En snabb semester

Strax innan påsk lyckades jag få ihop några dagars sammanhängande ledighet, och efter bara ett ögonblicks tvekan och lite letande efter det perfekta resmålet föll valet på Alicante. Det var min första semesterresa på nästan två år, så det kändes härligt. Jag har faktiskt aldrig varit i Spanien innan, och visste inte om jag skulle gilla det. Är ju en italofil av rang, hehe. Och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tyckte om det.

Klimatet – 5/5 poäng

Det var härligt väder och jag var där i precis rätt tid, innan ovädret bröt loss bara dagen efter jag åkt hem.

Maten – 2/5

Jag försökte verkligen hitta lite genuin spansk mat i centrala Alicante, men allt jag hittade var turistfällor med inkastare, turistmenyer och klichéer. Det enda jag lyckades få tag i som var spanskt var tortilla. Det åt jag å andra sidan två ggr. För övrigt blev jag hänvisad till italienska restauranger. Det är tydligen enklare att äta italienskt än spanskt i Spanien 😉

Något annat som faktiskt fanns var tapas, såklart, men jag reste själv och ville sitta ner och äta något mer matigt. Barer och tapasställen fanns det rätt gott om, men restauranger som såg inbjudande ut hittade jag inte många. Jag måste ha rört mig i helt fel kvarter, kanske. Jag är säker på att det låg några undangömda pärlor någonstans, som jag trots mitt vandrande måste ha missat.

Kaffet – 2/5

Folk varnade mig för det spanska kaffet innan jag åkte. Och jag förstår varför. Visst fanns det cappuccino där med, men den var inte riktigt som man är van. Men jag lyckades hitta några goda cortados i alla fall .

Människorna – 2/5

Jag hade väntat mig en ännu mer sydländsk mentalitet än i Italien, men ack. Folk var lite småsnorkiga, kalla och opersonliga. Inte alls som italienarna som alltid är nyfikna på andra och speciellt utlänningar. Inte precis som italienarna som känner igen en och behandlar en som en vän andra gången man ser dem. Det var inte speciellt lätt att hamna i samspråk med en spanjor. Den enda jag stötte på var en åldrad strandraggare som ville att jag skulle fota honom… vilket jag gjorde. 🙂 sedan pratade vi lite. Det var väl det. Dessutom hade jag en lätt absurd diskussion med receptionisten på hotellet. Detta efter att jag inte kunnat svara städerskan med något som hon förstod när hon knackade på och undrade om jag ville ha städat. Jag hade i min enfald trott att jag skulle klara mig på en blandning av italienska och engelska i Spanien, (italienska och spanska är ju ungefär som svenska och norska) men icke. Receptionisten skällde ut mig för att jag inte satt upp en skylt på dörren om att jag inte ville ha städning, och hänvisade till informationsbladet (där det inte stod något om detta) och när jag lite försiktigt påpekade att det kanske vore bra med personal som förstår i alla fall lite engelska på ett hotell, fick jag en ny utskällning. Personalen behöver INTE kunna engelska, tyckte han. Det är istället jag som måste kunna spanska om jag kommer dit.

Jag har aldrig varit med om något liknande.

Faktiskt var det nästan ingen som jag kom i kontakt med som pratade engelska. Vilket är ganska anmärkningsvärt på en så pass stor turistort! Inte heller (låtsades de?) förstod de italienska, trots att jag är säker på att en italienare totalt hade förstått en spanjor om situationen varit den omvända, eller i alla fall försökt förstå. Detta gjorde det inte direkt lättare att kommunicera med folk, de bara ryckte på axlarna åt mina frågor och fortsatte med sitt. Detta kändes extremt konstigt. Och ja, ganska tråkigt.

Miljön – 4/5

Stan var onekligen vacker men landskapet ett helt annat än jag väntade mig. Och inte på ett positivt sätt. Men jag lyckades i alla fall få ett gäng bilder som blev rätt bra. 🙂 det var väl den största behållningen med resan, förutom att få uppleva lite 23-27-gradig värme i april. 🙂

Jag tror dock inte det blir Spanien fler ggr för mig.

Första försöket: en monstruös cappuccino som inte ens borde få kallas en sådan 🙈
Här hade de i alla fall ansträngt sig, men sådana här serverar de på Mc Donalds i Milano…
Tredje gången gillt! Denna var riktigt bra. I italien-klass.
Annonser

Fem år efter debuten…

…har jag tagit ner en av pocketversionerna av Nittio minuter från hyllan och läser den igen, från pärm till pärm! Det är nog första gången sedan slutkorrekturet som jag gjort det. Och det känns faktiskt nästan liiite som att läsa någon annans bok, fast bara lite för jag vet ju vad som ska hända och ser fram emot en del scener.

Jag förbluffas återigen över hur ordrik jag var på den tiden. Jag tror aldrig jag kommer få ihop en så lång bok ever again. Och ändå kom jag på fler grejer efter att boken var antagen, som jag skulle ha velat få med. Jag hade bara så himla roligt med den storyn och karaktärerna. Nu när jag läser det igen så inser jag att jag saknat dem.

Mina senaste böcker har varit ungefär lika korta som nittios råmanus var. Dvs runt 70-80K. Deras råmanus har varit cirka hälften av det färdiga resultatet.

Det är så intressant att se sin egen utveckling sedan dess.

Och alltså. Bara grejen. Att orka läsa sin egen bok igen.

Det tog bara fem år! 😂

Här nedan ser lite ni lite mer av vad jag pysslat med de senaste dagarna! Snön kom till Stockholm till sist och det blev roligt att fota igen. ☺️

mästerm

Monokrom

Ibland skapar jag lite annorlunda bilder än mina vanliga, när jag har en bild i huvudet som jag vill försöka förverkliga.

Då kan det bli såhär:

Jag älskar helt enkelt att experimentera med olika effekter och metoder.

Det är samma kärlek som för att skapa bokomslag, kärleken till den kreativa processen, att skapa något nytt.

Detta är helt klart något jag tänker utforska mer framöver.

/Katarina

Stockholm, Stockholm…

För en tid sedan, strax innan jag blev sjukskriven, så var jag ute en kväll och fotade lite runt om i stan med kamera och stativ och hela konkarongen. Jag har turen att ha hittat en kamera som är riktigt bra i svagt ljus, och i kombination med långa slutartider kan det bli riktigt härliga bilder.

Här är de bilder jag tog den kvällen:

gmlstn4bgmlstn5grndhtlsjlgrdsgtn3VdV1vndhm

Som ni ser har jag en förkärlek till det varma, gyllene skenet kvällstid och glittrande lampor. Om man kikar noga på den sista bilden ser varje liten glödlampa på båten ut som en stjärna. 🙂  Över huvudtaget älskar jag att vara ute på kvällarna och fota. De mustiga färgerna och effektfulla kontrasterna, what’s not to like liksom!

Bilderna är tagna i Gamla Stan och Skeppsbron, samt på Norrmalmstorg.

Överlag tycker jag att det är så skönt att vara ute och fota som kontrast till skrivandet, det är fortfarande kreativt men på ett helt annat sätt. Dessutom är det guld att ha något som får en att, om än tillfälligt, släppa alla tankar och problem kring skrivandet, speciellt när det inte går som man vill, och distrahera sig med annat för några timmar. Och jag får motion med, vilket kan behövas efter mycket stillasittande vid datorn!

Vad gör ni när ni inte skriver? Har även ni andra hobbyer ni ägnar er åt på ”fritiden”?