En tråkig tendens

När jag började blogga om skrivandet för typ tio år sedan så fanns det en uppsjö bloggar om just skrivande. Delvis hade det väl med att göra att det rådde en generell boom kring bloggande just då, alla skulle blogga om ALLT. 😀

Det var riktigt roligt att stöta och blöta sina problem, tankar och erfarenheter med andra i samma sits. Och få pepp och stöd när det kändes motigt. För någonstans drevs vi ju alla mot samma mål, att en dag bli utgivna.

En efter en blev så gott som alla det med, och då tillstötte en tendens som var lite tråkig, nämligen att folk slutade blogga efter att de blivit antagna. De få som fortfarande hängde i nöjde sig med att använda bloggen som en marknadsföringskanal för sina böcker men det dagliga dokumenterandet av alla fenomen längs vägen upphörde.

Delvis undrar jag om det beror på att man på något vis inte ville förta bilden av sig själv som lyckad (som i utgiven, som att alla ens problem magiskt upphörde då), genom att låta påskina att man fortfarande hade dagar då man tvivlade, saknade inspiration eller råkade på motgångar på vägen

Jag stötte nämligen på en liknande tendens i ett annat forum jag ”hänger” sedan en tid, där jag umgås med människor med ett gemensamt intresse. Där finns det samma känsla av mål att sträva mot och så sent som idag hintade en av dessa om att målet nu var nära, varpå jag svarade att det skulle bli kul att läsa om resan ”efter” med s.a.s. Och då kom det.

”Jag kommer nog inte fortsätta skriva då.”

Jag tycker det är synd, för visst måste det väl finnas saker att fortsätta skriva om även efter att man uppnått det som var ens primära mål? Man kan ju få nya, relaterade mål, utvecklas vidare, stöta på oväntade insikter kring det man trodde man ville mest av allt, mm som även det kan vara intressanta att ta del av, både för oss som ännu inte är där, och även de som redan varit där en tid, för att se om de delar erfarenheten?

Är det inte synd om alla i ett community försvinner en efter en, när de anser sig ”färdiga”? (Blir man ens någonsin det? Ens som författare) Är bloggandet mest ett redskap för nybörjare inom ett område som behöver en morot i sin strävan efter att lära sig något eller uppnå något? Kan det inte finnas ett behov av människor i olika stadier av ”vägen dit”, det borde ju kunna bidra massor att ha folk i sitt community som vet hur det är ”på andra sidan” och vad som väntar en där? Lite som tex författargruppen jag är med i på Fb där nybörjare och aspiranter blandas med allt från förlagsutgivna, etablerade författare till egenutgivare med succeböcker bakom sig.

Jag inser ju att jag själv är lite halvskyldig, men det beror ju mest på att jag faktiskt inte skriver längre. Plus att det verkade just då som att hypen kring skrivbloggar hade börjat klinga av avsevärt.

Vad tycker ni? Har bloggandet flyttat över till diverse Fb-grupper på senare tid? Eller under hashtaggar på Twitter? Jag kanske redan nu får börja leta efter en passande ”efter”-grupp dit jag kan söka mig den dag jag eventuellt lyckas nå det målet. 🙂 Även om det är långt dit.