Skröplig eller bara lat?

Jag har märkt av en väldigt konstig grej den senaste tiden. På förmiddagarna är jag i vanlig ordning extremt seg, men det har jag alltid varit, dock tycker jag att det blivit värre sedan jag gick egenföretagare. Troligtvis kan detta härledas till att jag inte har samma uppenbara motivation att stiga upp på morgonen och därför inte kommer till skott med någonting förrän någon gång på eftermiddagen.

Men inte bara det, jag känner mig också väldigt stel, fysiskt orkeslös och allmänt skröplig. Det är som om kroppen tar halva dagen på sig för att skramla igång. Sedan någonstans när jag ger mig av för att jobba och därmed rör mig mer (på en lågintensivt nivå) så antingen glömmer jag av det eller så går det helt enkelt över. På väg hem från jobbet är jag hur pigg som helst och hade lätt kunnat ta en långpromenad, om det inte vore för att jag måste hem och redigera.

Och ju längre kvällen går desto mindre skröplig känner jag mig. Jag äter sedan många år en medicin och läkaren sa på ett besök nyligen att den kunde leda till en viss muskelstelhet. Något som jag då inte tycktes lida av enligt honom. Men kanske är det det det är? Eller så är jag bara lat och slö och behöver aktivera mig, en anledning att stiga upp och framför allt hålla igång med fysisk aktivitet redan från morgonen?

Nu vill jag inte leta efter ett jobb på morgnarna bara för detta, även om det förvisso tilltalar mitt ekonomiska jag att kunna tjäna lite extrapengar, för jag gillar verkligen att kunna disponera dagarna som jag vill. Tvätta, handla och promenera medan andra är på jobbet. Jag jobbar även med förlaget på dagarna. Det är en livsstil jag verkligen gillar. Men den här segheten??? Avskyr den.

Kanske är det även en konsekvens av att det blivit mörkare och kallare, för jag skulle kunna sova hur mkt som helst. Imorgon bitti ska jag i alla fall göra ett försök att återuppta mina morgonpromenader som blev satta lite på paus när det började regna vareviga dag.

Jag har också börjat omskrivningen av DST, och kommit cirka tre kapitel. Det var skönt att ha lite tidigare material att luta sig mot för att hitta rösten igen. Att nyskriva helt hade nog gått segare. Jag har alltid tyckt att det är först när jag börjar på ett nytt manus eller börjar skriva igen efter ett uppehåll som det märks vad jag lärt mig sedan sist. Så länge jag skriver på samma text är det som att ingen utveckling sker i mitt skrivande, jag fortsätter på samma sätt och även fast jag vet vad jag vill bli bättre på är det som om det finns en slags spärr någonstans. Det kommer efter, när man börjar på nästa text. Då märker man vad man lärde sig. Är det fler som känner så?

Nu går jag in i en period av ofrivillig semester, eller kanske snarare Hemester. För det blir ju ingen semesterresa nu. Jag är inte som de där pappskallarna (ursäkta språket) som drar iväg till medelhavsländerna på höstlovet, mitt när pandemin har dragit igång igen, och antalet insjuknade ökar i raketfart. Ärligt talat förstår jag mig verkligen inte på den sortens personer. Man skulle kunna tro att de tror att de aldrig någonsin kommer få åka någonstans ever again. Det är som att ”okej, så jag har hört talas om att det går något slags influensa av något slag men inte ska vi väl missunna oss en höstlovsresa bara för det? Oh nej, varför ska vi behöva avstå från något? Vi tänker minsann inte sitta hemma och ha det tråkigt.”

Suck!

Så jag blir hemma som sagt, bostadsmarknaden verkar lugna ner sig lite med och antalet jobb kommer nog nätt och jämnt att täcka den preliminärskatt jag ska betala in. Om jag har tur. På ett sätt kanske jag kan se det som något bra. Gott om tid att skriva på manuset, jobba med förlaget (mer om det framöver) och vila lite. Hobbyfota, hehe. Det kanske blir lite mer streetphoto om andan faller på. Blir jag rastlös får jag väl promenera mera. 😜

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Annons

Dyrköpt lärdom… eller?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg köpte jag en ny dator nyligen, det var i slutet av juni, när min gamla dator började slockna helt oförhappandes. Det var med tungt hjärta för jag har verkligen ÄLSKAT den här datorn, det var min första Macbook och det var en närmast religiös upplevelse efter flera struliga, sega windows-datorer. Jag trodde aldrig en dator kunde vara så… problemfri. Men den har gått prickfritt i fem år, aldrig hängt sig eller stått och tuggat som mina gamla datorer brukade göra. Kanske var det jag som köpte skräpdatorer, men jag gillade aldrig riktigt användarupplevelsen med Windows.

Men jag insåg att det kanske inte var helt optimalt att redigera bilder på daglig basis som jag gör, på den. Den började bli trött. Så jag tänkte, kanske dags att byta ut den mot något kraftfullare, efter att ha drabbats av panik efter att den slocknat två gånger på ett dygn. Visserligen gick den igång direkt efter, till och med av sig själv, men i alla fall . Jag blev lite nervös att den skulle dö helt och då skulle jag stå där, utan möjlighet att leverera mina bilder.

Så jag köpte min dyraste teknikpryl nånsin. Dyrare än min kamera, dubbelt så dyr som mitt svindyraste objektiv. Intalade mig att jag fått en arbetshäst som skulle kunna hänga med i flera år. Det var mitt första misstag.

Döm om min besvikelse när min stabila Ardenner visade sig vara ett nervigt fullblod som knappt kunde se ett löv singla förbi utan till flyga i luften, för att ta till liknelser från hästvärlden. Min Rolls Royce verkade få migrän bara av att öppna Lightroom som ihop med Photoshop är det program jag använder mest av allt. Fläktarna började susa av minsta lilla ansträngning och sedan började den pysa som ett ånglok och blev oroväckande varm. Detta gjorde att jag liksom fick börja stressa igenom redigeringen av oro för att skiten skulle bli överhettad, och även om de på butiken försäkrat att den hade det bästa kylsystemet som fanns så hjälper inte det mycket när prestandan känns minst sagt klen och man undrar hur länge den kommer hänga ihop. Medan den fortfarande är ny dessutom. Inga bra förutsättningar för ett långt och lyckligt äktenskap när det börjar knaka redan under bröllopsresan.

Lägg till det att till och med denbörjade hänga sig och stå och tugga då och då, eller att skärmen kunde slockna helt i några sekunder när jag tryckte på ”framkalla” i Lightroom. Den kändes långt ifrån stabil, inte precis någon blivande trotjänare och jag började avsky skiten och var nästan redo att ge alla Apple-skeptiker rätt för ett tag.

Sagt och gjort, efter att den idag hängt sig en gång och slocknat tre ggr på raken under samma session packade jag ihop den och åkte med den till Apple Store i Täby. (där jag f.ö även köpte den) De var OTROLIGT trevliga, även denna gång. Återköpstiden hade ju gått ut med lite marginal, men de erbjöd sig trots det ge mig pengarna tillbaka eller byte mot en annan dator. Jag funderade lite. Vi pratade lite fram och tillbaka och de trodde det i själva verket var mjukvaran som inte var optimerad, dvs Adobe.

Själv hade jag hört någon säga att man troligen packat in lite väl mycket teknik och samtidigt gjort datorn lite för tunn för allt detta, vilket enligt vederbörande var anledningen till att den överhettar så snabbt. Det verkar nämligen vara fler än jag som har gjort samma erfarenhet. Vilket av alternativen det rörde sig om får vara osagt, men oavsett vilket känns det ju lagom roligt att betala xx xxx kr för en ny dator och sedan tvingas både byta ner sig till ett helt annat program (för att inte nämna betala för ett nytt samtidigt som man har sin aktiva Adobe-prenumeration som numera är värdelös) och dessutom behöva ställa om och lära sig detta mitt under den mest hektiska perioden på året. (jag har väldigt kort turnaround, inte ens 24 timmar, snarare 12h, de bilder som jag tar på sena kvällen ska levereras nästa dag under förmiddagen och nånstans däremellan ska man ju sova med…). Så jag kände mig inte supertaggad på att behöva överge Adobe just nu och jag har dessutom kört in mig på det och gillar det, plus resultatet jag får med det.

Men där tänkte jag efter lite. Om det stämmer att den version av Lightroom som jag har inte är optimerad för moderna datorer så kanske ett byte till den version de föreslog skulle kunna funka även på min gamla dator? Det var värt ett försök. Och skulle det mot förmodan inte funka har jag även Affinity Photo att tillgå, det är förvisso inte lika lättanvänt eller intuitivt som Adobe, utan är lite mer ett slags Scriverer för bildredigering, mycket funktioner men längre inlärningströskel. Men kanske kan jag hålla min gamla dator flytande tillräckligt länge för att kunna lära mig Affinity parallellt? För när jag provade den idag var datorn både sval och tyst som en mus. (macbook airen har för övrigt aldrig varit speciellt högljudd, tvärtom) Ingen fläkt verkade behöva gå igång för det.

Så jag laddade ner den andra, nyare versionen som jag tidigare mest trodde var en förenklad, molnbaserad version och provade den. Den fungerade ungefär som ipad-appen, samma interface, vilket var skönt. Nu återstår att se om min dator kan tänka sig köra på den ett tag eller inte. 😬 Men detta visar ju att gamla apparater oftast fungerar bättre och håller längre än nya. Ok, nu är den bara från 2015, men det räcker nog, för för varje ny version försöker de packa in mer funktioner, mer prestanda, mer finesser, starkare allting och mer minne, och dessutom konstant försöka göra datorerna lättare och tunnare och mer portabla. Det kommer väl till en gräns tillslut där det börjar bli oförenligt. Varför kan inte en del datorer bara få vara lite chunky? Det måste väl finnas fler än jag som föredrar en dator som faktiskt funkar optimalt och känns pålitlig, framför några gram lägre vikt. Vi som inte springer omkring med datorn överallt utan mest jobbar hemma men ändå inte vill ha en stationär dator.

Men i alla fall , jag nappade på erbjudandet om pengarna tillbaka, som de så generöst erbjöd. De gjorde en retur på mitt kort och xx xxx kr kommer återföras till mitt konto. Det var nog den dyraste bit information jag någonsin fått. 😁 Fast jag fick ju pengarna tillbaka så till syvende och sist blev jag kanske snarare en insikt rikare.

Vilken är den dyraste eller mest omständliga lärdom ni gjort?

(Sedan måste jag ge en eloge till personalen på Apple Store som är ett föredöme i fråga om professionalitet och servicekänsla. Den sortens bemötande är inte speciellt vanligt i sverige idag och inger faktiskt lite hopp om att det fortfarande finns företag som värdesätter trogna, återkommande kunder högre än pengarna för ett enskilt köp. Jag har inte sett slutet på historien än, och huruvida min dator faktiskt kommer funka med detta andra eller ett annat program. Vore ju toppen om jag kunde fortsätta använda min lilla arbetsmyra något år till. I alla fall tills de utvecklat pro- modellen lite med en mer realistisk approach.)

Sugen på att Downshifta? Här kommer ett boktips och lite tankar.

De senaste dagarna har jag läst den här:

En liten praktisk bok om hur man kan leva ett bättre liv med mer livskvalitet och mindre stress, karriärhets osv, och komma ur den där fällan som verkar drabba de flesta idag. Det där att inte ha tid med det man vill göra för att livet bara snurrar på och man har liksom inte tid att leva samtidigt. Författaren hoppade av det livet och flyttade ut på landet med man och barn, downshiftade helt enkelt, fastän hon fortfarande arbetade. Ett begrepp som träffade precis rätt, för egentligen känns det lite som det jag gjort med.

Jag bor förvisso kvar i stan, i samma lägenhet, men har prioriterat om lite beträffande jobb osv. Jag upplever det just nu som att jag jobbar väldigt lite, men när jag tänker efter är det faktiskt i stort sett heltid när man tänker efter (vilket iofs är en nedgång från innan då jag jobbade både som företagare och anställd). Själva fotograferingen är egentligen inte det som tar mest tid, utan det är redigeringen, (men som tur var tycker jag oftast det är roligt) och sedan kommer såklart resor till och från jobb, bokningar, mailkontakter och fakturering och bokföring osv. Jag tror att vad som gör att det känns som att jag inte jobbar så mycket är det faktum att jag ägnar en förhållandevis liten del åt varje moment varje dag. Det är inte alls som att vara på en arbetsplats och göra ungefär samma sysslor i åtta timmar. Och jag kan sticka emellan med andra saker med. Ett ärende här, en tvättmaskin där. En promenad på stan. Lite lunch vid det kombinerade köks- och skrivbordet. Det gör att tiden går utan att jag ens tänker på att jag har jobbat, men det betyder också att i stort sett all min vakna tid är arbetstid.

Det kanske inte passar alla, det förstår jag. Har man familj vill man såklart kunna koppla bort jobbet efter ett visst klockslag, men det passar mig perfekt. Jag kan ta dagarna i min egen takt, låta dagsformen avgöra. Det var en av de saker som fick mig att välja den här livsstilen från början. Det att jag kände att jag ibland inte längre orkade i samma utsträckning som innan, och ofta önskade att jag kunde gå till jobbet lite senare eller stanna hemma och bara vila en förmiddag de dagar då jag känner att formen inte är den bästa. Det funkar ju inte när man har en anställning. Och i den här åldern är det kanske dags att börja tänka på hållbarheten i ens arbete med. Kommer jag orka fortsätta såhär tills jag går i pension? Kommer jag kunna njuta av pensionen om jag slitit ut mig fram tills dess?

Så den boken kan jag rekommendera. Det finns nog mycket som de flesta kan känna igen sig i, även om jag med min lite mer minimalistiska livsstil inte riktigt känner att jag vill eller kan spara på allt som kan vara ”bra att ha” som författaren tipsar om, lite som de gjorde förr. Så den som vill ha ett mer prylbantat liv får kanske bortse från de bitarna. 🙂

Här är ett kort citat jag tyckte var roligt:

Det symboliserar tonen i boken väldigt bra, tycker jag. Personlig och rolig. Ja de fick det onekligen att låta enkelt, men egentligen är det kanske samtidigt inte svårare än så. Först måste man fundera på vilket slags liv man egentligen vill ha. Vad som behövs för att få det. Göra upp en plan med steg för steg hur man ska ta sig dit. Och sedan bocka av dem, en i taget tills man är där. Det kan låta förenklat, men det är ju precis så. Bara det att det som artikeln fick att låta som om det går på en kafferast egentligen kanske tar ett år eller flera. I mitt fall tog det faktiskt nästan precis ett år, från att tankarna på ett annat slags yrkesliv födes, tills jag checkade ut från mitt dagjobb.

Om det var enkelt? Nej, det skulle jag kanske inte säga. Det involverade mycket mer jobb en tid för att kunna arbeta annorlunda och mindre senare. För medan jag fortfarande jobbade på bageriet skötte jag mina fotograferingar på kvällarna efter det vanliga jobbet. Allt för att bygga upp min firma och se om det ens kunde gå att leva på den. Det krävdes också tålamod och en allmän omställning till ett liv där jag inte spenderar lika mycket pengar utan klarar mig på mindre. Inte heller det är gjort i en handvändning. Jag har gradvis dragit ner på min konsumtion (och här blev minimalismen en hjälp, även fast det aldrig egentligen var en del av planen) och på mina fasta kostnader. Men så värt det så här efter två och en halv månad.

En som är mindre nöjd med sitt jobb är min stackars dator som börjar känna sig lite överansträngd. Det är nog inte helt lätt att behöva hålla igång två rätt tunga bildredigeringsprogram samtidigt… den har nog egentligen inte riktigt kapacitet för det. När jag köpte den hade jag ingen aning om vad jag skulle behöva för framtida prestanda. Jag behövde mest en skrivdator. Den har alltså cirka fem år på nacken redan. Jag har försökt underlätta för den men den senaste månaden har den bara slocknat helt oförhappandes två ggr. Och känns ganska varm… Så idag fick jag hastigt och lustigt gå ut och köpa en ny dator, då den gamla kollapsat två ggr på mindre än 12h…

Så nu har jag en ny dator att bekanta mig med. 🙂 Den ska nog bli bra den med.

Vad beroende man är av sina tekniska prylar egentligen. Jag som aldrig varit speciellt teknikintresserad har ändå upptäckt hur mycket jag behöver de där tekniska pryttlarna för att kunna jobba med och göra det jag vill göra. För bara några år sedan gjorde jag mig lite lustig över de hade både en dator och en ipad, bara en sådan sak. Snacka om onödigt tänkte jag då. Men sedan dess har jag skaffat en, nu minns jag egentligen inte vad anledningen var, om det var för att jag inte ville ta med datorn när jag reste, eller för att jag ville ha den som läsplatta för e-böcker. Kanske lite av varje. Och nu använder jag min iPad nästan hela tiden. Datorn använder jag nästan bara till bildredigering, lagring och leverans. Plus till de förlagsrelaterade jobben, såklart.

Oj, nu har jag brett ut mig alldeles för mycket 🙂 Dags att runda av. Ikväll ska jag iväg och fotografera, det är en speciell dag för jag ska fota TVÅ skymningsfotograferingar, på samma kväll. Det har jag aldrig gjort förr. Egentligen är det ju inte helt idealiskt, för man kan bara vara på ett ställe när solen går ner och då ljuset är som bäst. Men eftersom de ligger i närheten av varandra och jag dessutom får skjuts mellan av min uppdragsgivare, så sa jag ja. 🙂 Så då förstår ni varför jag behöver en dator som klarar trycket, för ikväll får den dubbelt så mkt att göra som vanligt. 😉

Ha en fin midsommar därute, och hoppas ni kan njuta av den trots karantäner, reserestriktioner osv. 🙂

Jag kommer nog fortsätta blogga lite även under sommaren för den som är intresserad. 🙂

Bild från en liten båtluff jag gjorde under veckan som gick. 🙂

Skrivhandböcker som inspiration?

Idag läste jag en skrivande väns uppdatering på instagram där en handbok jag läst frontades och en kommentar om hur olägligt det var att få inspiration till en ny bok när man har fullt upp med det föregående manuset. Och det där fick mig att minnas hur sjukt inspirerad jag brukade bli av att läsa den sortens böcker. För med tips på tex hur man kan skapa mer konflikt eller utveckla karaktärerna, så föds idéer som kanske inte skulle ha uppkommit annars.

Jag har småplanerat lite på mitt nästa (?) manus lite sporadiskt sådär den senaste månaden eller så. Och när jag såg den där boken på bild blev jag inspirerad att planera lite till. 🙂 Så nu har jag kommit en bit på väg. Är frestad att skippa planeringen och bara s.a.s följa karaktären, samtidigt vet jag av erfarenhet att det aldrig funkar i praktiken för mig. De idéer jag kommer på medan jag planerar skulle jag aldrig få fram när jag sitter med dokumentet framför mig och känner pressen att skriva något bra. Det är liksom inget gynnsamt förhållande för mig att få idéer. De kommer istället helst när jag helt kravlöst bara finurlar på min idé utan något manus framför mig.

Är det fler än jag som blir inspirerad av handböcker, oavsett vad det gäller? En del kanske tycker det låter oinspirerande, som att nån ska komma och tala om vad och hur man ska skriva, men så har jag aldrig sett det. Snarare som att de hjälper till att förlösa de där idéerna som väntar på att få ta form i ord. Lockar fram kreativiteten i mig. Jag har aldrig varit rädd för instruktioner, varken känt mig styrd eller orolig för att jag ska förlora min egen röst, vilket verkar vara en vanlig oro när det gäller författarkurser.

För min röst som författare kommer ju ifrån mig, från mitt sätt att tänka och formulera mig, samt min syn på världen, och med en skvätt av saker som inspirerar mig som läsare. Det är ett sammelsurium av influenser från både förr och nu. Detta kommer inte ändras bara för att någon ger mig verktygen för hur jag kan sammanfoga de lösa idéerna till en helhet eller ger tips som kan göra mina karaktärer mer verkliga för den som läser. Som påminner om att det kanske en dag kommer finans en mottagare av berättelsen i andra änden.

Vad har ni för förhållande till skrivhandböcker och -kurser? Är det bästa att lita till sig själv och sin vision eller är det en bra grej att få lite hjälp på vägen? Och är det någon mer som faktiskt blir inspirerad av handböcker? 🙂

Planerna för 2020

Häromdagen såg jag ett inlägg i en fotogrupp jag är med i på fb där någon frågade vad vi hade för planer för nästa år.

Detta fick igång min hjärna som genast började lista några punkter, som bara blev fler och fler… ska jag uppfylla dem lär jag få ligga i, hehe. Men jag kom på så mkt saker jag vill åstadkomma nästa år och det var riktigt roligt. Saker som känns görbara, om jag bara satsar. Vilket jag är redo att göra.

Jag kan inte fatta att jag bara drivit mitt företag som fotograf i ett halvår. Det känns som mycket längre och jag har fått göra så många roliga jobb, fått förtroenden, beröm och mer avancerade uppdrag. Det är jättekul.

Nästa år vill jag framför allt brancha ut mig lite mer mot två nya förgreningar av det jag redan fotar, detta för att bli lite bredare och få fler jobb. Det kommer krävas lite studier från min sida (självstudier), och sedan att jag faktiskt får chansen. För detta kan jag behöva vidga mitt nätverk lite och söka nya samarbetspartners. Så det är arbetet med att nå dit jag kommer fokusera på nästa år. Någonstans i framtiden hägrar en dröm om att kunna leva åtminstone delvis på fotandet, gärna helt och hållet, men för att det ens ska bli en praktisk möjlighet behöver jag som sagt bredda mig.

Sedan jag började fota professionellt i maj har jag fått ett slags driv jag inte haft innan, och som förvånat även mig, och som inte fanns där när jag var författare och var beroende av att andra ville satsa på mig. Nu satsar jag på mig själv och det jag vill göra, vilket känns bra. Jag tror de flesta människor inspireras av känslan att själva kunna påverka sin situation och sin framgång. Av att kunna skapa sina egna chanser och tillfällen.

Innan jag startade eget brukade jag tänka att, nej, det var nog inget för mig, det verkade så svårt alltihop. Men med hjälp av kurser på Skatteverket, tips och råd från en mer van kollega och lite träning så går det riktigt bra. 🙂 jga är som sagt långt ifrån att kunna leva på detta än, men på bara 6 månader har jag kommit längre än jag trodde var möjligt.

Jag tror aldrig jag hade några sådana här tankar kring författandet. Där var det mer som att ens framgång alltid låg i händerna på andra, som skulle godkänna, och det var mest frustrerande. För sitt hantverk kan man ju slipa, men vad gör man om de berättelser man vill berätta och ens sätt att se världen inte känns intressant för förläggarna som får ens alster i sin hand?

Jag ska fortsätta slipa på min plan fram till nyår 🙂 lite som ett synopsis. Men jag ser faktiskt fram emot ett nytt år. För första gången på länge. 🙂

Vad har ni för planer för 2020? Och hur detaljerade är de? Är de som en handlingsplan med steg för steg eller mer önskemål och drömmar?

Bokproduktion och studiofoto

Just nu är det inte så mycket fotograferande, eller ens skrivande då vi är mitt uppe i den mest intensiva biten av produktionen av vårens första titel.

Härom natten satt jag med inlagan till ganska sent och idag ska jag göra färdigt det sista där. Men jag hinner fundera på mitt eget manus och skriva några stycken här och där. Och det verkar på ett sätt vara bra, för igår kom jag på en intressant utveckling av en scen jag ärligt talat kom på av ett ögonblicks infall.

Jag planerar förvisso handlingen i stort rättså ingående, men visst finns det gott om plats för scener och detaljer jag inte planerat med, och ibland letar de sig in i texten när jag är avslappnad och bara skriver. Sedan inser jag att de faktiskt gillar dem, men måste förstås veta hur de ska passa in i handlingen. Gör de inte det ryker de, men oftast märker jag att de faktiskt har ett syfte.

Och igår kom jag på det.

Härom dagen gjorde jag något läskigt. Jag kontaktade en person som jag tror skulle kunna hjälpa mig att utvecklas (inom foto). Jag har inte fått svar än, men oavsett hur det går med det, så är jag rätt nöjd över att jag vågade höra av mig. Jag kommer nog försöka igen på annat håll med, så detta var bara ett första steg på vägen. 🙂

Just nu är det väldigt ont om fototillfällen, vilket gör att kameran blivit liggande i stort sett oanvänd lite för länge. Men härom veckan var jag på kurs en kväll på Scandinavian Photo, och det var kanonroligt. Plus att jag lärde känna lite andra fotografer. Det hade blivit en miss i planeringen från butikens sida så kursen skulle egentligen börja en timme senare än annonserat. Efter lite missnöje (en del hade rest rätt långt) så satte vi oss i cafedelen och började prata med varann, och en timme försvann iväg jättefort. Och det var ju jätteroligt att få höra vilken erfarenhet de hade, vad de hade för mål med kursen och fotandet osv.

Därför blev stämningen lite mindre spänd när vi senare fick börja fota med modellen för kvällen, som hette Elin och var kanonduktig. Här är några av bilderna jag tog.

Den kursen gav absolut mersmak. 🙂 och studiofoto var ju riktigt roligt, inte alls så läskigt som jag trodde. Självklart spelar det även in att vi hade tillgång till riktigt bra utrustning. 🙂

Nu ska jag fortsätta manuspysslet.

Ha det bra så länge. 🙂

Ny författare!

I dagarna har vi antagit en ny författare på förlaget. Så nu råder bråda tider då vi har en supertajt deadline som måste hållas. Men det ska nog gå bra. Är det något jag är hyfsat bra på är det planering, och framför allt att planera min tid. Jag är tidspessimist och det har visat sig vara en ganska bra grej att vara. Man kanske är tidig ibland och får vänta in sin tid, men man missar i alla fall  inte viktiga saker. Återstår att se om det räcker den här gången. Det är ju flera personer att ta hänsyn till som alla har sina liv, sina familjer, sina övriga saker som behöver fixas och prioriteras.

Jag kommer likt Eva-Lisa få sätta mitt egna skrivande på paus litegrann till i april åtminstone. Och jag som just fått ett oväntat anfall av inspiration! 🙂 Men förhoppningsvis håller den i sig, för detta kommer kräva merparten av min fritid under hela mars. Det ska bli riktigt roligt, spännande och utmanande!

För övrigt har jag inte ens fotat speciellt mycket, bara några små fotopromenader med omväxlande 135mm och 24-70mm.

Back to manusgenomgång! Sa jag att jag komma arbeta med det här manuset varje vaken stund den närmaste tiden? 🙂

Kan man bry sig för mycket?

Det här kommer låta väldigt konstigt, men jag ska säga det ändå 😉

Jag upplever det som att den senaste tiden har jag släppt på kraven på mig själv avsevärt när det gäller skrivandet. Dvs på att det måste bli på ett visst sätt osv för att jag ska vara nöjd. Men det lustiga är att det känns som att det både går lättare att skriva och kanske rentav blir lite bättre trots det! 😮

Jag har nog aldrig varit med om ett manus som kändes så totalt kravlöst och lätt att skriva som Samhällets fiende. Visst, det blev en del omskrivning och visst fick jag inte till det på en gång, och visst krävdes det en avsevärd mängd arbete, speciellt som jag gjorde alla delar av boken själv. Men det kändes inte jobbigt eller så. Inte mentalt jobbigt alltså. Som ”Gud, det här kommer aldrig bli bra” eller ”lika bra att skrota hela skiten för jag kan ändå inte skriva.”

(Om det kändes så har jag i alla fall  glömt det nu 😀 )

Nu sitter jag med omskrivningen av det som har arbetsnamnet Den som tiger, och återigen känns det mycket mer lättare och lustfyllt att skriva den än vad jag trodde det skulle göra.

Den som följt mig ett tag vet att jag alltid varit extremt självkritisk till mina egna manus och mitt skrivande. Och sällan känt att jag duger, inte ens när jag blev utgiven. Det hängde nog till stor del ihop med mina egna förväntningar och den totalt exklusiva betydelsen av skrivandet i mitt liv. Det var liksom det enda jag ville göra, det enda jag ville vara riktigt, riktigt bra på. Så det är med en blandning av oro och lättnad jag noterar denna förändring. Det är inte det att jag inte bryr mig om kvaliteten på mina texter längre. Utan jag har bara slutat noja över att de suger.

Betyder det att jag är slut som författare? Att jag tappat all (sund?) självkritik en gång för alla? Eller kan det betyda att man passerat en första(?) milstolpe och äntligen lärt sig någonting längs vägen, som gör arbetet lite lättare?

Vad tror ni?

”Jag ser ljuset!”

 

Fulltecknad

Idag efter jobbet träffade jag Irene Jansson, som jag tidigare fotograferat, över en lunch på stan 🙂 Det var supertrevligt och vi satt länge och pratade om skrivandet, lektörer, skrivhandböcker och till o med fotandet. Jag berättade dessutom om mina tankar kring skrivandet just nu. Den där känslan av kluvenhet jag haft en tid.

Jag slits mellan två olika önskemål och vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Vad jag dock vet är att jag gärna vill lägga mer tid på fotograferandet, för det är något som känns väldigt roligt och utvecklande just nu. Skrivandet är också utvecklande, man slutar väl aldrig att utvecklas där, men känslan jag hade när jag började har väl mattats av lite, kan man säga.

Och beroende på om svaret blir bu eller bä så finns det nya saker att ta ställning till där med.

Men jag ger det den tid det behöver.

Idag köpte jag i alla fall  ett nytt objektiv. Kunde inte låta bli när jag hittade en begagnad Lord of the Red Rings. Det krävdes bara några timmars överläggande innan jag godkände det inköpet 😉  Så nu ska jag pröva den så fort tillfälle ges. Har redan provat den lite i fotobutiken, men vill gärna komma ut och testa den mer på riktigt. 🙂 Om ingen annan anmäler sig frivillig blir det nog min mamma som får vara frivillig, haha. Hon som inte direkt älskar att bli fotad. Stackaren. Men man får väl ställa upp för konsten, eller hur? 😉

Nu ska jag sova. Arbetsdag imorgon med 🙂 Någon måste se till att hungriga helgfirare får sin frukost! 😀

Dagens snapshot:

Jag försöker fortfarande hitta något vackert med den där fula byggnaden. Det skulle väl vara reflektioner i glasfasaderna framför då. 🙂

Författarfoto: Irene Jansson

I veckan som gått träffade jag författaren Irene Jansson för att ta lite bilder. Det var väldigt förutsättningslöst eftersom jag 1. inte har någon vana av att fota inomhus och 2. dessutom inte har speciellt mycket ljusutrustning. Men vi bestämde att ses i alla fall  och se vad vi kunde få ihop. Vi träffades på ett cafe på Östermalm där vi hann ta några bilder (innan en tjej klagade på att blixten störde henne), sedan begav vi oss vidare till Fältöversten där vi tog några till, men där var det betydligt svårare på grund av inget dagsljus att ta stöd av. Dessutom var cafèet en trevlig miljö där vi lyckades få precis rätt bord för att kunna fota utan att någon kom med i bild.

Här är mina favoriter:

Vi hade riktigt roligt medan vi tog de här bilderna och Irene är både väldigt fotogenisk och väldigt trevlig att jobba med. Samt, inte minst viktigt, tålmodig med en nybörjare. 😀

Så jag är överlag nöjd med dagen och bilderna även om de inte håller professionell kvalitet. (Är ju inget proffs heller)

1. Jag fick prova att fota inomhus och upptäcka på vilka vis det är svårt och vilka krav det ställer

2. träning i att se hur skuggorna faller i ansiktet (och speciellt reflexer i och från glasögon) redan innan bilden tas,

3. jag insåg vad jag behöver införskaffa för att kunna ta bättre inomhusbilder (och det är under planering).

4. fick träning i att försöka hitta olika sätt att studsa blixten mot något istället för att rikta den direkt mot modellen.

5. fick träna en hel del på efterbearbetning av bilder, något jag förvisso gjort redan innan med mina tidigare bilder men där handlade det om helt andra saker än skuggor, hudtoner osv.

Bara att hoppas att även Irene hittar några bilder hon gillar bland de hon fick. 🙂