Planerna för 2020

Häromdagen såg jag ett inlägg i en fotogrupp jag är med i på fb där någon frågade vad vi hade för planer för nästa år.

Detta fick igång min hjärna som genast började lista några punkter, som bara blev fler och fler… ska jag uppfylla dem lär jag få ligga i, hehe. Men jag kom på så mkt saker jag vill åstadkomma nästa år och det var riktigt roligt. Saker som känns görbara, om jag bara satsar. Vilket jag är redo att göra.

Jag kan inte fatta att jag bara drivit mitt företag som fotograf i ett halvår. Det känns som mycket längre och jag har fått göra så många roliga jobb, fått förtroenden, beröm och mer avancerade uppdrag. Det är jättekul.

Nästa år vill jag framför allt brancha ut mig lite mer mot två nya förgreningar av det jag redan fotar, detta för att bli lite bredare och få fler jobb. Det kommer krävas lite studier från min sida (självstudier), och sedan att jag faktiskt får chansen. För detta kan jag behöva vidga mitt nätverk lite och söka nya samarbetspartners. Så det är arbetet med att nå dit jag kommer fokusera på nästa år. Någonstans i framtiden hägrar en dröm om att kunna leva åtminstone delvis på fotandet, gärna helt och hållet, men för att det ens ska bli en praktisk möjlighet behöver jag som sagt bredda mig.

Sedan jag började fota professionellt i maj har jag fått ett slags driv jag inte haft innan, och som förvånat även mig, och som inte fanns där när jag var författare och var beroende av att andra ville satsa på mig. Nu satsar jag på mig själv och det jag vill göra, vilket känns bra. Jag tror de flesta människor inspireras av känslan att själva kunna påverka sin situation och sin framgång. Av att kunna skapa sina egna chanser och tillfällen.

Innan jag startade eget brukade jag tänka att, nej, det var nog inget för mig, det verkade så svårt alltihop. Men med hjälp av kurser på Skatteverket, tips och råd från en mer van kollega och lite träning så går det riktigt bra. 🙂 jga är som sagt långt ifrån att kunna leva på detta än, men på bara 6 månader har jag kommit längre än jag trodde var möjligt.

Jag tror aldrig jag hade några sådana här tankar kring författandet. Där var det mer som att ens framgång alltid låg i händerna på andra, som skulle godkänna, och det var mest frustrerande. För sitt hantverk kan man ju slipa, men vad gör man om de berättelser man vill berätta och ens sätt att se världen inte känns intressant för förläggarna som får ens alster i sin hand?

Jag ska fortsätta slipa på min plan fram till nyår 🙂 lite som ett synopsis. Men jag ser faktiskt fram emot ett nytt år. För första gången på länge. 🙂

Vad har ni för planer för 2020? Och hur detaljerade är de? Är de som en handlingsplan med steg för steg eller mer önskemål och drömmar?

Vintage

Nu i veckan fattade jag ett beslut om att dra ner på de personliga projekten inom porträtt till förmån för kvällsbilderna. Det kändes logiskt , inte minst för att jag upplevde en slags svacka på idefronten, samt svårigheter att rodda allt för att hitta en tid och plats med de inblandade. Det tog liksom för mycket tid, det är ju aldrig helt enkelt när alla parter har heltidsjobb vid sidan av som ska skötas i första hand.

Resten av dagen kände jag mig låg, vilket jag tänkte berodde på min allmänna kreativitetsdipp. Men dagen efter kändes det ännu värre, som ett slags depression i antågande, (iaf tror jag det är så jag skulle känna mig i så fall), inget kändes kul, jag ville inte vara på jobbet, kunde inte förmå mig att le mot folk eller se något positivt i tillvaron. Allt kändes mest skit och nattsvart.

Fattade absolut inget, för jag har aldrig haft anlag för depressioner tidigare, men tillslut kopplade jag samman det hela med mitt beslut att dra ner på de kreativa uttrycken. Och drog tillbaks mitt beslut. Och efter det började jag lustigt nog genast känna mig bättre.

Jag vet ju sedan länge att jag behöver kreativa utlopp i mitt liv, det har jag alltid behövt, ända sedan jag var liten, men aldrig har det väl blivit så tydligt som här. Och detta lärde mig en läxa. Någon dag efter stämde jag träff med Nada för en liten vintage photoshoot som vi redan haft på lut tidigare, åkte ut på stan, hittade en lämplig plats och fotade samma kväll.

Det var fantastiskt.

Jag hade hittat en liten klänning med vintagekänsla, ett ställe som såg ut som ett franskt café och med hjälp av en kopp kaffe, en gammal väska jag hittat hos min mamma och ett ex av NY Times blev känslan precis rätt. Vi tog även lite fler bilder bla utanför Nalen, samt lite vanliga porträttbilder. Det hela var så sjukt välgörande efter att inte ha fotat något kreativt alls på säkert en månad.

Här är ett par av mina favoritbilder i svartvitt samt två i färg.

025r
”I wonder if I can skip work today…”
006r
”They did NOT???”

032r040R2

”Oj!”

Oj, som i Oj vad länge sedan det var jag bloggade senast! 😮

Men kanske allra mest en reflektion från veckan som gick. En förundran över att ”Oj” verkar ha blivit svenskens standardreaktion över egna klumpigheter, till och med när andra drabbas. Som mannen i kön på ett cafe som efter att ha betalt vänder sig om och med armbågen knockar ett litet barn som stod i lagom höjd rakt bakom honom. Hans reaktion? Inte ”Åh, ursäkta, jag hoppas jag inte gjorde dig illa?” utan rätt och slätt ”Oj!” Sedan gick han vidare som om inget hänt. Och det hade det tydligen inte, för honom. Och det var ju allt som betydde något.

Eller som damen som stod vid sidan av vägen imorse och tittade åt olika håll när jag närmade mig. Och som precis när jag ska gå förbi vänder sig om och knallar ut rakt framför mig så vi nätt och jämnt krockade, varpå jag inte kunde låta bli att muttra lite. Hennes reaktion? Inte ”Åh förlåt, så klumpigt av mig.”

Utan bara ”Oj!”

Det är som om de tror att det är likvärdig med en ursäkt, eller på något sätt svär dem fria från all inblandning.

Nämnas bör även mannen som när jag skulle passera honom efter att ha klivit av tunnelbanan slungar en relativt stor och hård packad ryggsäck över axeln som träffar mig i bröstkorgen. Inte speciellt skönt, kan jag säga. Men han sa inte ens oj, han bara tittade på mig som om jag fick skylla mig själv för att jag kom i vägen.

En annan reflektion på samma tema. När man närmar sig en grupp japanska turister på stan (det händer ganska ofta), och de står i en klunga som täcker hela trottoaren behöver man inte mer än närma sig för att de ordlöst ska skingra sig och släppa förbi en. (har hänt flera ggr och jag blir lika förundrad varje gång) Men när det gäller svenskar behövs det både minst ett ”ursäkta?” (ibland två) och ett ”kan jag få komma förbi?” plus inblandning från någon av deras vänner som påkallar de andras uppmärksamhet, innan de motvilligt stiger åt sidan och låter en passera.

Vi svenskar har en del att lära på den fronten.

Och samtidigt, jag läste någonstans att svenskar som möter någon på en gata bestämmer sig ömsesidigt redan någonstans runt 18 meter från varandra på vilken sida av den andre de ska passera. Har tänkt på det där de senaste gångerna jag varit ute och gått, och det verkar faktiskt stämma. 😀  Så hur kan vi då ha så himla svårt att visa samma hänsyn i andra sammanhang? Eller om vi omformulerar det: När blev vi så självupptagna att vi slutade praktisera vanlig hövlighet?

IMG_1444