Gott nytt år!

Jag har överlevt julen! I dessa tider känns det inte som något självklart så man är ju lite tacksam. 🙂 Nu stundar nyår och iom det börjar man planera för nästa år, sätta upp mål och fundera över hur man ska nå dit.

Jag vet att många tycker det varit ett förskräckligt år, och i flera avseenden har det nog det. Folk har blivit sjuka, fått långtgående biverkningar av viruset, äldre har isolerats, hemarbete har avskaffats och återinförts igen… man skulle kunna fortsätta ett bra tag. Men jag tycket ändå det har varit ett bra år på det stora hela.

Jag har haft jobb, tillräckligt mycket för att försörja mig, har fått börja lite smått med dagfoto och fått ett vad det verkar som stående erbjudande om att fortsätta med det vilket jag än så länge avvaktar med. Jag har fått nya kunder, lärt mig mer, och dessutom läst många böcker om ämnen jag finner intressanta och utvecklats med det. Jag har fått flera nya intresseområden jag har fördjupat mig i. Jag kom t.o.m iväg till Italien en sväng. 🙂 Även på förlagssidan har det varit ett fint år med två spännande och bra böcker i utgivningen. Fysiskt sett känner jag mig i bra form med, och med en vikt jag trivs med.

Inför nästa år har jag inte satt upp några tydliga mål än, men av de jag hade för 2021 så kan jag bocka av 9 av 12, vilket känns fullt godkänt. 🙂

Nu är det bara ett par dagar kvar på året. Jag längtar till nästa vecka då mina jobb drar igång igen för året, efter en månad med endast fem arbetsdagar… 🙂 Vad har ni för planer och önskningar inför nästa år?

Annons

Skröplig eller bara lat?

Jag har märkt av en väldigt konstig grej den senaste tiden. På förmiddagarna är jag i vanlig ordning extremt seg, men det har jag alltid varit, dock tycker jag att det blivit värre sedan jag gick egenföretagare. Troligtvis kan detta härledas till att jag inte har samma uppenbara motivation att stiga upp på morgonen och därför inte kommer till skott med någonting förrän någon gång på eftermiddagen.

Men inte bara det, jag känner mig också väldigt stel, fysiskt orkeslös och allmänt skröplig. Det är som om kroppen tar halva dagen på sig för att skramla igång. Sedan någonstans när jag ger mig av för att jobba och därmed rör mig mer (på en lågintensivt nivå) så antingen glömmer jag av det eller så går det helt enkelt över. På väg hem från jobbet är jag hur pigg som helst och hade lätt kunnat ta en långpromenad, om det inte vore för att jag måste hem och redigera.

Och ju längre kvällen går desto mindre skröplig känner jag mig. Jag äter sedan många år en medicin och läkaren sa på ett besök nyligen att den kunde leda till en viss muskelstelhet. Något som jag då inte tycktes lida av enligt honom. Men kanske är det det det är? Eller så är jag bara lat och slö och behöver aktivera mig, en anledning att stiga upp och framför allt hålla igång med fysisk aktivitet redan från morgonen?

Nu vill jag inte leta efter ett jobb på morgnarna bara för detta, även om det förvisso tilltalar mitt ekonomiska jag att kunna tjäna lite extrapengar, för jag gillar verkligen att kunna disponera dagarna som jag vill. Tvätta, handla och promenera medan andra är på jobbet. Jag jobbar även med förlaget på dagarna. Det är en livsstil jag verkligen gillar. Men den här segheten??? Avskyr den.

Kanske är det även en konsekvens av att det blivit mörkare och kallare, för jag skulle kunna sova hur mkt som helst. Imorgon bitti ska jag i alla fall göra ett försök att återuppta mina morgonpromenader som blev satta lite på paus när det började regna vareviga dag.

Jag har också börjat omskrivningen av DST, och kommit cirka tre kapitel. Det var skönt att ha lite tidigare material att luta sig mot för att hitta rösten igen. Att nyskriva helt hade nog gått segare. Jag har alltid tyckt att det är först när jag börjar på ett nytt manus eller börjar skriva igen efter ett uppehåll som det märks vad jag lärt mig sedan sist. Så länge jag skriver på samma text är det som att ingen utveckling sker i mitt skrivande, jag fortsätter på samma sätt och även fast jag vet vad jag vill bli bättre på är det som om det finns en slags spärr någonstans. Det kommer efter, när man börjar på nästa text. Då märker man vad man lärde sig. Är det fler som känner så?

Nu går jag in i en period av ofrivillig semester, eller kanske snarare Hemester. För det blir ju ingen semesterresa nu. Jag är inte som de där pappskallarna (ursäkta språket) som drar iväg till medelhavsländerna på höstlovet, mitt när pandemin har dragit igång igen, och antalet insjuknade ökar i raketfart. Ärligt talat förstår jag mig verkligen inte på den sortens personer. Man skulle kunna tro att de tror att de aldrig någonsin kommer få åka någonstans ever again. Det är som att ”okej, så jag har hört talas om att det går något slags influensa av något slag men inte ska vi väl missunna oss en höstlovsresa bara för det? Oh nej, varför ska vi behöva avstå från något? Vi tänker minsann inte sitta hemma och ha det tråkigt.”

Suck!

Så jag blir hemma som sagt, bostadsmarknaden verkar lugna ner sig lite med och antalet jobb kommer nog nätt och jämnt att täcka den preliminärskatt jag ska betala in. Om jag har tur. På ett sätt kanske jag kan se det som något bra. Gott om tid att skriva på manuset, jobba med förlaget (mer om det framöver) och vila lite. Hobbyfota, hehe. Det kanske blir lite mer streetphoto om andan faller på. Blir jag rastlös får jag väl promenera mera. 😜

Sverige E.C – Efter Corona

Varning för långt inlägg

På ett sätt är det ändå ganska intressant att ha levt under en pandemi. Missförstå mig inte, jag tycker det är hemskt med alla som dött, och som dessutom hade kunnat vara vid liv idag om den svenska beredskapen och hanteringen av alltihop sett bättre ut. Men nu har vi ju den regering som majoriteten valt, så ingen idé att gå närmare in på det.

Men ändå liksom. Vi som föddes på sjuttio- och åttiotalet har varit väldigt förskonade från allvarliga kriser som dessa. Detta är självklart en bra grej men lite intressant är detta om man försöker se det ur ett utifrånperspektiv. Hur folk började hamstra konserver när ryktet spreds. Hur pasta och bönor plötsligt blev bristvaror i många butiker. Hur man fick passera både en och flera butiker för att hitta en som faktiskt _hade_ toapapper. Hur en del av de som var mest utsatta (äldre) var totalt orädda som om de trodde de var odödliga och liksom bara ”bring it on, jag har varit med om värre”. Och det hade de förmodligen med, eftersom de har överlevt Hong Kong, asiaten och allt vad de hette. De sprang omkring på stan precis som vanligt trots alla varningar.

Hur många börjar klaga på försämrad livskvalitet endast för att de under 2020 inte kan resa utomlands pga restriktioner. Hur många ändå trotsar alla rekommendationer och ändå reser, och sedan blir fast på hotellen i ngn karantän eller hemkörda igen och man får se snyftartiklar i kvällstidningarna om hur hemskt det var att få semestern förstörd pga corona. Ok jag förstår såklart att många sett fram emot semestern hela långa vintern och inte vill avstå den, men come on? Vad är egentligen ett år när det gäller både ens eget och andras liv? Varför inte försöka att gilla läget istället och se detta år lite som en parentes som bryter mot alla andra år? Jag kan lova att det folk gjort i år på semestern kommer de minnas mkt länge än det de gjorde säg 2012, just för att den här sommaren blev annorlunda. Det har verkligen varit en intressant studie i mänskligt beteende, och säger en del om hur bortskämda vi ändå är. Och hur svårt en del har att respektera gällande regler och andras säkerhet och hälsa, så snart det strider mot egna preferenser och intressen. Människor är helt enkelt väldigt kortsiktiga har jag märkt iom detta. Det enda som spelar någon roll är denna sommar, denna semester, denna vår. Att avstå något de vill just nu för att det är bättre för många på lite längre sikt än en vecka – nej aldrig. Begränsa sig – vilket påfund!

Och bara en sådan sak som att jag vid två tillfällen blivit konfronterad av personer som helt spontant frågade varför jag hade munskydd. Mitt svar blev lite trött att börja läsa tidningarna, för är man helt oförstående till det under 2020 har man nog sovit under en sten hela första halvåret. Det faktum att en del ens tycker sig ha rätt att kräva svar på det. Inte går jag och konfronterar alla som INTE bär munskydd även om det antagligen hade varit mer rimligt. Men det skulle ju bli en livsuppgift då det rör sig om 98% av alla man möter varje dag. Dock tror jag att det i alla fall i det senaste fallet handlade om en individ som försökte rättfärdiga sitt icke användande med att kasta märkliga argument emot på mig som faktiskt bar ett.

Men i alla fall , jag började fundera lite kring de mer långtgående effekterna av detta, och detta är vad jag kommit fram till so far. Observera att detta endast är funderingar och spekulationer, födda ur något slags fritt tankeflöde.

1. Människor kommer att börja arbeta mer hemifrån.

Många, både företag och anställda, har upptäckt att en stor del av jobbet kan göras hemifrån, även saker man tidigare tog för givet att de krävde fysisk närvaro, som möten. Och många börjar också se fördelarna med det, i form av minskade restider, mer tid med familjen pga detta och minskade kostnader för transport. Iom det kommer många av våra vardagsvanor att ändras så som köpbeteenden, pendlande etc vilket kommer synas i flera led över lite tid.

2. Som en följd av det kommer många människor kunna flytta från storstäderna.

I mitt jobb har jag kommit i kontakt med flera som ska sälja sin bostad och flytta tillbaka till sin hemort, oftast en mindre stad ute i landet. De har insett att det går att göra samma jobb oavsett bostadsort och behöver alltså inte vara beroende av att bo i storstäderna längre.

3. Detta kan på sikt leda till en minskad avfolkning av småstäderna.

Om man inte behöver bo i sthlm el göteborg för att jobba på storföretagen kanske man framöver kan bo kvar i sin hemstad, vilket minskar trycket på bostäder i storstäderna och därmed bostadsbristen i dessa.

4. Fler har börjat inse behovet av en buffert. Och att vara med i a-kassan.

Vad händer om man blir av med jobbet? Eller om ens arbetsgivare tvingar på en en nedgång i tid? Har man medel att hålla sig flytande en tid? Man brukar rekommendera åtminstone tre månaders omkostnader som ett slags lagom nivå på buffert. Kalla det fuck off-kapital om du vill. Insikten att varken jobben eller tillväxten i ekonomin är garanterade kom som en insikt för många i år tror jag. Jag har hört att väldigt många fler börjat intressera sig för sparande denna vår.

5. Som ett led i punkt 1 skulle det mycket väl kunna bli så att vi inom en snar framtid kommer se fler digitala nomader.

Vilket för mig låter väldigt intressant, sedan jag kom i kontakt med fenomenet för några år sedan. Nu är mitt eget arbete inte ett sådant som kan skötas oavsett bostadsort, men jag gillar och fascineras av tanken, att inte behöva vara beroende av plats, och har absolut förståelse för de som väljer att arbeta samtidigt som de reser runt lite. Det blir ju ett perfekt sätt att finansiera sitt resande, och jobba samtidigt.

6. Folk blir mer medmänskliga och inser att de måste ta vara på sina äldre.

Ganska snart efter denna pandemis start började det dyka upp olika initiativ där grannar erbjöd sig handla åt äldre, det dök upp lösningar i butiker där man kan handla på tex telefon och bara komma dit och betala i dörren med sitt kort så bär de ut de färdigpackade sakerna åt en. Matbutiker kom med olika initiativ för att underlätta för folk att handla, både med olika betallösningar och leverans, och för att hålla god hygien. Själv har jag under hela pandemin handlat varje vecka åt min pappa, vilket också blir ett sätt att ses när man inte kan umgås, även om man håller avstånd. Andra ser till att hitta chanser till företagande iom folks ändrade beteende kring handling, resor, hygien osv.

7. En del typer av varor kan komma att försvinna eller minska i popularitet. Och andra företag gynnas när folk börjar semestra hemma.

Lösgodis är en sådan. Hur många känner sig sugna på lösgodis, naturgodis, salladsbufféer och andra öppna lösningar för ta det själv-mat där man inser att vem som helst kan ha varit och nyst före en själv? 😀 Samtidigt har tydligen många skidanläggningar fullproppat med folk i sommar för olika sorters aktiviteter. De svenska badorterna är också de fullproppade och jag antar att de som jobbar i anslutning till dem kan glädjas åt ökade intäkter.

8. Munskydd kan komma att bli en vanligare syn framöver.

Kanske kommer vi tack vare ökat resande i framtiden bli ett land som tex Kina där man mer eller mindre ständigt får gå omkring med munskydd för att det alltid finns någon (eller flera) aggressiv smitta i farten? Kanske gäller detta speciellt personer som redan är i utsatt läge, som äldre eller folk med nedsatt immunförsvar.

9. Kontanthanteringen som redan var på utdöende kan komma att minska ytterligare

Under pandemin har smarta betallösningar blivit allt viktigare, både ur praktisk synpunkt som ur hygiensynpunkt. Teknikbolagen har i många fall gått riktigt bra i år och ny teknik utvecklas i en en rasande fart för att möta de nya behoven. Folk har fått en annan syn på hur bakterier sprids som de kanske inte gav så mycket tanke åt innan. Fler har utvecklat en åtminstone lindrig bacillskräck. Är det nu vi blir ett kontantfritt samhälle på riktigt? Fördelarna är väl hygienen och det praktiska, nackdelen att den dag ens betalkort inte funkar av någon anledning (bankstrul, internetförbindelsen, you name it) blir man ganska utsatt om man inte kan betala kontant.

10. Kommer hotell och reseföretagen tex flygbolagen påverkas permanent iom minskat resande eller kommer vi snart att återgå till det normala?

Kanske blir det pandemin som får folk att börja flyga mindre, inte miljön som politikerna försökte med? Eller åtminstone mer sällan och då kanske kortare resor? Hur lång tid kommer det ta innan turismnäringen repar sig helt? Kommer vårt resande ens att bli som förr igen? Hur många storbolag inom turism kommer att överleva, och kommer turismnäringen självsanera sig från de där halvskumma budgetalternativen?

11. Krisberedskapen

Vi har blivit medvetna om hur dåligt förberedda vi är på kriser av detta slag, hur dumt det var att avskaffa alla beredskapslager och hur bra det hade varit att ha dem i februari/mars, både i form av handlingsplaner, mat, mediciner och annan sjukvårdsutrustning. Kommer detta att åtgärdas så vi står mindre handfallna nästa gång? Det vet vi tyvärr inte förrän det händer igen.

Det var lite tankar från mig. Vad tror ni om de långsiktiga konsekvenserna av denna pandemi? Vilken tror ni kommer bli den största skillnaden E.C?

Paparazzo

Idag skulle jag egentligen ha varit ledig. En av de få dagar denna månad som jag tänkt bara chilla och vila. Men så hörde en av ”mina” mäklare av sig imorse och frågade om jag var intresserad av ett litet jobb. Hennes mamma fyllde jämnt, hela släkten var inbjuden plus lite vänner, och de ville ha lite bilder från festen. Det lät kul tyckte jag och en eftermiddag i vackra Omgivningar vid vattnet tackar man ju inte nej till. Ens om man tänkt vara ledig.

Det blev jättetrevligt. Jag smög omkring som en pressfotograf och tog mingelbilder på gästerna. Försökte vara diskret. Till slut blev det lite individuella porträttbilder med, både på par, hela familjer samt ett släktfoto.

Det kändes som en ära, med fyra generationer närvarande. Jag tänker att det är sådana bilder man uppskattar en dag i framtiden. Därför brydde jag mig inte om att en del hade lustiga miner på nån bild, eller att alla under ett tal höll blickarna riktade på en punkt i horisonten, till och med jubilaren. En dag kommer de fråga sig ”vad kollade vi alla på egentligen?” 😁 Sånt är ju kul, tycker jag i alla fall. Det var även en så gott som helt nyfödd bebis med, som såg lite missnöjd ut, vilket också blev kul bilder. En dag kanske hon ser sig själv på bild i fasters knä, och tänker ”jisses, vad jag såg arg ut.” Istället fokuserade jag på känslan, och storyn.

Det började också regna, himlen bara öppnade sig och som tur var satt alla under ett enormt partytält i den stora trädgården, och även maten var under tak. Men kameran höll sig torr som tur var. 🙂

Ja det var som sagt trevligt, och speciellt att ta en helt annan slags bilder än vanligt. Gruppfoton har ju sina svårigheter med, när alla är så att säga på olika fokusplan. Och det är alltid någon som blundar, tittar bort eller gör något annat lustigt. Men det gick med tillslut.

Sedan åkte jag hem, och på Lidl när jag skulle handla lite mat, hade jag en märklig upplevelse. Jag kom direkt från tunnelbanan så hade inte mina vanliga papperspåsar med mig för frukten, så jag lade en tomat i en godispåse 😀 då ville kassörskan ta betalt för påsen ändå, varpå jag undrade varför. Det var ju ändå plasten som skulle beskattas, inte påsar i allmänhet väl? (Godispåsarna betalar ju inte ens butiken något för, de kommer från godisleverantören) Nej, men jag tog ju den istället för en plastpåse, sa hon. 😳😳🤨

Det var väl det jag visste hela tiden. Plastpåseskatten har inte ett smack med miljön att göra. Allt handlar bara om att krama ur ytterligare lite mer skattemedel ur de redan hårt prövade (och beskattade) svenskarna som aldrig säger ifrån. Pengar som man sedan kan skänka bort förbehållslöst till andra länder i form av bidrag, eller till invånare som själva aldrig kommer bidra med några skattemedel och slå sig för bröstet i tron att man gjort något bra. Hepp. Leif Östling anade nog inte hur bevingade hans ord skulle bli när han frågade vad fan han får för pengarna. Något som känns allt mer relevant att fråga sig numera.

Politikerna, ja. Någon sa på Twitter, när ska de visa lite handlingskraft mot allt detta våld, skjutningar, terrordåd, mord och våldtäkter? När ska man börja göra något åt det? Mitt svar: förmodligen efter att de förlorat valet. Då ska ni se att de plötsligt hittar motivationen att ändra på väldigt mycket i sverige och vet precis vad som bör göras. 😉 Tills dess får vi ha det som vi har det.

Här är i alla fall ett par street portraits som jag tog förra veckan. Hoppas ni har en fin sommar.

(Dessa är tagna med min gamla kamera och vad som börjar bli mitt favoritobjektiv: Sigma 35mm art. Samma som jag använde till bilderna med Johan i ett tidigare inlägg.)

Omtumlad

Det är mycket som händer just nu, inte relaterat till corona, utan i familjen och jag försöker verkligen att inte stressa upp mig för mycket över det utan bokstavligen ta en sak i taget. Istället distraherar jag mig med jobb, det funkar bra för att inte grubbla för mycket och vältra sig i negativa tankar i alltför hög utsträckning.

De vanliga jobben fortsätter som vanligt och nu har jag även haft ett par porträttfotograferingar, senast igår med Johan som jag fotat tidigare. Alltid kul när man får äran av återkommande uppdrag. Jag vet inte om det är på grund av den långa bortavaron från porträtt eller att jag bara känner mig mer kreativ nu utan brödjobbet som hägrar över en. Men vi hade en jättebra fotografering, och både vädret och tekniken samarbetade. 🙂 Jag som en tid haft svårt att tänka ut lämpliga locations (antingen förstrött eller för stressad) kom med ens på hur många som helst under en kort promenad, så miljöer saknades då inte. Här följer ett urval.

Gillar reflektionerna från paraplyet i glasögonen 😀

Det var riktigt roligt, och dessförinnan hade jag en annan liten fotografering som dock avbröts i förväg av ett samtal från sjukhuset…

Här är i alla fall ett par bilder från den.

En helt annan stil men väldigt roligt och intressant att hitta en ljussättning som fungerade inomhus för mer än bara vanligt porträttfoto med fokus på motivet. 🙂

Så nu har porträttfotografen i mig vaknat och vill bara fota meeer!

Bland de vanliga fotograferingarna har det varit mycket osäkerhet pga det ostadiga vädret i stockholmsregionen, men de flesta fotograferingar har kunnat genomföras, vilket känns skönt.

Här är ett par av höjdpunkterna.

Hoppas ni mår bra och är friska.

Sugen på att Downshifta? Här kommer ett boktips och lite tankar.

De senaste dagarna har jag läst den här:

En liten praktisk bok om hur man kan leva ett bättre liv med mer livskvalitet och mindre stress, karriärhets osv, och komma ur den där fällan som verkar drabba de flesta idag. Det där att inte ha tid med det man vill göra för att livet bara snurrar på och man har liksom inte tid att leva samtidigt. Författaren hoppade av det livet och flyttade ut på landet med man och barn, downshiftade helt enkelt, fastän hon fortfarande arbetade. Ett begrepp som träffade precis rätt, för egentligen känns det lite som det jag gjort med.

Jag bor förvisso kvar i stan, i samma lägenhet, men har prioriterat om lite beträffande jobb osv. Jag upplever det just nu som att jag jobbar väldigt lite, men när jag tänker efter är det faktiskt i stort sett heltid när man tänker efter (vilket iofs är en nedgång från innan då jag jobbade både som företagare och anställd). Själva fotograferingen är egentligen inte det som tar mest tid, utan det är redigeringen, (men som tur var tycker jag oftast det är roligt) och sedan kommer såklart resor till och från jobb, bokningar, mailkontakter och fakturering och bokföring osv. Jag tror att vad som gör att det känns som att jag inte jobbar så mycket är det faktum att jag ägnar en förhållandevis liten del åt varje moment varje dag. Det är inte alls som att vara på en arbetsplats och göra ungefär samma sysslor i åtta timmar. Och jag kan sticka emellan med andra saker med. Ett ärende här, en tvättmaskin där. En promenad på stan. Lite lunch vid det kombinerade köks- och skrivbordet. Det gör att tiden går utan att jag ens tänker på att jag har jobbat, men det betyder också att i stort sett all min vakna tid är arbetstid.

Det kanske inte passar alla, det förstår jag. Har man familj vill man såklart kunna koppla bort jobbet efter ett visst klockslag, men det passar mig perfekt. Jag kan ta dagarna i min egen takt, låta dagsformen avgöra. Det var en av de saker som fick mig att välja den här livsstilen från början. Det att jag kände att jag ibland inte längre orkade i samma utsträckning som innan, och ofta önskade att jag kunde gå till jobbet lite senare eller stanna hemma och bara vila en förmiddag de dagar då jag känner att formen inte är den bästa. Det funkar ju inte när man har en anställning. Och i den här åldern är det kanske dags att börja tänka på hållbarheten i ens arbete med. Kommer jag orka fortsätta såhär tills jag går i pension? Kommer jag kunna njuta av pensionen om jag slitit ut mig fram tills dess?

Så den boken kan jag rekommendera. Det finns nog mycket som de flesta kan känna igen sig i, även om jag med min lite mer minimalistiska livsstil inte riktigt känner att jag vill eller kan spara på allt som kan vara ”bra att ha” som författaren tipsar om, lite som de gjorde förr. Så den som vill ha ett mer prylbantat liv får kanske bortse från de bitarna. 🙂

Här är ett kort citat jag tyckte var roligt:

Det symboliserar tonen i boken väldigt bra, tycker jag. Personlig och rolig. Ja de fick det onekligen att låta enkelt, men egentligen är det kanske samtidigt inte svårare än så. Först måste man fundera på vilket slags liv man egentligen vill ha. Vad som behövs för att få det. Göra upp en plan med steg för steg hur man ska ta sig dit. Och sedan bocka av dem, en i taget tills man är där. Det kan låta förenklat, men det är ju precis så. Bara det att det som artikeln fick att låta som om det går på en kafferast egentligen kanske tar ett år eller flera. I mitt fall tog det faktiskt nästan precis ett år, från att tankarna på ett annat slags yrkesliv födes, tills jag checkade ut från mitt dagjobb.

Om det var enkelt? Nej, det skulle jag kanske inte säga. Det involverade mycket mer jobb en tid för att kunna arbeta annorlunda och mindre senare. För medan jag fortfarande jobbade på bageriet skötte jag mina fotograferingar på kvällarna efter det vanliga jobbet. Allt för att bygga upp min firma och se om det ens kunde gå att leva på den. Det krävdes också tålamod och en allmän omställning till ett liv där jag inte spenderar lika mycket pengar utan klarar mig på mindre. Inte heller det är gjort i en handvändning. Jag har gradvis dragit ner på min konsumtion (och här blev minimalismen en hjälp, även fast det aldrig egentligen var en del av planen) och på mina fasta kostnader. Men så värt det så här efter två och en halv månad.

En som är mindre nöjd med sitt jobb är min stackars dator som börjar känna sig lite överansträngd. Det är nog inte helt lätt att behöva hålla igång två rätt tunga bildredigeringsprogram samtidigt… den har nog egentligen inte riktigt kapacitet för det. När jag köpte den hade jag ingen aning om vad jag skulle behöva för framtida prestanda. Jag behövde mest en skrivdator. Den har alltså cirka fem år på nacken redan. Jag har försökt underlätta för den men den senaste månaden har den bara slocknat helt oförhappandes två ggr. Och känns ganska varm… Så idag fick jag hastigt och lustigt gå ut och köpa en ny dator, då den gamla kollapsat två ggr på mindre än 12h…

Så nu har jag en ny dator att bekanta mig med. 🙂 Den ska nog bli bra den med.

Vad beroende man är av sina tekniska prylar egentligen. Jag som aldrig varit speciellt teknikintresserad har ändå upptäckt hur mycket jag behöver de där tekniska pryttlarna för att kunna jobba med och göra det jag vill göra. För bara några år sedan gjorde jag mig lite lustig över de hade både en dator och en ipad, bara en sådan sak. Snacka om onödigt tänkte jag då. Men sedan dess har jag skaffat en, nu minns jag egentligen inte vad anledningen var, om det var för att jag inte ville ta med datorn när jag reste, eller för att jag ville ha den som läsplatta för e-böcker. Kanske lite av varje. Och nu använder jag min iPad nästan hela tiden. Datorn använder jag nästan bara till bildredigering, lagring och leverans. Plus till de förlagsrelaterade jobben, såklart.

Oj, nu har jag brett ut mig alldeles för mycket 🙂 Dags att runda av. Ikväll ska jag iväg och fotografera, det är en speciell dag för jag ska fota TVÅ skymningsfotograferingar, på samma kväll. Det har jag aldrig gjort förr. Egentligen är det ju inte helt idealiskt, för man kan bara vara på ett ställe när solen går ner och då ljuset är som bäst. Men eftersom de ligger i närheten av varandra och jag dessutom får skjuts mellan av min uppdragsgivare, så sa jag ja. 🙂 Så då förstår ni varför jag behöver en dator som klarar trycket, för ikväll får den dubbelt så mkt att göra som vanligt. 😉

Ha en fin midsommar därute, och hoppas ni kan njuta av den trots karantäner, reserestriktioner osv. 🙂

Jag kommer nog fortsätta blogga lite även under sommaren för den som är intresserad. 🙂

Bild från en liten båtluff jag gjorde under veckan som gick. 🙂

Avslöjanden

Ok, jag tror dagen är kommen att göra ett litet avslöjande jag hållit på en tid nu. ☺️ Jag har antytt det lite tidigare men sanningen är denna: Den sista mars gjorde jag min sista dag på mitt gamla bröd(!)jobb på bageriet.

Det var mitt eget initiativ, även om pandemin såklart skyndade på det lite. Sedan dess är jag alltså egenföretagare på heltid. Det kändes både väldigt stort och som en oerhörd lättnad, inte minst pga grund av omvärldsläget just då och det faktum att jag kände mig extremt utsatt i mitt jobb i en liten pluttbutik och med nära kontakt med runt 100 kunder eller mer varje pass mitt under en pågående pandemi och hög smittrisk och rekommendationer som man kände att man inte riktigt kunde efterleva på jobbet.

Men det var något jag längtat efter en längre tid, att sluta inom butiks- och handelssektorn, för de senaste åren har jag undrat hur jag ska orka med den sortens jobb i cirka 20 år till, både fysiskt och mentalt. Efter över tjugo år har jag börjat tappa engagemanget och energin för det och jag hade funderat på vad jag skulle kunna göra istället i flera år redan.

Jag hade trott att det skulle kännas konstigt, att inte längre ha ett jobb att gå till, att inte veta att man får en lön i slutet av varje månad, men än så länge känns det bara bra, faktiskt. Jag har ju annars alltid valt tryggheten i första hand och bitit ihop när jag inte trivts, med insikten att det egentligen inte funnits så många alternativ. Nu jobbar jag dessutom mest kvällstid såhär på sommaren, vilket innebär att jag har dagarna fria, förutom bildredigering, bokningar, mailande och messande och fakturering osv, men jag har ändå tid över att ta hand om mina föräldrar i dessa tider, vilket jag värdesätter mycket. Dagen eter att jag slutat pratade jag med min mamma i telefon ( det var innan hon blev sjuk) och sa ”jag är FRIIII!”, vilket hon skrattade åt. Det var precis då det kändes! 😄

Här känner jag att ett tack är på sin plats. Jag brukade nämligen känna mig extremt osäker på hela den här grejen med att starta företag med allt vad det innebär. Tvivla på om jag skulle klara det, jag visste ju ingenting om sådant. Och redan där brast ju drömmarna om att arbeta med mycket av det där kreativa jag drömde om som yngre. Det kändes helt enkelt oöverstigligt. Men här hade jag tur att få underbart pepp och stöd och hjälp från min fina kollega Eva-Lisa. Dessutom har jag bla gått på informationsträffar på Skatteverket ( en jättebra grej för den som är ny, de är väldigt informativa och personalen överraskande hjälpsam och trevlig.) och lärt mig mer om det jag behöver kunna. Ibland kan det göra hela skillnaden att ha någon som håller en i handen för att våga ta steget ut i det okända. Så stort tack för det. Utan dig hade jag förmodligen inte kunnat göra detta idag. ❤️

Så här års kommer ju även tankarna på hur det blir med semester. Nu lär man ju inte kunna resa någonstans än på en liten tid, speciellt inte om man är svensk… 😉 men det gör förvisso inget just nu, jag gör ju det jag tycker om allra mest så det gör absolut ingenting om det blir en workation för mig i år. Speciellt när jag kan vara ute så mycket på dagtid. Jag tänkte på det, i mitt yrke blir det ju bara dumt att ta ledigt när jobben finns så kanske är det allra bästa att ta semester på vintern istället och förhoppningsvis resa någonstans där det är lite lagom varmt. Lite som de gör som driver populära glassbarer eller jobbar med sommarturism. 😉 Jag är ju inte supermycket för sol och bad så skulle gärna åka till någon stad i sydeuropa och bara fota och äta god mat. 🙂 Jag behöver inte ha badtemperaturer.

Detta har medfört att jag fått skära ner på mina omkostnader för att få det att gå ihop även de månader då det är mindre jobb (eller inga alls, vilket hände i vintras då jag hade typ 4 fotograferingar på två månader.). Jag har försökt skapa så gynnsamma förutsättningar jag bara kan för att kunna leva på detta, och save for a rain day, för så här efter två månader inser jag att det nog är det bästa jag gjort hittills i min karriär. 🙂

Så den senaste tiden har det handlat mycket om att hitta sätt att spara och dra in på mina kostnader. Som ett roligt exempel, så bytte jag elavtal i april, och i början av veckan började jag fundera över varför jag inte fick någon faktura än, trots att jag bett dem skicka dem månadsvis. Så jag ringde elleverantören, och det visade sig att min förbrukning var så låg att den inte kommit upp i gränsen för då de skickar en faktura 😀😀

Jag har nämligen börjat försöka använda min el lite smartare och företrädelsevis under de timmar då den är billigare, bara som en grej. Hittills verkar i alla fall det ha slagit väl ut. Det kan låta extremt och som alldeles för mycket ansträngningar för några hundralappar, men jag tänker att allt som drar ner ens omkostnder gör det lättare att överleva som företagare i dessa tider. För ju lägre kostnader jag har, desto färre jobb behöver jag för att gå runt. Många bäckar små, som bekant. 🙂 och egentligen är det ingen större ansträngning, man får bara tänka om lite, vilket man snabbt vänjer sig vid.

Hur ser det ut för er? Har ni gjort frivilliga eller påtvingade förändringar i livssituationen pga Corona? Jag har tex hört flera säga att de (och tydligen även deras arbetsgivare) iom corona har insett att de kan göra sitt jobb även hemifrån, så de funderar på att flytta från stockholm och tillbaks till sina hemstäder. Något som ju är väldigt intressant. Kanske kommer man i framtiden vara allt mindre beroende av att bo i samma stad som man jobbar i? Vad tror ni? Vilka andra typer av permanenta förändringar i livsstil kan den här pandemin komma att föra med sig efter att den är förbi? Kommer vi få se fler digital nomads i framtiden tex?

Kommentera gärna. Och under tiden hoppas jag att ni får vara friska och att ni kanske t.o.m. vill hålla en tumme för mig framöver. ☺️

Här var jag förra våren.

Corona

Nu var det länge sedan jag bloggade. Har inte haft så mycket nytt att berätta egentligen. Jag har en grej men måste nog hålla på den lite till, tills jag ser hur det går med saken. Men det är grejer på G i alla fall .

Då min arbetsgivare inte har varken stängt eller dragit ner på öppettiderna jobbar jag som vanligt, vilket börjar kännas ganska olustigt, tyvärr. Speciellt som det faktiskt är ungefär lika mycket kunder som vanligt, bara lite mindre frukostgäster och mer som köper saker att ta med på eftermiddagarna. Egentligen förstår jag inte varför folk bunkrat som de gjort med tanke på att de är ute och konsumerar, går på restauranger, fikar mm som vanligt. Få verkar ha satt sig själva i karantän på riktigt, ens de som faktiskt skulle kunna.

Fotojobben har inte heller påverkats drastiskt, än. Jag hör mycket om småföretagare som har det svårt och är på det sättet glad att jag jobbar med det jag gör, vilket gör att mitt arbete sköts ute hos kund samt hemifrån. Det gör att jag inte sitter på varken lokalhyror som måste betalas eller har anställda som ska ha lön. Funderar på om den sortens microföretag kanske har en liten fördel i alla fall i dessa tider. Kanske framför allt de som jobbar hemifrån och inte träffar kunder face to face.

Det lutar även mot att det blir hemester i år. De som får någon semester. Hemskt många blir ju av med jobben när företagen tvingas skära ner, vilket är hemskt tragiskt. Kanske blir det här året då fler stannar hemma och semestrar på landet. Jag hörde sägas att luften i alla fall förbättrats avsevärt i stan pga kraftigt minskad biltrafik. Något som faktiskt synd väldigt tydligt där jag bor i utkanten av stan. Stora gator som i rusningstrafik brukar vara hårt trafikerade är numera väldigt tomma. Tänker att det kanske i alla fall kommer någonting gott ur detta. Naturen får en chans att återhämta sig lite, folk flyger mindre, mindre biltrafik osv. Miljökämparna är förmodligen nöjda nu.

Turismen har såklart drabbats hårt, liksom restaurangvärlden. Mindre resande, mindre turister på stan och en minskad benägenhet till restaurangbesök. Vilka kommer överleva den här krisen? Det är också intressant att se och fundera över vilka brascher som rentav gynnas i dessa tider. Det kan man få en bild av om man tittar på börsen, vilket är ganska intressant just nu.

Rörande också med de företag som på grund av minskad jobbelastning ägnar sig åt att hjälpa sina medmänniskor. Som ett par restauranger och något bageri som gick samman och började laga mat som de delar ut till personalen på Södersjukhuset, frälsningsarmén mm. En jättefin gest tycker jag. Jag ser även lappar i fastigheter där grannar erbjuder sig att handla åt de äldre. Det är i kristider som en känsla av solidaritet föds och jag hoppas på ett sätt att den här allmänna känsla av att alla ställer upp och kämpar tillsammans, en känsla av gemenskap (även på behörigt säkerhetsavstånd) består även när krisen är över. Framför allt i storstäder där den där känslan av samhörighet inte är så stor.

Själv har även jag haft en liten kris i familjen som dock verkar ha fått en lycklig utgång när en av mina föräldrar insjuknade. Inte i Corona utan något helt annat, men blev inlagd på sjukhus ett tag. Under tiden och efter det har jag ägnat en del tid åt att hjälpa dem med handling osv, då de båda är lite äldre och av förklarliga skäl inte bör gå ut till affären och trängas med folk i onödan.

Ytterligare ett sätt som mitt liv påverkats av den rådande situationen är hälsan. Jag försöker i största mån undvika kommunala färdmedel, vilket gör att jag börjat gå istället om jag ska någonstans så långt det är möjligt, vilket redan börjat synas på både kondition och figur, lol.

Hur har era liv påverkats av restriktionerna kring Corona-krisen?

Första porträttfotograferingen

Japp, nu är det igång igen för i år. I onsdags fotade jag Frida i den bästa miljön som går att frambringa i Stockholm så här års. Man får verkligen försöka hitta ställen där man kan fota inomhus på vintern så man kan slippa alla ytterkläder och rödfrusna näsor. Och detta var härligt på flera plan. Dofterna av grönska, lite som att vara vid medelhavet, jag fick en sån Flashback till Italien av den. Värmen, ljuset, (dock var just ljuset inte optimalt för foto, med starka strålkastare som vi fick försöka jobba runt) hela känslan av lugn. Så välbehövligt. Använde mina två favvoobjektiv, 50mm och 135mm. Den sistnämnda får väl kallas pärlan, kronprinsen, kungen av Bokehlicious ☺️ jag bara älskar hudtonerna den återger. Alla blir så glowiga med den. Den kräver lite utrymme men resultatet blir oftast 👌 Och vem vill inte bli glowig på bild?

Här är några bilder från den fotograferingen.

Jag har även en ytterligare porträttfotografering inbokad nästa vecka. Plus lite andra kul happenings, bla ev en till fotograffrukost. Ser fram emot den. 🙂

Här är dessutom några bilder som togs idag.

Vad gör ni för kul?

Januari

Januari har varit en lite tråkig månad, på alla plan. För lite jobb, för lite porträtt, för mycket bullätande med medföljande kilon. Överlag har det varit Upp som en sol och ned som en pannkaka över hela månaden. Så det känns skönt att den snart är slut. Hela året har börjat lite trist, faktiskt, efter ett grandiost slut på det förra. Det känns fortfarande inte som saker egentligen har startat. Sjukt frustrerande när man har så mycket planer och idéer och inte kan förverkliga dem. Men tre fotograferingar har jag i alla fall hunnit med, och Jag har i alla fall haft sjukt mycket tid till läsande och självstudier.

Imorgon har jag i alla fall årets första porträttfoto, vi får se hur vädret ser ut och var vi kan hålla hus, men det ska bli jätteroligt. Känner mig helt sjukt ringrostig just nu, efter att inte ha fotat porträtt sedan någon gång i höstas.

Jag var i alla fall på ett fotograf-frukostmingel för nån vecka sedan, anordnat av Scandinavian photo. Det var jättekul och jag träffade massor av trevliga och kreativa människor. Så välbehövligt och inspirerande att få prata fotografi med andra, höra vad de fotar och hur de ser på yrket, marknaden och svårigheterna de möter. Det var en väldig bredd på olika genrer men porträttfoto verkade välrepresenterat. Jag ser fram emot nästa tillfälle för det var en jättetrevlig grupp.

Sista raden har gått bra på biblioteken, och har lånats ut riktigt bra vilket såklart är glädjande. Och jag kan åter konstatera att de flesta av mina läsare återfinns på just biblioteken. Jag vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det, men det spelar egentligen ingen roll. Det är ju kul att de finns, oavsett var.

Är det fler än jag som tycker att januari har varit en tråkig månad överlag? Lite av ett antiklimax. Jag har redan börjat fundera på resor i vår, i år ska jag inte göra om misstaget att åka till italien mitt i högsommaren. April eller tidig maj vore perfekt. Funderar lite på Portugal, men ligurien lockar också. Grönt och fint och inte så lång flygresa, även om det kanske inte direkt är badväder då. Fast Portugal har jag aldrig varit i och det verkar fint. Gärna en stad som tex Lissabon, kanske inte direkt en renodlad badort, men man kanske kan hitta någon med både stad och bad.

En kul sak som i alla fall hände var att min bild från ovan fotografering (inte detta men en snarlik) publicerades i SödermalmDirekt.

Här är originalbilden: