Jag gjorde något läskigt

I början av året gjorde jag något jag inte trott jag skulle våga göra. Jag bestämde mig för att gå ned i tid under våren till att börja med, för att få en chans att satsa mer på fotografijobben och frigöra mer tider till det. Så i nuläget jobbar jag mest förmiddagspass under veckan (mån, ons, fre) , samt några timmar på lördag morgon och hela söndagen. Hela tanken är att jag ska ha frfa eftermiddagarna lediga, då det är då jag fotar. Anledningen till att jag är helt ledig ett par dagar i veckan är dels att jag jobbar helg och dels att jag tror det skulle bli för mycket att jobba sex dgr i veckan på det vanliga jobbet plus företaget på det. Förra våren och hösten gjorde jag så och det blev ganska tungt. Nu har vi dessutom två titlar att jobba med de kommande månaderna på förlaget, så jobb lär inte saknas, om man säger så. 🙂

I början av året var det dock så få uppdrag att jag undrade hur det skulle gå och om det där beslutet verkligen var så lysande, trots allt. Sedan small det plötsligt till för någon vecka sedan och vällde in jobb i en aldrig tidigare skådad takt. 😀 då var jag glad att jag kunde tillgodose (så gott som ) alla med tider för fotograferingar.

Så nu har jag haft denna vecka fullbokad och nästa är likadan. Får se dock hur många av nästa veckas fotograferingar som går att genomföra, för vädret signalerade snö flera dagar… 😩 men jag hoppas på det bästa. 🙂

Jag får se hur länge jag vill och kan fortsätta med färre timmar, men så länge jag får tillräckligt med uppdrag så kommer jag fortsätta som nu. Jag ser även möjligheten att gå ner så långt som till 50% om detta fungerar bra.

Har ni gjort något drastiskt någon gång, som att gå ner i tid för att få mer tid till annat slags arbete, skrivande eller företagande? Hur kände ni inför det och har det varit värt det? Jag gick ner bara en aning i tid medan jag skrev Nittio Minuter, men det blev en allt annat än positiv erfarenhet i slutänden. Mest av allt tillät det mig kanske att tillbringa mer tid i skrivbubblan, resultatet påverkades inte så mycket och de ekonomiska nackdelarna blev kännbara den dagen då jag avslutade anställningen. Så att gå ner i tid för att skriva på sin bok utan någon intäkt kopplat till det skulle jag inte rekommendera personligen.

Lite jobb från veckan som gick. Ha en fin vecka som kommer och glöm inte fettisdagen nu på tisdag 🙂

Liten bild från ikväll med som avslutning.

Jag är lite svag för effekten man får när man ser strålarna från solen. Resultatet av en pytteliten bländare, f/9 och uppåt brukar funka för mig.

Planerna för 2020

Häromdagen såg jag ett inlägg i en fotogrupp jag är med i på fb där någon frågade vad vi hade för planer för nästa år.

Detta fick igång min hjärna som genast började lista några punkter, som bara blev fler och fler… ska jag uppfylla dem lär jag få ligga i, hehe. Men jag kom på så mkt saker jag vill åstadkomma nästa år och det var riktigt roligt. Saker som känns görbara, om jag bara satsar. Vilket jag är redo att göra.

Jag kan inte fatta att jag bara drivit mitt företag som fotograf i ett halvår. Det känns som mycket längre och jag har fått göra så många roliga jobb, fått förtroenden, beröm och mer avancerade uppdrag. Det är jättekul.

Nästa år vill jag framför allt brancha ut mig lite mer mot två nya förgreningar av det jag redan fotar, detta för att bli lite bredare och få fler jobb. Det kommer krävas lite studier från min sida (självstudier), och sedan att jag faktiskt får chansen. För detta kan jag behöva vidga mitt nätverk lite och söka nya samarbetspartners. Så det är arbetet med att nå dit jag kommer fokusera på nästa år. Någonstans i framtiden hägrar en dröm om att kunna leva åtminstone delvis på fotandet, gärna helt och hållet, men för att det ens ska bli en praktisk möjlighet behöver jag som sagt bredda mig.

Sedan jag började fota professionellt i maj har jag fått ett slags driv jag inte haft innan, och som förvånat även mig, och som inte fanns där när jag var författare och var beroende av att andra ville satsa på mig. Nu satsar jag på mig själv och det jag vill göra, vilket känns bra. Jag tror de flesta människor inspireras av känslan att själva kunna påverka sin situation och sin framgång. Av att kunna skapa sina egna chanser och tillfällen.

Innan jag startade eget brukade jag tänka att, nej, det var nog inget för mig, det verkade så svårt alltihop. Men med hjälp av kurser på Skatteverket, tips och råd från en mer van kollega och lite träning så går det riktigt bra. 🙂 jga är som sagt långt ifrån att kunna leva på detta än, men på bara 6 månader har jag kommit längre än jag trodde var möjligt.

Jag tror aldrig jag hade några sådana här tankar kring författandet. Där var det mer som att ens framgång alltid låg i händerna på andra, som skulle godkänna, och det var mest frustrerande. För sitt hantverk kan man ju slipa, men vad gör man om de berättelser man vill berätta och ens sätt att se världen inte känns intressant för förläggarna som får ens alster i sin hand?

Jag ska fortsätta slipa på min plan fram till nyår 🙂 lite som ett synopsis. Men jag ser faktiskt fram emot ett nytt år. För första gången på länge. 🙂

Vad har ni för planer för 2020? Och hur detaljerade är de? Är de som en handlingsplan med steg för steg eller mer önskemål och drömmar?

No nano

Det blir inget nano för mig i år. Heller. Tror inte jag gjorde det senast heller, men blev plötsligt lite osäker. Hur som tror jag att mina nanodagar är över. 🙂

Har för närvarande inget manus varken på gång eller i planeringsstadiet. Även läsningen har avstannat lite. Och jag inser att det känns ganska skönt. Som författare förväntas man ju läsa all vaken tid, typ. Och min verkliga läslust försvann för flera år sedan. Jag kan fortfarande sluka en bok på några dagar när jag hittar ”den rätta”. Men det händer tyvärr allt mer sällan. Och det var en ständig källa till dåligt samvete. Vad var jag för författare som tappat lusten att läsa, liksom. Så det känns ganska skönt att inte vara tvungen längre. Utan läsa när man verkligen vill.

Istället glädjer jag mig åt att Anstiftarens Löfte går så bra, trots att det gått ungefär ett halvår sedan releasen. Det där med att en bok bara ”lever” några få månader stämmer nog kanske mest för de fysiska bokhandlarna. Om författaren jobbar aktivt med sin bok, pratar om den, skriver om den, nämner den i olika sammanhang och är ute och säljer så kan den nog leva precis så länge man vill och orkar marknadsföra den. Har man sedan ett stort nätverk av folk som är intresserade av en och ens böcker är det förstås till stor hjälp. Så jag förstår allt mer varför en del större förlag förhör sig om debutanters nätverk när de är intresserade av ett manus. De försöker göra något slags kalkyl på hur många böcker de kan förväntas sälja, och det ligger ju till grund för om de ska kunna tjäna något på den. Ju större förlag, desto större volymer vill de sälja för att vara nöjda. Lägg till det att några större markandsföringsinsatser sällan läggs på debutanter. Där är man i mångt och mycket lämnad åt sitt egna arbete.

Kanske är även det något man kan fundera över som debutant. Hur många kommer vilja köpa min bok? Har jag ett stort nätverk eller är det mest de närmast sörjande som garanterat kommer köpa? Är boken smal eller bred? Hur stor är målgruppen? Och utifrån det kanske man kan fundera över vilken slags förlag som skulle passa en bäst.

Det var lite tankar jag hade.

När det gäller foto börjar jag bli väldigt sugen på att fota mer företagarfoton, lite ”personal branding” foton. Hittills har jag älskat färgstarka mustiga miljöer och bakgrunder, men nu börjar jag snegla åt ljusa luftiga miljöer, som tex den där jag fotade Elin nyligen, på musikhögskolan. Jag var där innan och kollade hur den skulle te sig på bild, lite utsuddad. Såhär såg den ut:

Urfint ju. Jag har sparat lite inspirationsbilder jag hittat på instagram, så här skulle de kunna se ut:

Någon mer än jag som tycker detta är jättefint? Lite on location, ljusa företagsmiljöer, mycket rymd, vitt och fräscht.

Det känns mer och mer som min grej. 🙂

(Fotona är från instagram och tillhör ursprungsfotograferna.)

Så medan andra sitter och skriver nano sitter jag och samlar inspo på bilder som dessa 🙂 mycket trevligt det med.

Vad gör ni för kul den här veckan?

Sååå segt

Just nu sitter det så himla långt inne att göra klart det sista med kortromanen. Vet inte varför, för när jag väl sitter där är det ju riktigt roligt.

Jaja. Prokrastination. We’ve all been there.

Just nu lyssnar jag på regnet medan jag redigerar bilder från gårdagen och längtar efter att gå ut och fota igen! Som tur är har jag jobb nästan varje dag nästa vecka! 🙂 Yay!

Här är en bild från det senaste.

Bilarna från igår kan jag inte dela riktigt än. Men de kommer. Nu ska jag försöka ta tag i e-boksskapandet så det blir någon bok 🙂  Any day now.

HB002R

 

Fotoväskan utrustad för porträtt. Autograferad av en fantastisk fotograf.

Vintage

Nu i veckan fattade jag ett beslut om att dra ner på de personliga projekten inom porträtt till förmån för kvällsbilderna. Det kändes logiskt , inte minst för att jag upplevde en slags svacka på idefronten, samt svårigheter att rodda allt för att hitta en tid och plats med de inblandade. Det tog liksom för mycket tid, det är ju aldrig helt enkelt när alla parter har heltidsjobb vid sidan av som ska skötas i första hand.

Resten av dagen kände jag mig låg, vilket jag tänkte berodde på min allmänna kreativitetsdipp. Men dagen efter kändes det ännu värre, som ett slags depression i antågande, (iaf tror jag det är så jag skulle känna mig i så fall), inget kändes kul, jag ville inte vara på jobbet, kunde inte förmå mig att le mot folk eller se något positivt i tillvaron. Allt kändes mest skit och nattsvart.

Fattade absolut inget, för jag har aldrig haft anlag för depressioner tidigare, men tillslut kopplade jag samman det hela med mitt beslut att dra ner på de kreativa uttrycken. Och drog tillbaks mitt beslut. Och efter det började jag lustigt nog genast känna mig bättre.

Jag vet ju sedan länge att jag behöver kreativa utlopp i mitt liv, det har jag alltid behövt, ända sedan jag var liten, men aldrig har det väl blivit så tydligt som här. Och detta lärde mig en läxa. Någon dag efter stämde jag träff med Nada för en liten vintage photoshoot som vi redan haft på lut tidigare, åkte ut på stan, hittade en lämplig plats och fotade samma kväll.

Det var fantastiskt.

Jag hade hittat en liten klänning med vintagekänsla, ett ställe som såg ut som ett franskt café och med hjälp av en kopp kaffe, en gammal väska jag hittat hos min mamma och ett ex av NY Times blev känslan precis rätt. Vi tog även lite fler bilder bla utanför Nalen, samt lite vanliga porträttbilder. Det hela var så sjukt välgörande efter att inte ha fotat något kreativt alls på säkert en månad.

Här är ett par av mina favoritbilder i svartvitt samt två i färg.

025r
”I wonder if I can skip work today…”

006r
”They did NOT???”

032r040R2

Workshop

För några veckor sedan var jag på en Workshop och föreläsning med fotografen Petri Mast på Scandinavian Photo här i Sthlm. Det var väldigt intressant, speciellt själva foto- och ljussättningsbiten, för i retuscheringsdelen upptäckte jag att jag faktiskt redan kunde mycket av det han pratade om. Men det finns såklart alltid nya saker att ta till sig och jag fick med flera lärdomar även där. 🙂

IMG_2191

På onsdag ska jag på ytterligare en workshop, denna gång med superduktiga Jason Lanier, som kommer hit ända från USA. Jag följer Jason på Instagram och hans bilder är fantastiska. Han ska prata om ljussättning vilket ska bli skitspännande för det är uppenbarligen något han är riktigt duktig på. Den som är nyfiken kan se lite av hans bilder här: https://www.instagram.com/jasonlanierphotography/

Så det ser jag fram emot. Workshopen är fullbokad sedan kort efter att den släpptes, så jag känner mig lyckosam som lyckades knipa en biljett. 🙂

Sedan är det ju release för Lennarts och Rickards bok på torsdagen med tillhörande fest, det ska också bli jätteroligt! 🙂

Så detta har alla förutsättningar att bli en rolig och lärorik vecka 🙂