Att förverkliga sina drömmar

Ju äldre jag blivit, desto tydligare har tendensen blivit hos mig själv att jag blir jättetaggad av att ha en dröm eller ett mål på något visst område. Tror jag tillräckligt starkt på något, så starkt att den där känslan vaknar till liv ”Det här är det jag vill”, då föds ett slags jävlar anamma hos mig som ofta förvånar även mig.

Jag såg det aldrig när jag var yngre, kanske för att jag aldrig riktigt hade något specifikt att sträva mot, inga uttalade planer. Visst hade jag drömmar, men de var mer av den ganska odefinierade sorten… ”En dag skulle jag vilja bo i Italien” eller ”jag skulle vilja bli författare”. Men i det skedet gjorde jag inget aktivt för att förverkliga dem, mer än närde drömmen. Det kanske iofs var nog så viktigt då, när man ännu bodde hemma och inte riktigt hade förutsättningarna. Och så här i efterhand kan man väl säga att det gick rätt bra i alla fall. De tre drömmar jag hade (i olika faser) i min uppväxt har jag alla förverkligat:

  • drömmen om att jobba med hästar
  • drömmen om att få uppleva hur det är att bo i Italien, året runt s.a.s, och inte bara besöka som turist
  • drömmen om att bli författare

Förutom den första som förverkligades någonstans runt 20 så fick jag den verkliga drivkraften när jag fyllde trettio. Kanske var det en slags trettioårskris, men jäklar, i så fall var det en riktigt bra kris! 😀 Där föddes en slags insikt om att ”gör jag inte detta nu så kanske det aldrig blir av”, ”jag blir ju inte yngre, det kommer aldrig bli lättare än nu”, och ”vad är det egentligen som hindrar mig?”.

Mycket har jag såklart gynnats av det faktum att jag inte är gift eller har barn, (även det ett aktivt val), allt blir såklart lite lättare när man bara har sig själv att ta hänsyn till, vilket passar mig perfekt, då jag i mångt och mycket är en ensamspelare. Lagsporter var aldrig min grej i skolan, det var snarare ”ensam är stark” som var mitt motto. (om jag nu hade något) För jag hade redan insett att så länge jag förlitade mig på mig själv och inte behövde räkna in insatserna från andra, kunde jag oftast klara det jag ville och behövde göra. Varför försämra oddsen genom att blanda in faktorer man inte kan påverka, liksom?

Varje gång har dessa förverkliganden av drömmar lett till en livsstilsförändring, så det kanske är en bra grej att inte vara rädd för förändringar i livet, om man vill uppfylla drömmar. För, som de säger,

If you want something you’ve never had, you’ve gotta do something you’ve never done.

Senast det hände var förra våren. Efter ett par år med olika hälsoissues kände jag en slags trötthet på hur mitt yrkesliv såg ut och försökte föreställa mig hur jag skulle orka fortsätta på samma bana, göra samma saker på heltid i tjugo år till, tills jag går i pension. Tanken fick mig inte direkt att studsa upp och ner av glädje. Och då har jag ändå älskat mitt yrkesval hela vägen fram till hit. I över 20 års tid. Det var så jag kom in på att starta eget som fotograf, med förhoppningarna att det en dag skulle kunna bli min huvudsakliga försörjning. Och någonstans hittade jag motivationen för att ta stegen för att försöka förverkliga den. Också.

Sedan dess har mycket hänt på önskefronten. För tydligen är man inte klar med drömmandet när man förverkligat alla drömmar man hade som ”ung”. Nej då, man kan visst få nya drömmar vid både 43 och 45. Vem hade kunnat tro det? De drömmarna är ingenting jag kan förverkliga i nuläget, utan kräver lite tid och förberedelser. Men jag kan lägga grogrunden och är faktiskt redan i full gång och det fina är att det som föreföll fullständigt ouppnåeligt vid en första anblick, med lite mer tankearbete och planerande faktisk känns görbart. Jag tror faktiskt på att det kan gå, vilket är en berusande tanke. Jag älskar kicken jag får när jag försöker uppfylla en dröm. Det är nog den bästa känslan jag vet.

Nothing happens unless first a dream.

Hur många av våra drömmar är egentligen inte så omöjliga som vi först tror när vi avfärdar dem, ger upp dem? Hur mycket beror egentligen bara på vår egen vilja att samla kraften att orka kämpa för dem, kanske under lång tid. På att oförtrytligt gneta på tills vi en dag befinner oss där vi önskade oss, som jag skrev i en rad i början av mitt allra superförsta manus (det före 90): ”Mitt på skådeplatsen för sina drömmar”. (när HP kommer till en plats hon drömt om att besöka och inser att hon faktiskt slutligen är där, mitt i drömmen)

Ofta handlar det kanske mer om det, att man inte orkar kämpa för det man drömmer om, utan garantier, kanske åratal av hårt arbete. Eller försaka andra saker för att nå dit man vill. Att åstadkomma en stor förändring som det ju ofta handlar om är inget som bara sker, utan uppoffringar eller ansträngning. Och kanske har man det rättså bra ändå, man har ju ingenting att klaga på, egentligen. Det har vi ju fått med oss med modersmjölken, att ”man ska inte klaga”, underförstått att om vi gapar efter mer än vi har, ja då kan det gå illa. Och den där drömmen, ja den var ju ändå bara en fånig dröm.

Eller var den det egentligen?

Att planera en bok… och tankar om jobb

Jag inser att jag helt tappat rutinerna för skrivandet nu när jag inte skrivit på så länge. Saker som att planera, som jag förr brukade älska, känns med ens främmande. Hur gjorde jag egentligen? Var började jag? Hur strukturerade jag upp det?

Idag tog jag upp den av mina böcker vars ton jag vill återkalla till mitt tilltänkta romanprojekt, försökte insupa känslan och tonen, språkbruket.

Men nu återstår att börja sammanfoga de där lösa tankarna till något konkret. Åtminstone börja, även om det kan ta lite tid att samla tillräckligt med idéer och inspiration till att faktiskt skriva. Jag vet inte ens om jag kan skriva längre, det känns väldigt märkligt. Men antagligen kommer det tillbaka när man väl sätter sig där. Lite som att cykla. Man minns inte riktigt känslan förrän man sätter sig på sadeln och börjar trampa.

Fotograferandet har i alla fall gått väldigt bra denna månad. Jag har fått fem nya kunder förutom att jag arbetat med några av de jag redan har, och flera av dessa har jag gjort fler än ett jobb för. Många uppdragsgivare är återkommande med en viss frekvens , det är inte samma varje månad men i nuläget har jag ett trettiotal som rullar med olika intervaller. Så jag har hållit mig sysselsatt.

Idag ska jag dessutom iväg med. Helger har aldrig varit speciellt heliga för mig, det blir nog lätt så när man jobbat inom handel i tjugo + år. Då har helgerna blivit arbetsdagar som alla andra, rent av lite bättre än andra då man i alla fall inom vissa typer av butiker får betydligt mer lön i form av OB. Så det där med att vara ledig varje helg, hela helgerna har jag vant mig av med för länge sedan. Eller snarare aldrig vant mig vid.

Det innebär dessutom att det här med måndagsångest inte existerar för mig. När man jobbar helg är man oftast ledig mitt i veckan och under många år hade jag ledigt måndagar som kompensation de gånger jag jobbat helg (samt torsdagen före helgen). Det var faktiskt en ganska härlig grej, först fick jag dubbelt betalt när andra var lediga, och när de sedan gick till jobbet på måndagen låg jag kvar i sängen. 🙂 Inte alls en tokig tillvaro om du frågar mig.

Som egenföretagare kan jag självklart välja att jobba helg om jag vill eller låta bli, men min grundtanke är att i så liten mån som möjligt säga nej till jobb som erbjuds, kanske speciellt viktigt i kristider som denna när arbetsmarknaden ser ut som den gör. Alla möjligheter till jobb är bra och det känns naturligt att ta vara på chansen när den finns. Dessutom älskar jag ju mitt jobb så det känns då rakt inte som någon uppoffring. Tvärtom. 🙂 Jag tror det är det de syftar på med uttrycket nedan:

Och när vi är inne på inspirational quotes, här är en annan favorit:

Lite snarlika, men de två har alltid varit ett slags ledstjärna för mig. Jag har alltid prioriterat att göra saker jag gillar, framför att göra karriär. Livet blir helt enkelt lite roligare då, när man slipper ångesten för att gå till jobbet varenda söndag. Och jag tror att man blir en lite gladare person rent allmänt om man inte går omkring och vantrivs med något som tar upp en så stor del av ens dagar och veckor.

Nu är jag kanske lite extrem, jag lever ju ett lite annorlunda liv än de flesta, och gör andra val än de flesta kring hur jag vill leva. Men jag tror att många skulle må bättre av att göra saker de gillar istället för att satsa på den karriär de kan tjäna mest på.

Credit: https://www.pinterest.se/pin/376402481335681936/

Jag känner att jag är lite citat-glad idag, men jag har sett så många bra och träffande citat de senaste veckorna.

Det blev ett lite rörigt inlägg, precis som mina tankar 😉 Tvära kast hit och dit. Jag hoppas det inte blev för rörigt. Nu ska jag återgå till att försöka få någon slags fason på den här lerklumpen till romanidé.

Hoppas ni har en fin helg! 🙂

Jag gjorde något läskigt

I början av året gjorde jag något jag inte trott jag skulle våga göra. Jag bestämde mig för att gå ned i tid under våren till att börja med, för att få en chans att satsa mer på fotografijobben och frigöra mer tider till det. Så i nuläget jobbar jag mest förmiddagspass under veckan (mån, ons, fre) , samt några timmar på lördag morgon och hela söndagen. Hela tanken är att jag ska ha frfa eftermiddagarna lediga, då det är då jag fotar. Anledningen till att jag är helt ledig ett par dagar i veckan är dels att jag jobbar helg och dels att jag tror det skulle bli för mycket att jobba sex dgr i veckan på det vanliga jobbet plus företaget på det. Förra våren och hösten gjorde jag så och det blev ganska tungt. Nu har vi dessutom två titlar att jobba med de kommande månaderna på förlaget, så jobb lär inte saknas, om man säger så. 🙂

I början av året var det dock så få uppdrag att jag undrade hur det skulle gå och om det där beslutet verkligen var så lysande, trots allt. Sedan small det plötsligt till för någon vecka sedan och vällde in jobb i en aldrig tidigare skådad takt. 😀 då var jag glad att jag kunde tillgodose (så gott som ) alla med tider för fotograferingar.

Så nu har jag haft denna vecka fullbokad och nästa är likadan. Får se dock hur många av nästa veckas fotograferingar som går att genomföra, för vädret signalerade snö flera dagar… 😩 men jag hoppas på det bästa. 🙂

Jag får se hur länge jag vill och kan fortsätta med färre timmar, men så länge jag får tillräckligt med uppdrag så kommer jag fortsätta som nu. Jag ser även möjligheten att gå ner så långt som till 50% om detta fungerar bra.

Har ni gjort något drastiskt någon gång, som att gå ner i tid för att få mer tid till annat slags arbete, skrivande eller företagande? Hur kände ni inför det och har det varit värt det? Jag gick ner bara en aning i tid medan jag skrev Nittio Minuter, men det blev en allt annat än positiv erfarenhet i slutänden. Mest av allt tillät det mig kanske att tillbringa mer tid i skrivbubblan, resultatet påverkades inte så mycket och de ekonomiska nackdelarna blev kännbara den dagen då jag avslutade anställningen. Så att gå ner i tid för att skriva på sin bok utan någon intäkt kopplat till det skulle jag inte rekommendera personligen.

Lite jobb från veckan som gick. Ha en fin vecka som kommer och glöm inte fettisdagen nu på tisdag 🙂

Liten bild från ikväll med som avslutning.

Jag är lite svag för effekten man får när man ser strålarna från solen. Resultatet av en pytteliten bländare, f/9 och uppåt brukar funka för mig.

Vintershopping

Jag lyckades med konststycket att inte shoppa något på black friday-rean. Däremot har jag nu under veckan efter köpt ett par saker jag ändå behöver.

En ezybox, det är som en minisoftbox som man kan montera på en kamerablixt (jag tror den funkar precis lika bra på min slimmade ad200) för de tillfällen då man mest behöver lite extra ljus och formen på ljuset kanske inte är lika viktigt. Eller när underlaget är för ostadigt för ett ljusstativ, eller vädret för blåsigt. Den ser lite rolig ut, och brukar tilldra sig en del nyfikna blickar, lol. Men resultatet blir bra. Hade en tidigare som jag tyvärr råkade ha sönder pga ovarsamhet. Har tagit tex dessa bilder med den.

Sedan köpte jag även en reflexskärm

Då den jag redan har är lite för stor och opraktisk att hantera ensam.

Den hade jag tänkt använda till dagens fotografering, men den blev dessvärre inställd då personen i fråga hade fått förhinder. Och nästa veckas fotografering var jag själv tvungen att ställa in på grund av att en annan fotografering jag hade dagen efter ville tidigarelägga en dag. Så nu står jag här, helt planlös 😝 och det bara kryper inombords av längtan efter att få fota porträtt igen. Arrgghh. Det känns ungefär som när man fått en jättebra idé till sitt manus och knappt kunde vänta tills man fick skriva den men tiden aldrig fanns. Samma frustration. Kanske får ge mig ut på stan och se om någon fastnar på bild 😉

Sista raden

Nu är eboken ute och har redan hittats av en del läsare, (att döma av nedladdningsstatstiken) vilket är riktigt roligt.

Här är en liten presentation:

”När hans flickvän gör slut samma dag som han förlorar jobbet inser Joakim att han misslyckats på varenda punkt i livet. Med fyrtioårsstrecket som närmar sig och en hel hög förlorade drömmar i bagaget känner han inget större hopp om att kunna vända den nedåtgående spiral som hans liv förvandlats till. Speciellt inte när han jämför sig med sina mer lyckade systrar och deras respektive. Den enda trösten är ett gäng gamla kompisar från gymnasiet som är i samma sits som han själv.

Så när han morgonen efter en blöt utekväll får ett telefonsamtal som förändrar allt tror han först det är en skruvad dröm. Sedan inser han att det liv han brukade fantisera om kanske trots allt är inom räckhåll. Men allt kommer med ett pris.

Sista raden är en humoristisk berättelse om att aldrig ge upp sina drömmar, men också om hur inte bara nöden utan även lyckan prövar de mest grundläggande relationerna, både till oss själva och till dem som står oss närmast.”

Detta är alltså en kortroman, och finns bara som ebok. Ska gå att låna på bibblan, och har de den inte brukar de inte vara svåra med att ta hem titlar man efterfrågar. Annars finns den även att köpa och ladda ner från nätbokhandlarna.

Nu tar jag en paus med skrivandet för att ägna mig åt mitt företagande som fotograf, vilket vid sidan av mitt vanliga jobb och inte minst förlagsarbetet redan det tar upp en del tid. 🙂

Fotograferandet går framåt och i nuläget har jag oftast ett par-tre jobb i veckan, vilket är ungefär vad jag hinner med, pga att mitt schema på dagjobbet ibland inte rymmer plats för fotande (när jag arbetar eftermdidagsskiftet).

Om en dryg vecka ska jag även på en liten kurs på Scandinavian photo igen, ser fram emot det.

Jag har också börjar planera en lite mer avancerad fotografering med en modell i en provisorisk studio som kommer att ligga i föreningslokalen i mitt hus. 🙂 men innan dess måste jag dels måla en skärmvägg svart (hello sprayfärg), hitta en lämplig plats att göra det på samt att ställa den på medan den torkar, samt införskaffa det som behövs i form av rekvisita. Först hade jag frågat Nada som jag jobbat med tidigare, då jag kände att hon skulle passa för detta, men hon har inte möjlighet just nu, så det blir en annan modell som också är väldigt trevlig, duktig och framför allt har ett ansikte med karaktär och utstrålning, vilket jag behöver för detta. Någon som är lite fierce, som Tyra Banks skulle ha sagt. 🙂 det ska bli jättespännande, både att använda min skärmvägg (funkar den kan jag ha den att fota mot i vinter när det är för kallt ute, och i så fall har jag hittat en billig studio väldigt nära), samt att använda min gigantiska softbox (men jag har paraplyer med i fall den inte skulle ge rätt resultat) som jag inte använt mycket än pga storleken. Den tar nämligen upp halva mitt vardagsrum… 😂😂

Så det är lite av vad jag har pysslat och ska pyssla med just nu.

Ha en härlig vecka!

Fotografering med Helena

Härom veckan var Helena från SkrivaLäsaLeva i Stockholm, så vi passade på att ses och ta lite bilder. 🙂 Så sällan man kan träffa bloggkollegor IRL så det var jätteroligt!

Det var jättetrevligt (för mig iaf som kunde gömma mig BAKOM kameran, 😉 ) och vi hann med flera locations, men den bästa tycker jag var Tegnerlunden i centrala Stockholm. Det är – upptäckte jag – faktiskt ett perfekt fotoställe, då man bara behöver vrida sig 45 grader för att få en helt ny bakgrund och därmed bild och känsla, sånt är ju jättekul.

Här är några av bilderna vi tog.

190510-10RNFB
Detta var min favoritbild. Håret som fladdrar lite lagom mycket, färgerna, allt! Här vända mot hörnet av Västmannagatan, har jag för mig.

190510-08RNFB
Snarlik men mindre hårfladder. 🙂 Tycker kombon med bakgrundsfärgerna mot den blå tröjan var supersnygg!

190510-04RN2FB
Voilá, snurrade ett kvarts varv och är nu vända mot Barnhusbron och plötsligt en helt annan känsla i bilden!

190510-11RN
Snurrade tillbaks en bit, mot tvärgatan mellan Västmannagatan och Tegnergatan och ett vackert blommande träd i bakgrunden, och genast blev det en mer drömmig, fridfull känsla.

 

190510-10RNSVFB
Svartvita versionen av den första bilden, den blev så himla fin i svartvitt tycker jag!

190510-15R
Denna bild togs efter att vi egentligen var klara, för bakgrunden var så himla fin med kvällssolen som lyste igenom lövverket så fotografen blev helt 😍! Tycker det blev jättefint. 🙂

Tack till Helena som lät sig fotograferas, det var jätteroligt att träffa dig.

Att hitta locations

…är något jag har ägnat en hel massa tid åt den senaste tiden. För, har jag fått lära mig, det faller på fotografens lott vid en fotografering. Vilket kanske iofs inte är så konstigt, då man har en annan insikt i hur tex ljusförhållandena på platsen påverkar bilden.

Och när man börjar komma in i det är det faktiskt både roligt och utmanande. Speciellt så här års, när vädret ofta är tråkigt, rent av dåligt, det är inte speciellt ljust ens på dagen de allra mulnaste dagarna och ibland måste man ha eventuell nederbörd i åtanke med.

Sedan är det såklart oftast ett samarbete med den som ska fotas, för att hitta en plats eller miljö denne känner passar dem och som även passar bra med tanke på vem de är och vad de gör. I det här fallet vad de skriver för slags böcker.

En deckarförfattare och en romanceförfattare kanske inte kan porträtteras i samma miljöer, eller, kan kan de såklart, men oftast vill de kanske inte det. Sedan kan det såklart bli en spännande kontrast om man ändå använder en miljö som starkt kontrasterar med ämnet. Så det är också en kul tanke att ta med i beräkningen. Om personen är inne på samma linje.

Och eftersom de senaste veckorna inte har inneburit några fotograferingar av olika anledningar, har jag ägnat lite av min fritid åt att åka runt och rekognoscera lite efter lämpliga platser, och det är faktiskt roligt. Plötsligt börjar man se stan på ett annat sätt. Vilket jag först fick göra när jag började fota cityscape. Nu fåt jag ytterligare en ny syn på stan, så på ett sätt kan man säga att fotograferandet har gett mig en mer flerdimensionell syn på det som är min hemstad.

Just nu tänker jag mycket på att hitta en plats till nästa vecka som är

1. Ljus och inomhus, med tanke på gråvädret ute.

2. Där man kan fota i lugn och ro utan en massa folk

3. Där man vid behov kan ställa upp ett litet ljusstativ utan att vara i vägen

4. En miljö som jag tror passar personen jag ska fota och dennes yrke.

5. Gärna där det finns möjligheter till fina utomhusbilder med i samma veva om vädret skulle tillåta.

Och jag tror jag har hittat en faktiskt, men inget är spikat än, så jag väntar lite med att visa var (vidskeplig som jag är, hehe).

Bilden är ett villospår, hehe

Och dessutom har jag redan frågat om tillstånd att fota där, ytterligare en sak jag fått lära mig, att kliva ur mitt tillbakadragna författarskal och börja be om tillstånd för att utöva mitt ”arbete” på vissa platser. Hittills har det gått bra varje gång. ☺️

En annan sak jag tänkt på är att det kanske faktiskt är en fördel att jag fotat lite gatufoto innan, för det lärde mig att se miljöerna, ljusförhållanden som i ljus och skuggor, mönster osv, i den blivande bilden. Det var en bra erfarenhet som jag tror jag kan ta med mig nu.

Vad är saker ni har fått ägna er åt i yrket/skrivandet som ni inte trodde ni skulle göra innan?