Författarintervju: Linda P Sturesson

En solig dag i januari fotograferade jag debuterande författaren Linda P Sturesson vars debutroman släpps nu i dagarna på Bokförlaget Mormor. Och eftersom jag tycker om att höra om andras upplevelser av hur det är att debutera som författare och vilka drömmar och känslor som ligger bakom föddes redan där en idé om att i samband med releasen göra en intervju med henne.

Hej Linda, vad kul att du ställde upp på att låta dig intervjuas 🙂 Hur kom det sig att du började skriva?

— Att jag började skriva överhuvudtaget har kanske att göra med att mina föräldrar alltid läste för mig när jag var liten, även efter att jag själv lärt mig läsa. Fortsatte sen att läsa själv och väldigt mycket. När jag var i kanske tolvårsåldern kom jag på att jag ville bli författare och eftersom en bok ju inte skriver sig själv, så var det bara att börja skriva.

Berätta kort om boken och hur du fick idén till den.

— I boken får läsaren följa två trådar. En handlar om ett flickebarns svåra uppväxt och i den andra följer vi en kvinna som blivit diagnostiserad som bipolär och som anmäler sig till en patientförening vilken också ger en skrivkurs för sina medlemmar. I denna finns det ett antal deltagare som är mer eller mindre jobbiga, för att inte säga knäppa, men samtidigt har alla sin charm och tack och lov viss humor. Boken är samtidigt komisk och tragisk, ganska krass. Den handlar en del om stigmatisering, förakt, skuld, skam och acceptans. Idén till boken fick jag från flera håll, men startskottet blev nog ett samtal mellan två kvinnor som ville ha en diagnos och sedan en egen depression. När jag kom ur min depression blev jag intresserad av hur psykisk ohälsa kan förebyggas. En lösning för mycket svårt sjuka kan vara medicinering, men för många finns nog andra sätt. Jag har också funderat kring psykisk ohälsa i relation till ärvda trauman, förutsättningar och samhälleliga krav. Innan min depression var jag intresserad av stigmatisering och kategoriseringar, och det framgår nog i boken.

Vad var det svåraste under skrivprocessen?

— Kanske att hitta tid till att skriva! Själva skrivandet var nog inte så svårt, men det fanns såklart svåra delar som hur jag skulle döpa mina kapitel, vad mina karaktärer skulle heta och om jag skulle skriva i jag-form eller tredjeperson och jag testade fram och tillbaka tills jag hittade rösterna. Ibland har jag fastnat i formuleringar, som exempelvis om det ska stå ”inte heller” eller ”heller inte” vilket nästan har gjort mig galen. Det har såklart också hänt att jag inte fått fram någonting, men då har jag ändå försökt tvinga mig själv att sätta igång. Ibland när jag inte får ut något så brukar jag messa min bästa vän som brukar skicka en knytnävesslag-smiley tillbaka eller så går jag ut och går eller sätter mig någonstans och tittar på folk. Det svåraste med denna bok har egentligen nog varit efter själva skrivprocessen, efter att jag fick bokkontrakt och insåg att boken skulle läsas av andra också. Hjälp liksom.

Vilka tankar och känslor vill du väcka hos läsarna?

— Jag vill nog väcka alla möjliga känslor, alla de som mina karaktärer känner och som ingår i livet, men kanske främst hopp, glädje och sorg. Att saker verkligen kan vara för jävliga för en del, men det finns de som överlever helveten. Livet innebär svårigheter, men det finns också överlevnadsvilja och det finns humor i mycket av det galna som sker. Jag vill också väcka tankar kring de saker som jag själv funderade på när idén till boken föddes och som rör medicinering, skuld, skam och stigmatisering, ärvda trauman, förutsättningar och krav. Läsaren får gärna reflektera kring sina egna förväntningar på livet och hur hen hanterar motgångar. Läsaren får också fundera på vems ansvar det är att en individ ska må bra.

Vad gör du till vardags när du inte skriver?

— Jag arbetar, tränar tre till fyra gånger i veckan på Friskis & Svettis, går på konserter, utställningar och träffar nära och kära. Tycker om att fika och titta på folk som går förbi. Jag har två barn som jag gärna umgås med även om de numera är ganska ointresserade av att hänga med mig, så därför hinner jag skriva en del. Mitt skrivande hindras dock av att jag måste ägna en hel del tid åt hushållsbestyr vilket jag tycker är fantastiskt tråkigt.

Vad tycker du själv om att läsa?

— Läser mycket självbiografier, populärvetenskap, dokumentära böcker och serier. Romaner slinker också in, gärna humoristiska eller vardagliga. Gillar också en del deckar- och skräckförfattares alster. Läser mycket vetenskapliga artiklar och rapporter i mitt arbete, vilket tyvärr inneburit att jag läser lite mindre efter jobbet, men ett par böcker i månaden blir det. Förutom litteratur som riktar sig till vuxna är jag väldigt förtjust i att läsa serier, böcker för både unga vuxna och för barn strax innan tonåren, där mina egna barn befinner sig.

Finns det någon bok som betytt extra mycket för dig?

— Det finns några böcker som dröjt sig kvar hos mig, men det är så svårt att välja en av dem. Med tanke på min bok Diskvalificering av det positiva så skulle jag nog säga Pojken som kallades Det, Pillret, Gökboet och kanske också Dumskallarnas sammansvärjning. Finns många bra författare till ännu fler bra böcker. Om jag ska nämna några författare som får extra mycket plats alternativt kärlek i mina bokhyllor så är det Elizabeth George, Ingrid Noll, Jonas Hassen Khemiri, Claes Holmström, Jenny Jägerfeldt, Anna Arvidsson, Danny Wattin, Kristina Ohlsson, Fredrik Kehlmann, Marjaneh Bakhtiari, Fredrik Backman, Chimamanda Ngozi Adichie, Stephen King … min lista skulle kunna bli oändlig, så bäst att jag stänger ner mig själv nu … I mina barns bokhyllor står förresten också en del guld av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Ingeborg Angelin, Jeff Kinney, Astrid Lindgren …

Tack för intervjun Linda, och stort lycka till med boken. 🙂

diskvalificering-av-det-positivaIMG014-2LindaSV:VIMG011SVV

 

Annonser

Bokproduktion och studiofoto

Just nu är det inte så mycket fotograferande, eller ens skrivande då vi är mitt uppe i den mest intensiva biten av produktionen av vårens första titel.

Härom natten satt jag med inlagan till ganska sent och idag ska jag göra färdigt det sista där. Men jag hinner fundera på mitt eget manus och skriva några stycken här och där. Och det verkar på ett sätt vara bra, för igår kom jag på en intressant utveckling av en scen jag ärligt talat kom på av ett ögonblicks infall.

Jag planerar förvisso handlingen i stort rättså ingående, men visst finns det gott om plats för scener och detaljer jag inte planerat med, och ibland letar de sig in i texten när jag är avslappnad och bara skriver. Sedan inser jag att de faktiskt gillar dem, men måste förstås veta hur de ska passa in i handlingen. Gör de inte det ryker de, men oftast märker jag att de faktiskt har ett syfte.

Och igår kom jag på det.

Härom dagen gjorde jag något läskigt. Jag kontaktade en person som jag tror skulle kunna hjälpa mig att utvecklas (inom foto). Jag har inte fått svar än, men oavsett hur det går med det, så är jag rätt nöjd över att jag vågade höra av mig. Jag kommer nog försöka igen på annat håll med, så detta var bara ett första steg på vägen. 🙂

Just nu är det väldigt ont om fototillfällen, vilket gör att kameran blivit liggande i stort sett oanvänd lite för länge. Men härom veckan var jag på kurs en kväll på Scandinavian Photo, och det var kanonroligt. Plus att jag lärde känna lite andra fotografer. Det hade blivit en miss i planeringen från butikens sida så kursen skulle egentligen börja en timme senare än annonserat. Efter lite missnöje (en del hade rest rätt långt) så satte vi oss i cafedelen och började prata med varann, och en timme försvann iväg jättefort. Och det var ju jätteroligt att få höra vilken erfarenhet de hade, vad de hade för mål med kursen och fotandet osv.

Därför blev stämningen lite mindre spänd när vi senare fick börja fota med modellen för kvällen, som hette Elin och var kanonduktig. Här är några av bilderna jag tog.

Den kursen gav absolut mersmak. 🙂 och studiofoto var ju riktigt roligt, inte alls så läskigt som jag trodde. Självklart spelar det även in att vi hade tillgång till riktigt bra utrustning. 🙂

Nu ska jag fortsätta manuspysslet.

Ha det bra så länge. 🙂

Fotografering med Cecilia Fredriksson

Förra veckan hade jag nöjet att få fotografera Författaren, Lektören och Manusutvecklaren Cecilia. Vi hade hittat ett perfekt ställe på Djurgården där vi skulle fota i en underbar miljö. Tyvärr fick vi veta i typ sista minuten (mitt på dagen, dagen innan och mindre än 24 h innan vi skulle vara där) att det inte gick ändå, trots att jag frågat och fått ok i god tid innan. Så det blev att hastigt och lustigt försöka hitta något annat ställe. Jag tillbringade hela den eftermiddagen med att åka runt i stan i snöslask och elände och försöka spåna fram lite bra platser. Det slutade med att vi fotade i en bokhandel, på ett cafe samt några bilder utomhus. Just den dagen hade temperaturen sjunkit drastiskt från slasket dagen innan och det var typ -11 ute och inte alls något mysväder. Men trots det lyckades vi få helt ok bilder tycker jag. 🙂

Här är några:

190206-22L190206-03L190206-36L190206-12N190206-32N

Det var en väldigt lärorik och rolig fotografering. Det är så kul att man lär sig nya saker vid varje tillfälle. 🙂 Och eftersom det var isande kallt blev det en härligt ”krispig” känsla i utomhusbilderna. 😀

Att hitta locations

…är något jag har ägnat en hel massa tid åt den senaste tiden. För, har jag fått lära mig, det faller på fotografens lott vid en fotografering. Vilket kanske iofs inte är så konstigt, då man har en annan insikt i hur tex ljusförhållandena på platsen påverkar bilden.

Och när man börjar komma in i det är det faktiskt både roligt och utmanande. Speciellt så här års, när vädret ofta är tråkigt, rent av dåligt, det är inte speciellt ljust ens på dagen de allra mulnaste dagarna och ibland måste man ha eventuell nederbörd i åtanke med.

Sedan är det såklart oftast ett samarbete med den som ska fotas, för att hitta en plats eller miljö denne känner passar dem och som även passar bra med tanke på vem de är och vad de gör. I det här fallet vad de skriver för slags böcker.

En deckarförfattare och en romanceförfattare kanske inte kan porträtteras i samma miljöer, eller, kan kan de såklart, men oftast vill de kanske inte det. Sedan kan det såklart bli en spännande kontrast om man ändå använder en miljö som starkt kontrasterar med ämnet. Så det är också en kul tanke att ta med i beräkningen. Om personen är inne på samma linje.

Och eftersom de senaste veckorna inte har inneburit några fotograferingar av olika anledningar, har jag ägnat lite av min fritid åt att åka runt och rekognoscera lite efter lämpliga platser, och det är faktiskt roligt. Plötsligt börjar man se stan på ett annat sätt. Vilket jag först fick göra när jag började fota cityscape. Nu fåt jag ytterligare en ny syn på stan, så på ett sätt kan man säga att fotograferandet har gett mig en mer flerdimensionell syn på det som är min hemstad.

Just nu tänker jag mycket på att hitta en plats till nästa vecka som är

1. Ljus och inomhus, med tanke på gråvädret ute.

2. Där man kan fota i lugn och ro utan en massa folk

3. Där man vid behov kan ställa upp ett litet ljusstativ utan att vara i vägen

4. En miljö som jag tror passar personen jag ska fota och dennes yrke.

5. Gärna där det finns möjligheter till fina utomhusbilder med i samma veva om vädret skulle tillåta.

Och jag tror jag har hittat en faktiskt, men inget är spikat än, så jag väntar lite med att visa var (vidskeplig som jag är, hehe).

Bilden är ett villospår, hehe

Och dessutom har jag redan frågat om tillstånd att fota där, ytterligare en sak jag fått lära mig, att kliva ur mitt tillbakadragna författarskal och börja be om tillstånd för att utöva mitt ”arbete” på vissa platser. Hittills har det gått bra varje gång. ☺️

En annan sak jag tänkt på är att det kanske faktiskt är en fördel att jag fotat lite gatufoto innan, för det lärde mig att se miljöerna, ljusförhållanden som i ljus och skuggor, mönster osv, i den blivande bilden. Det var en bra erfarenhet som jag tror jag kan ta med mig nu.

Vad är saker ni har fått ägna er åt i yrket/skrivandet som ni inte trodde ni skulle göra innan?

Författarfoto: Ylva Wegler

I helgen som gick fotade jag författaren och coachen Ylva. När vi diskuterade miljöer och locations sa hon att hon hade sett mina tidigare bilder och fastnat för några med trappor, och ville gärna ha några bilder i en sådan. Så vi åkte till Hammarby Sjöstad, där det finns en trappa som är ganska uppskattad bland fotografer, och som jag länge haft ögonen på 🙂 Den är helt vit, och ljusinsläppet är jättefint, så vi tog en hel serie bilder där. Sedan förflyttade vi oss ner till kajen för några utomhusbilder med.

007b026035014044b042-2051

Den här gången tänkte jag extra mycket på ljuset och denna gång var det ju heller inga extremförhållanden så det gick bra. 🙂 Jag fick använda ett nytt objektiv jag införskaffat med, vilket var kul! Fick även användning för mitt ”gamla” cityscapeobjektiv (24-70mm) för helfigursbilden.

När vi tog den sista bilden (ovan) hade vi egentligen slutat för dagen och var på väg tillbaks till bilen. men då fick jag syn på det där perfekta spegelglasfönstret! 😮 Sånt kan man ju inte missa! Den bilden blev nog min egen favorit, tror jag, samt den tredje sista. Gillar det varma ljuset.

Lärdomarna:

Detta med att fota porträtt med extremt stor bländare är nog inte riktigt min grej. Det blir alltid bäst när jag lägger mig på f/3,5 och uppåt. De bilderna brukar jag bli mest nöjd med. De andra blir alldeles för mjukt fokus och skärpa för min smak. Men det kanske kommer en dag då det passar 🙂

Sen eftermiddagssol, återigen inte helt idealiskt, men jag tycker vi gjorde det bästa av situationen 🙂  Gillar faktiskt ljuset som blev i dem, även om bakgrunden blev lite överexponerad på ett par.

Det var en riktigt rolig fotografering och Ylva var väldigt proffsig. Och kul att äntligen få fota i den där berömda trappan för första gången! Men inte den sista!  I’ll be back! 🙂

 

Författarfoto: Sven Rollenhagen

Förra veckan hade jag min andra fotografering efter svaren på mitt inlägg. (Den första kommer ett separat inlägg om längre fram.) Och lustigt nog har jag vid båda tillfällena haft lite extrema väderförhållanden. Vid det första tillfället var det stekande sol, vilket (upptäckte jag) inte var lika idealiskt för fotografering som jag skulle ha trott.

Denna dag hände något annat istället. När jag var på väg till det avtalade mötet såg jag ett mörkt moln i horisonten, vilket som tur var iofs inte var någon form av nederbörd. Istället var det en helt brutal dimma som snart drog in över Södermalm där vi skulle hålla till. Den plats som vi hade sett ut som skulle ha gett en trevlig utsikt i bakgrunden av bilden förvandlades till en mjölkvit filt som fick hela stan bakom att försvinna. Från den plats där vis god på Mariaberget såg man snart inte ens Riddarholmen längre.

Och detta skapade även andra problem, med både fokus och ljus. Solen låg bakom mig där jag stod men himlen blev ändå en aning utfrätt, vilket jag inte direkt var beredd på. Efter att ha tagit några bilder där förflyttade vi oss en bit längre österut och då började dimman lätta en aning, så på de sista bilderna anar man i alla fall konturerna av en stad där i bakgrunden. ☺️

dimma-2
En stund innan dimman tog över Stockholm helt…

Med tanke på väderförhållandena var jag glad att ändå få ihop några bilder som funkade. Men eftersom min kamera hade uppenbara problem med dimman trodde jag när jag såg bilderna att det hänt något med själva kameran, varpå det blev ett besök hos kameradoktorn för lite konsultation och undersökning. Så nu har jag lärt mig inte bara en utan flera lärdomar.

1. Dimma är knepigt. Det blir lätt lite obalans i ljuset. När motivet är rätt exponerat blir himlen överexponerad. Plus att själva dimman verkade skapa vissa problem med skärpan i bilderna. Vi var ju bokstavligt talat mitt i den trögflytande luften, även om man inte tänkte på det.

2. Mitt objektiv har specifika behov beroende på avståndet till motivet. Ju närmare jag är desto skarpare på den bländaren jag hade. Ska jag fota längre ifrån måste jag minska bländaren.

Författaren jag fotade heter Sven Rollenhagen och är specialist på datorspelsberoende. Han har skrivit böckerna Mobikett och Datorspelsberoende och utkommer i år med en ny bok.

Här är ett par av bilderna vi tog:

img_06bimg_07b

Som sagt, det första fototillfället kommer att få ett eget inlägg i februari. 🙂

Imorgon har jag en fotografering till, denna gång inomhus, är lite nervös för det. Och nästa vecka ytterligare en, också den inomhus + utomhus med troligtvis. Hurra! Ser fram emot dem bägge.