Precis enligt citatet

Det verkar inte bli någon resa i sommar heller. Eller, jag är så säker man kan bli på det. Dels har jag massor av jobb just nu, (vilket jag inte beklagar, tvärtom!), dels är det nog egentligen för varmt för sydeuropa för min del, och läget är ju dessutom som det är med pandemin. Jag förstår inte hur folk kan resa iväg tvärs över jorden som om inget hänt! Och det i många fall folk som inte ens är vaccinerade än.

Hur törs de? Är de inte rädda för att bli smittade och insjukna i ett främmande land? Jag är det i alla fall. Det är väl typ det enda som är värre än att insjukna här hemma. Känns det inte trist att behöva gå med munskydd på semestern och kanske får se över sina planer pga att allt kanske fortfarande inte är helt genomförbart pga pandemiläget? Jag tror inte allt är vidöppet precis som vanligt ute i europa…? Är det värt det? Själv ställer jag mig tveksam, men det förstås, det är nog samma personer som gått utan munskydd hela pandemin och verkar totalt fearless.

Själv har jag redan börjat brace:a mig själv inför Delta-mutationen vilken jag mer eller mindre räknar med kommer skapa en ny nationell våg likt den vi hade i vintras om inte värre… Det hela börjar kännas som en dålig film som aldrig tar slut. När man börjar hämta andan och tänker ’äntligen kanske den är över?’ så kastar den in en ny plottwist och storyn tar en annan riktning – igen!

I mina tvivlande stunder undrar jag hur många år till vi ska ha det såhär, för eftersom jag är åtminstone till hälften pessimist (andra hälften är nog realist…) så ser jag det inte som otänkbart att det liksom skapas nya mutationer hela tiden i en oändlig cirkel, och varje ny är lite aggressivare och påhittigare än tidigare. Jag vet, de säger ju att virus vanligtvis försvagas med tiden, men det har vi ju inte sett hittills i alla fall , jag tycker snarare den verkar bli listigare och mer omfattande, nu har den ju tex värvat en svamp med som ska göra folk ännu sjukare när de väl drabbas av det huvudsakliga viruset… 😏 Fattades bara det!

Men nog grottat i det, även om det behövdes sägas.

Det var i de tankebanorna jag snubblade på en tanke som mitt i all hopplöshet faktiskt kändes upplyftande. Jag tänkte att de där som trotsar allt och åker utomlands ändå, förmodligen har gått och längtat efter det hela hösten, vintern och våren. Kanske är det det enda som fått dem att ta sig igenom ännu ett år på ett jobb de kanske inte längre känner sig supertaggade på.

Och då slog det mig. Jag är inte en av dem längre. Det går faktiskt ingen nöd på mig just nu trots utebliven resa och trots att jag saknar Italien. Jag har gott om fritid på dagarna nu under sommaren och har alla möjligheter att göra små utflykter om jag vill det, åka och bada eller annat jag känner för. Jag saknar faktiskt inte semestern speciellt mycket i nuläget. För jag älskar mitt jobb! Det är så himla roligt och skulle jag åka utomlands skulle jag tillbringa en stor del av tiden med att just fotografera och bara njuta av ledigheten och lyxen att inte behöva göra något eller passa (andras) tider.

Och då mindes jag det där citatet jag postade för drygt ett år sedan.

Kanske är det det jag gjort? För lite så är det. Jag behöver inte semester på samma sätt som många andra. Jag gör redan det jag skulle ha gjort om jag varit ledig. (utom reser då, men som sagt, med tanke på pandemin är tanken lite avtändande) Och de där resmålen jag vill besöka; de finns nästan säkert kvar en annan gång, OM vi tar oss igenom detta levande såklart. (Annars är ens problem ju slut i alla fall …)

Ursäkta för den lite pessimistiskta tonen i detta inlägg. 😁 Hoppas ni kan njuta av sommaren på det sätt ni tycker bäst om, oavsett om ni är lediga eller inte.

Annons

Time to blog …?

Den senaste tiden har jag haft ett kluvet förhållande till den här bloggen. Å ena sidan finns det så många saker jag skulle vilja skriva om, men å andra känns de som fel ämnesområden för just den här bloggen. Å tredje sidan vete sjutton om jag orkar starta upp en ny blogg från början heller, riktigt så många inlägg kanske jag inte har på lager. Eller har jag det?

Så vad gör man då? Det jag tänker på har varken med skrivande, läsande, böcker eller fotografi att göra. Men ett utlopp för dem skulle jag gärna ha, där man kan utveckla ämnen på lite mer utrymme än Twitter tillåter.

Så för närvarande är det lite lugnare här, medan jag brottas med mig själv i frågan. Jag förstår ju att ni inte skulle vara så intresserade av den sortens ämnen. Det var ju inte precis vad bloggbeskrivningen utlovade. Men det har blivit ett stort intresse för mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det.

Bloggar om skrivande känns lite 10-tal för mig just nu tyvärr, det mesta är sagt, och kanske har man mer nytta av den sortens blogg som nybörjare än någon som varit med ett tag. Ämnena har liksom tagit slut och det händer heller inte mycket i mitt liv på skrivfronten, tvärtom ligger den delen av mitt liv lite i malpåse just nu. På den privata sidan är jag inte speciellt pigg på att skriva om saker som händer i mitt liv, de behåller jag hellre för mig själv eller pratar om med folk i min närhet.

Vad skulle ni ha gjort? Dragit igång en ny blogg eller lagt ner? Andra förslag?

Jag sade upp mig från jobbet – ett år senare

Idag är årsdagen för min exit från mitt gamla jobb som butiksanställd. Då hade vi precis fått känna på Coronaeffekterna och jag kände mig olustig av att arbeta i en liten butik med mycket folk, inga skyddsåtgärder som de vi sett senare typ max antal besökare, munskydd osv. Då kändes det helt enkelt extremt stressande, och det var mycket det som skyndade på ett beslut som redan legat och grott ett tag, närt av det faktum att jag såg en boom av efterfrågningar på mitt andra jobb som företagare under mars månad.

Så hur har det gått? Jo då, tackar som frågar, jag har hållit mig sysselsatt. Det är ganska lustigt för jag brukade aldrig känna mig ok med att arbeta sjudagarsveckor som anställd, men som företagare är det inga problem. Kanske har att göra med att jag arbetar för mig själv numera. Så numera är alla dagar i veckan potentiella arbetsdagar och de lediga dagar som blir brukar vara när någon avbokar med kort varsel eller fotograferingen blir inställd på grund av snöstorm eller så. 😄

Någon semester blev det inte, av förklarliga skäl. Jag jobbade istället hela sommaren då det var massor av bokningar, och vilade sedan under november (delvis), december och januari när det var som lugnast. Det är inte samma sak som att vara ledig och åka på semesterresa på sommaren såklart, men funkade nog bra i alla fall, och jag fick precis lagom mycket jobb under de månaderna för att det skulle täcka nästan alla mina basala utgifter. (Det rörde sig om cirka tio arbetsdagar per månad på de två månaderna.) Dock tänker jag att i framtiden när man kan resa igen vill jag nog ta ett par semesterveckor någon gång under sommarhalvåret och resa iväg lite igen.

Nu har säsongen dragit igång på allvar och det verkar vara ännu hårdare tryck i år än förra året, vilket är jättekul. Jag hade som mål under förra året att börja fota dagfoto med, vilket dock inte uppfylldes men det har jag istället fått se uppfyllas nu i vår. Det är kul och blir en extra liten inkomstkälla. Förra året när jag slutade var jag inställd på att behöva ta ett extrajobb av något slag för att dryga ut och inte ha alla ägg i samma korg, och efter att ha sökt och kallats till intervju för ett jobb som telefonintervjuare, (där jag vid provarbetstillfället fejkade förkylning för att slippa, stället var helt sjukt snuskigt upptäckte jag när jag kom dit och dessutom satt man flera tätt ihopklämda inklämda i litet rum vilket inte kändes optimalt ur coronasynpunkt) hittade jag ett annat som gick ut på att leverera blombud till personer via ett företag, vilket passade mig perfekt och även om lönen var liten fick jag både lite motion och hade kul. Företaget lade dock ner verksamheten i sverige under sommaren. Då lade jag ner planerna på extrajobb för det behövdes egentligen inte, jag hade mest en känsla av att jag skulle kunna göra något av dagarna eftersom jag sommartid inte börjar jobba förrän sena kvällar.

Men detta reflekterade jag över lite i vintras. Mina arbetstider är ju egentligen optimala. Jag jobbar när dagen börjar lida mot sitt slut, på vintern infaller det vid 14-15 tiden, på sommaren snarare vid 22, men i båda fallen innebär det att jag har mycket tid att vara ute i dagsljus, vilket jag verkligen uppskattar. Kvällsperson som jag är har jag inget emot att jobba sent, mot att få sova så länge jag vill på morgnarna istället. 🙂

Så summerat kan jag konstatera att mitt första år som egenföretagare på heltid har gått långt över förväntningarna, vilket jag är extremt tacksam för. Jag har på det viset kunna ställa om livsstil helt och ta vara på de resurser jag har i fråga om tid och pengar. Och även om jag jobbar i stort sett varje dag (inga åttatimmarsdagar dock, det rör sig oftast om cirka 6h per dag, vilket iofs passar mig bra) så känner jag mig fri på ett helt annat sätt än tidigare. Fri att disponera min tid som jag vill, fri att ta mig an de jobb jag vill, fri att sköta om min hälsa. Det var nog den bästa gåva jag kunde få i det läget.

Min äldsta ägodel och vikten av prylar

Jag hade en intressant konversation idag i en fbgrupp som fick mig att reflektera över en sak.

Medan jag var i Italien för flera år sedan blev det inbrott i min mammas källarförråd där jag hade mina kvarvarande ägodelar lagrade, och hela rubbet försvann. Det var en ganska omtumlande upplevelse, först var jag lite förtvivlad, det var ju de enda saker jag hade sparat när jag flyttade ur min lägenhet, totalt cirka 10 lådor med de saker som kändes mest värdefulla och som jag ville ha kvar. Resten hade jag sålt, gett bort eller slängt i föreningens soprum (där fyndglada damer sedan försåg sig av grejerna, haha) Så vetskapen att mina sista ägodelar var borta och jag bara hade de saker jag fått med mig till italien, basically bara lite kläder och sånt, numera var det enda jag ägde, i stort sett kändes ganska konstigt. Det var min första, ofrivilliga upplevelse av decluttering eller prylbantning, för ett svenskt ord.

När jag kom hem igen och började om på ny kula flyttade jag sedermera in i en lägenhet på Söder och tog över min pappas möblemang en tid. Jag hade ju gjort av med allt innan. Det tog dock inte länge innan jag började samla på mig saker, plus att jag ju hade skåpen fulla av min pappas grejer för han i sin tur hade flyttat ihop med sin numera sambo som redan hade ett fullt möblerat hem. Och det tog inte länge innan alla överfulla skåp och lådor började gå mig på nerverna.

I fbgruppen nämnde jag den händelsen och fick frågan: ”Saknar du inte de sakerna? Jag är rädd att jag ska slänga något som jag sedan ångrar att jag gjorde mig av med.” Vilket fick mig att fundera. Gör jag det? Nej, de flesta av de sakerna minns jag idag inte ens vad det var, de enda jag minns var ett ganska värdefullt bestickset (som vi sedan fick ersatt genom försäkringen) och en vinterjacka. Resten? Ingen aning om vad det var. Förmodligen fanns det en studentmössa däribland. Så lite betydde de där prylarna för mig trots allt, och det var en bra insikt. Det betyder ju inte att alla minnen från min barndom och livet före den resan är borta. Alla de viktigaste ögonblicken i livet, och mycket annat, minns jag ju ändå, så länge jag har minnet i behåll. De är oftast inte kopplade till ägodelar och alltså finns de fortfarande kvar. Till min lycka har jag fortfarande ett gäng fotoalbum som min mamma sparat i lägenheten, samt min allra första teddybjörn som är min absolut äldsta ägodel, min pappa köpte den när jag var nyfödd.

Bor numera i en byrålåda

Men visst är det kul att ibland se de gamla fotona från förr, foton är nog det viktigaste jag kunnat spara tror jag. Och min familj har varit duktiga på att fota och spara bilder under hela mitt liv. Genom dem kan man ibland minnas ögonblick man trodde man hade glömt. Men prylarna? Nej, dem saknar jag inte ett dugg.

Vilken är eran äldsta ägodel?

Skrivdrömmen

Som en del säkert märkt/gissat hade jag en period mellan 2010-2014 då mina skrivambitioner var uppskruvade till max. Jag bloggade i stort sett varje dag, hade massor av tankar och funderingar kring skrivandet, och också massor av drömmar och ambitioner. Mitt drömscenario då var att kunna skriva på heltid.

Sedan dess har både skrivandet och ambitionerna sakta avtagit för att slutligen helt tyna bort, men ironiskt nog skulle jag idag kunna uppfylla drömmen om att skriva på heltid. Ja bortsett från fotojobben då, men eftersom mitt företagande är inriktat på både författande och fotografi så skulle jag tekniskt sett kunna skriva som en del av mitt jobb.

Lustigt hur livet är funtat. Hur något som upptar all ens vakna tid (och ibland en del av sömnen med), påverkar ens arbete, relationer och livsrutiner några år senare kan vara förpassat till ett hörn i minnet, en liten rest av en tid som flytt. Hur livet ser till att uppfylla ens dröm när man slutat drömma om det för länge sedan.

Idag läste jag om en författarkollega (vet inte ens om jag är kvalificerad att säga så längre faktiskt) som blivit såld till ett gäng länder utomlands, och glädjen var total. Jag tänker på hur många böcker denna person skrivit, kämpat på för att nå erkännande och ta sitt skrivande framåt på alla tänkbara sätt, och inser att just den biten nog alltid saknades i mitt egna skrivande – och drömmande. Det begränsade sig liksom bara till själva akten i att faktiskt skriva, att få leva i den där bubblan av mina berättelser, umgås med mina karaktärer hela dagarna istället för mina snorkiga (då) kollegor. Själva biten med markarbetet var aldrig min starka sida. Och jag inser att hur mycket jag än ville skriva, så hade jag aldrig den sortens driv och ambitioner.

Jag är faktiskt rätt nöjd med hur jag har det idag och tänker att allt har sin tid i livet och det är de som verkligen vill något som blir kvar medan de andra sorteras bort. De där som bara drömmer men inte riktigt är redo att göra det som krävs för att faktiskt nå dit. Och jag lockades aldrig av tanken på att sitta och signera böcker på bokmässan, eller att resa land och rike runt och föreläsa. Av att intervjuas av tidningar eller sitta i tevesoffor och se djupsinnig ut och berätta om mitt skrivande. Det var aldrig en del av min dröm. Kanske borde det ha varit det för att vara realistisk, men det var det inte, och därför undrar jag om alltihop kanske bara var just det, ett luftslott utan vidare förankring i verkligheten. Men var det så så kändes den i alla fall väldigt verklig.

Hur är det för er? Hur mycket är ni redo att göra och hur långt är ni beredda att sträcka er, även utanför er comfort zone, för att uppfylla era drömmar? Hur realistiska är ni i ert drömmande? Finns det någon fler än jag som insett att de hyser drömmar som kanske inte riktigt stämmer överens med verkligheten?

Ha en fin helg!

Dyrköpt lärdom… eller?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg köpte jag en ny dator nyligen, det var i slutet av juni, när min gamla dator började slockna helt oförhappandes. Det var med tungt hjärta för jag har verkligen ÄLSKAT den här datorn, det var min första Macbook och det var en närmast religiös upplevelse efter flera struliga, sega windows-datorer. Jag trodde aldrig en dator kunde vara så… problemfri. Men den har gått prickfritt i fem år, aldrig hängt sig eller stått och tuggat som mina gamla datorer brukade göra. Kanske var det jag som köpte skräpdatorer, men jag gillade aldrig riktigt användarupplevelsen med Windows.

Men jag insåg att det kanske inte var helt optimalt att redigera bilder på daglig basis som jag gör, på den. Den började bli trött. Så jag tänkte, kanske dags att byta ut den mot något kraftfullare, efter att ha drabbats av panik efter att den slocknat två gånger på ett dygn. Visserligen gick den igång direkt efter, till och med av sig själv, men i alla fall . Jag blev lite nervös att den skulle dö helt och då skulle jag stå där, utan möjlighet att leverera mina bilder.

Så jag köpte min dyraste teknikpryl nånsin. Dyrare än min kamera, dubbelt så dyr som mitt svindyraste objektiv. Intalade mig att jag fått en arbetshäst som skulle kunna hänga med i flera år. Det var mitt första misstag.

Döm om min besvikelse när min stabila Ardenner visade sig vara ett nervigt fullblod som knappt kunde se ett löv singla förbi utan till flyga i luften, för att ta till liknelser från hästvärlden. Min Rolls Royce verkade få migrän bara av att öppna Lightroom som ihop med Photoshop är det program jag använder mest av allt. Fläktarna började susa av minsta lilla ansträngning och sedan började den pysa som ett ånglok och blev oroväckande varm. Detta gjorde att jag liksom fick börja stressa igenom redigeringen av oro för att skiten skulle bli överhettad, och även om de på butiken försäkrat att den hade det bästa kylsystemet som fanns så hjälper inte det mycket när prestandan känns minst sagt klen och man undrar hur länge den kommer hänga ihop. Medan den fortfarande är ny dessutom. Inga bra förutsättningar för ett långt och lyckligt äktenskap när det börjar knaka redan under bröllopsresan.

Lägg till det att till och med denbörjade hänga sig och stå och tugga då och då, eller att skärmen kunde slockna helt i några sekunder när jag tryckte på ”framkalla” i Lightroom. Den kändes långt ifrån stabil, inte precis någon blivande trotjänare och jag började avsky skiten och var nästan redo att ge alla Apple-skeptiker rätt för ett tag.

Sagt och gjort, efter att den idag hängt sig en gång och slocknat tre ggr på raken under samma session packade jag ihop den och åkte med den till Apple Store i Täby. (där jag f.ö även köpte den) De var OTROLIGT trevliga, även denna gång. Återköpstiden hade ju gått ut med lite marginal, men de erbjöd sig trots det ge mig pengarna tillbaka eller byte mot en annan dator. Jag funderade lite. Vi pratade lite fram och tillbaka och de trodde det i själva verket var mjukvaran som inte var optimerad, dvs Adobe.

Själv hade jag hört någon säga att man troligen packat in lite väl mycket teknik och samtidigt gjort datorn lite för tunn för allt detta, vilket enligt vederbörande var anledningen till att den överhettar så snabbt. Det verkar nämligen vara fler än jag som har gjort samma erfarenhet. Vilket av alternativen det rörde sig om får vara osagt, men oavsett vilket känns det ju lagom roligt att betala xx xxx kr för en ny dator och sedan tvingas både byta ner sig till ett helt annat program (för att inte nämna betala för ett nytt samtidigt som man har sin aktiva Adobe-prenumeration som numera är värdelös) och dessutom behöva ställa om och lära sig detta mitt under den mest hektiska perioden på året. (jag har väldigt kort turnaround, inte ens 24 timmar, snarare 12h, de bilder som jag tar på sena kvällen ska levereras nästa dag under förmiddagen och nånstans däremellan ska man ju sova med…). Så jag kände mig inte supertaggad på att behöva överge Adobe just nu och jag har dessutom kört in mig på det och gillar det, plus resultatet jag får med det.

Men där tänkte jag efter lite. Om det stämmer att den version av Lightroom som jag har inte är optimerad för moderna datorer så kanske ett byte till den version de föreslog skulle kunna funka även på min gamla dator? Det var värt ett försök. Och skulle det mot förmodan inte funka har jag även Affinity Photo att tillgå, det är förvisso inte lika lättanvänt eller intuitivt som Adobe, utan är lite mer ett slags Scriverer för bildredigering, mycket funktioner men längre inlärningströskel. Men kanske kan jag hålla min gamla dator flytande tillräckligt länge för att kunna lära mig Affinity parallellt? För när jag provade den idag var datorn både sval och tyst som en mus. (macbook airen har för övrigt aldrig varit speciellt högljudd, tvärtom) Ingen fläkt verkade behöva gå igång för det.

Så jag laddade ner den andra, nyare versionen som jag tidigare mest trodde var en förenklad, molnbaserad version och provade den. Den fungerade ungefär som ipad-appen, samma interface, vilket var skönt. Nu återstår att se om min dator kan tänka sig köra på den ett tag eller inte. 😬 Men detta visar ju att gamla apparater oftast fungerar bättre och håller längre än nya. Ok, nu är den bara från 2015, men det räcker nog, för för varje ny version försöker de packa in mer funktioner, mer prestanda, mer finesser, starkare allting och mer minne, och dessutom konstant försöka göra datorerna lättare och tunnare och mer portabla. Det kommer väl till en gräns tillslut där det börjar bli oförenligt. Varför kan inte en del datorer bara få vara lite chunky? Det måste väl finnas fler än jag som föredrar en dator som faktiskt funkar optimalt och känns pålitlig, framför några gram lägre vikt. Vi som inte springer omkring med datorn överallt utan mest jobbar hemma men ändå inte vill ha en stationär dator.

Men i alla fall , jag nappade på erbjudandet om pengarna tillbaka, som de så generöst erbjöd. De gjorde en retur på mitt kort och xx xxx kr kommer återföras till mitt konto. Det var nog den dyraste bit information jag någonsin fått. 😁 Fast jag fick ju pengarna tillbaka så till syvende och sist blev jag kanske snarare en insikt rikare.

Vilken är den dyraste eller mest omständliga lärdom ni gjort?

(Sedan måste jag ge en eloge till personalen på Apple Store som är ett föredöme i fråga om professionalitet och servicekänsla. Den sortens bemötande är inte speciellt vanligt i sverige idag och inger faktiskt lite hopp om att det fortfarande finns företag som värdesätter trogna, återkommande kunder högre än pengarna för ett enskilt köp. Jag har inte sett slutet på historien än, och huruvida min dator faktiskt kommer funka med detta andra eller ett annat program. Vore ju toppen om jag kunde fortsätta använda min lilla arbetsmyra något år till. I alla fall tills de utvecklat pro- modellen lite med en mer realistisk approach.)

Sverige E.C – Efter Corona

Varning för långt inlägg

På ett sätt är det ändå ganska intressant att ha levt under en pandemi. Missförstå mig inte, jag tycker det är hemskt med alla som dött, och som dessutom hade kunnat vara vid liv idag om den svenska beredskapen och hanteringen av alltihop sett bättre ut. Men nu har vi ju den regering som majoriteten valt, så ingen idé att gå närmare in på det.

Men ändå liksom. Vi som föddes på sjuttio- och åttiotalet har varit väldigt förskonade från allvarliga kriser som dessa. Detta är självklart en bra grej men lite intressant är detta om man försöker se det ur ett utifrånperspektiv. Hur folk började hamstra konserver när ryktet spreds. Hur pasta och bönor plötsligt blev bristvaror i många butiker. Hur man fick passera både en och flera butiker för att hitta en som faktiskt _hade_ toapapper. Hur en del av de som var mest utsatta (äldre) var totalt orädda som om de trodde de var odödliga och liksom bara ”bring it on, jag har varit med om värre”. Och det hade de förmodligen med, eftersom de har överlevt Hong Kong, asiaten och allt vad de hette. De sprang omkring på stan precis som vanligt trots alla varningar.

Hur många börjar klaga på försämrad livskvalitet endast för att de under 2020 inte kan resa utomlands pga restriktioner. Hur många ändå trotsar alla rekommendationer och ändå reser, och sedan blir fast på hotellen i ngn karantän eller hemkörda igen och man får se snyftartiklar i kvällstidningarna om hur hemskt det var att få semestern förstörd pga corona. Ok jag förstår såklart att många sett fram emot semestern hela långa vintern och inte vill avstå den, men come on? Vad är egentligen ett år när det gäller både ens eget och andras liv? Varför inte försöka att gilla läget istället och se detta år lite som en parentes som bryter mot alla andra år? Jag kan lova att det folk gjort i år på semestern kommer de minnas mkt länge än det de gjorde säg 2012, just för att den här sommaren blev annorlunda. Det har verkligen varit en intressant studie i mänskligt beteende, och säger en del om hur bortskämda vi ändå är. Och hur svårt en del har att respektera gällande regler och andras säkerhet och hälsa, så snart det strider mot egna preferenser och intressen. Människor är helt enkelt väldigt kortsiktiga har jag märkt iom detta. Det enda som spelar någon roll är denna sommar, denna semester, denna vår. Att avstå något de vill just nu för att det är bättre för många på lite längre sikt än en vecka – nej aldrig. Begränsa sig – vilket påfund!

Och bara en sådan sak som att jag vid två tillfällen blivit konfronterad av personer som helt spontant frågade varför jag hade munskydd. Mitt svar blev lite trött att börja läsa tidningarna, för är man helt oförstående till det under 2020 har man nog sovit under en sten hela första halvåret. Det faktum att en del ens tycker sig ha rätt att kräva svar på det. Inte går jag och konfronterar alla som INTE bär munskydd även om det antagligen hade varit mer rimligt. Men det skulle ju bli en livsuppgift då det rör sig om 98% av alla man möter varje dag. Dock tror jag att det i alla fall i det senaste fallet handlade om en individ som försökte rättfärdiga sitt icke användande med att kasta märkliga argument emot på mig som faktiskt bar ett.

Men i alla fall , jag började fundera lite kring de mer långtgående effekterna av detta, och detta är vad jag kommit fram till so far. Observera att detta endast är funderingar och spekulationer, födda ur något slags fritt tankeflöde.

1. Människor kommer att börja arbeta mer hemifrån.

Många, både företag och anställda, har upptäckt att en stor del av jobbet kan göras hemifrån, även saker man tidigare tog för givet att de krävde fysisk närvaro, som möten. Och många börjar också se fördelarna med det, i form av minskade restider, mer tid med familjen pga detta och minskade kostnader för transport. Iom det kommer många av våra vardagsvanor att ändras så som köpbeteenden, pendlande etc vilket kommer synas i flera led över lite tid.

2. Som en följd av det kommer många människor kunna flytta från storstäderna.

I mitt jobb har jag kommit i kontakt med flera som ska sälja sin bostad och flytta tillbaka till sin hemort, oftast en mindre stad ute i landet. De har insett att det går att göra samma jobb oavsett bostadsort och behöver alltså inte vara beroende av att bo i storstäderna längre.

3. Detta kan på sikt leda till en minskad avfolkning av småstäderna.

Om man inte behöver bo i sthlm el göteborg för att jobba på storföretagen kanske man framöver kan bo kvar i sin hemstad, vilket minskar trycket på bostäder i storstäderna och därmed bostadsbristen i dessa.

4. Fler har börjat inse behovet av en buffert. Och att vara med i a-kassan.

Vad händer om man blir av med jobbet? Eller om ens arbetsgivare tvingar på en en nedgång i tid? Har man medel att hålla sig flytande en tid? Man brukar rekommendera åtminstone tre månaders omkostnader som ett slags lagom nivå på buffert. Kalla det fuck off-kapital om du vill. Insikten att varken jobben eller tillväxten i ekonomin är garanterade kom som en insikt för många i år tror jag. Jag har hört att väldigt många fler börjat intressera sig för sparande denna vår.

5. Som ett led i punkt 1 skulle det mycket väl kunna bli så att vi inom en snar framtid kommer se fler digitala nomader.

Vilket för mig låter väldigt intressant, sedan jag kom i kontakt med fenomenet för några år sedan. Nu är mitt eget arbete inte ett sådant som kan skötas oavsett bostadsort, men jag gillar och fascineras av tanken, att inte behöva vara beroende av plats, och har absolut förståelse för de som väljer att arbeta samtidigt som de reser runt lite. Det blir ju ett perfekt sätt att finansiera sitt resande, och jobba samtidigt.

6. Folk blir mer medmänskliga och inser att de måste ta vara på sina äldre.

Ganska snart efter denna pandemis start började det dyka upp olika initiativ där grannar erbjöd sig handla åt äldre, det dök upp lösningar i butiker där man kan handla på tex telefon och bara komma dit och betala i dörren med sitt kort så bär de ut de färdigpackade sakerna åt en. Matbutiker kom med olika initiativ för att underlätta för folk att handla, både med olika betallösningar och leverans, och för att hålla god hygien. Själv har jag under hela pandemin handlat varje vecka åt min pappa, vilket också blir ett sätt att ses när man inte kan umgås, även om man håller avstånd. Andra ser till att hitta chanser till företagande iom folks ändrade beteende kring handling, resor, hygien osv.

7. En del typer av varor kan komma att försvinna eller minska i popularitet. Och andra företag gynnas när folk börjar semestra hemma.

Lösgodis är en sådan. Hur många känner sig sugna på lösgodis, naturgodis, salladsbufféer och andra öppna lösningar för ta det själv-mat där man inser att vem som helst kan ha varit och nyst före en själv? 😀 Samtidigt har tydligen många skidanläggningar fullproppat med folk i sommar för olika sorters aktiviteter. De svenska badorterna är också de fullproppade och jag antar att de som jobbar i anslutning till dem kan glädjas åt ökade intäkter.

8. Munskydd kan komma att bli en vanligare syn framöver.

Kanske kommer vi tack vare ökat resande i framtiden bli ett land som tex Kina där man mer eller mindre ständigt får gå omkring med munskydd för att det alltid finns någon (eller flera) aggressiv smitta i farten? Kanske gäller detta speciellt personer som redan är i utsatt läge, som äldre eller folk med nedsatt immunförsvar.

9. Kontanthanteringen som redan var på utdöende kan komma att minska ytterligare

Under pandemin har smarta betallösningar blivit allt viktigare, både ur praktisk synpunkt som ur hygiensynpunkt. Teknikbolagen har i många fall gått riktigt bra i år och ny teknik utvecklas i en en rasande fart för att möta de nya behoven. Folk har fått en annan syn på hur bakterier sprids som de kanske inte gav så mycket tanke åt innan. Fler har utvecklat en åtminstone lindrig bacillskräck. Är det nu vi blir ett kontantfritt samhälle på riktigt? Fördelarna är väl hygienen och det praktiska, nackdelen att den dag ens betalkort inte funkar av någon anledning (bankstrul, internetförbindelsen, you name it) blir man ganska utsatt om man inte kan betala kontant.

10. Kommer hotell och reseföretagen tex flygbolagen påverkas permanent iom minskat resande eller kommer vi snart att återgå till det normala?

Kanske blir det pandemin som får folk att börja flyga mindre, inte miljön som politikerna försökte med? Eller åtminstone mer sällan och då kanske kortare resor? Hur lång tid kommer det ta innan turismnäringen repar sig helt? Kommer vårt resande ens att bli som förr igen? Hur många storbolag inom turism kommer att överleva, och kommer turismnäringen självsanera sig från de där halvskumma budgetalternativen?

11. Krisberedskapen

Vi har blivit medvetna om hur dåligt förberedda vi är på kriser av detta slag, hur dumt det var att avskaffa alla beredskapslager och hur bra det hade varit att ha dem i februari/mars, både i form av handlingsplaner, mat, mediciner och annan sjukvårdsutrustning. Kommer detta att åtgärdas så vi står mindre handfallna nästa gång? Det vet vi tyvärr inte förrän det händer igen.

Det var lite tankar från mig. Vad tror ni om de långsiktiga konsekvenserna av denna pandemi? Vilken tror ni kommer bli den största skillnaden E.C?

Paparazzo

Idag skulle jag egentligen ha varit ledig. En av de få dagar denna månad som jag tänkt bara chilla och vila. Men så hörde en av ”mina” mäklare av sig imorse och frågade om jag var intresserad av ett litet jobb. Hennes mamma fyllde jämnt, hela släkten var inbjuden plus lite vänner, och de ville ha lite bilder från festen. Det lät kul tyckte jag och en eftermiddag i vackra Omgivningar vid vattnet tackar man ju inte nej till. Ens om man tänkt vara ledig.

Det blev jättetrevligt. Jag smög omkring som en pressfotograf och tog mingelbilder på gästerna. Försökte vara diskret. Till slut blev det lite individuella porträttbilder med, både på par, hela familjer samt ett släktfoto.

Det kändes som en ära, med fyra generationer närvarande. Jag tänker att det är sådana bilder man uppskattar en dag i framtiden. Därför brydde jag mig inte om att en del hade lustiga miner på nån bild, eller att alla under ett tal höll blickarna riktade på en punkt i horisonten, till och med jubilaren. En dag kommer de fråga sig ”vad kollade vi alla på egentligen?” 😁 Sånt är ju kul, tycker jag i alla fall. Det var även en så gott som helt nyfödd bebis med, som såg lite missnöjd ut, vilket också blev kul bilder. En dag kanske hon ser sig själv på bild i fasters knä, och tänker ”jisses, vad jag såg arg ut.” Istället fokuserade jag på känslan, och storyn.

Det började också regna, himlen bara öppnade sig och som tur var satt alla under ett enormt partytält i den stora trädgården, och även maten var under tak. Men kameran höll sig torr som tur var. 🙂

Ja det var som sagt trevligt, och speciellt att ta en helt annan slags bilder än vanligt. Gruppfoton har ju sina svårigheter med, när alla är så att säga på olika fokusplan. Och det är alltid någon som blundar, tittar bort eller gör något annat lustigt. Men det gick med tillslut.

Sedan åkte jag hem, och på Lidl när jag skulle handla lite mat, hade jag en märklig upplevelse. Jag kom direkt från tunnelbanan så hade inte mina vanliga papperspåsar med mig för frukten, så jag lade en tomat i en godispåse 😀 då ville kassörskan ta betalt för påsen ändå, varpå jag undrade varför. Det var ju ändå plasten som skulle beskattas, inte påsar i allmänhet väl? (Godispåsarna betalar ju inte ens butiken något för, de kommer från godisleverantören) Nej, men jag tog ju den istället för en plastpåse, sa hon. 😳😳🤨

Det var väl det jag visste hela tiden. Plastpåseskatten har inte ett smack med miljön att göra. Allt handlar bara om att krama ur ytterligare lite mer skattemedel ur de redan hårt prövade (och beskattade) svenskarna som aldrig säger ifrån. Pengar som man sedan kan skänka bort förbehållslöst till andra länder i form av bidrag, eller till invånare som själva aldrig kommer bidra med några skattemedel och slå sig för bröstet i tron att man gjort något bra. Hepp. Leif Östling anade nog inte hur bevingade hans ord skulle bli när han frågade vad fan han får för pengarna. Något som känns allt mer relevant att fråga sig numera.

Politikerna, ja. Någon sa på Twitter, när ska de visa lite handlingskraft mot allt detta våld, skjutningar, terrordåd, mord och våldtäkter? När ska man börja göra något åt det? Mitt svar: förmodligen efter att de förlorat valet. Då ska ni se att de plötsligt hittar motivationen att ändra på väldigt mycket i sverige och vet precis vad som bör göras. 😉 Tills dess får vi ha det som vi har det.

Här är i alla fall ett par street portraits som jag tog förra veckan. Hoppas ni har en fin sommar.

(Dessa är tagna med min gamla kamera och vad som börjar bli mitt favoritobjektiv: Sigma 35mm art. Samma som jag använde till bilderna med Johan i ett tidigare inlägg.)

Drömmen om Italien

Vem har inte suttit och drömt sig bort under långa, mörka och kalla vintermånader? Jag gör det hela tiden. Speciellt efter Italien. Jag har länge känt att jag vill bo där permanent en dag i framtiden, om inte förr så när jag är pensionär. Helst tidigare.

Det är något med livet i italien som faktiskt ÄR annorlunda, det är inte bara vi svenskar som inbillar oss när vi längtar bort. Tempot, klimatet som gör människor lite sävligare, det faktum att man tar sig tid att prata med de personer man kommer i kontakt med dagligen. Det kan vara allt ifrån grannfrun mitt emot till killen i kaffebaren på morgonen. En sak jag särskilt älskar är det faktum att man bara behöver besöka samma esprsssobar två gånger för att de ska känna igen dig och få dig att känna dig som en vän och stammis. Något som alla som driver någon form av caféverksamhet här hemma egentligen borde försöka ta efter. Den där uppmärksamheten mot sina besökare, förmågan att minnas och känna igen folk. Inte bara se dem som ytterligare en kund. Och jag lovar att det är då rakt inte färre besökare på de italienska caféerna än här. I rusningstid har en del kaffebarer flera baristor som jobbar febrilt, en i kassan, en eller flera som serverar, en som pressar juice för fulla muggar och stoppar in en plåt brioscher (croissanter, basically) i ugnen lite då och då. Och ändå lyckas de komma ihåg dig. Att vara stressad i morgonrusningen har man inget för, de kommer ändå inte avstå sina små samtal med stammisarna före dig i kön. 🙂

Nu kanske det på ett sätt är lättare för den som pratar italienska, men jag tror att alla som över huvudtaget tar sig tid att byta några ord och bli ens en smula personliga blir igenkända nästa gång. Det är helt enkelt deras natur, det där att vara nyfikna på och intresserade av sin omgivning och människor de möter, och kanske speciellt de som sticker ut från mängden.

När jag åker till Milano gör jag ofta ett besök på en och samma caffebar, det var en av de första jag upptäckte när jag kom dit för första gången, och på den tiden gick jag dit ganska frekvent och blev vän med en kille som jobbade där. Han verkar ha slutat nu, det har trots allt gått 14 år sedan dess, men en annan kille som var där då är fortfarande kvar och varje gång jag går dit verkar han genuint glad att se en, och ta sig tid att prata en stund trots att de alltid har fulllt upp då de ligger mitt på turiststråket. (det är nog egentligen en av de där s.k turistfällorna, men kan man bortse från det har de fantastiskt gott kaffe och superbra service. För att inte nämna att de är en av mina favoritställen när jag vill ha en caffe al ginseng, en kul grej som inte finns här.) Och det faktum att hitta personal man känner igen och som känner igen en efter 14 år och när man själv bara kommer dit sporadiskt en vecka x år som mest, känns ju verkligen speciellt, och är nog en av anledningarna till att jag fortsätter gå dit.

Inte Caffe al ginseng men väl en créme freda al caffe, en annan liten delikatess.

Det är en annan sak som slagit mig med italienarna, det att de minsann inte släpper kontakten med folk bara för att de har tappat sammanhanget som förde dem samman. Jag har fortfarande kontakt med kollegor från 2006-2008; jag har bott i en fd kollegas hem när jag varit på besök 2014, och på en arbetsplats från 2008 fick jag fortfarande personalrabatt när jag besökte dem i somras, 11 år senare. 😀 De kan helt enkelt det där med att skapa vänner och hålla kvar dem. En annan sommar, tror det var 2018, bestämde jag och en annan fd kollega från 2006 träff för en aperitivo, vilket var superkul.

Så det är nog det där med gemenskapen med ens medmänniskor och lättheten att få nya vänner jag drömmer om på ett sätt. Att alla är så sociala att man aldrig behöver känna sig ensam ens om man som jag reser själv.

Sedan är det det här med klimatet.

Det faktum att ”sommar” enligt svensk definition kan börja redan i slutet av mars och vara till november är svår att ignorera. Och även om de hetaste månaderna då temperaturen ligger närmare 40 än 30 grader kan vara lite jobbig så vänjer man sig vid det med. Hemligheten för mig var att dricka som en kamel. Ofta. Gärna hemgjort iste eller bara en flaska vatten från frysen. Och försöka hitta svalka så gått det går. När det kan vara 18 grader en dag i januari förlåter man det mesta 😉 Även vintern är som sagt väldigt mycket kortare och framför allt ljusare. Redan i Milano som ligger långt norrut är det ljust mellan 8-17 mitt i december när vi har som mörkast, och det är nästan alltid sol. Och det gör stor skillnad på humöret.

Och så maten! Jag som älskar medelhavskosten och som lagar det även när jag gör mat själv här hemma, skulle lätt kunna leva utan svenska husmansrätter; pasta, pizza och focaccia är ju livets salt. Nej, skämt åsido, jag älskar deras sätt att tillaga grönsaker, att se pastan som en förrätt och grönsakerna som ett tillbehör, och som serveras som en separat rätt. Att få tillgång till en uppsjö färska frukter i säsong, närodlade och skördade när de är perfekta, eftersom de ska ätas med en gång. I italien köper man inte gröna bananer som ska hålla sig en vecka, istället köper man det man ska äta inom en dag eller två, så är de alltid perfekt mogna. För att inte tala om hur mycket priserna skiljer sig från här. Och alla olika fisksorter man kan välja bland sedan. Det är inte svårt att äta både nyttigt och gott i italien (och inte heller att gå upp i vikt eftersom allt är så förbaskat gott).

Geografin är sensationellt vacker och det finns i stort sett alla slags landskap utom möjligen öken då. Fantastiska alplandskap med små smaragdgröna sjöar, böljande kullar och dalar, vinodlingar och risfält, storstäder och små pittoreska bergsbyar, eller medeltida städer, alla med sin egen speciella karaktär. Det finns helt sagolika stränder med. Eller vad sägs om Punta Prosciutto?

Bild från https://www.sopranovillas.com/attractions/punta-prosciutto-beach/

För att bo permanent skulle jag nog välja någon lite mindre stad vid havet, kanske Ligurien som jag besöker väldigt ofta. Havet är fint om än inte lika breathtaking som längre söderöver, klimatet behagligt, maten god (Peston kommer härifrån, bara det, liksom den godaste focaccian enligt mig) och det finns många fina små och större städer att besöka. Mitt lilla hemliga guldkorn har alltid varit Alassio, en liten pärla på kuststräckan mellan Genova och Franska gränsen. Det enda kruxet är väl att ligurierna är lite speciella… 😉 Men än finns det tid att fundera på det. 🙂

Så människorna, landskapen, klimatet, livstempot, maten och allt som finns att se är det som lockar mig, och en dag ska jag göra det till en livsuppgift att se så mycket av allt det som jag bara hinner med.

Vilken plats på jorden drömmer ni er bort till när ni vill bort? Och varför just den? Berätta gärna. 🙂

Sugen på att Downshifta? Här kommer ett boktips och lite tankar.

De senaste dagarna har jag läst den här:

En liten praktisk bok om hur man kan leva ett bättre liv med mer livskvalitet och mindre stress, karriärhets osv, och komma ur den där fällan som verkar drabba de flesta idag. Det där att inte ha tid med det man vill göra för att livet bara snurrar på och man har liksom inte tid att leva samtidigt. Författaren hoppade av det livet och flyttade ut på landet med man och barn, downshiftade helt enkelt, fastän hon fortfarande arbetade. Ett begrepp som träffade precis rätt, för egentligen känns det lite som det jag gjort med.

Jag bor förvisso kvar i stan, i samma lägenhet, men har prioriterat om lite beträffande jobb osv. Jag upplever det just nu som att jag jobbar väldigt lite, men när jag tänker efter är det faktiskt i stort sett heltid när man tänker efter (vilket iofs är en nedgång från innan då jag jobbade både som företagare och anställd). Själva fotograferingen är egentligen inte det som tar mest tid, utan det är redigeringen, (men som tur var tycker jag oftast det är roligt) och sedan kommer såklart resor till och från jobb, bokningar, mailkontakter och fakturering och bokföring osv. Jag tror att vad som gör att det känns som att jag inte jobbar så mycket är det faktum att jag ägnar en förhållandevis liten del åt varje moment varje dag. Det är inte alls som att vara på en arbetsplats och göra ungefär samma sysslor i åtta timmar. Och jag kan sticka emellan med andra saker med. Ett ärende här, en tvättmaskin där. En promenad på stan. Lite lunch vid det kombinerade köks- och skrivbordet. Det gör att tiden går utan att jag ens tänker på att jag har jobbat, men det betyder också att i stort sett all min vakna tid är arbetstid.

Det kanske inte passar alla, det förstår jag. Har man familj vill man såklart kunna koppla bort jobbet efter ett visst klockslag, men det passar mig perfekt. Jag kan ta dagarna i min egen takt, låta dagsformen avgöra. Det var en av de saker som fick mig att välja den här livsstilen från början. Det att jag kände att jag ibland inte längre orkade i samma utsträckning som innan, och ofta önskade att jag kunde gå till jobbet lite senare eller stanna hemma och bara vila en förmiddag de dagar då jag känner att formen inte är den bästa. Det funkar ju inte när man har en anställning. Och i den här åldern är det kanske dags att börja tänka på hållbarheten i ens arbete med. Kommer jag orka fortsätta såhär tills jag går i pension? Kommer jag kunna njuta av pensionen om jag slitit ut mig fram tills dess?

Så den boken kan jag rekommendera. Det finns nog mycket som de flesta kan känna igen sig i, även om jag med min lite mer minimalistiska livsstil inte riktigt känner att jag vill eller kan spara på allt som kan vara ”bra att ha” som författaren tipsar om, lite som de gjorde förr. Så den som vill ha ett mer prylbantat liv får kanske bortse från de bitarna. 🙂

Här är ett kort citat jag tyckte var roligt:

Det symboliserar tonen i boken väldigt bra, tycker jag. Personlig och rolig. Ja de fick det onekligen att låta enkelt, men egentligen är det kanske samtidigt inte svårare än så. Först måste man fundera på vilket slags liv man egentligen vill ha. Vad som behövs för att få det. Göra upp en plan med steg för steg hur man ska ta sig dit. Och sedan bocka av dem, en i taget tills man är där. Det kan låta förenklat, men det är ju precis så. Bara det att det som artikeln fick att låta som om det går på en kafferast egentligen kanske tar ett år eller flera. I mitt fall tog det faktiskt nästan precis ett år, från att tankarna på ett annat slags yrkesliv födes, tills jag checkade ut från mitt dagjobb.

Om det var enkelt? Nej, det skulle jag kanske inte säga. Det involverade mycket mer jobb en tid för att kunna arbeta annorlunda och mindre senare. För medan jag fortfarande jobbade på bageriet skötte jag mina fotograferingar på kvällarna efter det vanliga jobbet. Allt för att bygga upp min firma och se om det ens kunde gå att leva på den. Det krävdes också tålamod och en allmän omställning till ett liv där jag inte spenderar lika mycket pengar utan klarar mig på mindre. Inte heller det är gjort i en handvändning. Jag har gradvis dragit ner på min konsumtion (och här blev minimalismen en hjälp, även fast det aldrig egentligen var en del av planen) och på mina fasta kostnader. Men så värt det så här efter två och en halv månad.

En som är mindre nöjd med sitt jobb är min stackars dator som börjar känna sig lite överansträngd. Det är nog inte helt lätt att behöva hålla igång två rätt tunga bildredigeringsprogram samtidigt… den har nog egentligen inte riktigt kapacitet för det. När jag köpte den hade jag ingen aning om vad jag skulle behöva för framtida prestanda. Jag behövde mest en skrivdator. Den har alltså cirka fem år på nacken redan. Jag har försökt underlätta för den men den senaste månaden har den bara slocknat helt oförhappandes två ggr. Och känns ganska varm… Så idag fick jag hastigt och lustigt gå ut och köpa en ny dator, då den gamla kollapsat två ggr på mindre än 12h…

Så nu har jag en ny dator att bekanta mig med. 🙂 Den ska nog bli bra den med.

Vad beroende man är av sina tekniska prylar egentligen. Jag som aldrig varit speciellt teknikintresserad har ändå upptäckt hur mycket jag behöver de där tekniska pryttlarna för att kunna jobba med och göra det jag vill göra. För bara några år sedan gjorde jag mig lite lustig över de hade både en dator och en ipad, bara en sådan sak. Snacka om onödigt tänkte jag då. Men sedan dess har jag skaffat en, nu minns jag egentligen inte vad anledningen var, om det var för att jag inte ville ta med datorn när jag reste, eller för att jag ville ha den som läsplatta för e-böcker. Kanske lite av varje. Och nu använder jag min iPad nästan hela tiden. Datorn använder jag nästan bara till bildredigering, lagring och leverans. Plus till de förlagsrelaterade jobben, såklart.

Oj, nu har jag brett ut mig alldeles för mycket 🙂 Dags att runda av. Ikväll ska jag iväg och fotografera, det är en speciell dag för jag ska fota TVÅ skymningsfotograferingar, på samma kväll. Det har jag aldrig gjort förr. Egentligen är det ju inte helt idealiskt, för man kan bara vara på ett ställe när solen går ner och då ljuset är som bäst. Men eftersom de ligger i närheten av varandra och jag dessutom får skjuts mellan av min uppdragsgivare, så sa jag ja. 🙂 Så då förstår ni varför jag behöver en dator som klarar trycket, för ikväll får den dubbelt så mkt att göra som vanligt. 😉

Ha en fin midsommar därute, och hoppas ni kan njuta av den trots karantäner, reserestriktioner osv. 🙂

Jag kommer nog fortsätta blogga lite även under sommaren för den som är intresserad. 🙂

Bild från en liten båtluff jag gjorde under veckan som gick. 🙂