En tråkig tendens

När jag började blogga om skrivandet för typ tio år sedan så fanns det en uppsjö bloggar om just skrivande. Delvis hade det väl med att göra att det rådde en generell boom kring bloggande just då, alla skulle blogga om ALLT. 😀

Det var riktigt roligt att stöta och blöta sina problem, tankar och erfarenheter med andra i samma sits. Och få pepp och stöd när det kändes motigt. För någonstans drevs vi ju alla mot samma mål, att en dag bli utgivna.

En efter en blev så gott som alla det med, och då tillstötte en tendens som var lite tråkig, nämligen att folk slutade blogga efter att de blivit antagna. De få som fortfarande hängde i nöjde sig med att använda bloggen som en marknadsföringskanal för sina böcker men det dagliga dokumenterandet av alla fenomen längs vägen upphörde.

Delvis undrar jag om det beror på att man på något vis inte ville förta bilden av sig själv som lyckad (som i utgiven, som att alla ens problem magiskt upphörde då), genom att låta påskina att man fortfarande hade dagar då man tvivlade, saknade inspiration eller råkade på motgångar på vägen

Jag stötte nämligen på en liknande tendens i ett annat forum jag ”hänger” sedan en tid, där jag umgås med människor med ett gemensamt intresse. Där finns det samma känsla av mål att sträva mot och så sent som idag hintade en av dessa om att målet nu var nära, varpå jag svarade att det skulle bli kul att läsa om resan ”efter” med s.a.s. Och då kom det.

”Jag kommer nog inte fortsätta skriva då.”

Jag tycker det är synd, för visst måste det väl finnas saker att fortsätta skriva om även efter att man uppnått det som var ens primära mål? Man kan ju få nya, relaterade mål, utvecklas vidare, stöta på oväntade insikter kring det man trodde man ville mest av allt, mm som även det kan vara intressanta att ta del av, både för oss som ännu inte är där, och även de som redan varit där en tid, för att se om de delar erfarenheten?

Är det inte synd om alla i ett community försvinner en efter en, när de anser sig ”färdiga”? (Blir man ens någonsin det? Ens som författare) Är bloggandet mest ett redskap för nybörjare inom ett område som behöver en morot i sin strävan efter att lära sig något eller uppnå något? Kan det inte finnas ett behov av människor i olika stadier av ”vägen dit”, det borde ju kunna bidra massor att ha folk i sitt community som vet hur det är ”på andra sidan” och vad som väntar en där? Lite som tex författargruppen jag är med i på Fb där nybörjare och aspiranter blandas med allt från förlagsutgivna, etablerade författare till egenutgivare med succeböcker bakom sig.

Jag inser ju att jag själv är lite halvskyldig, men det beror ju mest på att jag faktiskt inte skriver längre. Plus att det verkade just då som att hypen kring skrivbloggar hade börjat klinga av avsevärt.

Vad tycker ni? Har bloggandet flyttat över till diverse Fb-grupper på senare tid? Eller under hashtaggar på Twitter? Jag kanske redan nu får börja leta efter en passande ”efter”-grupp dit jag kan söka mig den dag jag eventuellt lyckas nå det målet. 🙂 Även om det är långt dit.

Annons

Skrivdrömmen

Som en del säkert märkt/gissat hade jag en period mellan 2010-2014 då mina skrivambitioner var uppskruvade till max. Jag bloggade i stort sett varje dag, hade massor av tankar och funderingar kring skrivandet, och också massor av drömmar och ambitioner. Mitt drömscenario då var att kunna skriva på heltid.

Sedan dess har både skrivandet och ambitionerna sakta avtagit för att slutligen helt tyna bort, men ironiskt nog skulle jag idag kunna uppfylla drömmen om att skriva på heltid. Ja bortsett från fotojobben då, men eftersom mitt företagande är inriktat på både författande och fotografi så skulle jag tekniskt sett kunna skriva som en del av mitt jobb.

Lustigt hur livet är funtat. Hur något som upptar all ens vakna tid (och ibland en del av sömnen med), påverkar ens arbete, relationer och livsrutiner några år senare kan vara förpassat till ett hörn i minnet, en liten rest av en tid som flytt. Hur livet ser till att uppfylla ens dröm när man slutat drömma om det för länge sedan.

Idag läste jag om en författarkollega (vet inte ens om jag är kvalificerad att säga så längre faktiskt) som blivit såld till ett gäng länder utomlands, och glädjen var total. Jag tänker på hur många böcker denna person skrivit, kämpat på för att nå erkännande och ta sitt skrivande framåt på alla tänkbara sätt, och inser att just den biten nog alltid saknades i mitt egna skrivande – och drömmande. Det begränsade sig liksom bara till själva akten i att faktiskt skriva, att få leva i den där bubblan av mina berättelser, umgås med mina karaktärer hela dagarna istället för mina snorkiga (då) kollegor. Själva biten med markarbetet var aldrig min starka sida. Och jag inser att hur mycket jag än ville skriva, så hade jag aldrig den sortens driv och ambitioner.

Jag är faktiskt rätt nöjd med hur jag har det idag och tänker att allt har sin tid i livet och det är de som verkligen vill något som blir kvar medan de andra sorteras bort. De där som bara drömmer men inte riktigt är redo att göra det som krävs för att faktiskt nå dit. Och jag lockades aldrig av tanken på att sitta och signera böcker på bokmässan, eller att resa land och rike runt och föreläsa. Av att intervjuas av tidningar eller sitta i tevesoffor och se djupsinnig ut och berätta om mitt skrivande. Det var aldrig en del av min dröm. Kanske borde det ha varit det för att vara realistisk, men det var det inte, och därför undrar jag om alltihop kanske bara var just det, ett luftslott utan vidare förankring i verkligheten. Men var det så så kändes den i alla fall väldigt verklig.

Hur är det för er? Hur mycket är ni redo att göra och hur långt är ni beredda att sträcka er, även utanför er comfort zone, för att uppfylla era drömmar? Hur realistiska är ni i ert drömmande? Finns det någon fler än jag som insett att de hyser drömmar som kanske inte riktigt stämmer överens med verkligheten?

Ha en fin helg!

Skrivhandböcker som inspiration?

Idag läste jag en skrivande väns uppdatering på instagram där en handbok jag läst frontades och en kommentar om hur olägligt det var att få inspiration till en ny bok när man har fullt upp med det föregående manuset. Och det där fick mig att minnas hur sjukt inspirerad jag brukade bli av att läsa den sortens böcker. För med tips på tex hur man kan skapa mer konflikt eller utveckla karaktärerna, så föds idéer som kanske inte skulle ha uppkommit annars.

Jag har småplanerat lite på mitt nästa (?) manus lite sporadiskt sådär den senaste månaden eller så. Och när jag såg den där boken på bild blev jag inspirerad att planera lite till. 🙂 Så nu har jag kommit en bit på väg. Är frestad att skippa planeringen och bara s.a.s följa karaktären, samtidigt vet jag av erfarenhet att det aldrig funkar i praktiken för mig. De idéer jag kommer på medan jag planerar skulle jag aldrig få fram när jag sitter med dokumentet framför mig och känner pressen att skriva något bra. Det är liksom inget gynnsamt förhållande för mig att få idéer. De kommer istället helst när jag helt kravlöst bara finurlar på min idé utan något manus framför mig.

Är det fler än jag som blir inspirerad av handböcker, oavsett vad det gäller? En del kanske tycker det låter oinspirerande, som att nån ska komma och tala om vad och hur man ska skriva, men så har jag aldrig sett det. Snarare som att de hjälper till att förlösa de där idéerna som väntar på att få ta form i ord. Lockar fram kreativiteten i mig. Jag har aldrig varit rädd för instruktioner, varken känt mig styrd eller orolig för att jag ska förlora min egen röst, vilket verkar vara en vanlig oro när det gäller författarkurser.

För min röst som författare kommer ju ifrån mig, från mitt sätt att tänka och formulera mig, samt min syn på världen, och med en skvätt av saker som inspirerar mig som läsare. Det är ett sammelsurium av influenser från både förr och nu. Detta kommer inte ändras bara för att någon ger mig verktygen för hur jag kan sammanfoga de lösa idéerna till en helhet eller ger tips som kan göra mina karaktärer mer verkliga för den som läser. Som påminner om att det kanske en dag kommer finans en mottagare av berättelsen i andra änden.

Vad har ni för förhållande till skrivhandböcker och -kurser? Är det bästa att lita till sig själv och sin vision eller är det en bra grej att få lite hjälp på vägen? Och är det någon mer som faktiskt blir inspirerad av handböcker? 🙂

Att förverkliga sina drömmar

Ju äldre jag blivit, desto tydligare har tendensen blivit hos mig själv att jag blir jättetaggad av att ha en dröm eller ett mål på något visst område. Tror jag tillräckligt starkt på något, så starkt att den där känslan vaknar till liv ”Det här är det jag vill”, då föds ett slags jävlar anamma hos mig som ofta förvånar även mig.

Jag såg det aldrig när jag var yngre, kanske för att jag aldrig riktigt hade något specifikt att sträva mot, inga uttalade planer. Visst hade jag drömmar, men de var mer av den ganska odefinierade sorten… ”En dag skulle jag vilja bo i Italien” eller ”jag skulle vilja bli författare”. Men i det skedet gjorde jag inget aktivt för att förverkliga dem, mer än närde drömmen. Det kanske iofs var nog så viktigt då, när man ännu bodde hemma och inte riktigt hade förutsättningarna. Och så här i efterhand kan man väl säga att det gick rätt bra i alla fall. De tre drömmar jag hade (i olika faser) i min uppväxt har jag alla förverkligat:

  • drömmen om att jobba med hästar
  • drömmen om att få uppleva hur det är att bo i Italien, året runt s.a.s, och inte bara besöka som turist
  • drömmen om att bli författare

Förutom den första som förverkligades någonstans runt 20 så fick jag den verkliga drivkraften när jag fyllde trettio. Kanske var det en slags trettioårskris, men jäklar, i så fall var det en riktigt bra kris! 😀 Där föddes en slags insikt om att ”gör jag inte detta nu så kanske det aldrig blir av”, ”jag blir ju inte yngre, det kommer aldrig bli lättare än nu”, och ”vad är det egentligen som hindrar mig?”.

Mycket har jag såklart gynnats av det faktum att jag inte är gift eller har barn, (även det ett aktivt val), allt blir såklart lite lättare när man bara har sig själv att ta hänsyn till, vilket passar mig perfekt, då jag i mångt och mycket är en ensamspelare. Lagsporter var aldrig min grej i skolan, det var snarare ”ensam är stark” som var mitt motto. (om jag nu hade något) För jag hade redan insett att så länge jag förlitade mig på mig själv och inte behövde räkna in insatserna från andra, kunde jag oftast klara det jag ville och behövde göra. Varför försämra oddsen genom att blanda in faktorer man inte kan påverka, liksom?

Varje gång har dessa förverkliganden av drömmar lett till en livsstilsförändring, så det kanske är en bra grej att inte vara rädd för förändringar i livet, om man vill uppfylla drömmar. För, som de säger,

If you want something you’ve never had, you’ve gotta do something you’ve never done.

Senast det hände var förra våren. Efter ett par år med olika hälsoissues kände jag en slags trötthet på hur mitt yrkesliv såg ut och försökte föreställa mig hur jag skulle orka fortsätta på samma bana, göra samma saker på heltid i tjugo år till, tills jag går i pension. Tanken fick mig inte direkt att studsa upp och ner av glädje. Och då har jag ändå älskat mitt yrkesval hela vägen fram till hit. I över 20 års tid. Det var så jag kom in på att starta eget som fotograf, med förhoppningarna att det en dag skulle kunna bli min huvudsakliga försörjning. Och någonstans hittade jag motivationen för att ta stegen för att försöka förverkliga den. Också.

Sedan dess har mycket hänt på önskefronten. För tydligen är man inte klar med drömmandet när man förverkligat alla drömmar man hade som ”ung”. Nej då, man kan visst få nya drömmar vid både 43 och 45. Vem hade kunnat tro det? De drömmarna är ingenting jag kan förverkliga i nuläget, utan kräver lite tid och förberedelser. Men jag kan lägga grogrunden och är faktiskt redan i full gång och det fina är att det som föreföll fullständigt ouppnåeligt vid en första anblick, med lite mer tankearbete och planerande faktisk känns görbart. Jag tror faktiskt på att det kan gå, vilket är en berusande tanke. Jag älskar kicken jag får när jag försöker uppfylla en dröm. Det är nog den bästa känslan jag vet.

Nothing happens unless first a dream.

Hur många av våra drömmar är egentligen inte så omöjliga som vi först tror när vi avfärdar dem, ger upp dem? Hur mycket beror egentligen bara på vår egen vilja att samla kraften att orka kämpa för dem, kanske under lång tid. På att oförtrytligt gneta på tills vi en dag befinner oss där vi önskade oss, som jag skrev i en rad i början av mitt allra superförsta manus (det före 90): ”Mitt på skådeplatsen för sina drömmar”. (när HP kommer till en plats hon drömt om att besöka och inser att hon faktiskt slutligen är där, mitt i drömmen)

Ofta handlar det kanske mer om det, att man inte orkar kämpa för det man drömmer om, utan garantier, kanske åratal av hårt arbete. Eller försaka andra saker för att nå dit man vill. Att åstadkomma en stor förändring som det ju ofta handlar om är inget som bara sker, utan uppoffringar eller ansträngning. Och kanske har man det rättså bra ändå, man har ju ingenting att klaga på, egentligen. Det har vi ju fått med oss med modersmjölken, att ”man ska inte klaga”, underförstått att om vi gapar efter mer än vi har, ja då kan det gå illa. Och den där drömmen, ja den var ju ändå bara en fånig dröm.

Eller var den det egentligen?

Att planera en bok… och tankar om jobb

Jag inser att jag helt tappat rutinerna för skrivandet nu när jag inte skrivit på så länge. Saker som att planera, som jag förr brukade älska, känns med ens främmande. Hur gjorde jag egentligen? Var började jag? Hur strukturerade jag upp det?

Idag tog jag upp den av mina böcker vars ton jag vill återkalla till mitt tilltänkta romanprojekt, försökte insupa känslan och tonen, språkbruket.

Men nu återstår att börja sammanfoga de där lösa tankarna till något konkret. Åtminstone börja, även om det kan ta lite tid att samla tillräckligt med idéer och inspiration till att faktiskt skriva. Jag vet inte ens om jag kan skriva längre, det känns väldigt märkligt. Men antagligen kommer det tillbaka när man väl sätter sig där. Lite som att cykla. Man minns inte riktigt känslan förrän man sätter sig på sadeln och börjar trampa.

Fotograferandet har i alla fall gått väldigt bra denna månad. Jag har fått fem nya kunder förutom att jag arbetat med några av de jag redan har, och flera av dessa har jag gjort fler än ett jobb för. Många uppdragsgivare är återkommande med en viss frekvens , det är inte samma varje månad men i nuläget har jag ett trettiotal som rullar med olika intervaller. Så jag har hållit mig sysselsatt.

Idag ska jag dessutom iväg med. Helger har aldrig varit speciellt heliga för mig, det blir nog lätt så när man jobbat inom handel i tjugo + år. Då har helgerna blivit arbetsdagar som alla andra, rent av lite bättre än andra då man i alla fall inom vissa typer av butiker får betydligt mer lön i form av OB. Så det där med att vara ledig varje helg, hela helgerna har jag vant mig av med för länge sedan. Eller snarare aldrig vant mig vid.

Det innebär dessutom att det här med måndagsångest inte existerar för mig. När man jobbar helg är man oftast ledig mitt i veckan och under många år hade jag ledigt måndagar som kompensation de gånger jag jobbat helg (samt torsdagen före helgen). Det var faktiskt en ganska härlig grej, först fick jag dubbelt betalt när andra var lediga, och när de sedan gick till jobbet på måndagen låg jag kvar i sängen. 🙂 Inte alls en tokig tillvaro om du frågar mig.

Som egenföretagare kan jag självklart välja att jobba helg om jag vill eller låta bli, men min grundtanke är att i så liten mån som möjligt säga nej till jobb som erbjuds, kanske speciellt viktigt i kristider som denna när arbetsmarknaden ser ut som den gör. Alla möjligheter till jobb är bra och det känns naturligt att ta vara på chansen när den finns. Dessutom älskar jag ju mitt jobb så det känns då rakt inte som någon uppoffring. Tvärtom. 🙂 Jag tror det är det de syftar på med uttrycket nedan:

Och när vi är inne på inspirational quotes, här är en annan favorit:

Lite snarlika, men de två har alltid varit ett slags ledstjärna för mig. Jag har alltid prioriterat att göra saker jag gillar, framför att göra karriär. Livet blir helt enkelt lite roligare då, när man slipper ångesten för att gå till jobbet varenda söndag. Och jag tror att man blir en lite gladare person rent allmänt om man inte går omkring och vantrivs med något som tar upp en så stor del av ens dagar och veckor.

Nu är jag kanske lite extrem, jag lever ju ett lite annorlunda liv än de flesta, och gör andra val än de flesta kring hur jag vill leva. Men jag tror att många skulle må bättre av att göra saker de gillar istället för att satsa på den karriär de kan tjäna mest på.

Credit: https://www.pinterest.se/pin/376402481335681936/

Jag känner att jag är lite citat-glad idag, men jag har sett så många bra och träffande citat de senaste veckorna.

Det blev ett lite rörigt inlägg, precis som mina tankar 😉 Tvära kast hit och dit. Jag hoppas det inte blev för rörigt. Nu ska jag återgå till att försöka få någon slags fason på den här lerklumpen till romanidé.

Hoppas ni har en fin helg! 🙂

Jag gjorde något läskigt

I början av året gjorde jag något jag inte trott jag skulle våga göra. Jag bestämde mig för att gå ned i tid under våren till att börja med, för att få en chans att satsa mer på fotografijobben och frigöra mer tider till det. Så i nuläget jobbar jag mest förmiddagspass under veckan (mån, ons, fre) , samt några timmar på lördag morgon och hela söndagen. Hela tanken är att jag ska ha frfa eftermiddagarna lediga, då det är då jag fotar. Anledningen till att jag är helt ledig ett par dagar i veckan är dels att jag jobbar helg och dels att jag tror det skulle bli för mycket att jobba sex dgr i veckan på det vanliga jobbet plus företaget på det. Förra våren och hösten gjorde jag så och det blev ganska tungt. Nu har vi dessutom två titlar att jobba med de kommande månaderna på förlaget, så jobb lär inte saknas, om man säger så. 🙂

I början av året var det dock så få uppdrag att jag undrade hur det skulle gå och om det där beslutet verkligen var så lysande, trots allt. Sedan small det plötsligt till för någon vecka sedan och vällde in jobb i en aldrig tidigare skådad takt. 😀 då var jag glad att jag kunde tillgodose (så gott som ) alla med tider för fotograferingar.

Så nu har jag haft denna vecka fullbokad och nästa är likadan. Får se dock hur många av nästa veckas fotograferingar som går att genomföra, för vädret signalerade snö flera dagar… 😩 men jag hoppas på det bästa. 🙂

Jag får se hur länge jag vill och kan fortsätta med färre timmar, men så länge jag får tillräckligt med uppdrag så kommer jag fortsätta som nu. Jag ser även möjligheten att gå ner så långt som till 50% om detta fungerar bra.

Har ni gjort något drastiskt någon gång, som att gå ner i tid för att få mer tid till annat slags arbete, skrivande eller företagande? Hur kände ni inför det och har det varit värt det? Jag gick ner bara en aning i tid medan jag skrev Nittio Minuter, men det blev en allt annat än positiv erfarenhet i slutänden. Mest av allt tillät det mig kanske att tillbringa mer tid i skrivbubblan, resultatet påverkades inte så mycket och de ekonomiska nackdelarna blev kännbara den dagen då jag avslutade anställningen. Så att gå ner i tid för att skriva på sin bok utan någon intäkt kopplat till det skulle jag inte rekommendera personligen.

Lite jobb från veckan som gick. Ha en fin vecka som kommer och glöm inte fettisdagen nu på tisdag 🙂

Liten bild från ikväll med som avslutning.

Jag är lite svag för effekten man får när man ser strålarna från solen. Resultatet av en pytteliten bländare, f/9 och uppåt brukar funka för mig.

Vintershopping

Jag lyckades med konststycket att inte shoppa något på black friday-rean. Däremot har jag nu under veckan efter köpt ett par saker jag ändå behöver.

En ezybox, det är som en minisoftbox som man kan montera på en kamerablixt (jag tror den funkar precis lika bra på min slimmade ad200) för de tillfällen då man mest behöver lite extra ljus och formen på ljuset kanske inte är lika viktigt. Eller när underlaget är för ostadigt för ett ljusstativ, eller vädret för blåsigt. Den ser lite rolig ut, och brukar tilldra sig en del nyfikna blickar, lol. Men resultatet blir bra. Hade en tidigare som jag tyvärr råkade ha sönder pga ovarsamhet. Har tagit tex dessa bilder med den.

Sedan köpte jag även en reflexskärm

Då den jag redan har är lite för stor och opraktisk att hantera ensam.

Den hade jag tänkt använda till dagens fotografering, men den blev dessvärre inställd då personen i fråga hade fått förhinder. Och nästa veckas fotografering var jag själv tvungen att ställa in på grund av att en annan fotografering jag hade dagen efter ville tidigarelägga en dag. Så nu står jag här, helt planlös 😝 och det bara kryper inombords av längtan efter att få fota porträtt igen. Arrgghh. Det känns ungefär som när man fått en jättebra idé till sitt manus och knappt kunde vänta tills man fick skriva den men tiden aldrig fanns. Samma frustration. Kanske får ge mig ut på stan och se om någon fastnar på bild 😉

Planerna för 2020

Häromdagen såg jag ett inlägg i en fotogrupp jag är med i på fb där någon frågade vad vi hade för planer för nästa år.

Detta fick igång min hjärna som genast började lista några punkter, som bara blev fler och fler… ska jag uppfylla dem lär jag få ligga i, hehe. Men jag kom på så mkt saker jag vill åstadkomma nästa år och det var riktigt roligt. Saker som känns görbara, om jag bara satsar. Vilket jag är redo att göra.

Jag kan inte fatta att jag bara drivit mitt företag som fotograf i ett halvår. Det känns som mycket längre och jag har fått göra så många roliga jobb, fått förtroenden, beröm och mer avancerade uppdrag. Det är jättekul.

Nästa år vill jag framför allt brancha ut mig lite mer mot två nya förgreningar av det jag redan fotar, detta för att bli lite bredare och få fler jobb. Det kommer krävas lite studier från min sida (självstudier), och sedan att jag faktiskt får chansen. För detta kan jag behöva vidga mitt nätverk lite och söka nya samarbetspartners. Så det är arbetet med att nå dit jag kommer fokusera på nästa år. Någonstans i framtiden hägrar en dröm om att kunna leva åtminstone delvis på fotandet, gärna helt och hållet, men för att det ens ska bli en praktisk möjlighet behöver jag som sagt bredda mig.

Sedan jag började fota professionellt i maj har jag fått ett slags driv jag inte haft innan, och som förvånat även mig, och som inte fanns där när jag var författare och var beroende av att andra ville satsa på mig. Nu satsar jag på mig själv och det jag vill göra, vilket känns bra. Jag tror de flesta människor inspireras av känslan att själva kunna påverka sin situation och sin framgång. Av att kunna skapa sina egna chanser och tillfällen.

Innan jag startade eget brukade jag tänka att, nej, det var nog inget för mig, det verkade så svårt alltihop. Men med hjälp av kurser på Skatteverket, tips och råd från en mer van kollega och lite träning så går det riktigt bra. 🙂 jga är som sagt långt ifrån att kunna leva på detta än, men på bara 6 månader har jag kommit längre än jag trodde var möjligt.

Jag tror aldrig jag hade några sådana här tankar kring författandet. Där var det mer som att ens framgång alltid låg i händerna på andra, som skulle godkänna, och det var mest frustrerande. För sitt hantverk kan man ju slipa, men vad gör man om de berättelser man vill berätta och ens sätt att se världen inte känns intressant för förläggarna som får ens alster i sin hand?

Jag ska fortsätta slipa på min plan fram till nyår 🙂 lite som ett synopsis. Men jag ser faktiskt fram emot ett nytt år. För första gången på länge. 🙂

Vad har ni för planer för 2020? Och hur detaljerade är de? Är de som en handlingsplan med steg för steg eller mer önskemål och drömmar?

No nano

Det blir inget nano för mig i år. Heller. Tror inte jag gjorde det senast heller, men blev plötsligt lite osäker. Hur som tror jag att mina nanodagar är över. 🙂

Har för närvarande inget manus varken på gång eller i planeringsstadiet. Även läsningen har avstannat lite. Och jag inser att det känns ganska skönt. Som författare förväntas man ju läsa all vaken tid, typ. Och min verkliga läslust försvann för flera år sedan. Jag kan fortfarande sluka en bok på några dagar när jag hittar ”den rätta”. Men det händer tyvärr allt mer sällan. Och det var en ständig källa till dåligt samvete. Vad var jag för författare som tappat lusten att läsa, liksom. Så det känns ganska skönt att inte vara tvungen längre. Utan läsa när man verkligen vill.

Istället glädjer jag mig åt att Anstiftarens Löfte går så bra, trots att det gått ungefär ett halvår sedan releasen. Det där med att en bok bara ”lever” några få månader stämmer nog kanske mest för de fysiska bokhandlarna. Om författaren jobbar aktivt med sin bok, pratar om den, skriver om den, nämner den i olika sammanhang och är ute och säljer så kan den nog leva precis så länge man vill och orkar marknadsföra den. Har man sedan ett stort nätverk av folk som är intresserade av en och ens böcker är det förstås till stor hjälp. Så jag förstår allt mer varför en del större förlag förhör sig om debutanters nätverk när de är intresserade av ett manus. De försöker göra något slags kalkyl på hur många böcker de kan förväntas sälja, och det ligger ju till grund för om de ska kunna tjäna något på den. Ju större förlag, desto större volymer vill de sälja för att vara nöjda. Lägg till det att några större markandsföringsinsatser sällan läggs på debutanter. Där är man i mångt och mycket lämnad åt sitt egna arbete.

Kanske är även det något man kan fundera över som debutant. Hur många kommer vilja köpa min bok? Har jag ett stort nätverk eller är det mest de närmast sörjande som garanterat kommer köpa? Är boken smal eller bred? Hur stor är målgruppen? Och utifrån det kanske man kan fundera över vilken slags förlag som skulle passa en bäst.

Det var lite tankar jag hade.

När det gäller foto börjar jag bli väldigt sugen på att fota mer företagarfoton, lite ”personal branding” foton. Hittills har jag älskat färgstarka mustiga miljöer och bakgrunder, men nu börjar jag snegla åt ljusa luftiga miljöer, som tex den där jag fotade Elin nyligen, på musikhögskolan. Jag var där innan och kollade hur den skulle te sig på bild, lite utsuddad. Såhär såg den ut:

Urfint ju. Jag har sparat lite inspirationsbilder jag hittat på instagram, så här skulle de kunna se ut:

Någon mer än jag som tycker detta är jättefint? Lite on location, ljusa företagsmiljöer, mycket rymd, vitt och fräscht.

Det känns mer och mer som min grej. 🙂

(Fotona är från instagram och tillhör ursprungsfotograferna.)

Så medan andra sitter och skriver nano sitter jag och samlar inspo på bilder som dessa 🙂 mycket trevligt det med.

Vad gör ni för kul den här veckan?

Sista raden

Nu är eboken ute och har redan hittats av en del läsare, (att döma av nedladdningsstatstiken) vilket är riktigt roligt.

Här är en liten presentation:

”När hans flickvän gör slut samma dag som han förlorar jobbet inser Joakim att han misslyckats på varenda punkt i livet. Med fyrtioårsstrecket som närmar sig och en hel hög förlorade drömmar i bagaget känner han inget större hopp om att kunna vända den nedåtgående spiral som hans liv förvandlats till. Speciellt inte när han jämför sig med sina mer lyckade systrar och deras respektive. Den enda trösten är ett gäng gamla kompisar från gymnasiet som är i samma sits som han själv.

Så när han morgonen efter en blöt utekväll får ett telefonsamtal som förändrar allt tror han först det är en skruvad dröm. Sedan inser han att det liv han brukade fantisera om kanske trots allt är inom räckhåll. Men allt kommer med ett pris.

Sista raden är en humoristisk berättelse om att aldrig ge upp sina drömmar, men också om hur inte bara nöden utan även lyckan prövar de mest grundläggande relationerna, både till oss själva och till dem som står oss närmast.”

Detta är alltså en kortroman, och finns bara som ebok. Ska gå att låna på bibblan, och har de den inte brukar de inte vara svåra med att ta hem titlar man efterfrågar. Annars finns den även att köpa och ladda ner från nätbokhandlarna.

Nu tar jag en paus med skrivandet för att ägna mig åt mitt företagande som fotograf, vilket vid sidan av mitt vanliga jobb och inte minst förlagsarbetet redan det tar upp en del tid. 🙂

Fotograferandet går framåt och i nuläget har jag oftast ett par-tre jobb i veckan, vilket är ungefär vad jag hinner med, pga att mitt schema på dagjobbet ibland inte rymmer plats för fotande (när jag arbetar eftermdidagsskiftet).

Om en dryg vecka ska jag även på en liten kurs på Scandinavian photo igen, ser fram emot det.

Jag har också börjar planera en lite mer avancerad fotografering med en modell i en provisorisk studio som kommer att ligga i föreningslokalen i mitt hus. 🙂 men innan dess måste jag dels måla en skärmvägg svart (hello sprayfärg), hitta en lämplig plats att göra det på samt att ställa den på medan den torkar, samt införskaffa det som behövs i form av rekvisita. Först hade jag frågat Nada som jag jobbat med tidigare, då jag kände att hon skulle passa för detta, men hon har inte möjlighet just nu, så det blir en annan modell som också är väldigt trevlig, duktig och framför allt har ett ansikte med karaktär och utstrålning, vilket jag behöver för detta. Någon som är lite fierce, som Tyra Banks skulle ha sagt. 🙂 det ska bli jättespännande, både att använda min skärmvägg (funkar den kan jag ha den att fota mot i vinter när det är för kallt ute, och i så fall har jag hittat en billig studio väldigt nära), samt att använda min gigantiska softbox (men jag har paraplyer med i fall den inte skulle ge rätt resultat) som jag inte använt mycket än pga storleken. Den tar nämligen upp halva mitt vardagsrum… 😂😂

Så det är lite av vad jag har pysslat och ska pyssla med just nu.

Ha en härlig vecka!