Författarintervju: Linda P Sturesson

En solig dag i januari fotograferade jag debuterande författaren Linda P Sturesson vars debutroman släpps nu i dagarna på Bokförlaget Mormor. Och eftersom jag tycker om att höra om andras upplevelser av hur det är att debutera som författare och vilka drömmar och känslor som ligger bakom föddes redan där en idé om att i samband med releasen göra en intervju med henne.

Hej Linda, vad kul att du ställde upp på att låta dig intervjuas 🙂 Hur kom det sig att du började skriva?

— Att jag började skriva överhuvudtaget har kanske att göra med att mina föräldrar alltid läste för mig när jag var liten, även efter att jag själv lärt mig läsa. Fortsatte sen att läsa själv och väldigt mycket. När jag var i kanske tolvårsåldern kom jag på att jag ville bli författare och eftersom en bok ju inte skriver sig själv, så var det bara att börja skriva.

Berätta kort om boken och hur du fick idén till den.

— I boken får läsaren följa två trådar. En handlar om ett flickebarns svåra uppväxt och i den andra följer vi en kvinna som blivit diagnostiserad som bipolär och som anmäler sig till en patientförening vilken också ger en skrivkurs för sina medlemmar. I denna finns det ett antal deltagare som är mer eller mindre jobbiga, för att inte säga knäppa, men samtidigt har alla sin charm och tack och lov viss humor. Boken är samtidigt komisk och tragisk, ganska krass. Den handlar en del om stigmatisering, förakt, skuld, skam och acceptans. Idén till boken fick jag från flera håll, men startskottet blev nog ett samtal mellan två kvinnor som ville ha en diagnos och sedan en egen depression. När jag kom ur min depression blev jag intresserad av hur psykisk ohälsa kan förebyggas. En lösning för mycket svårt sjuka kan vara medicinering, men för många finns nog andra sätt. Jag har också funderat kring psykisk ohälsa i relation till ärvda trauman, förutsättningar och samhälleliga krav. Innan min depression var jag intresserad av stigmatisering och kategoriseringar, och det framgår nog i boken.

Vad var det svåraste under skrivprocessen?

— Kanske att hitta tid till att skriva! Själva skrivandet var nog inte så svårt, men det fanns såklart svåra delar som hur jag skulle döpa mina kapitel, vad mina karaktärer skulle heta och om jag skulle skriva i jag-form eller tredjeperson och jag testade fram och tillbaka tills jag hittade rösterna. Ibland har jag fastnat i formuleringar, som exempelvis om det ska stå ”inte heller” eller ”heller inte” vilket nästan har gjort mig galen. Det har såklart också hänt att jag inte fått fram någonting, men då har jag ändå försökt tvinga mig själv att sätta igång. Ibland när jag inte får ut något så brukar jag messa min bästa vän som brukar skicka en knytnävesslag-smiley tillbaka eller så går jag ut och går eller sätter mig någonstans och tittar på folk. Det svåraste med denna bok har egentligen nog varit efter själva skrivprocessen, efter att jag fick bokkontrakt och insåg att boken skulle läsas av andra också. Hjälp liksom.

Vilka tankar och känslor vill du väcka hos läsarna?

— Jag vill nog väcka alla möjliga känslor, alla de som mina karaktärer känner och som ingår i livet, men kanske främst hopp, glädje och sorg. Att saker verkligen kan vara för jävliga för en del, men det finns de som överlever helveten. Livet innebär svårigheter, men det finns också överlevnadsvilja och det finns humor i mycket av det galna som sker. Jag vill också väcka tankar kring de saker som jag själv funderade på när idén till boken föddes och som rör medicinering, skuld, skam och stigmatisering, ärvda trauman, förutsättningar och krav. Läsaren får gärna reflektera kring sina egna förväntningar på livet och hur hen hanterar motgångar. Läsaren får också fundera på vems ansvar det är att en individ ska må bra.

Vad gör du till vardags när du inte skriver?

— Jag arbetar, tränar tre till fyra gånger i veckan på Friskis & Svettis, går på konserter, utställningar och träffar nära och kära. Tycker om att fika och titta på folk som går förbi. Jag har två barn som jag gärna umgås med även om de numera är ganska ointresserade av att hänga med mig, så därför hinner jag skriva en del. Mitt skrivande hindras dock av att jag måste ägna en hel del tid åt hushållsbestyr vilket jag tycker är fantastiskt tråkigt.

Vad tycker du själv om att läsa?

— Läser mycket självbiografier, populärvetenskap, dokumentära böcker och serier. Romaner slinker också in, gärna humoristiska eller vardagliga. Gillar också en del deckar- och skräckförfattares alster. Läser mycket vetenskapliga artiklar och rapporter i mitt arbete, vilket tyvärr inneburit att jag läser lite mindre efter jobbet, men ett par böcker i månaden blir det. Förutom litteratur som riktar sig till vuxna är jag väldigt förtjust i att läsa serier, böcker för både unga vuxna och för barn strax innan tonåren, där mina egna barn befinner sig.

Finns det någon bok som betytt extra mycket för dig?

— Det finns några böcker som dröjt sig kvar hos mig, men det är så svårt att välja en av dem. Med tanke på min bok Diskvalificering av det positiva så skulle jag nog säga Pojken som kallades Det, Pillret, Gökboet och kanske också Dumskallarnas sammansvärjning. Finns många bra författare till ännu fler bra böcker. Om jag ska nämna några författare som får extra mycket plats alternativt kärlek i mina bokhyllor så är det Elizabeth George, Ingrid Noll, Jonas Hassen Khemiri, Claes Holmström, Jenny Jägerfeldt, Anna Arvidsson, Danny Wattin, Kristina Ohlsson, Fredrik Kehlmann, Marjaneh Bakhtiari, Fredrik Backman, Chimamanda Ngozi Adichie, Stephen King … min lista skulle kunna bli oändlig, så bäst att jag stänger ner mig själv nu … I mina barns bokhyllor står förresten också en del guld av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Ingeborg Angelin, Jeff Kinney, Astrid Lindgren …

Tack för intervjun Linda, och stort lycka till med boken. 🙂