med bilder från morgondagen.

Hur har ni det?

Corona

Nu var det länge sedan jag bloggade. Har inte haft så mycket nytt att berätta egentligen. Jag har en grej men måste nog hålla på den lite till, tills jag ser hur det går med saken. Men det är grejer på G i alla fall .

Då min arbetsgivare inte har varken stängt eller dragit ner på öppettiderna jobbar jag som vanligt, vilket börjar kännas ganska olustigt, tyvärr. Speciellt som det faktiskt är ungefär lika mycket kunder som vanligt, bara lite mindre frukostgäster och mer som köper saker att ta med på eftermiddagarna. Egentligen förstår jag inte varför folk bunkrat som de gjort med tanke på att de är ute och konsumerar, går på restauranger, fikar mm som vanligt. Få verkar ha satt sig själva i karantän på riktigt, ens de som faktiskt skulle kunna.

Fotojobben har inte heller påverkats drastiskt, än. Jag hör mycket om småföretagare som har det svårt och är på det sättet glad att jag jobbar med det jag gör, vilket gör att mitt arbete sköts ute hos kund samt hemifrån. Det gör att jag inte sitter på varken lokalhyror som måste betalas eller har anställda som ska ha lön. Funderar på om den sortens microföretag kanske har en liten fördel i alla fall i dessa tider. Kanske framför allt de som jobbar hemifrån och inte träffar kunder face to face.

Det lutar även mot att det blir hemester i år. De som får någon semester. Hemskt många blir ju av med jobben när företagen tvingas skära ner, vilket är hemskt tragiskt. Kanske blir det här året då fler stannar hemma och semestrar på landet. Jag hörde sägas att luften i alla fall förbättrats avsevärt i stan pga kraftigt minskad biltrafik. Något som faktiskt synd väldigt tydligt där jag bor i utkanten av stan. Stora gator som i rusningstrafik brukar vara hårt trafikerade är numera väldigt tomma. Tänker att det kanske i alla fall kommer någonting gott ur detta. Naturen får en chans att återhämta sig lite, folk flyger mindre, mindre biltrafik osv. Miljökämparna är förmodligen nöjda nu.

Turismen har såklart drabbats hårt, liksom restaurangvärlden. Mindre resande, mindre turister på stan och en minskad benägenhet till restaurangbesök. Vilka kommer överleva den här krisen? Det är också intressant att se och fundera över vilka brascher som rentav gynnas i dessa tider. Det kan man få en bild av om man tittar på börsen, vilket är ganska intressant just nu.

Rörande också med de företag som på grund av minskad jobbelastning ägnar sig åt att hjälpa sina medmänniskor. Som ett par restauranger och något bageri som gick samman och började laga mat som de delar ut till personalen på Södersjukhuset, frälsningsarmén mm. En jättefin gest tycker jag. Jag ser även lappar i fastigheter där grannar erbjuder sig att handla åt de äldre. Det är i kristider som en känsla av solidaritet föds och jag hoppas på ett sätt att den här allmänna känsla av att alla ställer upp och kämpar tillsammans, en känsla av gemenskap (även på behörigt säkerhetsavstånd) består även när krisen är över. Framför allt i storstäder där den där känslan av samhörighet inte är så stor.

Själv har även jag haft en liten kris i familjen som dock verkar ha fått en lycklig utgång när en av mina föräldrar insjuknade. Inte i Corona utan något helt annat, men blev inlagd på sjukhus ett tag. Under tiden och efter det har jag ägnat en del tid åt att hjälpa dem med handling osv, då de båda är lite äldre och av förklarliga skäl inte bör gå ut till affären och trängas med folk i onödan.

Ytterligare ett sätt som mitt liv påverkats av den rådande situationen är hälsan. Jag försöker i största mån undvika kommunala färdmedel, vilket gör att jag börjat gå istället om jag ska någonstans så långt det är möjligt, vilket redan börjat synas på både kondition och figur, lol.

Hur har era liv påverkats av restriktionerna kring Corona-krisen?

Jag gjorde något läskigt

I början av året gjorde jag något jag inte trott jag skulle våga göra. Jag bestämde mig för att gå ned i tid under våren till att börja med, för att få en chans att satsa mer på fotografijobben och frigöra mer tider till det. Så i nuläget jobbar jag mest förmiddagspass under veckan (mån, ons, fre) , samt några timmar på lördag morgon och hela söndagen. Hela tanken är att jag ska ha frfa eftermiddagarna lediga, då det är då jag fotar. Anledningen till att jag är helt ledig ett par dagar i veckan är dels att jag jobbar helg och dels att jag tror det skulle bli för mycket att jobba sex dgr i veckan på det vanliga jobbet plus företaget på det. Förra våren och hösten gjorde jag så och det blev ganska tungt. Nu har vi dessutom två titlar att jobba med de kommande månaderna på förlaget, så jobb lär inte saknas, om man säger så. 🙂

I början av året var det dock så få uppdrag att jag undrade hur det skulle gå och om det där beslutet verkligen var så lysande, trots allt. Sedan small det plötsligt till för någon vecka sedan och vällde in jobb i en aldrig tidigare skådad takt. 😀 då var jag glad att jag kunde tillgodose (så gott som ) alla med tider för fotograferingar.

Så nu har jag haft denna vecka fullbokad och nästa är likadan. Får se dock hur många av nästa veckas fotograferingar som går att genomföra, för vädret signalerade snö flera dagar… 😩 men jag hoppas på det bästa. 🙂

Jag får se hur länge jag vill och kan fortsätta med färre timmar, men så länge jag får tillräckligt med uppdrag så kommer jag fortsätta som nu. Jag ser även möjligheten att gå ner så långt som till 50% om detta fungerar bra.

Har ni gjort något drastiskt någon gång, som att gå ner i tid för att få mer tid till annat slags arbete, skrivande eller företagande? Hur kände ni inför det och har det varit värt det? Jag gick ner bara en aning i tid medan jag skrev Nittio Minuter, men det blev en allt annat än positiv erfarenhet i slutänden. Mest av allt tillät det mig kanske att tillbringa mer tid i skrivbubblan, resultatet påverkades inte så mycket och de ekonomiska nackdelarna blev kännbara den dagen då jag avslutade anställningen. Så att gå ner i tid för att skriva på sin bok utan någon intäkt kopplat till det skulle jag inte rekommendera personligen.

Lite jobb från veckan som gick. Ha en fin vecka som kommer och glöm inte fettisdagen nu på tisdag 🙂

Liten bild från ikväll med som avslutning.

Jag är lite svag för effekten man får när man ser strålarna från solen. Resultatet av en pytteliten bländare, f/9 och uppåt brukar funka för mig.

Januari

Januari har varit en lite tråkig månad, på alla plan. För lite jobb, för lite porträtt, för mycket bullätande med medföljande kilon. Överlag har det varit Upp som en sol och ned som en pannkaka över hela månaden. Så det känns skönt att den snart är slut. Hela året har börjat lite trist, faktiskt, efter ett grandiost slut på det förra. Det känns fortfarande inte som saker egentligen har startat. Sjukt frustrerande när man har så mycket planer och idéer och inte kan förverkliga dem. Men tre fotograferingar har jag i alla fall hunnit med, och Jag har i alla fall haft sjukt mycket tid till läsande och självstudier.

Imorgon har jag i alla fall årets första porträttfoto, vi får se hur vädret ser ut och var vi kan hålla hus, men det ska bli jätteroligt. Känner mig helt sjukt ringrostig just nu, efter att inte ha fotat porträtt sedan någon gång i höstas.

Jag var i alla fall på ett fotograf-frukostmingel för nån vecka sedan, anordnat av Scandinavian photo. Det var jättekul och jag träffade massor av trevliga och kreativa människor. Så välbehövligt och inspirerande att få prata fotografi med andra, höra vad de fotar och hur de ser på yrket, marknaden och svårigheterna de möter. Det var en väldig bredd på olika genrer men porträttfoto verkade välrepresenterat. Jag ser fram emot nästa tillfälle för det var en jättetrevlig grupp.

Sista raden har gått bra på biblioteken, och har lånats ut riktigt bra vilket såklart är glädjande. Och jag kan åter konstatera att de flesta av mina läsare återfinns på just biblioteken. Jag vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det, men det spelar egentligen ingen roll. Det är ju kul att de finns, oavsett var.

Är det fler än jag som tycker att januari har varit en tråkig månad överlag? Lite av ett antiklimax. Jag har redan börjat fundera på resor i vår, i år ska jag inte göra om misstaget att åka till italien mitt i högsommaren. April eller tidig maj vore perfekt. Funderar lite på Portugal, men ligurien lockar också. Grönt och fint och inte så lång flygresa, även om det kanske inte direkt är badväder då. Fast Portugal har jag aldrig varit i och det verkar fint. Gärna en stad som tex Lissabon, kanske inte direkt en renodlad badort, men man kanske kan hitta någon med både stad och bad.

En kul sak som i alla fall hände var att min bild från ovan fotografering (inte detta men en snarlik) publicerades i SödermalmDirekt.

Här är originalbilden: