Det bidde en kortroman

Igår gick jag i mål med kortromansmanuset, tjoho! Det kändes skönt att iaf lyckas avsluta ett skrivprojekt under november trots att jag inte kom upp i de där 50K’na. En kortroman så här tätt inpå en redan avslutad roman var fullt tillräckligt och det känns också som en hanterbar massa att redigera efter att redan ha redigerat hela hösten 🙂

Men nu ska den först få vila under december och i januari eller så tar jag fram det igen, läser igenom, gör en första redigering innan min kollega får sätta tänderna i det och komma med feedback 🙂

Tills dess tar jag skrivledigt lite (som det känns nu, men vem vet? Det kliar redan i fingrarna efter att skriva något mer, haha) och njuter (förhoppningsvis) av julen och jag ska även försöka komma ikapp lite med läsningen som det detta år varit ganska dåligt med. Både för att jag skrivit en del och även för att jag inte hittat något som tilltalade mig. Men Storytel har faktiskt fått mig att läsa lite mer i alla fall , så det var nog en bra grej trots allt. Hittills har jag avslutat tre romaner sedan mitten av oktober, att jämföra med typ 4-5 böcker under hela året fram till dess. Så mitt nyårslöfte i år får nog bli att försöka läsa mer.

Planen med kortromanen är att den eventuellt (om jag känner att jag vill gå vidare med den) ska kunna ges ut under våren. 🙂 Så där har ni mina planer för den närmaste skrivtiden. Vilka är era?

fireworks-879461_1920

Annonser

NaNo-Who? …och meningen med livet

Det där med NaNoWriMo gick inte så bra. I år heller. Tror detta får bli mitt sista försök. Det är helt enkelt inte min grej, även om jag ÄLSKAR idén att tillsammans med tusentals människor över världen skriva en roman i november. Jag hamnade i en liten svacka med kortromanen där jag behövde ta en paus och tänka (och vila) några dagar som visade sig bli över en vecka och där var nano över för min del.

Men kortromanen är inte över för det. Har återupptagit skrivandet idag och är en bra bit på väg. I nuläget är den på 17 800 ord så nu kvalar den i alla fall  officiellt för att kallas just för en sådan. 🙂 (17 500 ord är den magiska gränsen 😉 ) Tror det blir åtminstone i alla fall  5000 ord till om jag ska gissa, innan den är i mål.

Jag fick så mycket fina reaktioner på mitt boksläpp igår, allt från gratulationer till förfrågningar om att köpa en bok till folk som uttryckte sin beundran för hur jag liksom bara… skriver. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, men en del verkar beundra en för det faktum att man faktiskt får till det där med tiden att skriva en bok.

Kanske stämmer det som det sägs, att en tredjedel av svenskarna innerst inne drömmer om att skriva en bok? Men jag har aldrig förstått riktigt vad problemet skulle vara. Det är inte jag som försöker låta dryg eller så, men jag gör ju liksom bara det jag tycker är roligt, och när man har ett intresse, en passion, och vill ägna sig åt det, är det (som jag ser det i alla fall ) inte så hemskt svårt att hitta tiden att faktiskt göra det. Det är samma sak med fotograferandet. Jag bara… gör det.

Nu har jag ju valt en livsstil där jag mer eller mindre bara har mig själv att ta ansvar för, och det är ingen slump utan även det är ett medvetet val. Jag har aldrig kunnat se mig själv i rollen som någons mamma. Det har aldrig varit ett av mina livsmål, eller ens en punkt att beta av. Men det och en massa andra små och stora val har gjort det möjligt för mig att ägna min tid åt det jag tycker ger mitt liv guldkant.

Och jag tror det är något man måste göra. Om man vill bli lycklig. Jag tycker fler människor borde avsätta en del av sitt liv till att göra sig själva lyckliga istället för att lägga över det ansvaret på andra. JAG skulle inte vilja ha uppgiften att göra någon annan människa lycklig, vilken börda det skulle vara. Och alltså kommer jag aldrig förvänta mig av någon annan.

Det blev ett lite djupare inlägg än vad som var tänkt, men dessa funderingar dök liksom upp när det var flera som kommenterade den saken, och jag har funderat på det efteråt.

Hur ser ni på detta? Och ägnar ni så mycket tid för era egna intressen och passioner som ni skulle vilja?

woman-2827304_1920

Jag har bytt

Det är så lustigt det där med tajming och hur man helt kan tappa inspirationen till ett visst projekt om det går för lång tid mellan tanke/planering, och handling/skrivande.

Det hände iaf med mitt nanomanus. Efter cirka 10k drabbades jag av den där akuta formen av självinsikt som ofta drabbar mig under råmanusfasen, och tänkte ”det här blir så jävla tråkigt att inte ens jag tycker det är intressant.”

Och då är det illa.

Jag vet inte om det handlade om missat momentum, dålig planering eller helt enkelt bara att storyn lät bättre i mitt huvud än på papper.

Jag gjorde ett lite halvhjärtat försök att byta perspektiv, och ton, men det hjälpte inte stort. Den var och förblev död.

Däremot var det något som slog an en sträng i tonen i det sista försöket. Det var verkligen inte min huvudkaraktär röst, det insåg jag snart. Det var någon annan. Och efter en liten skrivövning (fick tipset från den här artikeln http://www.writersdigest.com/editor-blogs/guide-to-literary-agents/exclusives/whats-the-big-idea-20-out-of-the-box-writing-exercises-story-starters) så hade jag ett foster till en annan idé. En helt ny och fräsch story.

Jag har bara skrivit drygt 3000 ord än, men det känns som om jag är något på spåret. Tror det kan bli en kortroman iaf, och det känns ganska lagom efter att precis ha avslutat ett fullängds romanprojekt. Det är roligt och kravlöst och passar mig perfekt. Plus att jag är väldigt nyfiken på att utforska idén.

När jag skriver noveller brukar jag sällan planera alls. Jag har bara konceptet och sedan skriver jag på ren inspiration. Kortromaner kan nog fungera lite på samma sätt, även fast de inte är uppbyggda som en novell. Det är tillräckligt kort för att man ska kunna överblicka hela och har inte lika många sidointriger mm som komplicerar.

Så nu kör jag på, mest på skoj och ser vad det blir av det. Jag ligger ganska långt bakom nanomålet, men det gör inget. Så länge det blir något skrivet i november är jag glad 🙂

När man glömmer bort att skriva

Nanoskrivandet igår blev helt eftersatt på grund av arbetet med inlagan och omslaget som tog hela min dag i anspråk.

När jag äntligen, efter lite om och men, hade omslagsfilen klar började det strula på allvar i det allra sista ledet. Jag satt med detta hela kvällen för att få det att fungera, och ibland är det tur att man är en påhittig person, för till slut hittade jag äntligen ett sätt att få till det. Puh.

Så nu är samhällets fiende på provtryck, och beräknas dyka upp i början på nästa vecka. Det ska bli jätteroligt och spännande att få se den. 🙂

Allt detta gjorde att skrivandet blev brutalt eftersatt igår, men under över alla under ligger jag fortfarande i fas, pga att jag redan innan låg lite på plus. Det var perfekt att ha en buffert att ta av.

Idag får jag dock ligga i om jag ska hålla ikapp, så nu blir det skrivande för hela slanten.

Hur går det med NaNoManuset?

Jotack, det knallar på riktigt bra än så länge. Jag har redan från dag ett (när jag kände hur lätt det gick att skriva, halleluja) lagt mig på några fler ord per dag än vad som krävs, och ligger efter dagens skrivsession (uppdelad på två st à 1000 ord vardera) på 8008 ord. Känns bra och storyn har ju ändå precis börjat. Men jag tycker jag har fått en riktigt bra start, faktiskt. Vad jag märkt är att det är väldigt mycket tankar och inre monolog såhär i början, men det får vara precis som det vill i nuläget, det går ju alltid att fixa senare.

En kul grej jag gjort (vad gör man inte för att få lite omväxling i sitt skrivande) är att skriva hela manuset på paddan, och maila mig själv den senaste versionen varje dag som en slags säkerhetskopiering. Det är praktiskt, för då kan jag skriva var som helst, och det känns inte alls lika mycket som ett jobb att ligga i sängen och skriva, hehe. Mer som ett slags behagligt tidsfördriv, lite som att dagdrömma, fast på papper.

När det gäller Samhällets fiende har jag nu lagt in alla ändringar i texten efter korrekturläsningen, puh. Så nu ska jag börja fingranska det sista imorgon, sedan är det dags att lägga sista handen vid omslaget, innan boken går till provtryck. Spännande!!!

Det var en liten lägesrapport från mig.

Hoppas ni har det bra.

IMG_8146
Slutet på nanodag nr 4

NaNo-Manuset

Det manus jag deltar i NaNoWriMo med är ett omskrivningsmanus. Det manus jag skrev efter Nästan som du, men före Samhällets fiende. Ett manus som tog evigheter att skriva. Jag tror jag tragglade med råmanuset i över ett år. Från tidig vår – 17, strax innan NSD släpptes, till i våras (måste det ha varit). Det var en lång och frustrerande process, och när jag fick tillbaks det efter första testläsarens genomgång förstod jag att mycket arbete fortfarande återstod.

Manuset var i sitt dåvarande skick uppbyggt på tre personers perspektiv, och vi kan väl säga att det nog inte fungerade så bra som jag hade sett det i mitt huvud. Istället fick jag förslaget att fokusera på en av dessa huvudpersoner, den som i grund och botten hade den mest intressanta storyn i storyn. Och jag kunde absolut förstå kritiken, och när jag smält det hela lite, hålla med.

Men från det till att direkt sätta sig och skriva om något man slitit med så länge, nej det fanns inte ork till det. Istället fortsatte jag på det andra manuset som var mycket mer lättskrivet.

Det där manuset krävde lite eftertanke, och det är något som legat i bakhuvudet medan jag skrivit på Samhällets fiende, hur jag ska lägga upp det. I mitt huvud har jag utvecklat storyn, fått små scener som jag passat in i berättelsen. Antecknat massor.

Och nu känner jag mig mogen att ta mig an det igen. Förhoppningsvis blir det bättre den här gången.

 

 

NaNoWriMo del 2

Jag bara kände att jag måste vidareutveckla mitt förra inlägg om NaNo lite till, efter att ha funderat lite på vad det egentligen ger.

Förutom det jag redan varit inne på,

  • Känslan och gemenskapen
  • Nyttan i att få ett råmanus färdigt på en månad, så har vi även:
  • Den där fina grafen som nästan är min favorit med hela grejen, (larvigt jag vet, men det är något tillfredsställande med att se sitt skrivande på en stigande kurva)
  • Peppmailen från författare som Dean Koonts, Maggie Stiefvater och Jenny Han.
  • Att bara få skriva helt kravlöst utan självcensur eller korrigering.

Och känner man att 1667 ord per dag är i överkant, kan man ju alltid sätta sitt eget dagsmål, säg kanske 500 ord eller 1000. Hur som är man en vinnare i slutet av november när man har fått skrivet varje dag i en hel månad. Sånt syns. Själv har jag de senaste åren haft problem(?) med att bara flödesskriva som jag gjorde förr i tiden, helt utan krav på att det måste bli bra och utan att gå tillbaka och ändra. Med mitt förra manus (det som jag nu ska skriva om under NaNo) så skrev jag smärtsamt långsamt, för orden ville liksom bara inte fram, jag var alldeles för självmedveten.

Jag ser fram emot ett försök att släppa alla de kraven och bara skriva på. Det skulle kännas som att vara i tonåren igen och bara skriva för nöjes skull. Vilket är något jag saknat i flera år.

41416205_10156036134990000_338254079291555840_n